Visar inlägg med etikett Dick Emanuelsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dick Emanuelsson. Visa alla inlägg

2017-09-21

Avlyssnad, förföljd och upprättad. En svensk journalists öde i Colombia i HD-dom

Den förre presidenten Alvaro Uribe var den hemliga politiska polisen DAS´ chef . Han utsåg Jorge Noguera, som hade varit Uribes valkampanjledare på Atlantkusten i valet 2002, som högste chef för DAS. På dagordningen stod spionage, förföljelse och avlyssning av fem journalister och politisk opposition, konstaterade Colombias Högsta Domstol i sin dom den 6 september i år. Bland offren nämns den svenske reportern Dick Emanuelsson som var ackrediterad för Flamman under åren 2000-2005, då han tvingades lämna landet efter ett år av mordhot. Bakom dessa återfanns DAS.



Avlyssnad, förföljd och upprättad. En svensk journalists öde i Colombia i HD-dom

Några reflektioner av Dick Emanuelsson, ett av offren för DAS

[En kortare version är publicerad i veckans Proletären]

Colombias HD offentliggjorde den 11 september domen [1] över den förre chefen för den hemliga politiska polisen DAS (Departamento Administrativo de Seguridad) som dömdes till sju år, tio månader och 15 dagars fängelse. Brottet var förföljelse och olaglig avlyssning i alla dess former av fem journalister, bland dem denne skrivare samt ett antal andra personer och organisationer ur den politiska oppositionen.

Jorge Noguera var den förre presidenten den paramilitära gudfadern Alvaro Uribes kampanjledare under presidentvalkampanjen 2002 på den folkrika atlantkusten. Efter Uribes valseger utsågs Noguera i augusti samma år till chef för DAS.

I den 89 sidor långa HD-domen nämns mitt namn tre gånger som exempel på hur den statliga terrorismen skapade ett olagligt underorgan till DAS, kallad DAS-G3. Förutom det skamfullt låga straffet beslutade domarna att Alvaro Uribe ska utredas som ytterst ansvarig för DAS och eventuellt skyldig till de brott som DAS-G3 begick. För DAS var underordnat Uribe och presidentpalatset.

Dick Emanuelsson i den legendariska regionen Sumapaz,
en av FARC-gerillans bastioner i Anderna, 70 kilometer från Bogota.


Colombias konsul i Sverige

Att jag skulle vara under luppen när jag anlände i oktober år 2000 visste jag. Mina reportage från 1980 och framåt hade uppmärksammats i flera medier i Colombia. Colombias kvinnlige konsul i Stockholm sa sarkastiskt, när hon satte sin namnunderskrift på arbetsvisumet i september 2000 att, ”Ni har i alla fall någon som beskyddar Er”.

– Vem då? undrade jag.

– Manuel Marulanda, svarade konsuln med ett finurligt leende, apostroferande till högste kommendanten i och FARC-gerillans grundare.

Mordhot och videofilmning

Jag var ackrediterad för Flamman de fem åren i Colombia och det var egentligen inte förrän i början av 2005 som jag kände att snaran började dras åt. Vid 2-3-tiden på natten kom telefonsamtalen och mordhoten. ”Vi vill inte ha utländska kommunister i Colombia. För din egen skull, res hem”!



Pärmen med 476 A4-papper som den
colombianska politiska polisen DAS-G3
upprättade över Emanuelssons arbete i
Colombia. Hur mycket har Säpo?
Efter flera exklusiva reportage på FARC-kontrollerat område i april 2005 intensifierades hoten, ibland 2-3 gånger i veckan. Kamraterna på kommunistpartiets tidning sa att ”nu är det allvar och du bör allvarligt tänka på reträtten”!

I slutet av november bestämde jag mig för att lämna Colombia efter att jag öppet hade videofilmats halv 8 en grådisig duggig morgon när jag kom tillbaka från en joggingrunda. Jag krävde att han, den stubbade killen i 30-årsåldern, skulle radera sekvenserna i kameran. Vad de föreställde såg jag fyra år senare, i februari 2009, när Advokatkollektivet i Bogota skickade de 476 A4-dokumenten [som kan läsas inskannade i http://das-terror.blogspot.com/] över mitt liv och arbete under det sista året i Colombia. Då hade åklagarämbetets detektiver slagit till och beslagtagit DAS´ hela arkiv. Där fann de min ”mapp”.



Emanuelsson avslöjade i mars-april 1988 under en reportageresa i Colombia att den svenska s-regeringen via Exportkreditnämnden hade utfärdat exportkreditgarantier på närmare 250 miljoner dollar till Antonia X:son Johnssons byggföretag ABV med uppgift att bygga en marinbas på den colombianska stillahavskusten. En skandal av stora mått eftersom beställaren var marinen och Colombia representerade en militär konflikt. Riksdagsledamoten Bo Hammar (vpk) tog upp frågan i riksdagens Konstitutionsutskott där EKN:s ordförande Harry Schein (s) tvingades klä skott och försvarade sig med att från basen skulle marinen jaga panamanska smugglare. I dag lyder marinbasen Bahia Malaga under USA:s Sydkommando, en av sju militärbaser som USA förfogar över i Colombia riktade mot grannlandet Venezuela.


ADN-prov från kaffekopp

Innehållet håller för minst en bok, tidvis spännande material. En lördagseftermiddag stämde jag träff med en kamrat och vi tog en fika och därefter gick vi på bio. Vad jag då inte visste var att vi hade ett par DAS-agenter i ”skuggan” som bevakade oss. Efter att vi gått in på bion mitt emot cafeterian på Calle 33 vid Caracasavenyn i centrala Bogota, gick agenterna in och beslagtog kaffemuggarna som senare användes för att ta ADN på mitt kvinnliga sällskap. Mitt ADN hade agenterna med all sannolikhet sedan lång tid tillbaka.

Flera av mina colombianska bekanta har fått sina bankkonton och andra ekonomiska förehavanden granskade och finns i 476-mappen, och detta nämns av HD-domen.

Jens Holm (v) inkallad till Säpo

Jens Holm, riksdagsman för vänsterpartiet kallades in till Säpo för förhör för några år sedan som ville veta vad han visste om mig och vad han ansåg om min person.

Det paradoxala är att jag via det colombianska åklagarämbetet har fått ut min akt från den hemliga politiska polisen i Colombia och till och med indirekt fått upprättelse via domen mot Noguera.

Men jag vet inte hur mycket svenska Säpo har dokumenterat över mitt journalistiska-politiska liv i Sverige. Jag skulle bli besviken om den går under de 476 sidorna i DAS-mappen.

Under rubriken Operativa Aktioner punktar DAS-agenterna upp sina förslag på uppgifter och utförda order till sina befäl, där de bland annat rapporterar om sabotaget på internationellt territorium (Bogotas internationella flygplats Eldorado) mot den svenska reporterns dator.


Förföljd in i planet av DAS-agent

Colombias HD tar i sin dom mot Noguera upp en av de hundratals rapporter som DAS-agenterna skrev till sina överordnade som exempel på hur jag förföljdes av den politiska polisen. Den handlade om hur jag den 25 juni 2005 skuggades från min bostad i norra Bogota, där DAS hade två bilar med två agenter dygnet runt, till den internationella flygplatsen där jag skulle ta ett plan till Costa Rica för en reportageresa i Centralamerika.

I DAS-agentens rapport skriver han att han placerade en magnet på min dator på handbagehyllan inne i planet för att radera all information i datorn. Därefter skickade han en anonym e-post till sina costaricanska kollegor (DIS) där han uppgav att en internationell terrorist med min fysiska beskrivning var på väg med FLIGHT TA690 till San Jose de Costa Rica.

Två ”FARC-ideologer” varav en mördades

Universitetsläraren Alfredo Correa de Andréis.


DAS-chefen Noguera hade år 2011 dömts till 25 års fängelse efter att han överlämnat listor till de paramilitära dödsskvadronerna (AUC) över personer som Uribe förmodligen ville se likviderade. En av dem var den i staden Barranquilla omtyckte universitetsläraren Alfredo Correa de Andréis.

Han greps av DAS den 17 juni 2004 och under tre månader förhörde och anklagade agenterna honom för att vara en ”ideolog för FARC-gerillans 59:e Front”. Men det fanns inga bevis och han släpptes för att tre veckor senare, den 17 september, mördas.


