20661 tecken
Med Uribes
politiska polis i hälarna
Den hemliga politiska polisen DAS-G3 bevakade
och förföljde minut för minut Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON under sin
tid som reporter i Colombia
Under de drygt
fem åren som Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson levde och arbetade
från Bogota för tidningens räkning, bevakades han sekund för sekund av G3, en
hemlig specialgrupp inom den politiska polisen DAS. Denna lyder direkt under
presidenten som under större delen av Emanuelssons fem år i Bogota var Alvaro
Uribe.
Som följd av de
konstanta mordhoten under 2005 lämnade han Colombia och fortsatte sin
Latinamerikabevakning från Honduras. Där är han nu föremål för en politisk
häxjakt från flera av de medier som står statskuppens aktörer nära som anser
att han granskar makten alltför noga. Här följer hans egen berättelse om tiden
i Colombia och orsakerna till att han är en av 16 journalister i Colombia som
fick hela sin verksamhet kartlagd av den hemliga politiska polisen DAS-G3.
* * *
”Det finns gårdar som till exempel ’Villa
Sandra’ i (staden) Puerto Asís (djungellänet Putumayo), där det enligt
demobiliserade (paramilitärer) kan finnas så många som 800 kroppar begravda”.
Det skrev [
1]
dagstidningen El Tiempo den 11 augusti i år och jag är säker på att inte ett
enda av de svenska medierna uppmärksammade den hårresande uppgiften.
Puerto Asís
ligger vid floden Rio Putumayo som utgör en gräns mellan Colombia och Ecuador
mitt i Amazonas’ djungel. Det är en obeskrivlig oas och en explosion av lukter,
djur, ljud och synintryck. Som den där dagen som till råga på allt var fredagen
den 13 februari, 1998. Jag befann mig i huvudlägret för FARC-gerillans Södra Gerillablock
när “Luisa Soto” [*], en kvinna från staden anlände och bad gerillakommendanten
Joaquin Gomez om hjälp. Befolkningen i staden Puerto Asís stod hjälplösa inför
den våg av massmord som 45 ditflugna paramilitärer hade inlett i allians med
den 26:e armébataljonen och polisen i staden.
– De säger att “vi är paramilitärer och vi har kommit för
att rensa stan på gerilla. Vi har en lista på 500 personer som vi ska ta livet
av”. De har bränt folk levande på torget och sedan den 10 februari har 38
personer mördats.
Sa hon medan
massor av kolibrin och papegojor kvittrade exotiskt och fridfullt i
trädkronorna inne i den täta djungeln. Det skulle bli flera tusen offer till och
enbart på gården ’Villa Sandra’ slaktade och begravde denna oheliga allians av paramilitärer & polis/militär
800 människor. Tolv år senare skulle det hela bli officiellt vad som alla
visste och såg 1998.
DEN 26:e ARMÉBATALJONEN hade redan 1993
förekommit i utredningar genomförda av den Andinska Juristkommissionen:
“Den
17 juli 1990 greps de två indianerna Julia Bellamil Iguaje och Salomon
Florentin Iguaje från Sionasamhället i Puerto Asis. Dagen efter påträffades de
döda. De hade förts bort av två civila F2-agenter och torterades med nålar som
hade hamrats in i deras fingertoppar. En påk fördes in i Bellamils vagina och
därefter sköts hon. Salomons kropp visade spår av tortyr och hade kastrerats”.
Fem år efter
rapporten landade 20 paramilitärer i den Nationella Polisens flygplan med
registreringsnumret GJD-103. I ett annat flygplan kom ytterligare 21-22
paramilitärer, hade Luisa Soto i gerillalägret uppgett. Den 8 februari kom ett
tredje plan, arméns Herkulesplan som lossade tre taxibilar och ett stort antal
paramilitärer.
Colombias
arméchef Mario Hugo Galán pressades
på uppgifterna som jag och andra journalister publicerade efter att jag hade
lämnat gerillakontrollerat område. Men han förnekade dem ihärdigt. Tolv år senare står vi där med facit i
hand. Svart på vitt.
Det var den
sortens journalistik som jag i huvudsak sysslade under mina fem år i Colombia,
en journalistik som är farlig i Colombia för den konfronterar makten och den
statliga terrorism som människorna har fått utstå i ett halvt sekel. Under den
senaste 20-årsperioden har omkring 150 journalister mördats för att de inte har
dagtingat med sina journalistiska principer.
