onsdag 23 oktober 2019

Ett ”strimlat fredsavtal” i Colombia

”La Mona” (den blonda eller rödlätta) med sin lilla papegoja som alltid gör henne sällskap för att ge henne tur i den militära konfrontationen med armén. Är hon tillbaka i djungeln efter att fredsavtalet utsatts för ett systematiskt sabotage? FOTO: DICK EMANUELSSON.



Ett ”strimlat fredsavtal” i Colombia

Proletärens medarbetare i Latinamerika DICK EMANUELSSON har sedan 1988 på nära håll i Colombia följt FARC-gerillan via ett stort antal reportage direkt på plats i landet. Här redogör han för perspektiven för freden och den återupptagna väpnade kampen hos en strömning inom Farc. Emanuelsson har tagit pulsen på Alirio Cordoba, den 41:a FARC-frontens ledare fram till fredsavtalets undertecknande i november 2016. Då tog han av sig den olivfärgade uniformen och bytte namn till det han döptes till, Benedicto Gonzalez. Proletären publicerade en något förkortad huvudtext för en månad sedan. Efter denna följer flera notiser om ytterligare avfall från fredsavtalet av gerillasoldater somåtervänt till den väpnade kampen samt en historisk bakgrund till tidigare fredsförhandlingar som alla slutat med att Staten och den härskande sociala klassen, oligarkin, har saboterat fredsavtalen.



DEN 29 AUGUSTI I ÅR publicerades videon om att en viktig del av den forna FARC-gerillans ledning, med chefsförhandlaren Ivan Marquez och Jesus Santrich i spetsen hade lämnat Bogota och fredsavtalet bakom sig. Än en gång såg de sig vara tvungna att ta upp den väpnade kampen i rent självförsvar, sa Jesus Santrich två dagar efter att videon publicerats. I dag hade de förmodligen varit deporterade till USA och en kommande skenrättegång eller offer för inhyrda `Pistoleros´. Trots fredsavtal mördas ledare ur folkrörelsen och demobiliserade gerillasoldater i en omfattning som bara 1980-talet kan uppvisa.

Inför regional- och borgmästarvalen i Colombia den 27 oktober har sju kandidater mördats, enligt Valobservatoriet MOE, en sammanslutning av organisationer från civilsamhället. MOE säger vidare att 54 kandidater har misshandlats fem har utsatts för attentat, två har kidnappats och 40 är mordhotade.

De centrala punkterna i den 32 minuter långa politiska proklamationen som FARC-gerillan under ledning av Ivan Marquez gör är följande:

  • De främsta fienderna är inte längre de vanliga soldaterna och poliserna utan den förtryckande eliten, oligarkin.
  • Gerillan kommer inte längre att finansiera den väpnade kampen genom kidnappningar utan genom beskattning av den kommersiella sektorn.
  • En stor del av de militära operationerna kommer att koncentreras till den urbana kampen.
  • En strategisk allians med ELN ska sökas.
  • Den politiska makten ska erövras via ett nytt fredsavtal via en ny författning eller via ett folkligt uppror.






VAD VI I SLUTET AV JULI 2012 då inte visste när vi intervjuade den blinde gerillaledaren Jesus Santrich, Ivan Marquez och Alirio Cordoba inne i den djupa djungeln i norra Colombia, var det faktum att de två första stod i begrepp att packa sina ryggsäckar, inte för en längre marsch inne i djungeln, utan för en längre resa över Atlanten.

I slutet av oktober 2012 flög de till Oslo för att offentliggöra inledandet av fredsförhandlingar med den colombianska staten. Efter ceremonin i den norska huvudstaden, där representanter också för Venezuela, Kuba och Chile var på plats i egenskap av ”assistenter”, flög de bägge delegationerna till Havanna, Kuba. Där inleddes på allvar vad som i november 2016, fyra år senare skulle bli ett undertecknat fredsavtal. Många trodde att det skulle bli avgörande för ett slut på konfliktens 60 år av väpnade konfrontationer.

Men naiviteten och övertron på den colombianska statens uppsåt i dessa förhandlingar har i dag, i september 2019 landat med ett bittert saldo. De två centrala aktörerna i fredsavtalets utformande, Ivan Marquez och Jesus Santrich och flera andra kommendanter från gerillan, förklarade i den politiska plattformen den 29 augusti att ”det andra Marquetalia” har inletts.

Marquetalia var den lilla by i bergen i länet Tolima där Manuel Marulanda och 47 andra bönder stod emot USA:s militära ”Plan Lasso” som skulle göra slut på vad makten i Bogota ansåg vara en ”Självständig Republik” av bandoleros. Sexton tusen infanterisoldater och bombflyg sattes in mot 48 fattiga bönder som höll ut i flera veckor innan de inledde ”den Långa Marschen” och bildade FARC, Colombias Väpnade Revolutionära Styrkor som då, liksom 2019 blev det väpnade försvaret mot en stat som mördar sin egen befolkning.

