Colombia: ”demokrati” som business

Colombia: ”demokrati” som business

Av Pål Steigan • 2. desember 2015

Anders Romelsjö

Under den närmaste tiden kommer vi att publicera några artiklar om Colombia. Varför intressera sig för Colombia? Det finns många anledningar, t.ex.: Det är Latinamerikas tredje största ekonomi. Det är USA:s kanske trognaste bundsförvant, med flera USA-baser på sitt territorium. Landet är också den tredje största mottagaren av militär utrustning från USA. Från Colombia har både Ecuador och Venezuela angripits. Colombias förre president Alvaro Uribe är nyckelperson i den latinamerikanska högern och i konspirationerna mot vänsterregeringarna i regionen, främst Venezuela. Colombia är leverantör av det mesta knarket till konsumenterna i USA. Fredsförhandlingar pågår och är inne i sin slutfas. Dessa gör förhoppningsvis slut på en halvsekellång väpnad konflikt, och i bästa fall öppnar vägen för större social rättvisa.

Det är Latinamerikakännaren Zoltan Tiroler, som tidigare skrivit flera gånger på denna blogg om Kuba, som nu rapporterar från Colombia. Ett land kännetecknat av politiskt våld, kriminalitet, korruption och hisnande klasskillnader.
Resan till Colombia föranleddes av att det i slutet på oktober var val till guvernörer, borgmästare och kommunfullmäktige och Zoltan var med för att stödja vänsterkandidaten Imelda Daza i valet till guvernör i delstaten Cesar. Mer om valet i nästa artikel. I detta första inlägg ges en beskrivning av situationen i Colombia.

---

Massmord och våld

Av Zoltan Tiroler

 

Våldet är förmodligen det första man tänker på när det gäller Colombia. Våld är det traditionella sättet att lösa politiska konflikter. Den överklass som haft makten sedan självständigheten från Spanien har inte varit beredd att släppa på något av sitt inflytande. Inte minst gäller det jordfrågan, där den stora majoriteten bönder inte äger någon jord. Bara runt 6 % används för odling av livsmedel. Den överväldigande delen av jorden ägs av storgodsägare som mest har det som en förmögenhet och använder marken för betesdjur. Reell opposition och krav på social rättvisa har regelmässigt förintats. Oppositionen har för det mesta inte haft något annat val än den väpnade kampen.
Terrorn mot vänsterfolk, bönder, fackföreningsledare och journalister fortsätter, om än i mindre skala än på 1980 och -90-talen. Offren för det politiska våldet kan räknas i hundratusentals. Fram till november har under 2015 över 300 bondeledare mördats enligt människorättsorganisationer i landet. Militären och paramilitären är de skyldiga. Bland de senast mördade finns Daniel Abril, mördad i Trinidad, Casanare. Han hade gjort sig känd som försvarare av samhällena och miljön i regionen, där det finns olja och oljebolag. Representanten och förkämpen för ursprungsbefolkningen Feliciano Valencia utsattes för ett attentat och dödades i fängelset, där han sitter oskyldigt inspärrad.

Colombia har runt 4 miljoner internflyktingar, näst flest i världen efter Syrien. Lika många har tagit sin tillflykt i grannlandet Venezuela. De flesta av de bonde- och indianledare som förföljs försvinner och mördas för att de kämpar mot exploatering, plundring av naturresurserna och den förödande miljöförstöring som de transnationella företagen ger upphov till.

USA:s allierade.
Colombia är en av USA:s trognaste vänner i Latinamerika. I landet har USA flera militärbaser, med udden riktade mot vänsterregeringarna i regionen. Colombia är också ett av de länder som får mest militärt ”bistånd” från stormakten. Officiellt för att bekämpa knarket, men det verkliga syftet är att utplåna vänstergerillan. Denna ”Plan Colombia” har misslyckats. Såväl knarket som gerillan är kvar. (Det s.k. ”kriget mot knarket” har tvärtom medfört ökad produktion.)

Fredsförhandlingar
Sedan 2012 pågår fredsförhandlingar i Havanna mellan regeringen och den största gerillagruppen FARC. Det har inneburit en liten öppning i det politiska läget och Imelda tog ett modigt beslut för att se ifall det går att driva vänsterpolitik utan att bli mördad. Hon kom tillbaka i juni och tilldelades tre livvakter och två skottsäkra bilar av staten. Regeringen har en speciell organisation, Unidad Nacional de Protección, UNP, med tusentals anställda som arbetar som livvakter. Att regeringen också erbjuder vänsterpolitiker skydd är för att undvika vendettor där båda sidor mördar varandra. De något paradoxala är att vakter från vänstern utbildas och tränas av UNP. (tidigare var det självaste DAS, den ökända säkerhetspolisen som höll i detta).