27:e JULI 2005: Jaime Fernando Ovalle,
samordnare för den då okända specialgruppen kallad ”G3” (
Grupo Especial de Inteligencia 3) sammanträdde i DAS’ högkvarter med
fem personer. Säkerhetsagenten Blanca Cecilia Rubio Rodriguez hade denna dag två
uppgifter: ”
Organisera en föredragning om
Dick Emanuelsson och Hollman Morris”, enligt protokoll från den 25 juli
2005. Hollman Morris är en av Colombias främste dokumentärfilmare, ständigt
mordhotad och som med livet som insats har gjort reportage över hela Colombia.
I dem beskriver han civilbefolkningens utsatta situation, miljonerna av
internflyktningar eller offren för arméns och paramilitärens utomrättsliga
avrättningar.
Den 27 juli 2005 befann
jag mig på Flammans redaktion och ersatte kamrater på semester, ovetande om att
säkerhetspolisen denna dag skulle granska min enkla person för kontraspionagets
toppar. I dag sitter 30 av dessa män och kvinnor bakom galler, anklagade av
Högsta domstolen och åklagarämbetets utredare för att ha lett den olagliga hemliga
gruppen, G3, inom den politiska polisen och som hade som uppgift att från
presidentpalatset verkställa skådeprocesser mot bland annat flera av HD:s
ledamöter. I början av januari 2010 avled José Ovalle, av åklagarämbetets
utredare betecknad som nyckelfigur i utredningen.
G3 SKAPADES 2003 och avslöjades i slutet av förra året efter att läckor visat att agenterna hade
genomfört telefonavlyssningar av medlemmar i den aktade Högsta Domstolen. Denna
vägrade låta sig skrämmas eller korrumperas av president Alvaro Uribes allt hotfullare
kritik av domstolen. Denna kallade in kongressledamöter, borgmästare eller
landshövdingar till förhör för sina påstådda förbindelser med den paramilitära
organisationen AUC. Ett hundratal av toppolitikerna fängslades och många
avtjänar nu fängelsestraff upp till 15 år. Det gemensamma med dessa höga
politiker är att de alla står Uribe nära som gnisslar tänder när Högsta
Domstolen nämns vid namn.
HD:s utredningar och
pågående rättsprocesser av officerarna inom DAS-G3 kommer allt närmare Uribe.
Han har hittills lyckats hålla utredarna på avstånd men allt fler av de
fängslade DAS-cheferna har under den nya regimen Juan Manuel Santos inlett
förhandlingar med Högsta Domstolen för att åtnjuta strafflindring genom att lägga
papperna på bordet.
För sju månader sedan
kom det första paketet med säkerhetspolisens dokumentation över min verksamhet
i Colombia begränsad till slutet av 2004 och fram till oktober 2005. 1,3 kg papper eller 450 A4-ark
som berör den första av fyra rättsprocesser mot den politiska polisens högsta
befäl och där advokatkollektivet Alvear Restrepo representerar mig mot den
colombianska staten.
* * *
JANUARI 2005: Jag nästan krockade med väktarens huvud när jag öppnade
dörren. ”Buenos Días Don Dick”, sa
han förläget och jag besvarade hälsningen. Nu med facit i hand begriper varför
jag flera gånger stötte ihop med dessa tjuvlyssnade eller ”bandande” väktare
när jag var på väg ut. Då trodde jag att de gjorde sin rutinkontroll av de fem
våningarna i varje trapphus i husgruppen där jag hyrde en lägenhet. Många
gånger blev jag också förvånad när väktarna ringde via husgruppens
interntelefon och med en irrelevant fråga konstaterade att jag befann mig i
bostaden.
Den var belägen i
norra Bogota där savannerna tar över på 2500 meters höjd. I
december och januari drar ”La
Helada”, iskalla vindar från norr som drar ner temperaturen
till nästan nollpunkten, in över Bogota och jag minns att jag tackade högre
makter för att jag hade tagit med mig ett IKEA-termotäcke när jag landade i
oktober 2000. Tidigt på mornarna kan man se gatubarnen i centrala Bogota ligga
omfamnade för att värma varandra i gryningens obarmhärtiga kyla. Årstiden har
den fördelen att det regnar lite jämfört med årets tio andra månader.
Vad jag inte
visste var att G3 skulle placera ut två skiftlag väktare som skulle ha som uppgift
att kontrollera vem som besökte mig, vilken slags post och varifrån den
anlände. Stackars satar, analysera tråkiga Lärarnas Tidning eller för att inte
tala om Kommun-Aktuellt!
Jag bläddrar i pärmen
med de 450 stora arken och läser att jag onsdagen den 8 juni 2005
fotograferades jag när jag joggade mellan 09.00-09.20. Kl. 13.30 registrerades
jag återigen när jag lämnade lägenheten och går till busshållplatsen i
bostadsområdet. Där väntar jag i två minuter. Agenterna noterar att jag har
mina händer fria och lyssnar med uppmärksamhet vad andra säger utan att
besvara.