"Från Marquetalia tills segern"! En hyllning vid FARC:s 49-års firande sedan grundandet till de som stod emot 16.000 infaterisoldater och bombflyg i maj 1964.



– Fredsavtalet som det undertecknades ursprungligen har på sätt och vis blivit fragmenterat. Dess elementära innehåll har förnekats och inte uppfyllts, det har blivit förrått och förvandlats till ”strimlor”, som den nuvarande regeringen [Ivan Duque] lovade i sin valkampanj.

Det säger BENEDICTO GONZALEZ NÄR Proletären ringer upp honom. Redan i mitten av 1990-talet hade jag stött på honom i staden Barranquilla där han var ordförande för kommunalfacket och ledande medlem i det colombianska kommunistpartiet.

Sedan gick han under jorden på grund av det smutsiga kriget där kommunister mördades varje vecka. Och i juli 2012 träffade vi honom uppe i norra Colombia, inne i djungeln. Men då han hette Alirio Cordoba och var ledare för FARC-gerillans 41:a krigsfront.

Benedicto Gonzalez, innan november 2016 var han gerillaledare för FARC:s 41:a krigsfront i norra Colombia. Nu är han parlamentsledamot för det civila Farc-partiet.


Kongressledamot

I fredsavtalet gavs gerillan under två mandatperioder rätt att utse fem senatorer och fem deputerade till den colombianska kongressens två kamrar. Ivan Marquez var en av gerillans fem senatorer och Jesus Santrich var en av de fem deputerade. Benedicto är Santrichs suppleant och har egentligen, med undantag för ett par veckor, deltagit under drygt ett år i kongressens arbete. Motivet till att den blinde Santrich först intog sin plats i kongressen först i juni 2019 berodde på att han i april 2018 fängslades och anklagades av DEA och det colombianska åklagarämbetet för att ha ”konspirerat för att till USA smuggla tio ton kokain”. Bevisen existerade inte men Santrich placerades i isoleringscell och stod på tur att bli utlämnad till USA. Bara den starka folkopinionen i Colombia och ute i världen gjorde att han frigavs.

Proletären talade också med Enrique Santiago som var den spanske jurist som FARC-gerillan anlitade inför fredsförhandlingarna i Havanna. De ville inte bara ha juridisk expertis för att ”bepansra” ett fredsavtal mot alla slags former av juridiska fällor, som den colombianska oligarkin är ett proffs på. Gerillan ville också ha ett politiskt förtroende.

Enrique Santiago intervjuas av Dick
Emanuelsson i Madrid.
FOTO: MIRIAM E.
För Santiago är inte bara jurist. Han tillhör det spanska kommunistpartiets ledning och efter att avtalet undertecknades i november 2016 utsågs han 2018 till partiets generalsekreterare. När vi pratar med honom några dagar efter videons publicering säger han att det inte var en oväntad vändning.

– Vad som krävs är en förändring av både attityd och ett uppfyllande av den colombianska regeringen Ivan Duques åtaganden för att fredsavtalet ska uppfyllas. Det kan inte vara möjligt att en historisk händelse som avtalet innebär för att avsluta den längsta väpnade konflikten i hela Latinamerika, en händelse som bara inträffar en gång per sekel inte utnyttjas, säger en nästan trist och resignerad Enrique Santiago när Proletären ringer upp honom i Madrid.

USA sätter dagordningen

Men Benedicto Gonzalez är inte lika optimistisk:

– Enrique har varit till stor hjälp. Men här handlar det inte om en attitydförändring hos Duque. Vad vi står framför är ett djupare problem som är mer politiskt och strukturellt, hävdar Gonzalez och fortsätter:

"PLAN COLOMBIA: Los Gringos säljer vapnen medan colombianerna är de som dödas", sammanfattar gerillan den krigsplan som USA sjösatte i slutet av 1990-talet.


– Colombia och dess politiska maktelit representerar en tjänstvillig allierad till USA:s intressen. Det innebär, från en geostrategisk position, att Colombia spelar en central del i dess uppgift att angripa Venezuela tillsammans med andra regeringar som befinner sig på knä framför USA. Därför spelar det ingen roll om Duque ändrar sin attityd, det handlar syvende och sist om militaristiska planer i funktion hos den nordamerikanska geostrategin.

Trots att Gonzalez fortsätter att tillhöra partiet Farc är han både kritiskt till hur partiet har handlat de interna konflikterna och regimens uppenbara sabotage och vad Gonzalez menar vara ett direkt förräderi mot uppfyllandet av Fredsavtalet.