 

Fattigdom, rikedom och våld.
Under valkampanjen besöker vi städer och byar i distriktet. Besöken ger en inblick i vanliga människors liv. På många ställen är det skriande misär. Vi besöker familjer som bara får vatten (av dålig kvalitet) varannan vecka. De saknar avlopp, de saknar el, de saknar allt. Barnen lider av undernäring. De går barfota, klädda i paltor och de leker bland grisar, hundar och höns. Köken är en liten uppmurad spis som eldas med ved. Dassen är ett hål i marken med ett svart plastskynke som vägg. Husen är lerskjul med plåttak och jordgolv. Nästan var 5:e colombian är analfabet och vi stöter på vuxna män som inte ens kan skriva sitt namn. Utbildningsväsendet är Latinamerikas sämsta. Hälsovården för fattiga är under all kritik. I Cesar finns dricksvatten bara i storstaden Valledupar. Bristen på rent vatten är den enskilt största orsaken till många av sjukdomarna. En stor del av dem som hamnat i slummen är sådana som tvingats fly. 25 % av Cesars 1,2 miljoner invånare är internflyktingar. 73 % av Colombias befolkning på knappt 50 miljoner är fattig, 23 % tillhör medelklass och övriga 4 % är rika.

Denna fattigdom utspelar sig i ett land som begåvats med oerhörda rikedomar. Här finns allt; olja, kol, guld, silver, platina, koppar, ädelstenar och en bördig jord. Landets rikedomar står i en skriande kontrast till de många utblottade. Huvuddelen av resurserna, som inte är förnybara, dumpas bort till multinationella företag som gruvföretaget Drummonds. Svenska Vattenfall är för övrigt en av kunderna till kolet. En liten del av rikedomarna stannar hos den inhemska överklassen. Den plundring som påbörjades av spanjorerna för mer än 500 år sedan fortsätter. Storföretag som Chiquita, Coca-Cola och gruvföretagen har betalat miljonbelopp till paramilitären för att de ska hindra organisering och mörda fackföreningsledare. En gruvarbetare, med 12 timmars arbetsdag, tjänar runt 5 000 kr per månad. De rikedomar som skulle kunna ge alla colombianer ett bra liv är istället en förbannelse: de blåa giftplastpåsar, som bananklasarna kläs med, skräpar längs vägar och i flodbäddar; kolutvinningen lämnar enorma sår i naturen och kräver oerhörda mängder färskt vatten. Dammet ger lungskador och cancer. Gruvorna drar dessutom till sig prostitution, kriminalitet och droger.

Samtidigt är våldet ständigt närvarande.
• En kvinna i vår grupp delar ut flygblad i ett gathörn. Samma motorcykel med två män passerar tre gånger, den tredje gången är de beväpnade. Dags att röra på sig.
• En sen kväll passerar vår bilkaravan en annan motorcykel. Också här har männen ett gevär vid fötterna. Och de är inte ute för att jaga kaniner.
• När vi äter på en restaurang kommer en grupp beväpnade män in. Våra vakter reagerar omedelbart, men det visar sig att de andra är livvakter åt den lokale borgmästaren.
• En annan gång är det tre män som plötsligt inser att de sitter mellan våra livvakter. De är från hemliga polisen, men har missat våra diskreta livvakter. Pinsamt för dem, men inget har hänt.
• Ett paket utanför den lilla vallokal som Imelda hyrt, väcker vakternas misstänksamhet. Polisens specialister för bort det som visar sig vara en sprängladdning.

Mig går samtliga dessa händelser förbi. Det krävs träning och ständig uppmärksamhet.
Mötet med människor ger torra fakta ansikten. Det visar sig att en kvinna som enträget vill prata med Imelda varit offer för paramilitärens tortyr och våldtäkter. En man kommer fram och berättar att hans bror skjutits och att familjen tvingats lämna sitt hem fyra gånger.

Miguel berättar att hans bror är ”försvunnen” sedan flera år och kroppen har inte hittats. Så sent som för några månader sedan anfölls familjens lilla gård av fyra män. Pappan hade blivit förvarnad och försvarade huset. Han träffade två av angriparna med ett skott. De kunde gripas, men ”lämnade” fängelset. De kunde faktiskt fångas in igen och ska förhoppningsvis ställas inför rätta.

