COLOMBIA: Nytt mord på demobiliserad gerillasoldat
från FARC
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2019-12-18 / För bara några timmar sedan offentliggjordes
ytterligare ett mord på en demobiliserad gerillasoldat från den forna
FARC-gerillan. Arley Mejía Saldaña blev det 180:e offret för detta i dag civila
parti sedan undertecknandet av fredsavtalet i november 2016.
Enligt en presskommuniké från
FARC-partiet påträffades kroppen av Arley Mejía Saldaña i stadsdelen Agua
Blanca i Colombias tredje stad Cali. Att han inte kunde identifieras förrän i
dag beror på att polisen inte påträffade någon identifikation i den döda
kroppen.
Den förre gerillaledaren Pablo Catatumbo,
kommendant för ett av FARC-gerillans militärt sett mest framgångsrika
gerillablock i landet skrev å sin sida ett indignerat Twitter följande ord med
anledning av mordet för några dagar sedan på en annan demobiliserad
gerillasoldat från Farc:
”180 gerillasoldater som
undertecknade fredsavtalet är mördade. Regeringen bör agera effektivt och
verkställa Fredsavtalet nu! Mordet på Manuel Antonio González bekräftar att
detta är ett veritabelt folkmord”!
Manuel Antonio González, mer känd
i gerillans 18:e Front som “Yair
Cartagena”, mördades i länet Antioquia där paramilitären opererar intakt utan
problem med armén.
González sköts ihjäl när han var
på väg till den uppsamlingsplats (ETCR) strax utanför staden Ituango där flera
av gerillans olika stridsfronter är koncentrerade.
EN ANNAN GERILLASOLDAT FRÅN FARC, Dimar Torres Arévalo sköts ihjäl av en
armépatrull i regionen Catatumbo, tidigare i år. Tack var att 300 bönder från den
näraliggande byn hörde skottlossningen och skyndade till platsen för
avrättningen av den demobiliserade gerillasoldaten, kunde händelsen verifieras.
Den militäre officeren Daniel Eduardo Gómez Robledo dömdes
förra veckan till 20 års fängelse för
avrättningen av Dimar Torres. Bönderna som anlände till platsen för
avrättningen upptäckte hur de meniga soldaterna hade påbörjat att gräva Dimar
Torres´ grav. De 300 bönderna, som med sina mobiltelefoner filmade händelsen, förhindrade
att ännu ett mord från den Statliga Terrorismens sida i Colombia förblev
straffritt.
Brandon Cely Páez som av armén påstås ha tagit sitt liv. Till höger Juan Medieta, som också han publicerade en svidande anklagelse mot både den militära som politiska makten och säger att han stöder fullt ut de pågående protesterna mot regimen.
COLOMBIA: Militär som stödde generalstrejken
och spelade in en video ”tog sitt liv”!?
Av Dick
Emanuelsson
TEGUCIGALPA
/ 2019-11-26 / Den 21-årige infanterisoldaten Brandon Cely Páezpublicerade en video där
han uttalade sitt fulla stöd för de protester och massmobiliseringar som
äger rum i Colombia och sitt förakt mot den sittande makten. Några timmar
senare, i lördags, tog han sitt liv, enligt en kommuniké från den 13:e armébrigaden, en uppgift som först i dag, tisdag den 26 november har offentliggjorts.
Men
Brandon, som tillhörde den 13:e Artilleribataljonen General Fernando Lándazabal
Reyes (en general som på 1980-talet var nära att utlösa en militärkupp) var
inte ensam att uttrycka dessa uppfattningar inom de väpnade styrkorna.
Juan Sebastián Medieta Herrera, 18, spelade också in en video, full av
uppdämt ursinne mot det Colombia som inte representerar folket.
–
Det enda den förbannade oligarkin gör är att bestjäla oss, som resurserna till
sjukvård och utbildning. Jag räds att tvingas använda geväret mot folket på
order från befälen. Jag döljer inte mitt ansikte och ger mitt fulla stöd till
strejken (el Paro, som pågår sedan den 21 november).
Anklagad
av befälet för ”vänster”
I
videon uppträder han fullt uniformerad och beväpnad med sitt israeliska
Galilgevär.
Paez
påstods ha varit medveten om att hans agerande kunde röna ett straff inför en
militärdomstol på mellan 2-6 år ”för desertering”. Och enligt armén, som har bekräftat ”självmordet”
enligt Caracol Radio, påstods han ha tagit sitt liv ”för att undvika alla slags
problem för honom och hans familj”.
I
den publicerade videon uppger Medieta att han anklagats av befälet för att vara
en ”vänsterextremist” och att inte ha rätt att ha några uppfattningar om vad
som pågår i Colombia.
–
Vi är varken höger eller vänster. Vi är människor, kontrade han.
Den 13:e armébrigadens kommuniké där den först fyra dagar efter det påstådda självmordet publicerar omständigheterna kring dödsfallet som ägde rum i lördags, den 23 november, 2019.
Ingen
rätt att öppna eld mot folket!
Efter
det beslöt han lämna militärbasen och gjorde videoinspelningen. I denna gav han
sitt vittnesmål och sitt stöd till de pågående protesterna i Colombia och sin fräna
kritik av de väpnade styrkorna som han underströk INTE har rätt att öppna eld
mot folket.
–
Jag dementerar alla uppgifter om att armén har rätt att öppna eld. Så länge en
demonstrant inte har en Galil 5,56 i sin hand riktad mot oss, säger han och i
videon drar han fram sitt gevär i en demonstration, kan vi INTE öppna eld,
säger infanteristen och tillägger:
–
Jag stöder strejken och demonstrationerna. Varför? För att vi slåss för våra
egna rättigheter. Detta land måste vi lyfta. Vi är framtiden i landet. Jag vill
studera efter det här (militärtjänstgöringen i armén). Men var ska jag studera
om de har bestulit oss rätten att studera? När en av soldaterna blir sjuk, var
ska de kurera honom när det inte finns sjukvård. Därför stöder jag strejken och
vi ska kasta ut de förbannade hundarna från kongressen (parlamentet) (. . .) och
svinen i regeringen. Död åt alla dessa!
Kistan med kroppen av den 21-årige infanterisoldaten.
Ung
Rebell
Det
är med andra ord ingen deprimerad nedslagen 18-åring som går i självmordsplaner
utan en ung rebellisk man som vill slåss, sida vid sida med folket för att
förändra det mest bestialiska och orättvisa kapitalistiska klassamhället i
Latinamerika som Colombia utgör.