Eftersom den hemliga politiska polisen inte lyckades binda Emanuelsson till FARC-gerillan, gjorde man upp en "HANDLINGSPLAN". Den innehöll i huvudsak två uppgifter: Inledning av en internationell misskrediteringskampanj mot den svenske reportern via följande aktiviteter: Kommunikéer och riggade videofilmer/sekvenser där den svenske reportern utpekas som en del av Farcgerillan. I sista hand att dra in Emanuelssons arbetsvisum.


Förföljelsen och dokumenteringen av min person påbörjade DAS samma månad som Correa mördades. På sidan 3 [1] i DAS´ dossier står det att ”Dick Emanuelsson är en förmodad ideolog hos terroristorganisationen FARC, bosatt i norra Bogota”.

Trots domen mot Noguera och tillfredsställelsen över att en relativ rättvisa skipats för oss som offer för denna statliga terrorism, kommer jag nog aldrig få svar på frågan om paramilitärerna hade även mitt namn på sin lista detta ödesdigra år.

Flamman då?
Den är också på sitt sätt en bödel, som Noguera och DAS.

Redan på sidan 3 (av de 476 sidorna) förmodar säkerhetspolisen att "Emanuelsson är en förmodad ideolog hos terroristorganisationen FARC, bosatt i norra Bogota”. Klicka på bilden för större format


Källa:


 Mer i samma tema:
1. Med Uribes politiska polis i hälarna
Den hemliga politiska polisen DAS-G3 bevakade och förföljde minut för minut Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON under sin tid som reporter i Colombia
http://colombiaidag.blogspot.com/2017_09_11_archive.html#7502594346182920729


2017-09-12

DAS värre än Watergateskandalen

<3683 tecken="">

DAS värre än Watergateskandalen

2010-09-05 / När det ansedda veckomagasinet Semana den 21 februari 2009 avslöjade att DAS genomförde olagliga telefonavlyssningar och spaningar, fattade det colombianska åklagarämbetet beslutet att inleda en undersökning. Men beslutet läckte till DAS och en videokamera kunde registrera hur den hemliga politiska polisens agenter bar ut låda efter låda strax innan åklagarnas detektiver gjorde sin razzia.
Ingen vet hur många lådor med komprometterande material säkerhetstjänsten lyckades försvinna men det återstående är tillräckligt graverande för att konstatera att vad som DAS-G3 sysslade med var allt anat än ”inom lagens ram”.
Bland dessa arkiv finns instruktioner till en DAS-agent som fick ordern om att genomföra ett mordhot mot journalisten Claudia Julieta Duque genom hennes lilla dotter. I instruktioner skulle DAS-agenten läsa följande efter att Claudia hade svarat i telefonen:
REKOMMENDATION: Gör samtalet i närheten av polisens underrättelsetjänst. Tala inte längre än 49 sekunder…. TEXT: God eftermiddag, är Claudia Julieta Duque hemma? MEDDELANDE: Är Ni mor till María Alejandra? [Vänta tills hon svarar]. Bra, jag måste tyvärr meddela Er att Ni inte ger oss något annat alternativ, vi sa till Er men Ni ville inte lyssna på oss. Nu kan Ni inte rädda er ens med en skottsäker bil”! [1]

VID NÅGRA TILLFÄLLEN bevakade, skrämde och hotade agenterna barn till “målen”. Enligt FN:s Högkommissionärskontor i Bogota (Mikael Fruhling, i dag Sveriges ambassadör i Honduras och Guatemala som den 6 mars via colombiansk press fick vetskap om att även han registrerades av DAS-G3) stod DAS bakom mordhoten mot de ledande personerna inom människorättsorganisationerna i Colombia. De till och med stod bakom leveransen av en blodfläckad docka med en text där det stod ”Till min kära dotter”.
Dockan lämnades i Soraya Gutiérrez’ bostad. Hon är ordförande för det ansedda Advokatkollektivet José Alvear Restrepo (CCAJAR). Advokaterna är hatade av landets generaler efter att flera av dessa har dömts till långa fängelsestraff för massakrer på civilbefolkningen.

UNDERRÄTTELSEOPERATIONERNA innebar även att misskreditera och inleda falska anklagelser mot journalister. Tillvägagångssättet var fotomontage där journalisten bakades in i en videofilm som påståtts ha spelats in av gerillan. Därefter krävde den ”upprörda opinionen” att journalistens visum till USA skulle dras in, efter det att han hade vanhedrats som en simpel terrorist i de Uribetrogna medierna.
I medlen för att misskreditera och vanhedra oppositionen och de hederliga höga topparna inom rättsapparaten återstod också att länka samman dem med gerillan eller korruptionsskandaler. Agenterna stal pass som användes i skådeprocesserna.

DAS-G3-ENHETENS målsättning var att knyta samman de bevakade och förföljda med gerillan. Men DAS-G3 har inte i något enda fall lyckats fastställa denna anknytning.
Den tekniska avlyssningsutrustning som DAS-G3 har använt sig har, enligt USA:s ambassadör i Bogota, William Brownfield, skänkts av USA. En DAS-agent uppgav i förhören i Högsta Domstolen, att när G3 spionerade mot facket möjliggjordes detta spioneri genom de skänkta USA-medlen men även experter inom området som deltog var från USA.
USA-kongressen reagerade omedelbart och förbjöd fortsatt finansiering av DAS under 2010.
Dick Emanuelsson

Källa: Fondo de Educación del Grupo de Trabajo sobre América Latina, Oficina en EEUU sobre Colombia, Centro Internacional de la Politica, y de la Oficina de Washington para Asuntos Latinoamericanos.

DAS’ spionage i Europa

3819 tecken

DAS’ spionage i Europa

– Ansvaret för avlyssningarna ligger inte på DAS-agenterna utan presidentpalatset, sa Ernesto Samper, före detta president i Colombia i en intervju den 17 maj 2010 i den spanska dagstidningen Público.
I klartext är det Alvaro Uribe som gav order om att inleda vad som alltid har existerat i Colombia men aldrig varit så omfattande och personifierad som skandalen med DAS-G3. Skandalen bekräftade Colombia som en paranoid polisstat.
SVERIGE: Spionaget mot journalister, domstolsledamöter och fackligt-politiska ledare begränsades inte enbart till Colombia. Samma dag som DAS-agenten Blanca Cecilia Rubio Rodriguez höll en föredragning över mig och dokumentärfilmaren Hollman Morris’, fotograferades Ernesto Yamhure, förste sekreterare på Colombias ambassad på Östermalmsgatan 44 i Stockholm.
Det colombianska skolfartyget “Gloria” hade anlänt till Stadsgårdskajen i Stockholm och bakom en av livbåtarna fotograferade denne diplomat” de colombianer som stod på kajen och demonstrerade mot det militära flottbesöket från Colombia.
Yamhure fick stå till svars i både Flamman och Aftonbladet och hans diplomatiska karriär avslutades med skandalen den 25 juli 2005. Mannen har sedan det datumet aldrig förlåtit mig och har, via sina krönikor i dagstidningen El Espectador, vid upprepade tillfällen anklagat mig för att var FARC-gerillans ambassadör i Europa.
Men sanningen kommer alltid i kapp och i stället är det Yamhure som har avslöjats än en gång. Nu var det de paramilitära ledarna som pekade ut Yamhure för att ha varit personlig politisk rådgivare till dödsskvadronerna AUC:s högste ledare, Carlos Castaño. Ett nyligen publicerat brev daterat från november 2002 avslöjar hur Yamhure gav Castaño råd inför demobiliseringen av AUC.

