Från exploaterat hembiträde till gerillan: ”För mig är gerillan den bästa skola jag haft, en livets skola”

Den 27-åriga gerillakvinnan Coneyda vid ett av stridsvärnen vid ingången till FARC-gerillans centrala bas bara 20 minuter från huvudstaden Bogota, men i helikopter. För den svenske reportern tog det tre dagar till häst.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

Från exploaterat hembiträde till gerillan

”För mig är gerillan den bästa skola jag haft, en livets skola”

Av Dick Emanuelsson

FARCLAND / MARS 1988 / Fem soldater kastade sig över henne.

– Nu har vi dig, ”hija de puta”! horunge, skrek en av dem.

Den unga kvinnan slogs medvets­lös och kastades in i jeepen.

– Under tre dagar för­hörde de mig. De förnedra­de mig, slog mig och tidvis hängdes jag upp i armarna eller knävecken.

Detta hände när den 27-åriga ge­rillakvinnan ”Coneyda”, som är hennes krigsnamn, var på väg till huvudstaden Bogotá som kurir med ett meddelande till kamraterna i det urbana kommandot. Men under färden greps hon av arméns soldater.

Hon klarade sig genom att med list gå med på att samarbeta.

– Det var naturligtvis bara ett sätt att klara livhanken, säger hon. De fick inte ur mig någon informa­tion.

Indianska drag

Hon har ett typiskt indianskt an­sikte, Höga kindknotor, lite snedögd, ögon
som blixtrar till och svart­nar när hon beskriver regeringsarméns och dödsskvadronernas härj­ningar mot hennes folk.

Hon kommer från Santander del Norte, en region som fått utstå kans­ke mer mord och massakrer än någon annan del av landet. Samtidigt är det en av de mest stridbara provinserna i Colombia.

Under fem år arbetade hon som hembiträde, men flydde från herr­skapet som behandlade henne sämre än deras egna djur.

Hon anslöt sig till gerillan och FARC:s 11:e militära Front.

– Många av mina kamrater an­slöt sig. Vi hade helt enkelt inget alternativ om vi inte ville skjutas ihjäl av mordpatrullerna som verkar på godsägarnas order.

Sju syskon

”Coneyda” har sju syskon. De bor kvar på landsbygden under eländiga förhållanden.

– Visst är de oroliga. Att gå med i gerillan innebär ju att man kan dödas i striderna. Men jag är desto mer orolig för dem som är helt för­svarslösa där de är nu, säger hon. De å sin sida är stolta över att jag tog steget och anslöt mig till gerillan.

I likhet med andra barn och ung­domar på landsbygden, har hon inte fått någon riktig utbildning.

– Nej, läsa och skriva, det har jag lärt mig under mina sju år hos FARC. Här har jag också fått utbildning i sjukvård. Vi är inte bara soldater i folkets tjänst. Vi studerar varje dag vad som händer i Colombia och ute i världen. För mig är gerillan den bästa skola jag haft, en livets skola, säger hon och hennes ansikte bryter upp i ett kisande leende.

Många kvinnor i lägret

FARC är i dag den äldsta och stör­sta gerillan i Latinamerika. Den opererar idag över hela landet. 1964, då den bildades, utgjordes den av 48 dåligt beväpnade bönder som stod emot 16 000 armésoldater som försökte krossa dem under slaget vid Marquetalia, det sista område som kontrollerades av fattiga bönder ef­ter inbördeskriget ”La Violencia” på 1950-talet. Ur denna strid bildades FARC och dess främsta krav var och är en grundläggande jordreform på Colombias landsbygd.

Hos FARC har kvinnorna alltid haft en given plats och många gerillakvin­nor har fallit i striden. Även i dess huvudläger återfinns många kvin­nor.

Tvättande män!

Vi sitter i lägrets skolbyggnad och pratar. Gerillasoldaterna har fått skollov denna vecka eftersom den andra konferensen för Gerillasam­ordningen Simon Bolivar skall äga rum de närmaste dagarna. Runt om i lägret håller såväl män som kvinnor på och tvättar ban­deroller, golv och väggar för att kommendanterna från de övriga ge­rillaorganisationerna skall få ett kungligt bemötande och mottagande. Utanför föns­tret står det en kille och hänger upp sina blöta kläder som han har tvät­tat. Det är en syn som är mycket ovanlig i övriga delar av Colombia eller Latinamerika, att männen tvättar. . .

Tjugotvå gerillakvinnor

– Här i lägret är vi 22 kvinnor. Men vi ser inte på varandra som män och kvinnor utan som stridskam­rater. Vi är alla lika, trots att det finns starka machokänslor i detta land både hos män som kvinnor. Alla uppgifter, med undantag av de mycket fysiskt tunga, utförs av kvin­nor och män, understryker ”Coneyda”. Männen respekterar oss på ett fint sätt. Vi är mer än syskon.