Agenterna
sammanfattar denna dag med följande ord:
“Med beaktande av betydelsen av att kontrollera
utlänningen Dick Emanuelsson på basis av de varierande kontakter han har, gör
det nödvändigt att närmare lära känna hans personliga uppgifter om vem som
besöker honom, telefonräkningar, hans post och andra uppgifter så bör
möjligheten undersökas för att infiltrera två väktare på väktarföretaget
’TORONTO DE COLOMBIA’ som ansvarar för säkerheten i husgruppen. Dessa personer
ska ansvara för att täcka Objektets aktiviteter under de två skiften och
informera en disponibel patrull som ska utföra skuggningen och bevakningen”.
I Colombia
arbetar 250.000 personer inom väktarbranschen och de ägs till 99 procent av
pensionerade generaler och överstar som håller ett militärt reglemente bland
denna exploaterade yrkeskår som oftast arbetar 72 timmar i veckan, 12-timmarspass
sex dagar i veckan. En baggis för säkerhetspolisen att placera in två skiftlag
i husgruppen.
PÅ SIDAN 268 UPPTÄCKER jag en tabell
över hela min reseverksamhet sedan den 15 oktober 2001 fram till den 2 maj 2005
då jag anlände till Bogota från Quito, Ecuador. Den dagen dröjde det 90 minuter
efter att jag hade kommit in i lägenheten då det första telefonsamtalet kom: ”Om
du inte drar från Colombia, så dödar vi dig, din kommunistdjävul”!
Dessa telefonsamtal skulle upprepas nattetid ibland upp till tre gånger i
veckan och kan stressa den mest psykiskt stryktåliga person.
Varför blev jag
föremål för denna uppmärksamhet?
På grund av att
reportagen med tiden blev allt detaljrikare och initierade och att jag vägrade
att arbeta under regimens villkor där de ställde upp ramarna för
journalistiken. Det var kanske en av anledningarna till att jag bjöds in varje
fredagskväll i programmet ”Hora 20”,
Klockan 20.00, i den största radiostationen Caracol Radio som leds av den
seriöse journalisten Nestor Morales. Där konfronterades vi, fyra utländska
reportrar ackrediterade i Bogota, om ”Dagens nyhet”. Dussintals sidor i den 450
sidor långa akten från DAS innehåller direkta renskrivningar av programmet med
betoning på mina uttalanden i radion. Det är uppenbart att DAS menade att dessa
kommentarer utgjorde en bas för att jag arbetade för FARC-gerillan.
REDAN PÅ SIDAN 3 i min ”akt” framträder
denna hypotes:
”Identifiera och
lokalisera den förmodade medlemmen som verkar vara en ideolog inom FARC (Sic!),
en terroristorganisation med säte i norra Bogota”
Inte illa
klättrat. . . . en Svenne som ideolog i
en gerillarörelse med nära 50 års existens. . . .
Och ivern och
besattheten av att komma mig riktigt nära in på livet tog sig flera uttryck.
“Fredagen den 7
oktober (2005) reste han med Transmileniumbussen till 127:e gatan. Därefter
gick han till fots till den 122:a gatan och den 20:e Avenyn där han gick in i
restaurangen ’Morrillo Mariachi Rumba Bar’.
Där åt han lunch och gick därefter till resebyrån LAB LLOVO AEREO BOLIVIANO, där han förmodligen bokade en
flygbiljett. Den 12:e oktober (2005) uppgavs att personen Dick Thompson, lämnade
landet klockan 03:35 a.m. med Bolivia som mål”.
Sammanlagt finns
det ett 40-tal bilder i DAS’ mapp som säkerhetspolisen har tagit på mig när jag
är ute och joggar eller på väg mot bussen. Från och med juni 2005 intensifieras
bevakningen av mig. Den 15 juni 2005 har jag planerat att göra en
centralamerikaturné för att från Honduras flyga direkt till Stockholm för att
semestervicka på redaktionen. Från att jag lämnar min lägenhet har jag
agenterna i hälarna och i dokumenten registrerar de på sekunden var jag befinner
mig och vad jag gör.
“Klockan 12.20
kommer han ut och tar en taxi (som jag hade beställt via telefon) med
registreringsnummer SGW337. Han har två resväskor och en ryggsäck. Taxin kör i
riktning mot flygplatsen Eldorado där kontroll av bagaget genomförs för att
lämna landet. Han förflyttade sig till andra våningen där han dröjde med att
välja en plats för att äta lunch, han kalkylerade tiden (…). Kl. 14.25
gick han till bagageförvaringen på första våningen där han hämtade ut ett paket
som innehöll en skrivbordsdator och omedelbart begav han sig till passpolisen
för att gå ombord”.
