Kommunistpartiets ”Doktor i Markockupation” för bostäder åt hemlösa

Av Dick Emanuelsson

BOGOTA / 1988-03-01 (Nfl) Miljontals människor och familjer har ingen bostad i Latinamerika. Det är ett av de värsta problemen konti­nenten brottas med. För människorna är det en tragedi utan dimensioner som ingen nordbo kan före­ställa sig. I Colombia beräknas mer än en miljon personer vara utan bostad. Tio miljoner är trångbodda eller har andra problem som till exempel för­giftat vatten eller inget vatten alls.

Mot denna situation har en våg av så kallade ”invasioner” eller markockupationer organiserats och genomförts, många gånger med blo­diga konsekvenser som följd.

CNP, Central Nacional de Provivienda, Centrala Nationella Bostadsinstitutet som skapades och leds av kommunistpartiet, är den organisation som har kommit att stå i spetsen för den gigantiska rörelse av ockupationer som genomförts sedan organisationen bildades den 5 maj 1960.

– Vår organisation bildades för att leda och organisera familjer utan^[I] bostad i städerna, säger Mario Upegui, ordförande för CNP till Flam­man.

Enorm folkomflyttning

I över 27 år har Upegui lett CNP, många gånger har han fängslats och miss­handlats av polis och militär.

I Colombia, i likhet med resten av kontinenten, inleddes en enorm våg av inflyttningar till städerna un­der 1950– och 60-talen. Men i Co­lombias fall var det en ytterligare faktor som ledde till, att landet för­ändrades radikalt. Från att ha varit ett land där 60 procent arbetade på landet, återfinns nu cirka 70 procent av befolkningen i städerna. Den så kallade ”Violencian”, inbördeskri­get mellan liberaler och konservati­va under 50-talet, skördade cirka 300 000 offer, framför allt på lands­bygden. För att undkomma oligarkins mördarpatruller, flyttade många bönder in till städerna. Där fanns det ingen bostad, eller annan samhällelig service.

– Regeringen var inte beredd på denna enorma folkomflyttning, sä­ger Mario. Spekulation av mark, bostäder och hyror inleddes. Samti­digt skapades enorma problem inom hälsovården, transporter, utbildning och arbetslöshet. Därför föddes vår organisation för att slå tillbaka mot spekulationen och för rätten till en värdig bostad till ett rimligt pris.

• En modell av den nya skolan i mönsterområdet Policarpa, i centrala Bogotá.

– När staten inte kunde tillgodo­se våra krav, uppstod det en stor rörelse för att ockupera mark. Vi har inget annat alternativ.

Denna rörelse som inleddes i bör­jan av 60-talet fick som föregångsexempel Policarpa Salavarrieta, mönsområdet bara tio kvarter från presidentpalatset i centrala Bogotá. Bostadslösa ockuperade ett stort område (se artikel bredvid).

Över hela landet genomfördes massiva invasioner av bostadslösa. I vissa fall var de spontana, i andra mer organiserade med tekniskt bi­stånd och organisation.

Många blev slagna

– Efter att de första ”ranchitos” (enkla byggnader) hade uppförts, var de främsta uppgifterna att för­svara den ockuperade marken. Många blev slagna, och i flera fall skjutna, berättar Mario. Med advo­katers hjälp stabiliserades läget i dessa ockuperade bostadsområden.

När läget hade stabiliserats in­leddes den andra fasen som bestod i att utveckla och förbättra barrions (bostadsområdets) situation. Det innebar att vi inledde planeringen av barrions infrastruktur såsom el, vatten, parker och skola. En mycket viktig sak som jag vill understryka, är att i alla våra 200 barrios som CNP har byggt, lämnar vi alltid en bit mark för kulturen.

de. Den stadgar att marken eller markägaren måste sälja marken med all nödvändig service.

Enligt lagen ska följande uppfyllas:

·        För att barrion ska legaliseras ska den vara registrerad hos bankinspektionen.

·        Försäljaren ska ha tillstånd för försäljningen av bostadslotterna.

·         Följa godkänd stadsplan.

·        Skapa service i form av el, vatten och avlopp.

·        Se till att barrion får tillfartsvägar

Trots dessa föreskrifter i lagen är det få pirater som straffats. Et exempel i dessa dagar i anslutning till valet i Bogotá, är liberalen och företagaren Alfredo Buerrera.

Mobilisering mot krämare

– Denne pirat har kontakt med borgmästaren. Han har köpt marker billigt och säljer de färdiga husen svindyrt utan el, vatten eller avlopp. Samtidigt tvingar han invånarna att rösta på honom i valet. De här perso­nerna har blivit miljonärer på bo­stadsproblemen, understryker Ma­rio.

CNP och de drabbade har mobiliserats mot denna form av krämare.