Deppigt i lägren

Våra besök i maj 2017, sex månader efter undertecknandet av fredsavtalet var situationen rent dramatisk på grund av att Staten inte uppfyllde sina åtaganden i de flesta av de så kallade ETCR, (Espacio Territorial de Capacitación y Reincorporación), ett territoriellt område på 29 platser i Colombia. Där koncentrerades de demobiliserade gerillasoldaterna under två år för att få en yrkesutbildning av Sena, Colombias motsvarighet till svenska AMU-utbildning.

Vid vårt besök i Pondores i länet Guajira i norr vid gränsen mot Venezuela föredrog hälften av de demobiliserade gerillasoldaterna att leva som de gjorde under kriget, det vill säga i hemmabyggda bambusängar med ett regnskydd i stället för det härbärge som staten lovade att skapa men som inte ens stod halvfärdigt.

I Icononzo, det läger som är beläget närmast Bogota koncentrerades fler än 300 gerillasoldater. De levde i tält på en brant backe förvandlad till en lervälling. Vattnet var starkt förorenat och gick inte ens att använda till matlagning. Missnöjet pyrde.

Hur är situationen nu, frågar Proletären Benedicto Gonzalez som just vid intervjun befinner sig i Pondores.

– Det råder en djup ovisshet hos kamraterna och en osäkerhet inför framtiden, särskilt efter proklamationen från Marquez och Santrich som återvänder till den väpnade kampen. Kamraterna känner sig desillusionerade och förrådda av Staten, inte bara rent fysiskt, för fler än 150 kamrater samt anhöriga har mördats under den här tiden. Utan även rent juridiskt.

Icononzo med 300 gerillasoldater som lever i tält på en brant backe förvandlad till en lervälling. FOTO: DICK EMANUELSSON.
Vattnet är starkt förorenat och kan endast användas till dusch och tvätt. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Förlorar ekonomisk ersättning och boplats

Och Enrique Santiago instämmer:

– Över 8 000 demobiliserade gerillasoldater kommer efter 1 september, det vill säga för några dagar sedan, inte ha någon plats att bo på och arbeta på för att inlemmas i samhället. Anledningen är att de kan komma att förlora sitt ekonomiska och juridiska stöd efter detta datum. Vad kommer då att hända? Undrar en orolig Enrique Santiago.

Benedicto Gonzalez:

– Regeringen har lovat att införa en ny norm som skulle möjliggöra för oss att fortsätta i dessa ETCR-områden. Men detta har inte verkställts. Löftet var att månadsersättningen som utgör 90 procent av en lagstadgad minimilön (217 dollar/månad) men detta räcker inte för att täcka kostnaderna för en familj.

– I dag existerar en annan faktor som är desto mer oroande i dessa ECTR. De har flera gånger utsatts för intrång av armén och den militära underrättelsetjänsten och hotas i dag vilket än mer ökar osäkerheten och oron bland kamraterna.

– Just nu diskuteras i kongressen nästa års Budget men där finns inte anslag för fredsprocessen som blev överenskommelsen i Fredsavtalet. Regeringen tvättar sina händer och ”kommunaliserar” fredsavtalet genom att det blir dessa (kommunerna) som ska vara ytterst ansvarig för dess uppfyllande, kommuner som är ruinerade! säger en indignerad Gonzalez.

Seuxis Pausias Hernández Solarte, alias JESUS SANTRICH, blind gerillaledare som fick det tredje högsta röstetalet till det civila Farcpartiets ledning när den första legala och öppna kongressen hölls 2016. På bilden intervjuas han i juli 2012 i djungeln i norra Colombia av Dick Emanuelsson. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


Fallet Santrich

Om Santrichs beslut att lämna kongressen och Farcpartiet säger Gonzalez:

– I juli 2018, efter att Jesus Santrich hade gripits förflyttade sig Ivan Márquez och gerillaledaren `El Paisa´ (Hernan Dario Velasquez Saldarriaga) till Miravalle i södra Colombia. Där utsattes de för militära operationer såväl på marken som i överflygningar av lägret. De utsattes för risker och senare undersökningar av den speciella Fredsdomstolen bekräftade provokationen.

Efter den händelsen gick Ivan Marquez under jorden fram tills videoproklamationen den 29 augusti.

Benedicto Gonzalez säger att fallet Santrich var än mer allvarligare för den blinde gerillaledaren anklagades för att ha planerat, alltså inte utfört, att smuggla tio ton kokain till USA. I vanliga fall hade DEA:s begäran om utlämnande uppfyllts utan större knussel. Men opinionen i Colombia ville annat.