BELGIEN, EU-PARLAMENTET: En av de mest framstående dagstidningarna i Belgien, Le Soir, skrev den 19 maj 2010 att det främsta målet för DAS-G3:s spionage och infiltration i Europa var att neutralisera all opposition mot undertecknandet av ett frihandelsavtal Colombia-EU.
“Dessa olagliga aktioner från DAS-G3 genomfördes inte enbart i Belgien”, skrev Hernando Calvo Ospina, colombiansk journalist och författare i exil i Paris och medarbetare i Le Monde Diplomatique. Även i Spanien, Frankrike och Schweiz har bosatta colombianer i exil, NGO’s, politiska personligheter eller EU-parlamentariker utsatts för spioneriet.
DAS-G3:s operationer var inte enbart avsedda för att spionera utan även manipulera, förvrida sanningen med målet att avleda uppmärksamheten på de permanenta brotten av de mänskliga rättigheterna i Colombia, skriver Calvo Ospina. Han säger att tillvägagångssättet för agenterna var att sammanlänka de i Europa kritiska personerna med den colombianska gerillan och på så sätt reducera deras trovärdighet i den offentliga debatten, ungefär som Yamhures försök att svärta ned denne skrivare eller colombianernas aktivitet i Sverige kring radiostationen Café Stereo samt nyhetsbyrån Anncol.
Flera av de europeiska fackföreningarna och solidaritetsorganisationerna är dokumenterade i de arkiv som åklagarämbetet beslagtog förra året i DAS’ högkvarter. Dokumenten bekräftar vidden av säkerhetspolisens operationer på den europeiska kontinenten..
Tre stora fackförbund i Belgien skriver i ett uttalande att de “är förbluffade” över DAS’ spioneri och att de anser att “det utgör en extrem allvarlig inblandning i vårt lands suveränitet (…) och vi kräver att det genomförs en skyndsam och fullständig utredning över DAS’ operationer i Belgien och att de ansvariga ställs inför skranket”.
Fackförbunden kräver också att Belgiens utrikesminister, inrikesministern och den egna säkerhetstjänst snabbt agerar för att protestera såväl hos Colombias ambassadör i Belgien som att gå till botten med det allvarliga spioneriet i landet.

Dick Emanuelsson 

BAKGRUND: Så opererade DAS i Colombia och Europa

BAKGRUND:

Så opererade DAS i Colombia och Europa

2008 avslöjades att DAS’ högste chef, Jorge Noguera, överlämnade namnlistor på fackledare och andra till AUC, paramilitären, som hade order att mörda dem. På en lista från juli 2005 mördades sex, varav fem var fackliga ledare [1].
Flera av DAS’ olagliga operationer finansierades med kokapengar [2].
Från presidentpalatset utgick order för att spionera på de mest framstående ledamöterna av Högsta domstolen, oppositionspolitiker och journalister klassificerade som “vänster” och i konsekvens med det ‘samarbetsmän med gerillan’, de viktigaste medlemmarna bland de konsekventa människorättsorganisationerna och framför allt Advokatkollektivet Alvear Restrepo, som representerar denne skrivare i processen mot DAS-cheferna [3].
Åklagarämbetets tillslag hos DAS 2009 rullade upp det kriminella scenariots metoder: Spioneri, misskrediteringskampanjer av Uribes oppositionella och NGO:s, program för terroristattentat där gerillan skulle ges skulden.
All denna information ingick i operationer som klassificerades med namnen: “Amazonas”, “Transmilenio”, “Bahía”, “Halloween”, “Arauca”, “Intercambio”, “Risaralda” “Internet” och “Europa”. Denne reporter är registrerad i “Arauca” och “Caso Canela”.
DAS-agenten Germán Villalba skickades till Europa och installerade ett spionhögkvarter i flera europeiska huvudstäder varifrån han ledde spionverksamheten som inkluderade inspelningar i video och audio, fotografier och register över DAS’ objekt, i huvudsak colombianer med uppehållstillstånd. Från sitt högkvarter i Europa skickade Villalba sin information till DAS i Bogota som arkiverades i mappen med namnet “Europa”.
För att nå framgång i “Operación Europa” (se bredvidstående artikel) misskrediterades det europeiska rättssystemet, NGO:s, människorättsorganisationer, fackföreningar, m.fl. genom aktioner som falska kommunikéer, falska uppgifter via olika webbar och genom att sabotera (hacka) målgruppernas webbar, radiostationer, nyhetsbyråer, med mera samt att inleda rättsprocesser mot vissa.
I Sverige skickades en e-post från Krigshögskolans bibliotek som gick till en stor del av vänsterpartiet Polo Democraticos medlemmar i exil. Författarna framträdde som förmodade medlemmar i FARC och svärtade ned vissa kandidater inom Polo Democrático. Det var ett typiskt sätt för att via psykologisk krigföring splittra vänstern inför presidentvalet tidigare i år. Den välkände Rinkebybon Juan Fonseca citerades i Uribevänlig press där han anklagade Föreningen Jaime Pardo Leal för att ha legat bakom e-posten, en anklagelse som föreningen avfärdade som absurd. Men Säpo larmades och utredde frågan som i själva verket var just en typisk aktion från DAS (se Flamman 11/9-2008;
http://www.flamman.se/colombiansk-agent-pa-forsvarshogskolan).
DAS-agenterna deltog i flera konferenser i Europa som arrangerades av colombianer i exil eller av nationella människorättsorganisationer där framstående personer fotograferades och registrerades i DAS’ akter [4].
Åklagarämbetets detektiver uppmärksammade att det fanns en mapp hos DAS med namnet “Parlamento Europeo” i vilken namnen över EU-parlamentariker som är anhängare respektive motståndare till den colombianska regeringen är dokumenterade. Har förre EU-parlamentarikern Jens Holm (v) begärt att få reda på om han finns registrerad?
Dick Emanuelsson


Med Uribes politiska polis i hälarna

20661 tecken

Med Uribes politiska polis i hälarna

Den hemliga politiska polisen DAS-G3 bevakade och förföljde minut för minut Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON under sin tid som reporter i Colombia


Under de drygt fem åren som Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson levde och arbetade från Bogota för tidningens räkning, bevakades han sekund för sekund av G3, en hemlig specialgrupp inom den politiska polisen DAS. Denna lyder direkt under presidenten som under större delen av Emanuelssons fem år i Bogota var Alvaro Uribe.
Som följd av de konstanta mordhoten under 2005 lämnade han Colombia och fortsatte sin Latinamerikabevakning från Honduras. Där är han nu föremål för en politisk häxjakt från flera av de medier som står statskuppens aktörer nära som anser att han granskar makten alltför noga. Här följer hans egen berättelse om tiden i Colombia och orsakerna till att han är en av 16 journalister i Colombia som fick hela sin verksamhet kartlagd av den hemliga politiska polisen DAS-G3.
*  *  *
”Det finns gårdar som till exempel ’Villa Sandra’ i (staden) Puerto Asís (djungellänet Putumayo), där det enligt demobiliserade (paramilitärer) kan finnas så många som 800 kroppar begravda”. Det skrev [1] dagstidningen El Tiempo den 11 augusti i år och jag är säker på att inte ett enda av de svenska medierna uppmärksammade den hårresande uppgiften.
Puerto Asís ligger vid floden Rio Putumayo som utgör en gräns mellan Colombia och Ecuador mitt i Amazonas’ djungel. Det är en obeskrivlig oas och en explosion av lukter, djur, ljud och synintryck. Som den där dagen som till råga på allt var fredagen den 13 februari, 1998. Jag befann mig i huvudlägret för FARC-gerillans Södra Gerillablock när “Luisa Soto” [*], en kvinna från staden anlände och bad gerillakommendanten Joaquin Gomez om hjälp. Befolkningen i staden Puerto Asís stod hjälplösa inför den våg av massmord som 45 ditflugna paramilitärer hade inlett i allians med den 26:e armébataljonen och polisen i staden.
– De säger att “vi är paramilitärer och vi har kommit för att rensa stan på gerilla. Vi har en lista på 500 personer som vi ska ta livet av”. De har bränt folk levande på torget och sedan den 10 februari har 38 personer mördats.
Sa hon medan massor av kolibrin och papegojor kvittrade exotiskt och fridfullt i trädkronorna inne i den täta djungeln. Det skulle bli flera tusen offer till och enbart på gården ’Villa Sandra’ slaktade och begravde denna oheliga allians av paramilitärer & polis/militär 800 människor. Tolv år senare skulle det hela bli officiellt vad som alla visste och såg 1998.