I
slutet av samma video förkastar han regimens försök att skylla ”vandaliseringen”
som ägt rum under dessa dagar på de venezuelanska ekonomiska flyktingarna i
Colombia. I stället anklagar han, i likhet med den politiska oppositionen
regimen för att ha organiserat den psykologiska krigföringen med stöd av polisen.
Den
handlade om att kontrakterade gangsterband, som videofilmades av grannar när de
släpptes av från polisfordon, angrep bostadsområden och orsakade panik natten
mellan den 22-23 november.
Motivet
var att skapa denna panik för att människorna i de utsatta områdena skulle
applådera ”armépatruller som kom till undsättning”, bevakade sekund för sekund av
de tre regimtrogna tevekanalerna som dygnet runt rapporterade om ”vandalism” i
stället för att gå på djupet med ORSAKERNA till de gigantiska protesterna som
överstiger omfattningen 1954 och 1977.
"De angriper de generationer som inte har något att förlora, varken arbete eller pensioner, vi har ingenting! VARFÖR SKA VI VARA RÄDDA"?! står det på denne unge mans plakat under den Nationella Protestdagen den 21 november. FOTO: DICK EMANUELSSON
Efter att Juan Sebastián Medieta Herrera
publicerades videon på nätet säger familjen att de har förlorat spåret efter honom.
Men han skickade en audioinspelning där hans överordnade ber honom radera
videon, vilket han vägrade. De uppmanade honom då att bege sig till sin
Bataljon i Bogota.
I
skrivande stund är det oklart var Medieta befinner sig. I Colombia är hans liv
definitivt i fara och kan komma att ”försvinna” i fall den militära
underrättelsetjänsten griper honom.
COLOMBIA:
en rekonstruktion av mordet på den 18-årige Dilan Cruz, steg för steg
Nedanstående
rekonstruktion av med vilka vapen och medel den unge gymnasieeleven, som skulle
utexamineras som igår, den 25 november, mördades och hur antikravallenheten
ESMAD manipulerar denna form av förbjudna kulor.
Det är den unge Twittaren SEBASTIAN SÁENZ som väckte förundran i
morse med sin rekonstruktion och publiceringen av den video som visar hur den
manipulerade tomhylsan från en tårgasgranat, fylld med stålpartiklar samt en vit
tygtrasa släckte livet på denne unge man som hade hela livet framför sig.
Den Statliga Terrorismen beskyddar de sina
men DILAN CRUZ är nu en symbol för
Colombias ungdom.
Den unge studenten Sebastian Sáenz har gjort
ett journalistiskt storverk genom att steg för steg avslöja att mordet på Dilan,
via den manipulerade kulan, INTE var en isolerad företeelse av en vapentokig
polisspykopat, utan att ESMAD användande denna form ammunition systematiskt.
Det är förbjudet, såväl av den colombianska polisen som internationellt.
Nu handlar det om att gå till botten med
mordet på Dilan och ställa de verkligt ansvariga till svars.
Dick
Emanuelsson, Tegucigalpa 2019-11-26
------------------------
Sebastian
Sáenz:
@Metaforista
18:52
- 25 nov 2019
”Vi
kommer att granska och verifiera att ESMAD attackerade Dilan Cruz med
okonventionella vapen.
1. Den 23N (23:e november), cirka kl. 16:00 på
den 19:e Gatan (Calle) i korsningen till den 4:e Avenyn (Carrera) faller Dilan Cruz svårt skadad till marken
till följd av en kula som avlossades mindre än 15 meter längre bort av en
ESMAD-agent. Kulan trängde in i huvudet. Från början antogs det vara en tårgasgranat.
2. Även om ESMAD har ett tydligt reglemente är
det vanligt att de avfyrar sina 'Truflay' direkt mot demonstranterna. Att bli
träffad av en sådan projektil kan vara dödlig, vilket historien redan har lärt
oss.
3. Men ännu mer oroande är användandet av
'Recalzada', det vill säga en patronhylsa från en tårgasgranat som fylls med
olika fragment för att göra ännu större skada på målet, det vill säga
människorna på gatan. Det kan handla om kullager, stål- eller järnfragment och
andra livsfarliga element.
4. I det specifika fallet som vi hänvisar
till, fann jag att flera dagar före 23N hade olika mänskorättsorganisationer rapporterat
om användningen av dessa 'Recalced'. I synnerhet nedanstående fotografi som fick
mig att reagera.
MR-kommittén ovan beskriver hur demonstranterna i södra Bogota attackerades med just denna manipulerade form av kulor som, när de exploderar, sprider sitt innehåll som kan orsaka stor skada, och i värsta fall döden, om det som i Dilans fall slår in i huvudet eller bröstet. Människorättsorganisationen ”Rincon Cultural El Caracol” slår fast, att användandet av dylik okonventionell ammunition bryter mot den Internationella Humanitära Rätten.
5. Även andra personer hörde av sig som kände
igen tillvägagångssättet, vilket sammanföll med andra händelser på andra platser
där de manipulerade kulorna hade använts och noterats. En internationell
journalist (Damien Fellous) kommenterade:
”HEJ, jag är internationell reporter och bevakade demonstrationerna i [länet] Cauca förra året då ESMAD besköt mig och en fotograf från El Tiempo med samma saker (kulor) avfyrat från en Riot Gun”, skrev Damien Fellous och bekräftade att användandet av denna ammunition inte är en isolerad företeelse som vid mordet på Dilan Cruz utan som uppenbarligen används systematiskt av ESMAD.
6. Dessa element (innehållet i tomhylsan)
hade en speciell egenskap med varandra; de var bitar och/eller fragment av stål
insvept i vad som det verkar vara en trasa, utan tvekan ett element avsett för
att skada.
7. Nedan publicerar jag videon som visar att Dilan
bara rasar ihop på gatan. De som försöker ge honom första hjälpen står
frågande; 'Vad är det?' 'Vad är det han har [i huvudet]?' Och de ropar på 'SAX'
eftersom de ser en trasa [som tillsammans med projektilen har trängt in i
huvudet på Dilan].
8. De som hjälper Dilan stoppar omedelbart räddningsaktionen
och uttrycker med sina egna ord: 'Det är något inbäddat', ett helt konstigt
element [den vita tygtrasan], ingen kunde vara beredd på något sådant.
Människor mellan ångest och ilska skriker: 'De dödade honom'.