– Vi stödde lagen och har försva­rat folket och tvingat ägaren att ta sitt ansvar. I några fall har vi klarat det genom diskussioner. I andra fall har vi tvingats vidta andra åtgärder, säger Mario och ler. Inklusive har vi tagit med ägaren till polisen.

Under denna etapp fortsatte in­vasionerna av bostadslösa, samtidigt som CNP förbättrade de redan bygg­da områdena.

• Provivienda förfogar i dag över arkitekter och den nödvändiga tekniska personal som behövs i upp­bygget av nya bostadsområden.

– Vi skaffade advokater, arkitek­ter, topografer och ingenjörer. Inledningsvis ställde de upp gratis efter ordinarie arbetstid tillsammans med universitetslärare som tog med sig studenter från avgångsklasserna. Med deras oegennyttiga hjälp för­bättrades situationen radikalt.

Bildade sparkassa för bostadsprojekt

I slutet av 70– och början av 80–talet inledde CNP också organisering­en av hyresgäster som hyrde i andra hand. Med dem bildade CNP en sparkassa för kommande bostads­projekt. Samtidigt byggdes den tek­niska kapaciteten ut som en nödvändig­het. Men nu gick det inte att förlita sig på frivilliga krafter eftersom pro­jekten fick en mycket större omfatt­ning. En professionell organisation skapades med politiskt medvetna personer.

– Vi plockade ut en bit mark och ritade upp hela infrastrukturen. Därefter presenterades projektet för medlemmarna i sparkassan som an­tog eller avslog förslaget. På så sätt byggdes till exempel barrion ”Pablo Neruda” här i Bogota.

Kommunistpartiets organ CNP har erhållit ett enormt stöd från in­vånarna. samtidigt har partiets in­flytande ökat anmärkningsvärt.

Konkret arbete

– Det har naturligtvis skett gen­om partiets konkreta arbete med exemplet som förebild. Det ökade politiska stödet har vi använt oss av genom kommunalråd, som valts av invånarna. Genom en­träget arbete har vi fått fram mer pengar till de fattiga, vatten, el etc.

Vi har accelererat arbetet och kam­pen i våra barrios. Situationen i våra barrios skiljer sig markant jämfört med andra där organisationen och politisk ledning saknas.

Detta arbete har resulterat i att CNP:s barrios döpts till ”Fortines populares”, Folkliga fort.

– De kännetecknas av en hög organisationsgrad, politisk medve­tenhet och solidaritet och hjälp som vi ger arbetarrörelsen.

– Vi krossar de traditionella par­tierna liberaler och konservativa i valen och det är unikt med tanke på Colombias situation med tvåpartisy­stemet, menar Mario.

I Colombia existerar en utbredd brottslighet på grund av den svåra sociala och ekonomiska situationen. Självklart drabbas också CNP av detta problem.

– I början tog vi till hårda meto­der men har förändrat dem, säger mario. I våra områden vågar inte polisen agera. Det innebär att ung­domen har rätt stora friheter.

CPN löser många vardagsproblem

– Vi försöker tala med ungdomarna, med föräldrarna och ord­na möten för att på alla sätt integre­ra ungdomen i aktiviteter. Vi har större förutsättningar än andra bar­rios tack vare vår organisation. Vi bygger skolor, arrangerar sportakti­viteter för att på alla sätt hjälpa ung­domen.

Via Policarpas kommitté ”Kontroll och disciplin” har CNP kunnat lösa många sociala problem, både bland yngre och vuxna.

– Den lyssnar på problemen och ger rekommendationer. Det är det enda sättet för att kunna åstad­komma harmoniska lösningar som ger resultat för HELA barrion.

För de makthavande är CNP en livsfarlig organisation. Den står i vägen för den totala exploateringen av de miljontals bostadslösa. Samti­digt är den ett exempel på att det går att göra något under den fruk­tansvärda misären de bostadslösa lever under. Det är ett enkelt men värdigt liv invånarna i 200 barrios över hela Colombia lever.

27 år i kampen för bostad

För Mario Upegui som ägnat 27 år av sitt 50-åriga liv åt kampen för rätten till bostad är inte striden slut. 23-åringen som skulle resa till Los Llanos men som gjorde ett uppehåll i Bogotá, där han kommer att stan­na.

Invånarna i området Policarpa äls­kar honom. På kvällen samma dag som Flamman intervjuade Mario hyllades han av invånarna i Policar­pa. Borgmästarkandidaten Clara López, som själv är liberal presidentdotter, uttryckte saken på följande sätt:

– Man gav mig de bästa skolorna. Där sa man att de utbildade är ämna­de att bestämma och leda. Och jag vet att jag har lärt mig ofantligt myc­ket av Mario trots hans sex år i sko­lan.