– Den 9 april 2018 greps Seuxis Pausias Hernández Solarte, alias `Jesús Santrich´. Han tillbringade 15 månader i högriskfängelset La Picota där han utsattes för fysisk och psykisk tortyr. Därför kan vi fråga oss om detta var Santrich motiv för att återvända till den väpnade kampen, framför allt för att värna om sitt eget liv. Bara den som befinner sig i en sådan situation begriper dimensionerna av vad personen utsätts för.

Entusiastisk Ivan Marquez skrev under

– Jag såg Ivan Marquez underteckna Fredsavtalet med stor optimism och med möjligheten av vad han kallade för den “potentiella förvandlingen” som Fredsavtalet innebar. Farcs chefsförhandlare i Havanna trodde att avtalet var inledningen till de grundläggande förändringarna av de sociala, ekonomiska, kulturella och politiska förhållandena i Colombia. Till och med regeringen Juan Manuel Santos´ specielle fredskommissionär i förhandlingarna, Sergio Jaramillo erkände att Marquez iklädde sig Fredens Tröja för att organisera sin organisation i ett kollektiv och medvetengöra gerillans bas om beslutet att överlämna vapnen och träda in på en väg till det civila politiska livet.

Tanja Nijmeijer, alias `Alexandra Nariño´, holländsk småskolelärarinna som deltog under 15 års krig i gerillan. På bilden anländer hon till Havanna för att tillsammans med `Shirley´, Ivan Marquez och Jesus Santrich och ett 30-tal andra gerillaledare delta i fredsförhandlingarna med regeringen Juan Manuel Santos. Året var 2014. FOTO: DICK EMANUELSSON.


I dag har detta Fredsavtal gått till Vägs Ände, konstaterar Benedicto Gonzalez bittert, och än bittert är hans slutord i synnerhet mot partiet ledning:

– Det finns många delade uppfattningar om beslutet om att återvända till den väpnade kampen bland kamraterna i partiet Farc. I dag existerar inte den solida enhet som fanns i FARC-gerillan. Det finns inte någon förgrundsgestalt som skapar tillräckligt förtroende hos partimedlemmarna. I stället ser vi en upplösning hos före detta stridande kamrater som har lämnat sina ETCR-områden, var och en i individuella riktningar vilket har gjort att projektet med en kollektiv återintegrering och sammanhållning som utgjorde vårt historiska fort har lidit nederlag.


BAKGRUND:

NÄR FREDSAVTALET undertecknades överlämnade 13.194 FARC-soldater sina vapen. Nästan omedelbart inleddes mordorgien mot dessa och fram till dags dato har 150 före detta gerillasoldater mördats. I mars 2019 uppgav Försvarsministeriet att det existerade 14 olika grupper som bildats efter att de inte var överens med Fredsavtalets innehåll. De motsvarar uppskattningsvis 2.296 militära enheter och opererar i 57 kommuner.



MANUEL MARULANDA, FARC-gerillans grundare om den känsliga frågan om gerillans avväpnande:

Ingen gerilla kan, när en fredsprocess går in i sin sluttamp, låta sig avväpnas. Överlämnandet av vapnen måste vara en gradvis process som tar tid, liksom demobiliseringen av gerillatrupperna som ska inlemmas i ett samhälle de inte är förberedda på”.

Marulanda menade “att överlämna vapnen successivt, 200-500 vapen och lika stort antal gerillasoldater, som demobiliseras och inlemmas i det civila livet är framgångsvägen. Endast regeringens strikta efterlevnad av fredsavtalet ska reglera överlämnandet av vapnen och demobiliseringen av vårt folk. Att bara lämna in vapnen och låta obeväpnade gerillatrupper koncentreras är inte förhandlingsbart. Det skulle innebära kapitulation”, sade gerillaledaren till den kubanske journalisten Tony Lopez 2001 vid fredsprocessen i San Vicente de Caguán.

Manuel Marulanda, även kallad "Tirofijo", den Pricksäkre, FARC-gerillans grundare kommunicerar med några av FARC-gerillans krigsfronter över det 1,25 miljoner kvadratkilometer stora territoriet i mars 1988.  FOTO: DICK EMANUELSSON.


RODRIGO LONDOÑO, eller `Timochenko´ som han hete i FARC-gerillan är nu det civila Farcpartiets ordförande. Han säger i en kommentar till Marquez och Santrich beslut att han anser “Ivan Márquez” vara en “fredens desertör” och beskrev beslutet som felaktigt. Han menar också att beslutet öppnar för extremhögern att utpeka Farcpartiet som ”ett militärt mål”.