9. Jag är en student på ett statligt
universitet som i flera år har sett och bevittnat våldsamma och icke våldsamma
manifestationer och provokationer av ESMAD. Jag har sett svårt skadade kamrater
och olika saker. Jag delar ödmjukt denna tråd som ett rop om rättvisa mot straffrihet.
SLUT:
medan jag skrev denna tråd bekräftas Dilans död. Jag kände inte Dig men jag
hoppas att denna [tråd] är för Ditt minne, för dessa tårar är tillägnade dig”.
”La Mona” (den blonda eller rödlätta) med
sin lilla papegoja som alltid gör henne sällskap för att ge henne tur i den
militära konfrontationen med armén. Är hon tillbaka i djungeln efter att
fredsavtalet utsatts för ett systematiskt sabotage? FOTO: DICK EMANUELSSON.
Ett
”strimlat fredsavtal” i Colombia
Proletärens medarbetare i Latinamerika DICK EMANUELSSON har
sedan 1988 på nära håll i Colombia följt FARC-gerillan via ett stort antal
reportage direkt på plats i landet. Här redogör han för perspektiven för freden
och den återupptagna väpnade kampen hos en strömning inom Farc. Emanuelsson har
tagit pulsen på Alirio Cordoba, den 41:a FARC-frontens ledare fram till
fredsavtalets undertecknande i november 2016. Då tog han av sig den olivfärgade
uniformen och bytte namn till det han döptes till, Benedicto Gonzalez. Proletären publicerade en något förkortad huvudtext för en månad sedan. Efter denna följer flera notiser om ytterligare avfall från fredsavtalet av gerillasoldater somåtervänt till den väpnade kampen samt en historisk bakgrund till tidigare fredsförhandlingar som alla slutat med att Staten och den härskande sociala klassen, oligarkin, har saboterat fredsavtalen.
DEN 29 AUGUSTI I ÅR publicerades videon om
att en viktig del av den forna FARC-gerillans ledning, med chefsförhandlaren
Ivan Marquez och Jesus Santrich i spetsen hade lämnat Bogota och fredsavtalet
bakom sig. Än en gång såg de sig vara tvungna att ta upp den väpnade kampen i
rent självförsvar, sa Jesus Santrich två dagar efter att videon publicerats. I
dag hade de förmodligen varit deporterade till USA och en kommande
skenrättegång eller offer för inhyrda `Pistoleros´. Trots fredsavtal mördas
ledare ur folkrörelsen och demobiliserade gerillasoldater i en omfattning som
bara 1980-talet kan uppvisa.
Inför
regional- och borgmästarvalen i Colombia den 27 oktober har sju kandidater
mördats, enligt Valobservatoriet MOE, en sammanslutning av organisationer från
civilsamhället. MOE säger vidare att 54 kandidater har misshandlats fem har
utsatts för attentat, två har kidnappats och 40 är mordhotade.
De
centrala punkterna i den 32 minuter långa politiska proklamationen som
FARC-gerillan under ledning av Ivan Marquez gör är följande:
De
främsta fienderna är inte längre de vanliga soldaterna och poliserna utan den
förtryckande eliten, oligarkin.
Gerillan
kommer inte längre att finansiera den väpnade kampen genom kidnappningar utan
genom beskattning av den kommersiella sektorn.
En
stor del av de militära operationerna kommer att koncentreras till den urbana
kampen.
En
strategisk allians med ELN ska sökas.
Den
politiska makten ska erövras via ett nytt fredsavtal via en ny författning
eller via ett folkligt uppror.
VAD VI I SLUTET AV JULI 2012 då inte visste när vi
intervjuade den blinde gerillaledaren Jesus Santrich, Ivan Marquez och Alirio
Cordoba inne i den djupa djungeln i norra Colombia, var det faktum att de två
första stod i begrepp att packa sina ryggsäckar, inte för en längre marsch inne
i djungeln, utan för en längre resa över Atlanten.
I
slutet av oktober 2012 flög de till Oslo för att offentliggöra inledandet av
fredsförhandlingar med den colombianska staten. Efter ceremonin i den norska
huvudstaden, där representanter också för Venezuela, Kuba och Chile var på
plats i egenskap av ”assistenter”, flög de bägge delegationerna till Havanna,
Kuba. Där inleddes på allvar vad som i november 2016, fyra år senare skulle bli
ett undertecknat fredsavtal. Många trodde att det skulle bli avgörande för ett
slut på konfliktens 60 år av väpnade konfrontationer.
Men
naiviteten och övertron på den colombianska statens uppsåt i dessa
förhandlingar har i dag, i september 2019 landat med ett bittert saldo. De två
centrala aktörerna i fredsavtalets utformande, Ivan Marquez och Jesus Santrich och
flera andra kommendanter från gerillan, förklarade i den politiska plattformen
den 29 augusti att ”det andra Marquetalia” har inletts.
Marquetalia
var den lilla by i bergen i länet Tolima där Manuel Marulanda och 47 andra
bönder stod emot USA:s militära ”Plan Lasso” som skulle göra slut på vad makten
i Bogota ansåg vara en ”Självständig Republik” av bandoleros. Sexton tusen
infanterisoldater och bombflyg sattes in mot 48 fattiga bönder som höll ut i
flera veckor innan de inledde ”den Långa Marschen” och bildade FARC, Colombias Väpnade Revolutionära Styrkor
som då, liksom 2019 blev det väpnade försvaret mot en stat som mördar sin egen
befolkning.
"Från Marquetalia tills segern"! En hyllning vid FARC:s 49-års firande sedan grundandet till de som stod emot 16.000 infaterisoldater och bombflyg i maj 1964.
–
Fredsavtalet som det undertecknades ursprungligen har på sätt och vis blivit fragmenterat.
Dess elementära innehåll har förnekats och inte uppfyllts, det har blivit
förrått och förvandlats till ”strimlor”, som den nuvarande regeringen [Ivan
Duque] lovade i sin valkampanj.
Det
säger BENEDICTO GONZALEZ NÄR
Proletären ringer upp honom. Redan i mitten av 1990-talet hade jag stött på
honom i staden Barranquilla där han var ordförande för kommunalfacket och
ledande medlem i det colombianska kommunistpartiet.
Sedan
gick han under jorden på grund av det smutsiga kriget där kommunister mördades
varje vecka. Och i juli 2012 träffade vi honom uppe i norra Colombia, inne i
djungeln. Men då han hette Alirio Cordoba och var ledare för FARC-gerillans
41:a krigsfront.