Skriver agenterna
som dokumenterade det hela med sex foton.
MEN DET SKULLE INTE stanna vid detta. Agenterna
var ute efter innehållet i den tolv år gamla “mystiska” skrivbordsdatorn som jag
hade tejpat in i en stor IKEA-kasse. Den hade jag lämnat in på
bagageförvaringen för att lura Check-Inpersonalen och för att sedan ta som
handbagage. Datorn skulle jag skänka
facket i Tegucigalpa. Men först skulle den förstöras av dessa colombianska ”007” i aktion:
“Objektet
passerade kontrollerna och gick till utgång 9 där passagerarna omedelbart
kallades till att gå ombord på flyget till San José de Costa Rica med
anknytning till Tegucigalpa. Medan fortsatt säkerhetskontroll av passagerna
pågick genomförde vår personal (DAS-agenterna) underrättelseuppgifter inne i
planet och utförde sabotageoperationen (mot datorn)” (sidan 21).
Och vad handlade
den om? Jo, att radera ut allt innehåll på datorns hårddisk, vilket också
skedde. Även om jag var medveten om att jag med all sannolikhet stod under
bevakning i Colombia så trodde jag ändå inte att de skulle gå så långt som att
följa med mig in i kabinen för att där, med hjälp av någon slags magnetisk
apparat, radera ut allt innehåll i datorn.
Begick agenterna
brott mot internationell rätt när de, på internationellt område, genomförde en
”sabotageoperation” inne i planet? Jag är inte jurist men jag är säker på att
så är fallet, vilket också min advokat i Bogota anser.
Agenterna
sammanfattade sin “Mission” med följande allvariga slutsats:
”Som konsekvens
av de vidtagna starka säkerhetsåtgärderna från Objektet lyckades det bli
fastslaget att det handlar om en person som är tränad (!) att genomföra egna
kontroller av kontrabevakning. Som till exempel iakttagelser av bilars
registreringsnummer och beskrivning som han tar upp i sin PC-Hand (min gamla
Palmdator) av personer som befinner sig nära hans bostad, användandet av
speglar (Sic!), plötsliga vändningar tillbaka på gatan, bland annat”.
I en annan
sammanfattning tillägger andra agenter att:
”Innan han går
in i en lokal/ställe gör han två-tre vändor i kvarteret (…) Den största tiden
håller han sig för sig själv (i bostaden). Han beställer mat eller går bara
till restauranger i närområdet. Fram tills nu har han inte stött ihop med någon
på gatan (agenterna menar förmodligen en representant för FARC- eller
ELN-gerillan, reds anm). Han lämnar bostaden vid exakta klockslag, han
observerar horisonten, använder fria händer men han bara lyssnar utan att ge
något som helst svar (till agenterna som försökte få verbal kontakt, reds anm).
Av det anförda förslås att den bästa form av kontroll är via tekniskt stöd”
(sidan 71).
Det skulle bli
mer.
DEN 13 JUNI SKICKAR jag en e-post till
Carlos Lozano, en gammal vän och chefredaktör för kommunistpartiets
veckotidning VOZ. Jag uppger att jag är orolig för de återkommande mordhoten nattetid
och misstänker att både telefon och min internetanslutning är avlyssnade. Min
hårddisk måste jag formattera regelbundet eftersom den utsätts via nätet för
ständiga attacker. Mitt digitala fotoarkiv från hela Latinamerika förstörs
delvis. Därför backar jag upp det på en extern disk.
E-posten till
Lozano återfinns på sidan 69 i säkerhetspolisens akt och dussintals andra
personliga mail från personer i hela världen, helt ovetande och helt utanför
det politiska scenariot blev registrerade av Uribes politiska polis.
Lozano och andra
kollegor rekommenderade mig att lämna landet efter att agenterna öppet videofilmade
mig i mitten av november 2005 när jag kom tillbaka efter en joggingrunda. Det var
en öppen varning, lämnade jag inte Colombia skulle jag mördas, hävdade de.
* * *
RCN-TV HAR alltid betraktats som Uribevänlig, reaktionär och till
och med vänligt inställd till paramilitären. Men för den åldrade och allmänt omtyckte
chefen för Radiostationen RCN, Juan Gossaín, blev DAS-G3-skandalen för mycket. Han
kände att den lilla återstående friheten i Colombia höll på att kvävas av
Alvaro Uribe.