Josés pappa hade en gård som paramilitären ville ha. Familjen har tvingats lämna sin jord. Fem (!) av Josés bröder är mördade, en har flytt till Venezuela. Pappan fick hjärtinfarkt och dog av händelserna och kort efter dog också modern. José har utsatts för fyra attentat och har ”kroppen full med bly”. Samtidigt är det, obegripligt nog, en oerhört sympatisk, glad, positiv och hjälpsam kille.(Namnen ovan är fingerade).

Historier liknande dessa upprepas i olika varianter. Den överväldigande majoriteten av offren har skördats av militären i samarbete med paramilitären. De skyldiga går nästan alltid fria. Genom fördrivningen av bönderna har officerare lagt beslag på bördig jord och gruvbolag fått möjlighet att bryta mineraltillgångar. Bönderna har samlats i städernas enorma slumområden. Alldeles särskilt utsatta för våldet är afro-colombianer och ursprungsbefolkning.

Korruption
Den utbredda korruptionen är en annan viktig faktor till såväl fattigdomen som det politiska läget. I ett land där de två traditionella partierna, liberalerna och de konservativa, kommit överens om att under årtionden bytas om att styra landet, är korruptionen grasserande. Mer än var tredje ledamot i parlamentet är knuten till paramilitären och knarkhandeln. Det gäller också landets förre president, Alvaro Uribe. Denne fascist är en centralgestalt för Latinamerikas extremhöger och i arbetet för att hindra fred i sitt eget land och med våld störta den demokratiska vänsterregeringen i Venezuela.

Varje gång jag reser i Latinamerika kan jag inte låta bli att jämföra med det så förtalade Kuba. Ö-riket är ett himmelrike jämfört med exempelvis Colombia. Ingen på ön har det så uselt som Colombias fattiga. I Kuba rör sig folk fritt, tryggt och utan rädsla. I Colombia är det knappast någon, som inte måste, som är ute på gatorna efter kl.20 i många städer. Friheten och tryggheten är överlägsen i Kuba. (För att inte tala om så mycket annat som är ofantligt mycket bättre på ön.)

---

Faktaruta om fredsprocessen:
Det är den pågående fredsprocessen som medfört en öppning i det politiska livet. Fredsförhandlingar har pågått i Havanna mellan den största gerillagruppen FARC och Colombias regering sedan 2012. Kuba står som värd och Norge, Venezuela och Chile är ”garanter”. Nyligen har man angett 23 mars 2016 som datum då man senast ska skriva på ett fredsavtal.

En stötesten är frågan om paramilitären. Medan FARC har som krav att den avväpnas och upplöses, så nekar regeringen till dess existens. Likaså ignorerar myndigheterna anmälningar om hot och konkreta övergrepp mot befolkningen. I många fall är det tvärtom ett direkt samarbete mellan regering och paramilitär.

Även om vapnen tystnar är det ingen garanti för en varaktig fred. De enorma sociala orättvisorna, i kombination med att makten inte accepterat någon opposition, är grunden till konflikten. Det kommande avtalet omfattar flera punkter för att ta itu med detta. Man har förhandlat fram en jordreform och former för politiskt deltagande. Likaså hur man ska bekämpa olagliga odlingar av kokablad och knarkhandeln. Knarket sammanhänger intimt med paramilitären. Det finns en överenskommelse om en Sanningskommission som ska samla in vittnesmål från de skyldiga till övergreppen. Här anges också vilka straff förövarna ska få, samt kompensation till offren. Det är viktigt att offren får veta sanningen om vem eller vilka som orsakat så mycket lidande och död. På det viset blir det lättare att förlåta och försonas. Sist men inte minst ska det slås fast hur avtalets efterlevnad ska kontrolleras. Den colombianska regeringen har aldrig uppfyllt tidigare fredsavtal, men då har det inte funnits internationella aktörer som garanter.

Mycket talar för att det denna gång kommer att bli ett fredsavtal. Det trots att det finns mäktiga intressen som vill ha fortsatt krig. Delar av krigsmakten och stora jordägare hör dit, då kriget ger dem enorma vinster och privilegier. Krigsanhängarna formeras kring förre presidenten Uribe. Å andra sidan finns starka intressen av att det blir en fred. Ingen sida kan vinna kriget. Mycket av landets mineraltillgångar finns i gerillakontrollerade områden och inhemska oligarker och internationella gruvbolag vill kunna utvinna dem. Därmed är också USA, Colombias nära allierade, intresserad av en uppgörelse. Trots USA:s massiva militära hjälp under många år till Colombia har gerillan inte besegrats. Alternativet är fred.