Benedicto Gonzalez, innan november 2016 var han gerillaledare för FARC:s 41:a krigsfront i norra Colombia. Nu är han parlamentsledamot för det civila Farc-partiet.
Kongressledamot
I
fredsavtalet gavs gerillan under två mandatperioder rätt att utse fem senatorer
och fem deputerade till den colombianska kongressens två kamrar. Ivan Marquez
var en av gerillans fem senatorer och Jesus Santrich var en av de fem
deputerade. Benedicto är Santrichs suppleant och har egentligen, med undantag
för ett par veckor, deltagit under drygt ett år i kongressens arbete. Motivet till
att den blinde Santrich först intog sin plats i kongressen först i juni 2019 berodde
på att han i april 2018 fängslades och anklagades av DEA och det colombianska
åklagarämbetet för att ha ”konspirerat för att till USA smuggla tio ton
kokain”. Bevisen existerade inte men Santrich placerades i isoleringscell och
stod på tur att bli utlämnad till USA. Bara den starka folkopinionen i Colombia
och ute i världen gjorde att han frigavs.
Proletären
talade också med Enrique Santiago som var den spanske jurist som FARC-gerillan
anlitade inför fredsförhandlingarna i Havanna. De ville inte bara ha juridisk
expertis för att ”bepansra” ett fredsavtal mot alla slags former av juridiska
fällor, som den colombianska oligarkin är ett proffs på. Gerillan ville också
ha ett politiskt förtroende.
Enrique Santiago intervjuas av Dick Emanuelsson i Madrid. FOTO: MIRIAM E.
För
Santiago är inte bara jurist. Han tillhör det spanska kommunistpartiets ledning
och efter att avtalet undertecknades i november 2016 utsågs han 2018 till
partiets generalsekreterare. När vi pratar med honom några dagar efter videons
publicering säger han att det inte var en oväntad vändning.
–
Vad som krävs är en förändring av både attityd och ett uppfyllande av den
colombianska regeringen Ivan Duques åtaganden för att fredsavtalet ska uppfyllas. Det
kan inte vara möjligt att en historisk händelse som avtalet innebär för att
avsluta den längsta väpnade konflikten i hela Latinamerika, en händelse som
bara inträffar en gång per sekel inte utnyttjas, säger en nästan trist och
resignerad Enrique Santiago när Proletären ringer upp honom i Madrid.
USA sätter dagordningen
Men Benedicto Gonzalez är
inte lika optimistisk:
– Enrique har varit till
stor hjälp. Men här handlar det inte om en attitydförändring hos Duque. Vad vi
står framför är ett djupare problem som är mer politiskt och strukturellt,
hävdar Gonzalez och fortsätter:
"PLAN COLOMBIA: Los Gringos säljer vapnen medan colombianerna är de som dödas", sammanfattar gerillan den krigsplan som USA sjösatte i slutet av 1990-talet.
–
Colombia och dess politiska maktelit representerar en tjänstvillig allierad
till USA:s intressen. Det innebär, från en geostrategisk position, att Colombia
spelar en central del i dess uppgift att angripa Venezuela tillsammans med
andra regeringar som befinner sig på knä framför USA. Därför spelar det ingen
roll om Duque ändrar sin attityd, det handlar syvende och sist om
militaristiska planer i funktion hos den nordamerikanska geostrategin.
Trots
att Gonzalez fortsätter att tillhöra partiet Farc är han både kritiskt till hur
partiet har handlat de interna konflikterna och regimens uppenbara sabotage och
vad Gonzalez menar vara ett direkt förräderi mot uppfyllandet av Fredsavtalet.
Deppigt i lägren
Våra
besök i maj 2017, sex månader efter undertecknandet av fredsavtalet var
situationen rent dramatisk på grund av att Staten inte uppfyllde sina åtaganden
i de flesta av de så kallade ETCR, (Espacio
Territorial de Capacitación y Reincorporación), ett territoriellt område på
29 platser i Colombia. Där koncentrerades de demobiliserade gerillasoldaterna
under två år för att få en yrkesutbildning av Sena, Colombias motsvarighet till
svenska AMU-utbildning.
Vid
vårt besök i Pondores i länet Guajira i norr vid gränsen mot Venezuela föredrog
hälften av de demobiliserade gerillasoldaterna att leva som de gjorde under
kriget, det vill säga i hemmabyggda bambusängar med ett regnskydd i stället för
det härbärge som staten lovade att skapa men som inte ens stod halvfärdigt.
I
Icononzo, det läger som är beläget närmast Bogota koncentrerades fler än 300
gerillasoldater. De levde i tält på en brant backe förvandlad till en
lervälling. Vattnet var starkt förorenat och gick inte ens att använda till
matlagning. Missnöjet pyrde.
Hur
är situationen nu, frågar Proletären Benedicto Gonzalez som just vid intervjun
befinner sig i Pondores.
–
Det råder en djup ovisshet hos kamraterna och en osäkerhet inför framtiden,
särskilt efter proklamationen från Marquez och Santrich som återvänder till den
väpnade kampen. Kamraterna känner sig desillusionerade och förrådda av Staten,
inte bara rent fysiskt, för fler än 150 kamrater samt anhöriga har mördats
under den här tiden. Utan även rent juridiskt.
I Icononzo med 300 gerillasoldater som lever i tält på en brant backe förvandlad till en lervälling.FOTO: DICK EMANUELSSON.
Vattnet är starkt förorenat och kan endast användas till dusch och tvätt. FOTO: DICK EMANUELSSON.
Förlorar ekonomisk ersättning och boplats
Och
Enrique Santiago instämmer:
–
Över 8 000 demobiliserade gerillasoldater kommer efter 1 september, det
vill säga för några dagar sedan, inte ha någon plats att bo på och arbeta på för
att inlemmas i samhället. Anledningen är att de kan komma att förlora sitt
ekonomiska och juridiska stöd efter detta datum. Vad kommer då att hända?
Undrar en orolig Enrique Santiago.
Benedicto
Gonzalez:
–
Regeringen har lovat att införa en ny norm som skulle möjliggöra för oss att
fortsätta i dessa ETCR-områden. Men detta har inte verkställts. Löftet var att
månadsersättningen som utgör 90 procent av en lagstadgad minimilön (217
dollar/månad) men detta räcker inte för att täcka kostnaderna för en familj.