Mario å sin sida uttryckte saken på följande sätt:

– När någon person har kommit till mig på kommunkontoret och titulerat mig ”doktor”, har jag alltid rest mig och sagt:

– Jag är ingen doktor som de flesta här. Det enda jag är doktor i är i att ockupera bostadsmark!

---

[I] inledningen av 1970-talet börja­de ett nytt fenomen: de så kallade piratockupanterna. Ljusskygga indi­vider med politiska kontakter insåg att det fanns pengar att göra på fol­kets svåra bostadssituation.

- Det var element som sålde en bit jord eller en jordlott till männi­skor. Piraten brydde sig inte om att garantera de blivande invånarna nå­gon samhällelig infrastruktur. 1968 instiftade därför regeringen en lag, den så kallade nr 66 som CNP ^d-

Policarpa, befriat område i Bogota

 

Kampen för en värdig bostad i Policarpa, Bogota, Colombia.
FOTO: VOZ.

REPORTAGE 1988:

Policarpa, befriat område i Bogota

Av Dick Emanuelsson —

BOGOTA / 1988-03-01 / På Långfreda­gen den 8 april 1966 ocku­perades den sista mark­biten. Ope­rationen tog bara 16 av de beräkna­de 45 minuterna. Efter nå­gon timme kom pansarbilarna, kavalleriet och våldsapparaten för att bränna ned och jämna `husen´ med marken.

– Men vi var beredda, säger Ma­rio Upegui. Efter tre timmars stri­der, tre döda och 150 sårade, drog sig ordningsmakten tillbaka. Sedan dess har de inte vågat sig in i bostadsområdet många gånger.

Historien om Policarpa Salavarrieta är historien om människor som varit och är beredda att ge sina liv för en värdig bostad.

I spetsen för markockupationen 1961 och barrions, områdets motor, stod då som nu Mario Upegui. I dag är han kom­munistiskt kommunalråd i huvudsta­den Bogotá.

1961 inleddes kampen för en bostad och på Långfredagen 1966 kom
polis och kavalleri och försökte stoppa invånarna som gjorde motstånd.

Doktor i Markockupation

Hans titel, ”Doktor i Markockupa­tionen”, är han mycket stolt över.

På en rundvandring med honom i mönsterområdet, hälsas han INTE som brukligt är i Latinamerika, med ”Como está señor”, hur mår herrn, utan med ”cómo está COMPAÑERO”, hur är läget kamrat. Det är ett resul­tat av Mario och Colombias kommunistpartis enträgna och kom­plicerade arbete under barrions 27-åriga existens. Samtidigt är det ett bra betyg på det utförda politiska arbetet i Policarpa.

Området ockuperades 1961 av bo­stadslösa utan tak. De såg ingen annan utväg än att ockupera marken för att där uppföra sina hus.

– Vi har all samhällelig service som t ex asfalterade gator, el, vat­ten, skola och ett kulturpalats. Vi har till och med skänkt en bit mark till regionens fackförening, berättar Mario under vår rundtur.

Med stolthet visar han upp en modell av det kommande skolbygget i området.

– Det skall bli en grundskola och gymnasium i fem våningar.

– Genom vårt arbete i El Concejo, kommunstyrelsen/fullmäktige, har vi lyckats utverka 200 miljoner pesos till byg­get som du bara kan se grunden av i dag, säger Mario och bokstavligen smeker de grova armeringsjärnen som skall utgöra grunden för skolan.

På 10-årsjubiléet. . . .

Krävde skola, fick en polisstation.

Kampen för undervisning i om­rådet har en alldeles speciell histo­ria.

– 1964 byggde kommunen en polisstation ”åt oss”. Vi behövde naturligtvis allt utom just en polissta­tion. säger Mario och småskrattar när han fortsätter berättelsen.

– Efter att vi organiserat alla för­äldrar i bostadsområdet, beslöt vi oss för att en natt slå till. Medan en grupp förde väsen, gick polisen ut för att se vad som stod på. Då slog vi till och helt sonika tog vi över polisstationen som vi gjorde om till en skola för våra barn i området. Medan de makthavande ansåg att vi behövde en polisstation, menade vi att det mest humanistiska skulle vara en skola. Och så blev det.

Men det har inte alltid varit lika lätt. Åren efter ockupationen bevakades bostadsområdet dag och natt av polis och militär.

Farlig missbedömning

– Vi fick ta in byggnadsmaterialet i smyg. Bit för bit byggde vi upp området. Sista biten mark ockupera­de vi långfredagen den 8 april 1966. Vi valde detta datum eftersom vi trodde att ordningsmakten skulle respektera den religiösa högtids­dagen.

Men det var en missbedömning.