DEN 26:e ARMÉBATALJONEN hade redan 1993 förekommit i utredningar genomförda av den Andinska Juristkommissionen:
Den 17 juli 1990 greps de två indianerna Julia Bellamil Iguaje och Salomon Florentin Iguaje från Sionasamhället i Puerto Asis. Dagen efter påträffades de döda. De hade förts bort av två civila F2-agenter och torterades med nålar som hade hamrats in i deras fingertoppar. En påk fördes in i Bellamils vagina och därefter sköts hon. Salomons kropp visade spår av tortyr och hade kastrerats”.
Fem år efter rapporten landade 20 paramilitärer i den Nationella Polisens flygplan med registreringsnumret GJD-103. I ett annat flygplan kom ytterligare 21-22 paramilitärer, hade Luisa Soto i gerillalägret uppgett. Den 8 februari kom ett tredje plan, arméns Herkulesplan som lossade tre taxibilar och ett stort antal paramilitärer.
Colombias arméchef Mario Hugo Galán pressades på uppgifterna som jag och andra journalister publicerade efter att jag hade lämnat gerillakontrollerat område. Men han förnekade dem ihärdigt. Tolv år senare står vi där med facit i hand. Svart på vitt.
Det var den sortens journalistik som jag i huvudsak sysslade under mina fem år i Colombia, en journalistik som är farlig i Colombia för den konfronterar makten och den statliga terrorism som människorna har fått utstå i ett halvt sekel. Under den senaste 20-årsperioden har omkring 150 journalister mördats för att de inte har dagtingat med sina journalistiska principer.

27:e JULI 2005: Jaime Fernando Ovalle, samordnare för den då okända specialgruppen kallad ”G3” (Grupo Especial de Inteligencia 3) sammanträdde i DAS’ högkvarter med fem personer. Säkerhetsagenten Blanca Cecilia Rubio Rodriguez hade denna dag två uppgifter: ”Organisera en föredragning om Dick Emanuelsson och Hollman Morris”, enligt protokoll från den 25 juli 2005. Hollman Morris är en av Colombias främste dokumentärfilmare, ständigt mordhotad och som med livet som insats har gjort reportage över hela Colombia. I dem beskriver han civilbefolkningens utsatta situation, miljonerna av internflyktningar eller offren för arméns och paramilitärens utomrättsliga avrättningar.
Den 27 juli 2005 befann jag mig på Flammans redaktion och ersatte kamrater på semester, ovetande om att säkerhetspolisen denna dag skulle granska min enkla person för kontraspionagets toppar. I dag sitter 30 av dessa män och kvinnor bakom galler, anklagade av Högsta domstolen och åklagarämbetets utredare för att ha lett den olagliga hemliga gruppen, G3, inom den politiska polisen och som hade som uppgift att från presidentpalatset verkställa skådeprocesser mot bland annat flera av HD:s ledamöter. I början av januari 2010 avled José Ovalle, av åklagarämbetets utredare betecknad som nyckelfigur i utredningen.

G3 SKAPADES 2003 och avslöjades i slutet av förra året efter att läckor visat att agenterna hade genomfört telefonavlyssningar av medlemmar i den aktade Högsta Domstolen. Denna vägrade låta sig skrämmas eller korrumperas av president Alvaro Uribes allt hotfullare kritik av domstolen. Denna kallade in kongressledamöter, borgmästare eller landshövdingar till förhör för sina påstådda förbindelser med den paramilitära organisationen AUC. Ett hundratal av toppolitikerna fängslades och många avtjänar nu fängelsestraff upp till 15 år. Det gemensamma med dessa höga politiker är att de alla står Uribe nära som gnisslar tänder när Högsta Domstolen nämns vid namn.
HD:s utredningar och pågående rättsprocesser av officerarna inom DAS-G3 kommer allt närmare Uribe. Han har hittills lyckats hålla utredarna på avstånd men allt fler av de fängslade DAS-cheferna har under den nya regimen Juan Manuel Santos inlett förhandlingar med Högsta Domstolen för att åtnjuta strafflindring genom att lägga papperna på bordet.
För sju månader sedan kom det första paketet med säkerhetspolisens dokumentation över min verksamhet i Colombia begränsad till slutet av 2004 och fram till oktober 2005. 1,3 kg papper eller 450 A4-ark som berör den första av fyra rättsprocesser mot den politiska polisens högsta befäl och där advokatkollektivet Alvear Restrepo representerar mig mot den colombianska staten.
*  *  *
JANUARI 2005: Jag nästan krockade med väktarens huvud när jag öppnade dörren. ”Buenos Días Don Dick”, sa han förläget och jag besvarade hälsningen. Nu med facit i hand begriper varför jag flera gånger stötte ihop med dessa tjuvlyssnade eller ”bandande” väktare när jag var på väg ut. Då trodde jag att de gjorde sin rutinkontroll av de fem våningarna i varje trapphus i husgruppen där jag hyrde en lägenhet. Många gånger blev jag också förvånad när väktarna ringde via husgruppens interntelefon och med en irrelevant fråga konstaterade att jag befann mig i bostaden.
Den var belägen i norra Bogota där savannerna tar över på 2500 meters höjd. I december och januari drar ”La Helada”, iskalla vindar från norr som drar ner temperaturen till nästan nollpunkten, in över Bogota och jag minns att jag tackade högre makter för att jag hade tagit med mig ett IKEA-termotäcke när jag landade i oktober 2000. Tidigt på mornarna kan man se gatubarnen i centrala Bogota ligga omfamnade för att värma varandra i gryningens obarmhärtiga kyla. Årstiden har den fördelen att det regnar lite jämfört med årets tio andra månader.
Vad jag inte visste var att G3 skulle placera ut två skiftlag väktare som skulle ha som uppgift att kontrollera vem som besökte mig, vilken slags post och varifrån den anlände. Stackars satar, analysera tråkiga Lärarnas Tidning eller för att inte tala om Kommun-Aktuellt!
Jag bläddrar i pärmen med de 450 stora arken och läser att jag onsdagen den 8 juni 2005 fotograferades jag när jag joggade mellan 09.00-09.20. Kl. 13.30 registrerades jag återigen när jag lämnade lägenheten och går till busshållplatsen i bostadsområdet. Där väntar jag i två minuter. Agenterna noterar att jag har mina händer fria och lyssnar med uppmärksamhet vad andra säger utan att besvara.
Agenterna sammanfattar denna dag med följande ord:
Med beaktande av betydelsen av att kontrollera utlänningen Dick Emanuelsson på basis av de varierande kontakter han har, gör det nödvändigt att närmare lära känna hans personliga uppgifter om vem som besöker honom, telefonräkningar, hans post och andra uppgifter så bör möjligheten undersökas för att infiltrera två väktare på väktarföretaget ’TORONTO DE COLOMBIA’ som ansvarar för säkerheten i husgruppen. Dessa personer ska ansvara för att täcka Objektets aktiviteter under de två skiften och informera en disponibel patrull som ska utföra skuggningen och bevakningen”.
I Colombia arbetar 250.000 personer inom väktarbranschen och de ägs till 99 procent av pensionerade generaler och överstar som håller ett militärt reglemente bland denna exploaterade yrkeskår som oftast arbetar 72 timmar i veckan, 12-timmarspass sex dagar i veckan. En baggis för säkerhetspolisen att placera in två skiftlag i husgruppen.

PÅ SIDAN 268 UPPTÄCKER jag en tabell över hela min reseverksamhet sedan den 15 oktober 2001 fram till den 2 maj 2005 då jag anlände till Bogota från Quito, Ecuador. Den dagen dröjde det 90 minuter efter att jag hade kommit in i lägenheten då det första telefonsamtalet kom: ”Om du inte drar från Colombia, så dödar vi dig, din kommunistdjävul”! Dessa telefonsamtal skulle upprepas nattetid ibland upp till tre gånger i veckan och kan stressa den mest psykiskt stryktåliga person.
Varför blev jag föremål för denna uppmärksamhet?
På grund av att reportagen med tiden blev allt detaljrikare och initierade och att jag vägrade att arbeta under regimens villkor där de ställde upp ramarna för journalistiken. Det var kanske en av anledningarna till att jag bjöds in varje fredagskväll i programmet ”Hora 20”, Klockan 20.00, i den största radiostationen Caracol Radio som leds av den seriöse journalisten Nestor Morales. Där konfronterades vi, fyra utländska reportrar ackrediterade i Bogota, om ”Dagens nyhet”. Dussintals sidor i den 450 sidor långa akten från DAS innehåller direkta renskrivningar av programmet med betoning på mina uttalanden i radion. Det är uppenbart att DAS menade att dessa kommentarer utgjorde en bas för att jag arbetade för FARC-gerillan.