Den 15 april 2010 hade han fått nog
efter att ha läst en dossier som åklagarämbetets detektiver hade sammanfattat över
DAS’ smutsiga metoder för att svärta ned, genomföra terroristattentat och anklaga
gerillan, manipulera och intrigera för att gynna Uribes militarisering av ett
helt samhälle.
Sedan 2005 hade denna smutsiga
kriminella verksamhet pågått i operationer som av DAS-G3 döpts till “Amazonas”,
“Transmilenio”, “Bahía”, “Halloween”, “Arauca”, “Intercambio”, “Risaralda”
“Internet” och “
Europa”.
Några exempel över innehållet:
–
Desinformera befolkningen som stöder regeringens
baktalare.
–
Framkalla splittring inom rörelserna som stöder
oppositionen (se fallet Sverige).
–
Förhindra genomförandet av aktiviteter som utlysts av
oppositionen.
–
Neutralisera destabiliserande aktioner av NGO:s i
Colombia och ute i världen.
Under rubriken “Strategier; misskreditering och sabotage”,
hade DAS-agenterna uppgifterna att:
AKTIONER: Upprätta en allians med utländska underrättelseorgan (där
man kan förmoda att det handlar om USA, Israel och politiskt likasinnade
regeringar), kommunikéer, anklagelser via webbsidor, juridisk krigföring som
till exempel rättsprocessen mot ’Opror’ i Danmark.
SABOTAGE: Terrorism, sprängämnen, bränder, (aktioner mot)
offentliga tjänster/hus, teknologisk krigföring (hacka oppositionens webbar
eller avlyssna e-post).
PÅTRYCKNINGAR & PRESS: Hot och utpressning
Dessa kriminella
terroristuppgifter, som Gossaín läste upp på morgonen den 15 april inför
häpnade radiolyssnare, blev för mycket för den ärrade journalisten som avslutade
morgonsändningen med ursinne i rösten:
– Vi colombianer har rätt att få
veta vem som försökte att förvandla vårt land till en polis- och terroriststat.
– Vem kom på idén och den makabra
planen att förfölja verkliga och påhittade oppositionella som om de vore
brottslingar?
– Vem står bakom detta?
– Vi vill veta om DAS är ett
respektabelt statligt organ eller om det är näste för banditer. För vad de har
gjort är just banditers verk; jaga alla andra, placera ut bomber för att tro
att det är oppositionens verk [
4].
* * *
JAG MINNS den 2 december 2005 som igår.
Under mig såg jag de gröna savannerna runt Bogota där 100.000 kvinnor av den
starka solen färgade och fläckade ansikten sliter för sin överlevnad på de
gigantiska blomesterplantagerna. Bergen där jag träffade gerillan och bönderna som
strider och sliter för ett Nytt Demokratiskt Colombia och en jordreform. Sorgen
kändes tung i hjärtat att lämna det kanske vackraste och mest intressanta
landet i Latinamerika när flygplanet tog kurs mot Tegucigalpa, Honduras.
Vetskapen om att
jag i praktiken reste till en långvarig exil och att jag under många år inte
skulle kunna återvända till Colombia på grund av att mina reportage inte föll i
god jord hos den militaristiska högern i landet, smärtade mig djupt. Under 25
års bevakning av Colombia hade jag många vänner och kamrater, men också mängder
av personer som jag hade intervjuat för Flammans och andras mediers räkning som
senare fallit offer för denna statliga terrorism. Men att stanna kvar skulle ha
varit en dumdristig handling.
Under de första
sex månaderna i Honduras vaknade jag nästan varje natt och badade i svett i
väntan på telefonsamtalet och mordhotet. Nu vet jag hur det kändes för de
latinamerikaner som anlände till Sverige efter militärkupperna under det svarta
1970-talet och den tragedi det innebär att lämna sitt fosterland. Colombia blev
under 25 års pressbevakning också mitt andra fosterland och fortsätter vara
det.
Men kvar finns miljoner colombianer
som varje natt går till sängs med ovissheten om de ska vakna nästa dag.
Eller som Cesar Julio Valencia, före
detta ordförande för Högsta Domstolen, numera bara ledamot, som efter att
domstolen hade förhört ett antal chefer från DAS sa att han var “förfärad”. Ty
presidentpalatset var inte bara mottagare för resultaten av bevakningen och de
illegala avlyssningarna utan som även ledde, opererade och manipulerade dessa
spaningar”.
Uribe har sagt att han inte kände
till något överhuvudtaget.
Vad var det han sa, den gamle
kollegan Gossaín?
“Por favor! Försök inte göra mig
inte full i skratt”!
[*] Fingerat
namn.