– I
dag existerar en annan faktor som är desto mer oroande i dessa ECTR. De har
flera gånger utsatts för intrång av armén och den militära
underrättelsetjänsten och hotas i dag vilket än mer ökar osäkerheten och oron
bland kamraterna.
–
Just nu diskuteras i kongressen nästa års Budget men där finns inte anslag för
fredsprocessen som blev överenskommelsen i Fredsavtalet. Regeringen tvättar
sina händer och ”kommunaliserar” fredsavtalet genom att det blir dessa (kommunerna)
som ska vara ytterst ansvarig för dess uppfyllande, kommuner som är ruinerade!
säger en indignerad Gonzalez.
Seuxis Pausias Hernández Solarte, alias JESUS SANTRICH, blind gerillaledare som fick det tredje högsta röstetalet till det civila Farcpartiets ledning när den första legala och öppna kongressen hölls 2016. På bilden intervjuas han i juli 2012 i djungeln i norra Colombia av Dick Emanuelsson. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.
Fallet Santrich
Om
Santrichs beslut att lämna kongressen och Farcpartiet säger Gonzalez:
– I
juli 2018, efter att Jesus Santrich hade gripits förflyttade sig Ivan Márquez och
gerillaledaren `El Paisa´ (Hernan Dario Velasquez Saldarriaga) till Miravalle i
södra Colombia. Där utsattes de för militära operationer såväl på marken som i
överflygningar av lägret. De utsattes för risker och senare undersökningar av den
speciella Fredsdomstolen bekräftade provokationen.
Efter
den händelsen gick Ivan Marquez under jorden fram tills videoproklamationen den
29 augusti.
Benedicto
Gonzalez säger att fallet Santrich var än mer allvarligare för den blinde
gerillaledaren anklagades för att ha planerat, alltså inte utfört, att smuggla
tio ton kokain till USA. I vanliga fall hade DEA:s begäran om utlämnande
uppfyllts utan större knussel. Men opinionen i Colombia ville annat.
–
Den 9 april 2018 greps Seuxis Pausias Hernández Solarte, alias `Jesús
Santrich´. Han tillbringade 15 månader i högriskfängelset La Picota där han
utsattes för fysisk och psykisk tortyr. Därför kan vi fråga oss om detta var
Santrich motiv för att återvända till den väpnade kampen, framför allt för att
värna om sitt eget liv. Bara den som befinner sig i en sådan situation begriper
dimensionerna av vad personen utsätts för.
Entusiastisk Ivan Marquez skrev under
–
Jag såg Ivan Marquez underteckna Fredsavtalet med stor optimism och med
möjligheten av vad han kallade för den “potentiella förvandlingen” som Fredsavtalet
innebar. Farcs chefsförhandlare i Havanna trodde att avtalet var inledningen
till de grundläggande förändringarna av de sociala, ekonomiska, kulturella och
politiska förhållandena i Colombia. Till och med regeringen Juan Manuel Santos´
specielle fredskommissionär i förhandlingarna, Sergio Jaramillo erkände att
Marquez iklädde sig Fredens Tröja för att organisera sin organisation i ett
kollektiv och medvetengöra gerillans bas om beslutet att överlämna vapnen och
träda in på en väg till det civila politiska livet.
Tanja Nijmeijer, alias `Alexandra Nariño´, holländsk småskolelärarinna som deltog under 15 års krig i gerillan. På bilden anländer hon till Havanna för att tillsammans med `Shirley´, Ivan Marquez och Jesus Santrich och ett 30-tal andra gerillaledare delta i fredsförhandlingarna med regeringen Juan Manuel Santos. Året var 2014. FOTO: DICK EMANUELSSON.
I
dag har detta Fredsavtal gått till Vägs Ände, konstaterar Benedicto Gonzalez
bittert, och än bittert är hans slutord i synnerhet mot partiet ledning:
–
Det finns många delade uppfattningar om beslutet om att återvända till den
väpnade kampen bland kamraterna i partiet Farc. I dag existerar inte den solida
enhet som fanns i FARC-gerillan. Det finns inte någon förgrundsgestalt som
skapar tillräckligt förtroende hos partimedlemmarna. I stället ser vi en
upplösning hos före detta stridande kamrater som har lämnat sina ETCR-områden,
var och en i individuella riktningar vilket har gjort att projektet med en kollektiv
återintegrering och sammanhållning som utgjorde vårt historiska fort har lidit
nederlag.
BAKGRUND:
NÄR
FREDSAVTALET undertecknades överlämnade13.194 FARC-soldater sina vapen.
Nästan omedelbart inleddes mordorgien mot dessa och fram till dags dato har 150
före detta gerillasoldater mördats. I mars 2019 uppgav Försvarsministeriet att
det existerade 14 olika grupper som bildats efter att de inte var överens med
Fredsavtalets innehåll. De motsvarar uppskattningsvis 2.296 militära enheter
och opererar i 57 kommuner.
MANUEL
MARULANDA, FARC-gerillans grundare om den känsliga frågan om
gerillans avväpnande:
“Ingen gerilla kan, när en fredsprocess går
in i sin sluttamp, låta sig avväpnas. Överlämnandet av vapnen måste vara en
gradvis process som tar tid, liksom demobiliseringen av gerillatrupperna som
ska inlemmas i ett samhälle de inte är förberedda på”.
Marulanda
menade “att överlämna vapnen successivt,
200-500 vapen och lika stort antal gerillasoldater, som demobiliseras och
inlemmas i det civila livet är framgångsvägen. Endast regeringens strikta
efterlevnad av fredsavtalet ska reglera överlämnandet av vapnen och
demobiliseringen av vårt folk. Att bara lämna in vapnen och låta obeväpnade
gerillatrupper koncentreras är inte förhandlingsbart. Det skulle innebära
kapitulation”, sade gerillaledaren till den kubanske journalisten Tony
Lopez 2001 vid fredsprocessen i San Vicente de Caguán.
Manuel Marulanda, även kallad "Tirofijo", den Pricksäkre, FARC-gerillans grundare kommunicerar med några av FARC-gerillans krigsfronter över det 1,25 miljoner kvadratkilometer stora territoriet i mars 1988. FOTO: DICK EMANUELSSON.
RODRIGO LONDOÑO, eller `Timochenko´ som han hete i FARC-gerillan
är nu det civila Farcpartiets ordförande. Han säger i en kommentar till Marquez
och Santrich beslut att han anser “Ivan Márquez” vara en “fredens desertör” och
beskrev beslutet som felaktigt. Han menar också att beslutet öppnar för
extremhögern att utpeka Farcpartiet som ”ett militärt mål”.