Colombias fredsprocesser under 35 år

Av Dick Emanuelsson

Såväl FARC som ELN bildades 1964. Två år tidigare hade Pentagon utfärdat riktlinjer till den colombianska armén om bildandet av paramilitära grupper under ledning av armén.

Den 25 maj 1964 var det bergiga samhället Marquetalia i länet Tolima, omringat av 16.000 infanterisoldater som med stöd av bombflyg inledde sin ”gloriösa” attack mot 48 fattiga bönder vad som senare skulle bli Colombias Väpnade Revolutionära Styrkor, FARC.

Attacken, döpt till ”Plan Lasso” var utarbetad av Pentagon, som då var inhyst på det colombianska försvarsdepartementets andra våning i Bogota. I stället för att fysiskt likvidera dessa 48 män och en kvinna, som stod emot den militära övermakten i tre veckor blev det inledningen till ett halvt sekels väpnad konflikt.

Ciro Trujillo Castaño och Manuel Marulanda i strider med armén vid byn Rio Chiquito i mitten av 1960-talet.


JACOBO ARENAS, i bergen
söder om Bogota där den
2:a kongressen för Gerilla-
samordningen Simon Bolivar
Samlades mars-april 1988.
FOTO: DICK EMANUELSSON.
JACOBO ARENAS, utskickad till Marquetalia av det colombianska kommunistpartiets centralkommitté som politisk kommissarie bland de 48 bönderna, sammanfattade Plan Lasso som ett militärt angrepp som tvingade en del av det colombianska folket att gripa till vapen för att försvara sina liv, Det var inte i första hand för att gripa den politiska makten och bygga socialism i det sydamerikanska landet.

Det är en viktig markering Arenas, som tillsammans med Manuel Marulanda ses som en av de två grundarna till FARC, gjorde. För det är vad den colombianska gerillakampen har handlat om i Colombia, en försvarskamp mot en militaristisk stat som fört ett icke förklarat krig mot sitt eget folk.




Fredsprocessen i (1982-1986): La Uribe-Meta

I MAJ 1984, 20 år efter inledningen av den väpnade kampen undertecknades det första avtalet med den konservativa Belisario Betancourt-regeringen. Det var ”Avtalet om Eldupphör i [kommunen] La Uribe”. Vid det tillfället hade FARC cirka 30-35 ”Frentes”, organiserade gerillatrupper på lika många platser i landet.

Vänsteralliansen Union Patriotica (UP) bildades som ett brett politiskt vänsteralternativ dit flera av vänster- och sociala och folkliga organisationer anslöt sig där kommunistpartiet (PCC) utgjorde kärnan i alliansen.

JAIME PARDO LEAL, UP:s
förste ordförande som
mördades 11 oktober 1987.
Vid presidentvalet i oktober 1986 skakades oligarkin efter den stora valframgången UP registrerade. I opinionsundersökningar sa sig 68 procent av folket att det kunde tänka rösta på UP. Med framgångarna inleddes det fysiska utrotandet av detta första politiska alternativ i Colombia. Dess presidentkandidat, domaren och kommunisten Jaime Pardo Leal mördades den 11 oktober 1987.

Gerillasamordning bildas

Inför detta mörka framtidsperspektiv förenades den tidigare splittrade gerillarörelsen i Colombia som bestod av FARC, ELN, M19, EPL, PRT, Quintin Lame (indianer) och skapade la Coordinadora Nacional Guerrillera Simon Bolivar, CNGSB.

Under mitt besök och reportage i FARC:s centrala bas, Casa Verde i mars-april 1988 genomfördes den 2:a nationella konferensen för CNGSB. Inför de dagliga massakrerna av UP, bönder, studenter och sociala och folkliga ledare beslöt konferensen att förstärka det militära och politiska enhetsarbetet med sikte på att skapa en enhetlig gerillaarmé under ett befäl. I mars 1990 mördades Pardo Leals efterträdare Bernardo Jaramillo som hade utsetts till UP:s ordförande och presidentkandidat i valet i april samma år.

Bakom ryggen inleddes förhandlingar

De mindre gerillarörelserna EPL och M19 var försvagade och inledde hemliga kontakter med den nya liberala regeringen under ledning av Cesar Gaviria. Detta utmynnade i ett fredsavtal i början av 1990. Den 9 december 1990, samtidigt som Colombias folk gick till valurnorna för att utse ledamöter till en författningsskrivande församling, bombades Casa Verde och FARC-ställningar och ”Eldupphöravtalet i La Uribe” bröts ensidigt av regeringen.

Därmed inleddes tio är av hårda militära konfrontationer och en FARC-gerilla som varje år blev allt starkare. Regimen begick ett strategiskt misstag.