Men hon erkänner att det existe­rar speciella kvinnoproblem.

– Det är klart. När en kille och tjej förälskar sig i varandra måste de förstå att skydda sig. Kärlek är absolut inte förbjudet i gerillan. Det finns många par. Efter klockan 20.00, då alla skall vara i sina barac­ker måste paren ha tillåtelse av sin kommendant för att träffas. Men det brukar aldrig vara något problem, menar Coneyda. Men det uppstår problem, framför allt för kvinnorna, om de blir gravida.

Gerillaparet Yaira och Dairo. Arkivbild från 1998 i södra Colombia, nära gränsen till Ecuador. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Farligt för barn

– Det är farligt för eventuella barn att växa upp här. När som helst kan flygvapnet bomba oss. Flera gerillakvinnor har sina barn i städer­na, hos sina mödrar eller vänner. De känner en stor ångest över att inte kunna vara tillsammans med si­na barn. Därför verkar vi genom en intensiv information för att paren måste skydda sig.

De 22 kvinnorna i lägret samman­träder ofta för att dryfta de speciella problemen kvinnorna har. Coneyda berättar att det ibland kan bli hårda diskussioner, men när man väl är överens följer alla besluten. Det är en lag som ingen får bryta. Det ökar också deras respekt.

Barn efter kriget...

Hon vill inte tala särskilt mycket om sig själv, om sina egna framtids­planer, om hennes planer på att bil­da en egen familj.

– Just nu verkar det som om fre­den är mer avlägsen än någonsin. Men en dag, när vi tillkämpat oss freden vill jag ha barn - men, under­stryker hon, med en man som re­spekterar mig som sin jämlike och inte en man som ska ha mig som sitt hembiträde.

Dagen för ”Coneyda” inleds 4.50 då det blåses revelj. Efter femslaget inleds städning och svabbning av läg­ret med mer än 250 medlemmar.

Sju år i gerillan

Det luktar välgörande rent av såpa och tvätt. I lägret stannar de flesta bara under några månader. Där utbildas de eller kureras på sjukstugan. Får sina tänder lagade eller till och med proteser. Därefter skickas de till stridsfronten.

”Coneyda” var fem år vid en ”Frente Militar” och två år i huvud­staben, `El Estado Mayor´, befälsstaben. Hon har sett många av sina kamrater falla. Men hon har inte blivit hård. Hat är förbjudet.

– Vi ser inte armésoldaterna som våra fiender. Det är de som ger dem order som måste bort.

För ”Coneyda” och hennes kam­rater är det viktigt att fler kvinnor deltar i kampen för ett fritt och de­mokratiskt Colombia.

– I städerna är det uteslutande kvinnorna som får axla det tunga ansvaret för familjerna. De måste aktivera sig mer, organisera sig, gå in i ungdomsorganisationerna, delta i bostadsområdena, ställa krav på myndigheterna och de som inte läng­re går säkra i städerna, har sin givna plats hos oss. Här ska de se, att männen utför samma uppgifter som kvinnorna gör i städerna. Det vill säga, tvätta sina egna kläder laga dem, laga mat och städa. Här är vi jämlika - det som det framtida Co­lombia måste bli.

Priset för freden och friheten

Hon menar att kriget nu börjar gå in i en ny fas. Gerillan enas och har tagit emot massor av nya kadrer. Men hon inser att detta samti­digt kommer att öka offren.

– Borgerskapet vill inte lämna över den politiska makten frivilligt. Vi har tvingats att ta till vapnen. Mycket blod har runnit och många kommer att falla. Men, det är priset för att uppnå freden och friheten. Vi vet inte om vi som finns här i läg­ret, kvinnorna eller männen kom­mer att överleva eller falla i kampen. Men vi vår visshet ligger i att det finns 27 miljoner colombianer som kommer att följa oss. Vår uppgift är fortsätta till slutet.

Vill bli sjuksköterska

Men liksom alla revolutionärer är hon full av Marx’ historiska opti­mism. En dag kommer det plågade colombianska folket att uppleva fre­den. Och Coneyda har också hon drömt om den dagen.

– När vi får fred vill jag bli sjuk­sköterska, säger ”Coneyda” och får rent av något drömmande i blicken,

– I vårt land finns det så många barn som dör varje år på grund av undernäring eller brist på sjukvård. Men för att det ska bli verklig rättvi­sa, måste vi slutföra den strid som vi i dag för. Och vårt vapen är folket, utan folket blir det aldrig en varak­tig fred.

Enlace video:

https://youtu.be/r93C-_nGwmE