Colombias fredsprocesser under 35 år
Av Dick Emanuelsson
Såväl FARC som ELN bildades 1964. Två
år tidigare hade Pentagon utfärdat riktlinjer till den colombianska armén om
bildandet av paramilitära grupper under ledning av armén.
Den 25 maj 1964 var det bergiga
samhället Marquetalia i länet Tolima, omringat av 16.000 infanterisoldater som
med stöd av bombflyg inledde sin ”gloriösa” attack mot 48 fattiga bönder vad
som senare skulle bli Colombias Väpnade
Revolutionära Styrkor, FARC.
Attacken,
döpt till ”Plan Lasso” var utarbetad av Pentagon, som då var inhyst på det
colombianska försvarsdepartementets andra våning i Bogota. I stället för att
fysiskt likvidera dessa 48 män och en kvinna, som stod emot den militära
övermakten i tre veckor blev det inledningen till ett halvt sekels väpnad
konflikt.
Ciro Trujillo Castaño och Manuel Marulanda i strider med armén vid byn Rio Chiquito i mitten av 1960-talet.
JACOBO ARENAS, i bergen söder om Bogota där den 2:a kongressen för Gerilla- samordningen Simon Bolivar Samlades mars-april 1988. FOTO: DICK EMANUELSSON.
JACOBO ARENAS, utskickad till Marquetalia
av det colombianska kommunistpartiets centralkommitté som politisk kommissarie
bland de 48 bönderna, sammanfattade Plan Lasso som ett militärt angrepp som
tvingade en del av det colombianska folket att gripa till vapen för att
försvara sina liv, Det var inte i första hand för att gripa den politiska
makten och bygga socialism i det sydamerikanska landet.
Det är
en viktig markering Arenas, som tillsammans med Manuel Marulanda ses som en av
de två grundarna till FARC, gjorde. För det är vad den colombianska
gerillakampen har handlat om i Colombia, en försvarskamp mot en militaristisk
stat som fört ett icke förklarat krig mot sitt eget folk.
Fredsprocessen i (1982-1986): La
Uribe-Meta
I MAJ 1984, 20 år efter
inledningen av den väpnade kampen undertecknades det första avtalet med den
konservativa Belisario Betancourt-regeringen. Det var ”Avtalet om Eldupphör i [kommunen]
La Uribe”. Vid det tillfället hade FARC cirka 30-35 ”Frentes”, organiserade
gerillatrupper på lika många platser i landet.
Vänsteralliansen Union Patriotica (UP) bildades som ett
brett politiskt vänsteralternativ dit flera av vänster- och sociala och
folkliga organisationer anslöt sig där kommunistpartiet (PCC) utgjorde kärnan i
alliansen.
JAIME PARDO LEAL,UP:s förste ordförande som mördades 11 oktober 1987.
Vid
presidentvalet i oktober 1986 skakades oligarkin efter den stora valframgången
UP registrerade. I opinionsundersökningar sa sig 68 procent av folket att det
kunde tänka rösta på UP. Med framgångarna inleddes det fysiska utrotandet av
detta första politiska alternativ i Colombia. Dess presidentkandidat, domaren
och kommunisten Jaime Pardo Leal mördades den 11 oktober 1987.
Gerillasamordning bildas
Inför
detta mörka framtidsperspektiv förenades den tidigare splittrade gerillarörelsen
i Colombia som bestod av FARC, ELN, M19, EPL, PRT, Quintin Lame (indianer) och
skapade la Coordinadora Nacional
Guerrillera Simon Bolivar, CNGSB.
Under mitt
besök och reportage i FARC:s centrala bas, Casa Verde i mars-april 1988
genomfördes den 2:a nationella konferensen för CNGSB. Inför de dagliga
massakrerna av UP, bönder, studenter och sociala och folkliga ledare beslöt
konferensen att förstärka det militära och politiska enhetsarbetet med sikte på
att skapa en enhetlig gerillaarmé under ett befäl. I mars 1990 mördades Pardo
Leals efterträdare Bernardo Jaramillo som hade utsetts till UP:s ordförande och
presidentkandidat i valet i april samma år.
Bakom ryggen inleddes förhandlingar
De
mindre gerillarörelserna EPL och M19 var försvagade och inledde hemliga
kontakter med den nya liberala regeringen under ledning av Cesar Gaviria. Detta
utmynnade i ett fredsavtal i början av 1990. Den 9 december 1990, samtidigt som
Colombias folk gick till valurnorna för att utse ledamöter till en författningsskrivande
församling, bombades Casa Verde och FARC-ställningar och ”Eldupphöravtalet i La
Uribe” bröts ensidigt av regeringen.
Därmed
inleddes tio är av hårda militära konfrontationer och en FARC-gerilla som varje
år blev allt starkare. Regimen begick ett strategiskt misstag.
M19,
som gick till val under namnet Alianza Democrática AD-M19 fick stora framgångar
i valet till den författningsskrivande församlingen och vann 19 platser som
motsvarade 27 %, tvåa efter det liberala partiet. I den nya författningen
undvek ledamöterna att ta upp den centrala frågan om de väpnade styrkornas roll
i samhället.
M19
förlorade allt politiskt kapital under den kommande femårsperioden och dess
främsta ledare utsågs till ”politiska rådgivare i ett antal ambassader och den
otacksamma uppgiften att bli hälsovårdsminister samtidigt som den nyliberala
eran öppnade landet med katastrofala sociala och ekonomiska följder.
MARS-APRIL 1988: Den 2:a konferensen för Gerillasamordningen Simon Bolivar genomfördes mitt under den värsta repressionen och smutsiga kriget mot den civila legala vänstern och folkrörelsen. Dagliga massakrer mot fackförenings- eller vänsterledare verkställdes av den Statliga Terrorismen. Under denna tid växte sig gerillan stark. FOTO: DICK EMANUELSSON.
Nya förhandlingar i Venezuela och
Mexiko
Gerillaoffensiverna
avlöste varandra och skakade regimen. Därför inledde den i april-juni 1992
förhandlingar med Gerillaalliansen (CNGSB) i Caracas. De flyttades senare till Tlaxcala,
Mexiko efter att det militära upproret med Hugo Chavez i spetsen inleddes mot
den nyliberala Andres Perezregimen.