REDAN PÅ SIDAN 3 i min ”akt” framträder denna hypotes:
”Identifiera och lokalisera den förmodade medlemmen som verkar vara en ideolog inom FARC (Sic!), en terroristorganisation med säte i norra Bogota”
Inte illa klättrat. . . .  en Svenne som ideolog i en gerillarörelse med nära 50 års existens. . . .
Och ivern och besattheten av att komma mig riktigt nära in på livet tog sig flera uttryck.
“Fredagen den 7 oktober (2005) reste han med Transmileniumbussen till 127:e gatan. Därefter gick han till fots till den 122:a gatan och den 20:e Avenyn där han gick in i restaurangen ’Morrillo Mariachi Rumba Bar’. Där åt han lunch och gick därefter till resebyrån LAB LLOVO AEREO BOLIVIANO, där han förmodligen bokade en flygbiljett. Den 12:e oktober (2005) uppgavs att personen Dick Thompson, lämnade landet klockan 03:35 a.m. med Bolivia som mål”.
Sammanlagt finns det ett 40-tal bilder i DAS’ mapp som säkerhetspolisen har tagit på mig när jag är ute och joggar eller på väg mot bussen. Från och med juni 2005 intensifieras bevakningen av mig. Den 15 juni 2005 har jag planerat att göra en centralamerikaturné för att från Honduras flyga direkt till Stockholm för att semestervicka på redaktionen. Från att jag lämnar min lägenhet har jag agenterna i hälarna och i dokumenten registrerar de på sekunden var jag befinner mig och vad jag gör.
“Klockan 12.20 kommer han ut och tar en taxi (som jag hade beställt via telefon) med registreringsnummer SGW337. Han har två resväskor och en ryggsäck. Taxin kör i riktning mot flygplatsen Eldorado där kontroll av bagaget genomförs för att lämna landet. Han förflyttade sig till andra våningen där han dröjde med att välja en plats för att äta lunch, han kalkylerade tiden (…). Kl. 14.25 gick han till bagageförvaringen på första våningen där han hämtade ut ett paket som innehöll en skrivbordsdator och omedelbart begav han sig till passpolisen för att gå ombord”.
Skriver agenterna som dokumenterade det hela med sex foton.

MEN DET SKULLE INTE stanna vid detta. Agenterna var ute efter innehållet i den tolv år gamla “mystiska” skrivbordsdatorn som jag hade tejpat in i en stor IKEA-kasse. Den hade jag lämnat in på bagageförvaringen för att lura Check-Inpersonalen och för att sedan ta som handbagage. Datorn  skulle jag skänka facket i Tegucigalpa. Men först skulle den förstöras av dessa colombianska ”007” i aktion:
“Objektet passerade kontrollerna och gick till utgång 9 där passagerarna omedelbart kallades till att gå ombord på flyget till San José de Costa Rica med anknytning till Tegucigalpa. Medan fortsatt säkerhetskontroll av passagerna pågick genomförde vår personal (DAS-agenterna) underrättelseuppgifter inne i planet och utförde sabotageoperationen (mot datorn)” (sidan 21).
Och vad handlade den om? Jo, att radera ut allt innehåll på datorns hårddisk, vilket också skedde. Även om jag var medveten om att jag med all sannolikhet stod under bevakning i Colombia så trodde jag ändå inte att de skulle gå så långt som att följa med mig in i kabinen för att där, med hjälp av någon slags magnetisk apparat, radera ut allt innehåll i datorn.
Begick agenterna brott mot internationell rätt när de, på internationellt område, genomförde en ”sabotageoperation” inne i planet? Jag är inte jurist men jag är säker på att så är fallet, vilket också min advokat i Bogota anser.
Agenterna sammanfattade sin “Mission” med följande allvariga slutsats:
”Som konsekvens av de vidtagna starka säkerhetsåtgärderna från Objektet lyckades det bli fastslaget att det handlar om en person som är tränad (!) att genomföra egna kontroller av kontrabevakning. Som till exempel iakttagelser av bilars registreringsnummer och beskrivning som han tar upp i sin PC-Hand (min gamla Palmdator) av personer som befinner sig nära hans bostad, användandet av speglar (Sic!), plötsliga vändningar tillbaka på gatan, bland annat”.
I en annan sammanfattning tillägger andra agenter att:
”Innan han går in i en lokal/ställe gör han två-tre vändor i kvarteret (…) Den största tiden håller han sig för sig själv (i bostaden). Han beställer mat eller går bara till restauranger i närområdet. Fram tills nu har han inte stött ihop med någon på gatan (agenterna menar förmodligen en representant för FARC- eller ELN-gerillan, reds anm). Han lämnar bostaden vid exakta klockslag, han observerar horisonten, använder fria händer men han bara lyssnar utan att ge något som helst svar (till agenterna som försökte få verbal kontakt, reds anm). Av det anförda förslås att den bästa form av kontroll är via tekniskt stöd” (sidan 71).
Det skulle bli mer.

DEN 13 JUNI SKICKAR jag en e-post till Carlos Lozano, en gammal vän och chefredaktör för kommunistpartiets veckotidning VOZ. Jag uppger att jag är orolig för de återkommande mordhoten nattetid och misstänker att både telefon och min internetanslutning är avlyssnade. Min hårddisk måste jag formattera regelbundet eftersom den utsätts via nätet för ständiga attacker. Mitt digitala fotoarkiv från hela Latinamerika förstörs delvis. Därför backar jag upp det på en extern disk.
E-posten till Lozano återfinns på sidan 69 i säkerhetspolisens akt och dussintals andra personliga mail från personer i hela världen, helt ovetande och helt utanför det politiska scenariot blev registrerade av Uribes politiska polis.
Lozano och andra kollegor rekommenderade mig att lämna landet efter att agenterna öppet videofilmade mig i mitten av november 2005 när jag kom tillbaka efter en joggingrunda. Det var en öppen varning, lämnade jag inte Colombia skulle jag mördas, hävdade de.
*  *  *
RCN-TV HAR alltid betraktats som Uribevänlig, reaktionär och till och med vänligt inställd till paramilitären. Men för den åldrade och allmänt omtyckte chefen för Radiostationen RCN, Juan Gossaín, blev DAS-G3-skandalen för mycket. Han kände att den lilla återstående friheten i Colombia höll på att kvävas av Alvaro Uribe.
Den 15 april 2010 hade han fått nog efter att ha läst en dossier som åklagarämbetets detektiver hade sammanfattat över DAS’ smutsiga metoder för att svärta ned, genomföra terroristattentat och anklaga gerillan, manipulera och intrigera för att gynna Uribes militarisering av ett helt samhälle.
Sedan 2005 hade denna smutsiga kriminella verksamhet pågått i operationer som av DAS-G3 döpts till “Amazonas”, “Transmilenio”, “Bahía”, “Halloween”, “Arauca”, “Intercambio”, “Risaralda” “Internet” och “Europa”.
Några exempel över innehållet:
                    Desinformera befolkningen som stöder regeringens baktalare.
                    Framkalla splittring inom rörelserna som stöder oppositionen (se fallet Sverige).
                    Förhindra genomförandet av aktiviteter som utlysts av oppositionen.
                    Neutralisera destabiliserande aktioner av NGO:s i Colombia och ute i världen.
Under rubriken “Strategier; misskreditering och sabotage”, hade DAS-agenterna uppgifterna att:
AKTIONER: Upprätta en allians med utländska underrättelseorgan (där man kan förmoda att det handlar om USA, Israel och politiskt likasinnade regeringar), kommunikéer, anklagelser via webbsidor, juridisk krigföring som till exempel rättsprocessen mot ’Opror’ i Danmark.
SABOTAGE: Terrorism, sprängämnen, bränder, (aktioner mot) offentliga tjänster/hus, teknologisk krigföring (hacka oppositionens webbar eller avlyssna e-post).
PÅTRYCKNINGAR & PRESS: Hot och utpressning
Dessa kriminella terroristuppgifter, som Gossaín läste upp på morgonen den 15 april inför häpnade radiolyssnare, blev för mycket för den ärrade journalisten som avslutade morgonsändningen med ursinne i rösten:
– Vi colombianer har rätt att få veta vem som försökte att förvandla vårt land till en polis- och terroriststat.
– Vem kom på idén och den makabra planen att förfölja verkliga och påhittade oppositionella som om de vore brottslingar?
– Vem står bakom detta?
– Tre detektiver från DAS? Por favor! Försök inte göra mig inte full i skratt”!
– Vi vill veta om DAS är ett respektabelt statligt organ eller om det är näste för banditer. För vad de har gjort är just banditers verk; jaga alla andra, placera ut bomber för att tro att det är oppositionens verk [4].
*  *  *
JAG MINNS den 2 december 2005 som igår. Under mig såg jag de gröna savannerna runt Bogota där 100.000 kvinnor av den starka solen färgade och fläckade ansikten sliter för sin överlevnad på de gigantiska blomesterplantagerna. Bergen där jag träffade gerillan och bönderna som strider och sliter för ett Nytt Demokratiskt Colombia och en jordreform. Sorgen kändes tung i hjärtat att lämna det kanske vackraste och mest intressanta landet i Latinamerika när flygplanet tog kurs mot Tegucigalpa, Honduras.
Vetskapen om att jag i praktiken reste till en långvarig exil och att jag under många år inte skulle kunna återvända till Colombia på grund av att mina reportage inte föll i god jord hos den militaristiska högern i landet, smärtade mig djupt. Under 25 års bevakning av Colombia hade jag många vänner och kamrater, men också mängder av personer som jag hade intervjuat för Flammans och andras mediers räkning som senare fallit offer för denna statliga terrorism. Men att stanna kvar skulle ha varit en dumdristig handling.
Under de första sex månaderna i Honduras vaknade jag nästan varje natt och badade i svett i väntan på telefonsamtalet och mordhotet. Nu vet jag hur det kändes för de latinamerikaner som anlände till Sverige efter militärkupperna under det svarta 1970-talet och den tragedi det innebär att lämna sitt fosterland. Colombia blev under 25 års pressbevakning också mitt andra fosterland och fortsätter vara det.
Men kvar finns miljoner colombianer som varje natt går till sängs med ovissheten om de ska vakna nästa dag.
Eller som Cesar Julio Valencia, före detta ordförande för Högsta Domstolen, numera bara ledamot, som efter att domstolen hade förhört ett antal chefer från DAS sa att han var “förfärad”. Ty presidentpalatset var inte bara mottagare för resultaten av bevakningen och de illegala avlyssningarna utan som även ledde, opererade och manipulerade dessa spaningar”.
Uribe har sagt att han inte kände till något överhuvudtaget.
Vad var det han sa, den gamle kollegan Gossaín?
“Por favor! Försök inte göra mig inte full i skratt”!
[*] Fingerat namn.