– På rekordtid uppförde vi inte mindre än 257 `ranchitos´, små enkla hus i trä eller kartong. Efter en kort tid kom ordningsmakten, mer be­väpnad än tidigare. Den bestod av tanks, kavalleri och beväpnade poli­ser. Men vi gjorde motstånd.

– Under tre timmar varade sla­get, berättar Mario.

– För att bekämpa kavalleriet hade vi förberett oss med facklor. När hästarna kom, tände vi facklor­na vilket skrämde bort hästarna. När poliserna började kasta och skjuta tårgasen, var vi förberedda med tra­sor och andra kemikalier. Tårgas­granaterna kastade vi tillbaka mot poliserna.

– Kvinnorna deltog även de i stri­den. De hade kokat stora baljor med hett vatten som de från andra våningen i sina hus kastade över de attackerande poliserna. Barnen sköt med slangbellor och några kamrater hade också eldvapen som de an­vände när angriparna öppnade eld med skarpa skott mot oss.

Långfredagen 1966. Motståndaren var mäktig, men besegrades av de beslutsamma invånarna under ledning av det colombianska kommunistpartiets bostadsorganisation PROVIVIENDA. FOTO: VOZ.

Många offer i strid mot polis

Trots den religiösa högtidsdagen tog inte ordningsmakten någon hän­syn eller notis. Men invånarna i Policarpa hade också förberett sig på denna utgång.

– Vi hade organiserat en press-, sjukvårds- och solidaritetskommitté, säger Mario. Efter en kort stund vis­ste hela Bogotá och Colombia vad som pågick i Policarpa. Arbetare från hela Bogotá och invånare i and­ra fattigområden kom och deltog i striden för att tvinga ut poliserna, som gick hänsynslöst fram.

– Efter tre timmars strider insåg polisen att slaget var förlorat, att vi inte skulle ge oss mer än att de skul­le vara tvungna att döda oss alla.

Men slaget lämnade ett bittert sal­do. Tre personer, varav två små barn som kvävts ihjäl av tårgasen och en yngling som fått en dödlig kula, hade dödats.

Etthundrafemtio personer, många av dem hade tre till fyra kulor i sig, låg sårade. Hundra kamrater fängslades och tio kvinnor fick missfall på grund av polisernas ursinniga attacker. Dess­utom hade 200 hus jämnats vid mar­ken.

– Det kom att dröja flera år innan polisen vågade sig tillbaka, säger Mario. Vi utnyttjade detta med att förstärka de befintliga husen med cement och tegel så att de inte lika lätt skulle raseras av kommande attacker.

Demonstrationer möttes av kulor

När parlamentsledamoten från Union Patriotica UP (Patriotiska Unionen) Jaime Pardo Leal mörda­des förra året (1987), genomförde invånare i Policarpa protestdemonstrationer mot mordet och mot general Samudio, försvarsminister och den skyldi­ge, enligt alla vittnesmål för mordet. Då slog de väpnade styrkorna till och sköt skarpt in i bostadsområdet. Två personer mördades och ett 40-tal sårades av kulorna.

– Det är sådant som man tyvärr måste räkna med. Folkets ursinne mot de väpnade styrkorna vid mor­det hade ingen gräns. Den politiska medvetenheten, organiseringen och partiets inflytande i området, skapar faktiskt förutsättningar för att anta­let döda och sårade inte blir större, säger Mario.

Två bilder från militariseringen av Bogota när UP:s vice generalsekreterare José Antequera mördades den 3 mars 1988. FOTO: DICK EMANUELSSON

Invånarna i Policarpa ockuperade tre kvarter runt om sitt bostadsområdet och som svar på eldgivning av militär och polis mot Policarpa svarade invånarna med samma mynt, förtvivlade och ursinniga över mordet den ungen vänsterledaren José Antequera, också medlem i kommunistpartiets centralkommitté. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Men 1987 hade också glädjeäm­nen med sig.

– Efter mer än 25 års kamp fick vi 1987 den juridiska rätten till våra hus och vårt område. Eftersom vi är belägna bara tio kvarter från rege­ringspalatset, Plaza Bolivar och den stora katedralen, har det varit en hård och enveten kamp vi fört för vår juridiska rätt.

– Vi har presenterat vår stads­plan och till slut har de tvingats er­känna vår juridiska status. Det visar att kamp lönar sig, slutar Mario Upegui, motor i mönsterförorten Policarpa Salavarrieta i Bogotá.

 

Mario Upegui, som 14-åring också var "livvakt" åt den revolutionära prästen CAMILO TORRES (senare gerillasoldat i ELN) avled den 4 april 2012. Likvakan genomfördes i Kulturhuset i det bostadsområde som Upegui gick i spetsen för och där invånarna älskar honom, Policarpa Salavarrieta. Han följdes till den sista vilan av tusentals bogotabor. FOTO: VOZ.