En
liten del av ELN-gerillan inledde 1993 och 1994 förhandlingar med regeringen
Gaviria. Gruppen kom att kalla sig Corriente
de Renovación Socialista (CRS). När regeringens förhandlare och två av
gerillans företrädare skulle underteckna avtalet anlände fyra fullastade
militärlastbilar till samhället Montes de Maria i länet Sucre där gerillans
representanter massakrerades av armésoldaterna, trots att de lyfte händerna mot
himlen och skrek att de var obeväpnade fredsförhandlare.
Trots
den makabra händelsen undertecknade CSR fredsavtalet med regeringen. År av
blodiga strider utmynnade i ett par NGO som erkändes och finansierades av
regeringen i Bogota, ett antal småföretag som regeringen finansierade i länet
Sucre samt ett biståndsanslag från svenska Sida.
Fredsprocessen i San Vicente del Caguán
(Caquetá, 1998-2002):
FARC-gerillan
hade växt sig stark under de nästan tio åren som förflutit efter att Gaviria
beordrat att 1990 bomba sönder Eldupphöravtalet från 1984. Den konservative
president Andres Pastrana vann presidentvalet på löftet om att inleda
fredsförhandlingar med Manuel Marulanda. Pastrana sammanstrålade med
FARC-ledaren och videon som visades med de två blev avgörande för segern.
En
politisk agenda upprättades efter att Pastrana hade dragit tillbaka de militära
styrkorna från fem kommuner och 42.000 kvadratkilometer, att jämför med El
Salvadors yta två gånger. Den handlade om en jordreform med mera. Staden San
Vicente del Caguán i Caquetá blev en vallfärdsort för fackföreningsledare,
bönder, studenter, akademiker kort sagt hela det så kallade civila samhället
reste till San Vicente del Caguán där det varje söndag hölls öppna konferenser
som sändes via den statliga tevekanalen. Alla ville delta i utformandet av det
Nya Colombia. Oligarkin morrade och militären konspirerade. USA bidade sin tid
samtidigt som Pentagon sjösatte i samråd med Pastrana under bordet eller bakom
ryggen på FARC vad som skulle bli droppen för fredsavtalet, Plan Colombia.
Kontrollera Venezuelas oljereserver
Den
förste kongressledamoten i USA som gick upp i talarstolen för att ge sitt
bifall till regeringens förslag för Plan Colombia var senator Paul Cordwell. I
en krönika i Washington Post den 10 april 2000, som han rubricerade: ”Starting
with Colombia”, skrev han följande:
”För att kontrollera Venezuela (och
världens största oljereserver) är det
nödvändigt att ockupera Colombia militärt”!
I
början av februari 2002 bröt Andres Pastrana fredsprocessen efter tre års
förhandlingar och gav gerillan 24 timmar att utrymma sina läger innan han
beordrade bombningar av fredsprocessen.
Det
skulle komma att dröja tills den 4 september 2012 då det tillkännagavs att
fredsförhandlingar skulle inledas. Nu med Juan Manuel Santos som president.
Under åtta år och med president Alvaro Uribe vid makten hade gerillan motstått
de mest omfattande militära konfrontationer under de över femtio år som den
sociala och väpnade konflikten hade pågått.
Fredsavtalet
förhandlades från november 2012 fram till den 24 augusti 2016 och den 26
september 2016 undertecknades det av bägge parter.
Den 29
augusti meddelade Ivan Marquez, chefsförhandlare i Havanna att han och en del
av det som blev det civila FARC-partiet återvänder till bergen, djungeln eller
städerna för att inleda det ”Andra Marquetalia”. Vi vägrar låta oss mördas”,
var den blinde gerillaledaren Jesus Santrichs förklaring till varför han, Ivan
och andra återvänder till den väpnade kampen. Historien går igen, skulle Jacobo
Arenas ha sagt.
Dick Emanuelsson
FARC-gerillans
18:e Front lämnar partiet och återgår till den väpnade kampen samtidigt som
ytterligare en demobiliserad FARC-medlem mördades i dag
CARLOS
CÉLIMO ITER CONDE, 54, mördades för
elva timmar sedan i utkanten av
staden Caloto, i länet Cauca. Han attackerades och sköts ihjäl av beväpnade
män, uppgav representanter från staden. Han var tidigare gerillasoldat i den
största FARC-fronten i länet, 6o Frente de las FARC-EP.
Carlos Célimo var ordförande för ett nybildat
kooperativ för offer och deltagare i den väpnade konflikten.
Han hade under de två senaste åren efter
fredsavtalets undertecknande utexaminerats i en av de agrarkurser som Colombias
yrkesskola SENA erbjuder och som var en del av Fredsavtalet för att underlätta
inlemmandet i det civila samhället.
Länet Cauca var en av FARC-gerillans
starkaste bastioner. Majoriteten av gerillasoldaterna tillhörde något av de
olika indianfolken som utgör en majoritet bland befolkningen.
Men land- och boskapsägare samt
agrarindustrikapitalister har sedan decennier anlitat paramilitära
dödsskvadroner för att likvidera de som slåss för en jordreform eller
indianernas författningsenliga rätt till sin jord och marker.
I detta län har 31 demobiliserade
gerillasoldater från det civila FARC-partiet mördats sedan november 2016. Sammanlagt
har enligt officiella siffror 152 f.d. gerillasoldater mördats medan 36
familjeanhöriga till gerillan har mördats. Det är vanligt, att när mördarna
anländer men inte påträffar sitt offer, väljer de i stället någon ur familjen.
FARC-gerillans 18:e Front återgår till
den väpnade kampen
I
en video som publicerades i morse meddelade representanter för FARC-gerillans
18:e front att den också återgår till den väpnade kampen som en historisk
nödvändighet för att försvara sig mot terrorn. Men också för sitt missnöje med
sabotaget mot Fredsavtalet från regimens sida.
Den
kvinnliga gerillasoldaten, som läste upp kommunikén säger att de ansluter sig
till kampen för det ”Andra Marquetalia”,
samma argumentering som FARC-gerillans fredsförhandlare Ivan Marquez slog fast
när han och en grupp gerillaledare i en video den 29 augusti i år också uppgav
att de återvänder till vapnen.
Kidnappade Skanskatopografer
Det
var i dessa regioner som de två svenska topograferna från Skanska, Tommy Yrving
och Danny Applegate kidnappades i december 1994 av FARC-gerillans 18:e front.