2015-02-06

Svenskbyggd militärbas i Colombia som togs över av USA och som är ett militärt mål för gerillan

23 april 1988 hade skandalen med det svenska militärbasbygget vuxit att det blev föremål för riksdagsdebatt.







Svenskbyggd militärbas i Colombia som togs över av USA och som är ett militärt mål för gerillan 

Av Dick Emanuelsson

En fredsprocess som attackeras

Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON gör en rekapitulation av sitt första reportage på gerillaområde och den första fredsprocessen mellan regeringen och FARC. Samma år avslöjande han att den svenska regeringen gav 150 miljoner dollar i exportkreditgarantier till Antonia X:n Johnssonägda byggbolag ABV för att detta byggde en militärbas till de colombianska väpnade styrkorna. I dag är denna militärbas en av sju militärbaser som USA sedan 2010 förfogar över i krigets Colombia. Emanuelsson tar oss även med till Havanna där han tar pulsen på två gerillaledare som opererar i området för den svenskbyggda militärbasen som är ett “militärt objekt”.

Läs reportaget i pdf-format, publicerat i Flamman 5 februari 2015:
https://www.scribd.com/doc/254932214/Svenskbyggd-militarbas-i-Colombia-som-togs-over-av-USA-och-som-ar-ett-militart-m%C3%A5l-for-gerillan



Från Barnens Dag till gerillans Anderna

ANDERNA 1988 / HAVANNA 2014 / De tindrande stjärnorna såg så nära ut att det nästan kändes som att det skulle gå att ta på dem. Den östra kammen av den mäktiga bergskedjan Anderna låg i stillhet och helt tyst. Det enda som hördes var klappret från hästens hovar och kraset när den tunna skara av is som hade börjat lägga sig på det som för några timmar sedan var vattenpölar. Månen lyste upp stigarna där vi red på 4000 meters höjd.

Jag knöt åt yllehalsduken och kurade ihop innanför ponchon. Tyglarna hade jag snurrat fast i hästsadeln efter att vi hade kommit upp på högplatån där terrängen var plan. Efter en hel dag på hästryggen började jag känna mig nästan hemmastadd i sadeln och till och med kunde galoppera på ´rakorna´.

Men de första tio minuterna från den lilla staden San Juan de Sumapaz, belägen söder om Bogota, hade varit en mardröm. När jag kom fram till kanten och blickade neråt svalde jag och bet ihop. Avståndet till botten på ravinen var en sträcka på tusen meter. Jag tog tyglarna av började gå bredvid hästen. Men en bonde dök upp bakom mig och bonde med tio fullastade mulor tog mig ur den villfarelsen frågade varför jag gick. “Sitt upp, camarada”! sa han. Sedan gav han min häst en pisksnärt i bakdelen och därefter bar det iväg som på Bergbanan på Liseberg.

En bonde och hans dotter i San Juan de Sumapaz, på drygt 3000 meters höjd.

Min erfarenhet av hästar begränsade sig till lejda turer på Barnens Dag som liten grabb. Hästen gick i zig-zag nerför branten. Ibland gled hästskorna på stenarna eller gruset. Och för varje gång trodde jag att det var den sista. Men nerför gick det. Och sedan uppåt, lika mycket.

Jag var på väg tillsammans med Alvaro Angarita, journalist på det colombianska kommunistpartiets veckotidning. En ung gerillakille var vår guide men han sprang fortare än våra hästar och stod oftast uppe på bergskrönen innan vi anlände på våra lånade hästar. Han hade utan tvekan tagit medalj i OS. Tio timmar senare red vi uppe på “El Paramo”, högplatån som ligger på nästan 4000 meters höjd. De tre dagarna till häst var bland det vackraste jag sett av ´Pacha Mama´, Moder Jord.

Slutmålet var det centrala lägret för FARC-gerillan. Klockan var nio på kvällen och det var bitande kallt och det återstod två dagar till på hästryggen. Bakdelen var redan öm och hästryggens första bloddroppar rann från små sprickor sakta nerför den genomsvettiga hästen. Klockan var 21.00 och vi skulle tillbringa sex timmar på ett iskallt jordgolv innan en ny gerillakille i kortärmad skjorta väckte oss klockan 4 i gryningen och sa att vår grötfrukost med choklad och majsbröd stod klar.

Gerillabasen Casa Verde  uppe i Anderna.


 

DET VAR 1988 OCH DET FJÄRDE ÅRET i fredsprocessen mellan FARC-gerillan och den konservativa Betancurregeringen. Bara Flammans legendariske Latinamerikareporter Karl Staf hade som enda svensk reporter tidigare intervjuat en FARC-ledare. Men ingen svensk hade tidigare haft tillträde till den colombianska FARC-gerillans centrala bas, ´Casa Verde´, det gröna huset.

 

Där fanns Manuel Marulanda och Jacobo Arenas, de två legendariska grundarna av FARC-gerillan. Marulanda, eller ´Tirofijo´, den Pricksäkre, var en av de 48 fattiga bönderna som attackerades av 16.000 infanterisoldater som backades upp av stridsflyg i maj 1964. Marulanda anklagades för att ha upprättat en “Oberoende Republik” i den lilla bondbyn Marquetalia. En rent löjlig anklagelse. Pentagon utarbetade ´Plan Lasso´ och den konservativa regeringen verkställde den för att likvidera de 48 bönderna och deras kooperativ. Men attacken fick inte det kalkylerade resultatet.