M19, som gick till val under namnet Alianza Democrática AD-M19 fick stora framgångar i valet till den författningsskrivande församlingen och vann 19 platser som motsvarade 27 %, tvåa efter det liberala partiet. I den nya författningen undvek ledamöterna att ta upp den centrala frågan om de väpnade styrkornas roll i samhället.

M19 förlorade allt politiskt kapital under den kommande femårsperioden och dess främsta ledare utsågs till ”politiska rådgivare i ett antal ambassader och den otacksamma uppgiften att bli hälsovårdsminister samtidigt som den nyliberala eran öppnade landet med katastrofala sociala och ekonomiska följder.

MARS-APRIL 1988: Den 2:a konferensen för Gerillasamordningen Simon Bolivar genomfördes mitt under den värsta repressionen och smutsiga kriget mot den civila legala vänstern och folkrörelsen. Dagliga massakrer mot fackförenings- eller vänsterledare verkställdes av den Statliga Terrorismen. Under denna tid växte sig gerillan stark. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Nya förhandlingar i Venezuela och Mexiko

Gerillaoffensiverna avlöste varandra och skakade regimen. Därför inledde den i april-juni 1992 förhandlingar med Gerillaalliansen (CNGSB) i Caracas. De flyttades senare till Tlaxcala, Mexiko efter att det militära upproret med Hugo Chavez i spetsen inleddes mot den nyliberala Andres Perezregimen.

En liten del av ELN-gerillan inledde 1993 och 1994 förhandlingar med regeringen Gaviria. Gruppen kom att kalla sig Corriente de Renovación Socialista (CRS). När regeringens förhandlare och två av gerillans företrädare skulle underteckna avtalet anlände fyra fullastade militärlastbilar till samhället Montes de Maria i länet Sucre där gerillans representanter massakrerades av armésoldaterna, trots att de lyfte händerna mot himlen och skrek att de var obeväpnade fredsförhandlare.

Trots den makabra händelsen undertecknade CSR fredsavtalet med regeringen. År av blodiga strider utmynnade i ett par NGO som erkändes och finansierades av regeringen i Bogota, ett antal småföretag som regeringen finansierade i länet Sucre samt ett biståndsanslag från svenska Sida.

Fredsprocessen i San Vicente del Caguán (Caquetá, 1998-2002):

FARC-gerillan hade växt sig stark under de nästan tio åren som förflutit efter att Gaviria beordrat att 1990 bomba sönder Eldupphöravtalet från 1984. Den konservative president Andres Pastrana vann presidentvalet på löftet om att inleda fredsförhandlingar med Manuel Marulanda. Pastrana sammanstrålade med FARC-ledaren och videon som visades med de två blev avgörande för segern.

En politisk agenda upprättades efter att Pastrana hade dragit tillbaka de militära styrkorna från fem kommuner och 42.000 kvadratkilometer, att jämför med El Salvadors yta två gånger. Den handlade om en jordreform med mera. Staden San Vicente del Caguán i Caquetá blev en vallfärdsort för fackföreningsledare, bönder, studenter, akademiker kort sagt hela det så kallade civila samhället reste till San Vicente del Caguán där det varje söndag hölls öppna konferenser som sändes via den statliga tevekanalen. Alla ville delta i utformandet av det Nya Colombia. Oligarkin morrade och militären konspirerade. USA bidade sin tid samtidigt som Pentagon sjösatte i samråd med Pastrana under bordet eller bakom ryggen på FARC vad som skulle bli droppen för fredsavtalet, Plan Colombia.





Kontrollera Venezuelas oljereserver

Den förste kongressledamoten i USA som gick upp i talarstolen för att ge sitt bifall till regeringens förslag för Plan Colombia var senator Paul Cordwell. I en krönika i Washington Post den 10 april 2000, som han rubricerade: ”Starting with Colombia”, skrev han följande:

För att kontrollera Venezuela (och världens största oljereserver) är det nödvändigt att ockupera Colombia militärt”!

I början av februari 2002 bröt Andres Pastrana fredsprocessen efter tre års förhandlingar och gav gerillan 24 timmar att utrymma sina läger innan han beordrade bombningar av fredsprocessen.

Det skulle komma att dröja tills den 4 september 2012 då det tillkännagavs att fredsförhandlingar skulle inledas. Nu med Juan Manuel Santos som president. Under åtta år och med president Alvaro Uribe vid makten hade gerillan motstått de mest omfattande militära konfrontationer under de över femtio år som den sociala och väpnade konflikten hade pågått.

Fredsavtalet förhandlades från november 2012 fram till den 24 augusti 2016 och den 26 september 2016 undertecknades det av bägge parter.