Kidnappningen då uppgavs av gerillan vara en protest mot Skanskas
kraftverksbygge i samma område. Kraftverket förstörde utkomsten och fisket för
10.000 fiskarfamiljer i floden Rio Sinú. Många indianer från Embera-Katiofolken
som protesterade mot bygget mördades av paramilitärerna.
Dammen
dränkte områden där indianerna hade utövat sina historiska kulturella ritualer
i tusentals år och floden och jorden där de hämtade sin överlevnad.
Colombias
författningsdomstol uppsköt starten för kraftverksbygget i nära två år för att
av den colombianska staten skulle ge reella garantier för att
indianbefolkningen skulle kompenseras för de oåterkalleliga skador som
kraftverket medförde. I dag ambulerar många av dessa i de större städerna,
drabbade av alkoholism medan kvinnorna befinner sig i prostitutionens garn.
De
två svenskarna släpptes i maj 1995 efter att gerillans kommuniké, där den
protesterade mot bygget, lästes upp i Bogota och på Rosenbad i Stockholm
Paramilitär vagga
Gerillakommunikén
i morse lästes upp från regionen och naturparken Nudo de Paramillo. Gerillan
kontrollerade den stora regionen. Men efter att armén genomförde en massiv
offensiv i mitten av 1990-talet lät den de paramilitära dödsskvadronerna AUC
slå sig ned här och uppföra sin centrala bas som fanns här sedan 1997 i byn El
Diamante, länet Cordoba. Härifrån gav de paramilitära ledarna som Carlos
Castaño eller Salvatore Mancuso order om mord, massakrer och blodbad runt om i
hela Colombia. Mancuso berättade inför åklagaren under tre dagar 2003 om hur
organisationen finansierades och vilka politiska, sociala och ekonomiska
krafter som stödde och anlitade denna organisation i landet.
Den
28 december 1998 attackerade fyra FARC-fronter byn El Diamante och brände ned
den paramilitära basen till grunden. USA:s militära underrättelsesatelliter
hade registrerat stora truppförflyttningar och kontaktade sina allierade inom
den colombianska armén som skyndade till de paramilitära ledarnas undsättning.
AUC-ledaren
Carlos Castaño skottskadades i ena skinkan men undsattes av en helikopter som
kom till platsen. Armén skickade stora truppkoncentrationer och en av dessa
landade mitt bland gerillatrupperna som dödade 38 armésoldater. Efter att
FARC-gerillan hade dragit sig tillbaka återvände paramilitärerna, med arméns
samtycke.
Dick Emanuelsson
En ung gerillakvinna i lägret i Icononzo tvättar sina stövlar efter badet i det iskalla vattnet. FOTO: DICK EMANUELSSON.
Ytterligare 2000 demobiliserade
gerillasoldater lämnar Farcpartiet
Tegucigalpa / 2019-09-24 /
Efter offentliggörandet om att chefsförhandlaren Ivan Marquez och flera andra
från den högsta ledningen för Farcpartiet lämnar Fredsavtalet bakom sig och
återupptar den väpnade kampen, kom ytterligare ett dråpslag mot avtalet och
partiet efter denna pressläggning.
Vid ett möte med 35
delegater som representerar över 2000 demobiliserade gerillasoldater i tio av
Colombias 32 län, bestämde mötet att förstärka kontakterna med Fredsavtalets
koordinatör för president Ivan Duque, Emilio Archila, som
ledarna för de nya dissidenterna hade träffat veckan innan. Målet är att inleda
en egen parallell process för att inlemmas i samhället vid sidan av Farc.
De 2000 f.d. Farcmedlemmarna har inte
politiskt förtroende för partiledaren Rodrigo Londoño, alias Timochenko men
vill å andra sidan inte återuppta den väpnade kampen. Detta organisatoriska
sönderfall av både fredsavtalet men framför allt det nya civila partiet Farc
ses av många i Colombia som en farlig utveckling eftersom det kan bädda för att
många av dessa missnöjda 2000 personerna individuellt kan gå tillbaka till
bergen och gerillakampen.
Bland ledarna för de 2000 personerna
återfinns tunga namn som Andrés Paris, som deltog i fredsförhandlingarna från
första dag i Havanna 2012. Omaira Rojas, alias ‘Sonia’, en gerillaveteran som
utlämnades till USA, anklagad för att ha deltagit i nedskjutningen av det spionplan
som tre CIA-agenter färdades i den 23 februari 2003 i länet Caquetá samt Fabian
Ramirez, före detta gerillaledare för det starka Södra Gerillablocket.
Ramirez deltog också i den
kombinerade delegation bestående av gerillaledare och regeringsministrar samt
representanter för det colombianska näringslivet som besökte Sverige i början
av år 2000 under fredsförhandlingarna som då hade inletts med president Andres
Pastrana.
Dick Emanuelsson
Pablo Beltran, på den infällda bilden är en av 14 förhandlare från ELN-gerillan som finns på Kuba och som den colombianska regimen under ledning av Ivan Duque vill att kubanerna ska deportera till Colombia, vilket bryter mot den överenskommelse som slöts innan förhandlingarna skulle inledas mellan gerillan och regimen.
Colombia kräver att Kubas
regering deporterar ELN:s fredsförhandlare i Havanna till Colombia
Den
11 september i år, mindre än två veckor efter att en del av Farcgerillans
ledare beslutat att återvända till den väpnade kampen och inleda ett
strategiskt samarbete med ELN-gerillan, krävde Colombias utrikesministerium att
Kuba överlämnar ELN:s 16 fredsförhandlare som finns på Kuba till Colombias
juridiska myndigheter.
Men
det var Colombias regering som INTE ville ha några fredsförhandlingar, varken
med Farc eller med ELN på colombianskt territorium. Kuba föreslogs av president
Santos för att där var det svårare för colombianerna att anlända. Mot Kuba kan
därför inga krav ställas och Kuba har juridisk täckning i de internationella
avtal som existerar och reglerar fredsförhandlingar. Kuba har sagt att den
respekterar det protokoll som upprättades där det bestämdes att inleda
fredsförhandlingar. I detta protokoll finns ett speciellt kapitel som behandlar
hur tillämpandet ska ske om förhandlingarna bryter samman. Det stipulerar att
de bägge parter har 15 dagar på sig att planera och konkretisera återvändandet
av gerilladelegationen. Det sista äger rum med bistånd av Internationella Röda
Korset.
Fredsförhandlingarna
med ELN har inte ens inletts, inte för att ELN inte vill utan för att
regeringen Ivan Duque inte har velat eller har satt käppar i hjulet.