 

I stället blev det en signal till alla de bönder, som i likhet med Marulanda krävde en jordreform, att resa sig i vapen. Från 48 bönder växte “Böndernas Själsförsvarskommando” till en irreguljär armé med flera tusen gerillasoldater. Bönder som andades ordet “jordreform” blev halshuggna av jordägarnas paramilitärer. Huvudet placerades på gärdsgårdsstolparna som ett avskräckande exempel för att andra bönder inte skulle våga kräva en jordreform.

 

1988: Manuel Marulanda pratar via kortvågsradion med en av de 60 gerillafronterna.


 

JUST GERILLANS SOCIALA RÖTTER BLAND BONDEKLASSEN i Colombia och senare också bland arbetare och studenter, har gjort att den halv miljon soldater från de väpnade styrkorna som regeringen förfogar över, inte har kunnat besegra FARC- eller ELN-gerillan militärt. Och det har gått ett halvt sekel. Bägge parter verkar nu ha insett att en militär lösning inte är möjlig.

 

Därför såg jag med spänning de där dagarna i mars och april 1988, mot ett för Flamman exklusivt reportage. Kanske det skulle bli möjligt att även intervjua Marulanda eller Jacobo Arenas, tänkte jag. En månad senare kunde Flammans läsare mycket riktigt läsa intervjuer med dessa mytomspunna gerillaledare.

 

Men fredsprocessen avbröts den 9 december 1990 då USA-byggda krigsplan bombade det läger jag hade befunnit mig i under två veckor. Det skulle dröja tills slutet av 1999 innan nya fredsförhandlingar skulle upptas. Under de tio åren beräknas 200.000 colombianer har dödats eller försvunnit som en konsekvens av kriget.

1999 inleddes nya fredsförhandlingar som pågick tills den 12 februari 2002 då nya bombplan svepte över gerillaställningar. En ny cykel av tio år av militära konfrontationer utlöstes tills fredsförhandlingarna än en gång skulle inledas, denna gång i Oslo och sedan i Havanna i oktober 2012.

 

Det var regeringen(s) bostadsminister Hans Gustavsson som skrev under "understatement"-kontraktet med general Landazabal, senare utpekad som en av generalerna som planerade en militärkupp i Colombia, om att ABV skulle bygga en marinbas på den colombianska stillahavskusten.


Svenskbygget “ett militärt mål”

Innan jag red upp till det centrala gerillalägret 1988 hade jag för Flamman gjort ett omfattande reportage i salsans centrum, staden Cali. Bland annat intervjuade jag det svenska byggföretaget ABV:s platschef vid bygget av en marinbas vid stillahavskusten. Jag reagerade på informationen som en sekreterare på den svenska ambassaden i Bogota hade gett mig. Den sa att ABV, ägt av Antonia X:s Johnsson, en av de 14 monopolkapitalistiska familjerna i Sverige som C.H. Hermansson detaljerat hade kartlagt, byggde en militärbas i Colombia. Det var mot svensk lagstiftning för Colombia var och är ett land indragen i en militär konflikt sedan decennier.

Men det räckte inte. Den svenska s-regeringen hade dessutom gett 150 miljoner dollar i EKN-garantier. EKN stod för Exportkreditgarantier och dess ordförande var Harry Schein (s), gammal god vän till Olof Palme.

Christer Björkqvist hette platschefen för ABV-bygget som hade en utmärkt militärstrategisk position på stillahavskusten. Det hade en utredning gjord av Pentagon kommit fram till redan 1944. Och Björkqvist bekräftade det:

– Ja, den ligger ju mitt på Colombias stillahavskust och det finns ingen annan militärbas på kusten.

Vid den röda cirkeln är den svenskbyggda marinbasen belägen, en utmärkt plats konstaterade redan Pentagon 1944.


Flamman gjorde en lång intervju med Harry Schein som sa att han tyckte att bygget av militärbasen var “djävligt legitimt”.

– Det är ett projekt som kommer att användas mot tjuvfiske och det tycker jag är djävligt legitimt. Däremot tror jag att det är viktigt att man stödjer presidenten (Virgilio Barco) även om jag är skeptisk till vilken verkan det kan ha.



SAMTIDIGT SOM JAG BEFANN MIG i Colombia publicerade presidentens närmaste man, Cesar Gaviria (president 1990 som beordrade bomningarna av Casa Verde i december 1990), en rapport som visade att det fanns 140 paramilitära dödsskvadroner i landet. Dagligen genomförde dessa, många gånger i allians med militären och polisen, massakrer på i första hand medlemmar i vänsteralliansen Union Patriotica.

Vad anser du om dagens förhållanden (i Colombia)? frågade jag Schein.

– Dom är för djävliga! sa Schein öppenhjärtigt.



Reaktionen i Sverige på Flammanreportagen om ABV:s militärbasbygge i Colombia blev starka. Vänsterpartiet kommunisternas ledamot i Konstitutionsutskottet, riksdagsman Bo Hammar, tog upp frågan i KU. Han ställde Harry Schein mot skranket den 17 mars 1988. Schein bekräftade bygget och EKN-krediterna:

– Den (basen) har tidvis presenterats som gällande en infrastrukturering i en ny fiskhamn, fast den uppenbarligen inte skall användas till fiske utan med all sannolikhet även ska bli en marinbas, sa Schein frankt.

Riksdagsman Hammar var för sin del var indignerad över krediterna men framför allt att Sveriges regering var inblandad i ett kontrakt där den colombianska marinen var beställare av militärbasen som byggdes av svenska ABV.

 

– De ger sina garantier (krediter) som de gjorde i Indienaffären vilket är för dj-t!

Men han reagerade också på Amnestys rapport som anklagade den colombianska militären och polisen för att ligga bakom morden på över tusen personer från den politiska vänsteroppositionen.

 

 

 

I DAG, 27 ÅR SENARE, är den svenskbyggda basen en utvecklad militär- och marinbas, men inte kontrollerad av Colombias regering utan av USA. Basen i den vackra kustbyn Bahia Malaga är en av de sju militärbaserna som Colombias före detta president Alvaro Uribe överlämnade till Obama och USA:s Södra Militärkommando den 30 oktober 2009.

 

Gerillaledarna Manuel Marulanda och Jacobo Arenas försäkrade vid mitt reportage 1988, vid sidan av bandspelaren, att som en militärbas är den automatiskt ett militärt mål för gerillan.

Militärer från den svenskbyggda marinbaen i Bahia Malaga.


Från Anderna till Havanna

Nyheten den 21 november 2014 slog mig med häpnad. FARC-gerillan hade attackerat och intagit ön La Gorgona och med den, den lokala polisstationen. Ön ligger inte långt ifrån den svenskbyggda militärbasen Bahia Malaga.

La Gorgona var under lång tid en plats dit politiska fångar fördes och torterades, ett avskytt och fruktat fängelse, en slags Djävulsön men 35 kilometer från Colombias Stillahavskust. I dag är ön en turistattraktion och känt för det stora antalet ormar.

Gerillans attack mot polisstationen kom som en total överraskning för alla i och utanför Colombia. För militären och Flottan var det ett förnedrande slag. Fem dagar tidigare hade FARC-gerillan dessutom tillfångatagit general Ruben Alzate, chef för den militära “Specialstyrkan Titanic”. Som en fredsgest, men också en illustration över behovet av en ömsesidig vapenvila, släpptes generalen den 30 november av gerillan.

Nyheten om att gerillan intagit ön La Gorgona kablades ut den 21 november, samma dag som Flamman flög till Havanna. Där hade gerillaledaren Francisco Gonzalez, alias ´Pacho Chino´ och Matías Aldecoa anlänt från Colombia några dagar tidigare för att förstärka gerillans fredsdelegation.

 
Polisstationen intogs av gerillan efter strider.


PACHO OCH MATIAS TILLHÖR DET HÖGSTA BEFÄLET för de gerillatrupper som intog La Gorgona och som opererar i samma region som den svenskbyggda marinbasen är belägen. Nästan inför ögonen på USA-militären intog gerillan ön. Hur är det möjligt? frågade jag de bägge.

– Det är helt uppenbart att kriget inte är en lösning på landets problem. Den militära aktionen på La Gorgona var helt enkelt en bekräftelse på att där staten försöker lösa sociala problem med mer militär, ska man också vara beredd på ett motsvar. Kriget går inte att döljas. Därför måste vi lösa de politiska och sociala problemen med politiska lösningar, inte militära, säger ´Pacho Chino´ diplomatiskt.