Den 29 augusti meddelade Ivan Marquez, chefsförhandlare i Havanna att han och en del av det som blev det civila FARC-partiet återvänder till bergen, djungeln eller städerna för att inleda det ”Andra Marquetalia”. Vi vägrar låta oss mördas”, var den blinde gerillaledaren Jesus Santrichs förklaring till varför han, Ivan och andra återvänder till den väpnade kampen. Historien går igen, skulle Jacobo Arenas ha sagt.

Dick Emanuelsson



FARC-gerillans 18:e Front lämnar partiet och återgår till den väpnade kampen samtidigt som ytterligare en demobiliserad FARC-medlem mördades i dag

CARLOS CÉLIMO ITER CONDE, 54, mördades för elva timmar sedan i utkanten av staden Caloto, i länet Cauca. Han attackerades och sköts ihjäl av beväpnade män, uppgav representanter från staden. Han var tidigare gerillasoldat i den största FARC-fronten i länet, 6o Frente de las FARC-EP.

Carlos Célimo var ordförande för ett nybildat kooperativ för offer och deltagare i den väpnade konflikten.

Han hade under de två senaste åren efter fredsavtalets undertecknande utexaminerats i en av de agrarkurser som Colombias yrkesskola SENA erbjuder och som var en del av Fredsavtalet för att underlätta inlemmandet i det civila samhället.

Länet Cauca var en av FARC-gerillans starkaste bastioner. Majoriteten av gerillasoldaterna tillhörde något av de olika indianfolken som utgör en majoritet bland befolkningen.

Men land- och boskapsägare samt agrarindustrikapitalister har sedan decennier anlitat paramilitära dödsskvadroner för att likvidera de som slåss för en jordreform eller indianernas författningsenliga rätt till sin jord och marker.

I detta län har 31 demobiliserade gerillasoldater från det civila FARC-partiet mördats sedan november 2016. Sammanlagt har enligt officiella siffror 152 f.d. gerillasoldater mördats medan 36 familjeanhöriga till gerillan har mördats. Det är vanligt, att när mördarna anländer men inte påträffar sitt offer, väljer de i stället någon ur familjen.

FARC-gerillans 18:e Front återgår till den väpnade kampen

I en video som publicerades i morse meddelade representanter för FARC-gerillans 18:e front att den också återgår till den väpnade kampen som en historisk nödvändighet för att försvara sig mot terrorn. Men också för sitt missnöje med sabotaget mot Fredsavtalet från regimens sida.

Den kvinnliga gerillasoldaten, som läste upp kommunikén säger att de ansluter sig till kampen för det ”Andra Marquetalia”, samma argumentering som FARC-gerillans fredsförhandlare Ivan Marquez slog fast när han och en grupp gerillaledare i en video den 29 augusti i år också uppgav att de återvänder till vapnen.

Kidnappade Skanskatopografer

Det var i dessa regioner som de två svenska topograferna från Skanska, Tommy Yrving och Danny Applegate kidnappades i december 1994 av FARC-gerillans 18:e front. Kidnappningen då uppgavs av gerillan vara en protest mot Skanskas kraftverksbygge i samma område. Kraftverket förstörde utkomsten och fisket för 10.000 fiskarfamiljer i floden Rio Sinú. Många indianer från Embera-Katiofolken som protesterade mot bygget mördades av paramilitärerna.

Dammen dränkte områden där indianerna hade utövat sina historiska kulturella ritualer i tusentals år och floden och jorden där de hämtade sin överlevnad.

Colombias författningsdomstol uppsköt starten för kraftverksbygget i nära två år för att av den colombianska staten skulle ge reella garantier för att indianbefolkningen skulle kompenseras för de oåterkalleliga skador som kraftverket medförde. I dag ambulerar många av dessa i de större städerna, drabbade av alkoholism medan kvinnorna befinner sig i prostitutionens garn.

De två svenskarna släpptes i maj 1995 efter att gerillans kommuniké, där den protesterade mot bygget, lästes upp i Bogota och på Rosenbad i Stockholm

Paramilitär vagga

Gerillakommunikén i morse lästes upp från regionen och naturparken Nudo de Paramillo. Gerillan kontrollerade den stora regionen. Men efter att armén genomförde en massiv offensiv i mitten av 1990-talet lät den de paramilitära dödsskvadronerna AUC slå sig ned här och uppföra sin centrala bas som fanns här sedan 1997 i byn El Diamante, länet Cordoba. Härifrån gav de paramilitära ledarna som Carlos Castaño eller Salvatore Mancuso order om mord, massakrer och blodbad runt om i hela Colombia. Mancuso berättade inför åklagaren under tre dagar 2003 om hur organisationen finansierades och vilka politiska, sociala och ekonomiska krafter som stödde och anlitade denna organisation i landet.

