Privatisering av floden kostade fjorton tusen wayuuindianer livet

Wayuuindianer i Guajira med sina hungrande barn i armarna. Nästan fem tusen barn har begravts i en tragedi som
inte ens nämns i de stora medierna som i stället koncentrerar sig på att utpeka Putin som en krigsherre.

COLOMBIA:

Privatisering av floden kostade fjorton tusen wayuuindianer livet

TEGUCIGALPA / 2015-04-14 / De transnationella gruvbolagen och landägare som hyr in paramilitära dödsskvadroner har orsakat en gigantisk mänsklig tragedi bland wayuufolket i länet Guajira. Totalt beräknas över 14.000 spädbarn och äldre har dött av svält under den senaste tioårsperioden. Det är resultat att floden Rancheria har torkat ut.

“Deras namn och ålder blir officiellt och känt bara på dagen för deras begravning. I byarna begråter wayuuindianerna sina döda bebisar medan i Bogota förvandlas de bara till kall statistik; 4125 döda på fem år”.

Så inledde min colombianska kollega Isabella Bernal sitt reportage för portalen “Las2Orillas. Nyligen gjorde hon ett omfattande reportage i länet Guajira. Det ligger längst upp i nordöstra Colombia och gränsar till Venezuela. Det är omnämnt i den legendariska boken om den franske livstidsfången Henri Charriere, mer känd som ´Papillon´. Han förfördes av och förälskade sig i två unga undersköna wayuuindianer under sin flykt från Djävulsön. Han gifte sig och stannade i Guajira en tid.

Guajira är i stort sett ett län av öken. För tio år sedan gjorde jag ett reportage för Flammans räkning och av alla platser på den västra hemisfären har jag aldrig besökt något som var så bokstavligt hett som Guajira. Det är Sibiriens motsats.

I Guajira representerar jordbrukssektorn bara elva procent av den regionala ekonomin. Men den gruppen i allians med kolgruvan Cerrejon, dämde upp och privatiserades i praktiken allt vatten.

Länet Guajira utgör halvön som gränsar till Venezuela och de enorma oljereserverna som finns i Venezuelabukten.

Världens största gruvbolag

 

Cerrejon är världens största kolgruva i dagbrott och bryter kol på sina 69000 hektar. Därifrån fraktas det 15 mil i en tågkaravan med upp till 109 öppna vagnar. Koldammet som sprids med vinden har i alla tider varit en förbannelse för wayuufolket. Det har ett av de lägsta genomsnitten i livslängd i Colombia, en konsekvens av koldammet som penetrerar överallt. I tysthet har de applåderat FARC-gerillans sprängningar av tågen. Hela den guajiriska halvön, som är öken, är en enda stor kolfyndighet. Här utvinner de Londonbaserade gruvgiganterna Glencore, BHP Billiton (världens största gruvbolag) och Anglo American mer än 32 miljoner ton kol per år. Målet är ställt till 40 miljoner ton.

USA-bolaget Drummond utvinner 24 miljoner ton kol i grannlänet Cesar. Företaget har anmälts av USA-advokaten Terry Collingsworth som representerar 600 gruvarbetare som anklagar gruvbolaget för att ha anlitat paramilitära dödsskvadroner som mördade delar av två styrelser för det lokala gruvfacket. Både ordföranden och vice ordföranden var bland de mördade.

Och det är dessa giganter som de 500.000 invånarna i Guajira, bland dem 270.000 wayuuindianer ska konfronteras mot för att kunna utnyttja sin rätt till vatten. Men styrkeförhållandena är totalt oproportionerliga.

Inget födelseintyg eller dödsattest

 

Officiellt beräknas att 37.000 barn från wayuufolket är kroniskt undernärda. Siffror visar att 14.000 av dessa har avlidit av svält. Enligt de uppgifter som “Las2Orillas” presenterade, dör majoriteten av de insjuknande barnen innan de anländer till den närmaste hälsovårdscentralen. De förfogar i sin fattigdom inte över fordon utan tvingas att gå enorma avstånd i öknen.

Av samma orsak blir mer än hälften av de döda inte ens inskrivna i ett folkbokföringsregister när de föds. Inte heller utfärdas en dödsattest när barnet avlider. Det försvårar för myndigheterna att kunna upprätta en verklig statistik över situationen i La Guajira.

Järnvägen som går 15 mil från gruvan till Karibiska Havet beskyddas av den colombianska armén.

I dag lever wayuufolket utan tillgång till vatten från floden Ranchería, den enda i denna del av regionen som nu är helt uttorkad. Dess vatten har avletts för att bevattna de stora landegendomarna i södra Guajira samt för gruvverksamheten i Cerrejon. Flodbottnen har förvandlats till en väg för fordon och djur. Wayuufolket sjunker allt längre ner i misär och hunger. De saknar el, sjukvård och skolor.

Korruption och valkampanjer

 

Av den miljard dollar som anslogs till regionen för 20 år för att utvinna gas och kol, avsattes inte peso till människorna. Inte heller går mycket från regeringsbudgeten till de verkligt behövande i Guajira, bland dem Wayuufolket. Den stora delen, bland dem 15 miljoner dollar avsedda att förbättra näringssituationen, hamnar i korruptionens fickor, menar Las2Orillas. Wayuuindianerna själva säger att pengarna också används i valkampanjerna.

Jorge Armando Otálora Gómez, Folkförsvarsombudsmannen som är tillsatt av regeringen Juan Manuel Santos, karaktäriserar situationen som en “humanitär kris”. Men trött på löften och korruption, reste representanter för Wayuufolket i februari till den OAS-ledda Interamerikanska Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna (CIDH) för att kräva sina rättigheter.

Bland dem rätten till vatten för att inte flera barn i Guajira ska dö av törst och svält.

Dick Emanuelsson

Massakern i Bahia de Portete

I april 2004 genomförde paramilitärerna en ohygglig massaker i Bahia de Portete. Tio wayuuindianer, bland dem fyra kvinnor och barn, blev offer för motorsågar, machetes eller brändes inne i ett fordon. Samtidigt förde paramilitärerna bort ytterligare 30 människor som ”försvann”.

Två unga wayuuindianer som lyckades ta sig till grannkommunen Uribia, informerade polischefen om vad som hade hänt. När de två återvände samma väg stoppades de på vägen av paramilitärerna. Dessa hade informerats av polischefen och de två mördades. Den lilla staden Bahia de Portete med sina 400 hus tömdes fullständigt på folk.

Wayuuindianerna flydde in i Venezuela där över 400.000 wayuuindianer lever och garanteras sina etniska och kulturella rättigheter på ett helt annat sätt än i Colombia. De har, elva år efter massakern, ännu inte vågat återvända i någon större utsträckning.

Dick Emanuelsson