Egentligen handlade den militära aktionen om ett svar på regeringen vägran att tillmötesgå gerillans upprepade förslag på en ömsesidig vapenvila. Gerillan ville visa att den kan slå till överallt.

Gerillaledarna Francisco Gonzalez, alias ´Pacho Chino´ och Matías Aldecoa intervjuas av Emanuelsson i Havanna, november 2014.


Hur ser gerillan på att det finns en utländsk militärbas i en region med där gerillan opererar?

– Inte bara FARC har protesterat mot USA-interventionen i vårt land, den förkrossande majoriteten av Colombias folk är motståndare till den. Men Uribe överlämnade sju militärbaser till USA. Hans målsättning var att intensifiera kriget med hjälp av USA:s marinsoldater. Beslutet utlöste en proteststorm i hela Latinamerika. Folken ser de sju baserna som en militär språngbräda för militära aktioner också mot andra länder i regionen. Från USA:s marinbas i Bahia Malaga leds delar av det militära antiupprorskriget i Colombia, säger Matias.


Denna del av Stillahavskusten är oerhört vacker. Varje år i oktober anländer massor av valar för att förlösa sin avkomma. Det är ett mäktigt skådespel men framför allt en fantastisk ljudupplevelse. Jag frågar de bägge gerillaveteranerna, med över 30 år av väpnad kamp bakom sig, vad freden skulle betyda för dessa regioner som har enorma naturrikedomar och bördiga marker. Vilket är gerillans politiska program?

– Det är ett paradisliknande område i Colombia. Vi har ett överflöd av berg, floder, hav och bland de bästa fiskevattnen i Latinamerika, vatten som i dag utnyttjas av andra länders fiskeflottor. För den nyliberala modellen i Colombia överlämnar dessa naturrikedomar till dessa transnationella intressen, säger ´Pacho Chino´.

– Både fisket som turismen kan bidra till att våra eftersatta regioner utvecklas. På sikt kan de bidra till hela nationens utveckling. Här i Havanna har vi lagt fram dessa program till regeringssidan. För kriget har socioekonomiska rötter som måste lösas för att det ska bli en varaktig fred, tillägger Matias.

De bägge understryker också att den nationella suveräniteten måste återerövras.

– Militärbaserna kan inte stå där som en “Vit Elefant” i tjänst hos Imperiet och USA:s 4:e Krigsflotta som patrullerar på både Atlant- som Stillahavskusten. FARC:s krav i fredsförhandlingarna är att militärbaserna måste bort och att Colombia blir en självständig och alliansfri stat.


De svenska turisterna Diego och Kalle vid Juanchaco och Ladrilleros, inte långt från den svenskbyggda marinbasen.
Valhonorna går in till Colombias stillahavskust Juanchaco och Ladrilleros i oktober och är ett fantastiskt naturspel.



Gerillans vapenvila möts med arméoffensiver


Sedan fredsprocessen inleddes i Oslo i oktober 2012, har gerillans fredsdelegation upprepade gånger föreslagit president Juan Manuel Santos en ömsesidig vapenvila. Vid jul- och nyår 2013-2014 lät gerillan sina trupper och gevär tystna under tre veckor. Regeringen förhöll sig kallsinnig medan initiativet togs emot med tillfredsställelse av den allmänna opinionen i landet. Gerillan upprepade förslaget i början av december 2014 men det blev kalla handen.

Den 20 december 2014 utlyste FARC en ensidig vapenvila utan en satt tidsgräns. Den mottogs för första gången med positiva ord från Santos som sa att det var ett viktigt fredsinitiativ av FARC. Han ingav också förhoppningar om att regeringen snarast skulle låta den halv miljon starka militären ställa in alla krigshandlingar.

Men Lilia Solano, språkrör för Frente Amplio (Breda Fronten), en mäktig paraply- och fredsorganisation för den samlade colombianska sociala och fackliga rörelsen samt vänstern, är av en annan mening.

Enligt medierna dödades 20 gerillasoldater när deras läger bombades av arméflyget, trots gerillans utlysta vapenvila.

JAG PRATAR MED HENNE bara några timmar efter att FARC:s fredsdelegation den 27 januari offentliggjorde ytterligare en i raden av kommunikéer med titeln “S.O.S., vapenvilan i fara”! I kommunikén ger den högsta ledningen för FARC alla sina trupper order om högsta larmberedskap inför den militära offensiv som gerillan utsätts för över landet sedan början av december 2014. Lilia Solano är mycket oroad.

Lilia Solano.
– Vi har fått in rapporter från alla regioner som vittnar om både militära attacker och flygbombningar mot gerillan. Men rapporterna handlar också om hur den sociala rörelsen och de som arbetar för fredsprocessen utsätts för en enorm förföljelse. Över hela landet sprider “De Svarta Örnarna” (påstådd paramilitär grupp men som ses som en förtäckt enhet inom den militära underrättelsetjänsten) flygblad med mordhot mot rörelsen, uppger Solano oroat.


Hon berättar att den Breda Fronten den 20 januari överlämnade en rapport över sitt arbete som “observatörer” för hur FARC-gerillan följde sin ensidigt utlysta vapenvila under den första månaden.

– Vi uppmanade regeringen att följa gerillans väg, att utlysa en vapenvila. Vi hade möten med katolska kyrkans högsta ledning, med Internationella Röda Korset och olika ministrar där vi lade fram rapporten som konstaterade att FARC hade hållit vapenvilan. Men vi varnade också för den allvarliga situationen som håller på att trappas upp av de väpnade styrkorna. Dessa utnyttjar gerillans vapenvila med intensifierade militära operationer. Inte bara vapenvilan är i fara utan hela fredsprocessen kan haverera och med den, mer än två års arbete för freden, säger Lilia Solano.

Bara några dagar tidigare, den 19 januari, försvann Carlos Pedraza, en av de viktigaste ledarna för den sociala rörelsen Folkets kongress (el Congreso de los Pueblos) som ingår i Frente Amplio. Den 21 januari påträffades han mördad i Bogota. Lilia ser det som ett klassiskt politiskt mord.

– Carlos Pedraza blev torterad och mördad. Massor av fackliga eller bondeledare har mördats samtidigt som fredsprocessen har pågått och det finns inget som egentligen har förändrats sedan tidigare.

Carlos Pedraza, den unge folkledaren och representanten för "Folkkongressen mördad.


VILKA SAMHÄLLSGRUPPER AV DET colombianska samhället är det då som vill torpedera den fredsprocess som kanske är den som har kommit närmast freden av alla tidigare fredsprocesser?

– Inom de väpnade styrkorna finns det tre tendenser. En grupp som har förhoppningar på processen. En annan sektor tänker på vad freden personligen kan ge eller förlora rent finansiellt. Den gruppen tillhör den byråkratiska krigsapparaten.

Den tredje gruppen inom militären, säger Solano, är en klar motståndare till freden. Den både gillar kriget och den tjänar på det. Den gruppen har den före detta president Alvaro Uribe som sitt politiska språkrör. Den gruppen för, via politiska ombud som Uribes parti, en frenetisk kampanj mot en eventuell ömsesidig vapenvila. För dem står mycket på spel, politiskt och ekonomiskt.


Hur länge kommer gerillan gevär att förbli tysta trots att de utsätts för intensiva militära operationer?


VAD HÄNDER MED FREDSPROCESSEN om gerillan vägrar att stillatigande ta emot fler militära attacker och bombningar och den öppna militära konfrontationen återigen blir vardag i Colombia?

– Det ligger ett oerhört stort ansvar på regeringen om den ska fortsätta kriget under fredsförhandlingarna eller om vapenvilan blir ömsesidig. Regeringen har tagit stora ord i mun när den sagt att den ska förhandla tills en fredsuppgörelse har nåtts. Men fredsförhandlingarna med FARC kan komma i fara och med den också förhandlingarna med ELN-gerillan.

– Fredsprocessen har också till stor del enat det colombianska folket som mer än någonsin tidigare stöder förhandlingarna mot det monster som extremhögern har utgjort i decennier. Vi fortsätter att kämpa för att vår dröm om fred i Colombia ska materialiseras.

 

Dick Emanuelsson