Den 28 december 1998 attackerade fyra FARC-fronter byn El Diamante och brände ned den paramilitära basen till grunden. USA:s militära underrättelsesatelliter hade registrerat stora truppförflyttningar och kontaktade sina allierade inom den colombianska armén som skyndade till de paramilitära ledarnas undsättning.

AUC-ledaren Carlos Castaño skottskadades i ena skinkan men undsattes av en helikopter som kom till platsen. Armén skickade stora truppkoncentrationer och en av dessa landade mitt bland gerillatrupperna som dödade 38 armésoldater. Efter att FARC-gerillan hade dragit sig tillbaka återvände paramilitärerna, med arméns samtycke.

Dick Emanuelsson



En ung gerillakvinna i lägret i Icononzo tvättar sina stövlar efter badet i det iskalla vattnet. FOTO: DICK EMANUELSSON.



Ytterligare 2000 demobiliserade gerillasoldater lämnar Farcpartiet

Tegucigalpa / 2019-09-24 / Efter offentliggörandet om att chefsförhandlaren Ivan Marquez och flera andra från den högsta ledningen för Farcpartiet lämnar Fredsavtalet bakom sig och återupptar den väpnade kampen, kom ytterligare ett dråpslag mot avtalet och partiet efter denna pressläggning.

Vid ett möte med 35 delegater som representerar över 2000 demobiliserade gerillasoldater i tio av Colombias 32 län, bestämde mötet att förstärka kontakterna med Fredsavtalets koordinatör för president Ivan Duque, Emilio Archila,  som ledarna för de nya dissidenterna hade träffat veckan innan. Målet är att inleda en egen parallell process för att inlemmas i samhället vid sidan av Farc.

De 2000 f.d. Farcmedlemmarna har inte politiskt förtroende för partiledaren Rodrigo Londoño, alias Timochenko men vill å andra sidan inte återuppta den väpnade kampen. Detta organisatoriska sönderfall av både fredsavtalet men framför allt det nya civila partiet Farc ses av många i Colombia som en farlig utveckling eftersom det kan bädda för att många av dessa missnöjda 2000 personerna individuellt kan gå tillbaka till bergen och gerillakampen.

Bland ledarna för de 2000 personerna återfinns tunga namn som Andrés Paris, som deltog i fredsförhandlingarna från första dag i Havanna 2012. Omaira Rojas, alias ‘Sonia’, en gerillaveteran som utlämnades till USA, anklagad för att ha deltagit i nedskjutningen av det spionplan som tre CIA-agenter färdades i den 23 februari 2003 i länet Caquetá samt Fabian Ramirez, före detta gerillaledare för det starka Södra Gerillablocket.

Ramirez deltog också i den kombinerade delegation bestående av gerillaledare och regeringsministrar samt representanter för det colombianska näringslivet som besökte Sverige i början av år 2000 under fredsförhandlingarna som då hade inletts med president Andres Pastrana.

Dick Emanuelsson



Pablo Beltran, på den infällda bilden är en av 14 förhandlare från ELN-gerillan som finns på Kuba och som den colombianska regimen under ledning av Ivan Duque vill att kubanerna ska deportera till Colombia, vilket bryter mot den överenskommelse som slöts innan förhandlingarna skulle inledas mellan gerillan och regimen.




Colombia kräver att Kubas regering deporterar ELN:s fredsförhandlare i Havanna till Colombia

Den 11 september i år, mindre än två veckor efter att en del av Farcgerillans ledare beslutat att återvända till den väpnade kampen och inleda ett strategiskt samarbete med ELN-gerillan, krävde Colombias utrikesministerium att Kuba överlämnar ELN:s 16 fredsförhandlare som finns på Kuba till Colombias juridiska myndigheter.

Men det var Colombias regering som INTE ville ha några fredsförhandlingar, varken med Farc eller med ELN på colombianskt territorium. Kuba föreslogs av president Santos för att där var det svårare för colombianerna att anlända. Mot Kuba kan därför inga krav ställas och Kuba har juridisk täckning i de internationella avtal som existerar och reglerar fredsförhandlingar. Kuba har sagt att den respekterar det protokoll som upprättades där det bestämdes att inleda fredsförhandlingar. I detta protokoll finns ett speciellt kapitel som behandlar hur tillämpandet ska ske om förhandlingarna bryter samman. Det stipulerar att de bägge parter har 15 dagar på sig att planera och konkretisera återvändandet av gerilladelegationen. Det sista äger rum med bistånd av Internationella Röda Korset.

Fredsförhandlingarna med ELN har inte ens inletts, inte för att ELN inte vill utan för att regeringen Ivan Duque inte har velat eller har satt käppar i hjulet.

D.E.