Visar inlägg med etikett Uribe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Uribe. Visa alla inlägg

2020-10-22

Vad har Alvaro Uribe och Ivan Duque för gemensamt med Chapo Guzmán från Sinaloakartellen i Mexiko?

 Vad har Alvaro Uribe och Ivan Duque för gemensamt med Chapo Guzmán från Sinaloakartellen i Mexiko?

 

Jo en pilot, Samuel David Niño Cataño. Han ingav fullt förtroende inför de två colombianska presidenterna under deras valkampanjer. Men, som det skulle visa sig, också var pilot för Chapo Guzman, högste boss för en av de mäktigaste drogkartellerna i Mexiko, Sinaloakatellen.

 

Eller var det så, att mellan de nämnda herrarna visste man vad de två sistnämnda sysslade med, så som det har påståtts sedan Alvaro Uribe avslöjades i en hemlig utredning från 1991 som ”Nr. 82” i Medellinkartellen som då leddes av Pablo Escobar?

 

Samuel David Niño Cataño förolyckades i december 2019 i Guatemala när hans plan störtade med full last av kokain som hade lastats i staden Puerto Carreño, i länet Vichada i Colombia.

 

 

EN ANNAN PRESIDENT som befinner sig i blåsväder och som i dagarna än en gång har utpekats för samröre med Sinaloakartellen är Uribes&Duques vän Juan Orlando Hernandez (JOH), president i Honduras.

 

JOH:s bror, Antonio Hernandez, sitter sedan september 2019 fängslad i USA där han dömts på fyra av åklagarens fem åtalspunkter för samröre just med Sinaloakartellen och en lokal kartell, ”Los Cachiros”, synnerligen barbarisk kartell med massmord på sin lista.

 

I veckan uppgav en av dessa honduranska droghandlare till DEA att Sinaloakartellens Chapo Guzman överlämnade 1,5 miljoner dollar till JOH:s valkampanj. Antonio Hernandez väntar på sitt straff i mitten av november som kan bli mellan 30 år till tre livstidsstraff, mycket beroende på om han har inför åklagarna har varit samarbetsvillig, det vill säga om han är beredd att ”sälja” sin bror, presidenten i Honduras.

 

 

UNDER TIDEN FORTSÄTTER SKANDALEN i Colombia med Uribe&Duque&`Chapo´. De 40 fotografierna som grävarreportrarna Gonzalo Guillén och Julián F. Martínez har grävt fram är mäktiga. Och reportaget drar även in den mest tråkiga vicepresident man kan tänka sig, men inte desto mindre ofarlig; Martha Lucia Ramirez och hennes mans fastighetsaffärer med en av de paramilitära droghandlarnas man i Colombia, den i dag avlidne José Guillermo “Ñeñe” Hernández.

 

Så ser det ut, i topparna av den dekadenta colombianska oligarkin som kontrollerar militär och polis som dagligen massakrerar det colombianska folkets protester.

 

Under tiden gör Uribe & Duque gör pompösa uttalanden om hur bekymrade de är över situationen för de mänskliga rättigheterna i. . . . Venezuela, Kuba och Nicaragua. . . och får medhåll av pajasen och valfuskaren Luis Almagro, generalsekreterare i USA:s kolonialministerium, OAS.

 

Dick E.

……………

It has contracts with Aerocivil, a company with which the pilot of the Sinaloa Cartel flew, transporting Álvaro Uribe and Iván Duque

October 20, 2020

·        Exclusive, see here 49 photographs of the narco-pilot with the staff of the Democratic Center.

·        By GONZALO GUILLÉN AND JULIÁN F. MARTÍNEZ

·                    The Colombian airline company Llanera de Aviación, with which Samuel David Niño Cataño, the late Colombian pilot of the Sinaloa cartel and at the same time a trusted aviator of the electoral campaigns of Álvaro Uribe for the Senate and Iván Duque for the presidency, flew, has, without merits, two contracts with the Administrative Department of Civil Aeronautics of Colombia.

·                    Niño Cataño died in Guatemala in December 2019 while piloting a plane that crashed, on the border with Mexico, loaded with cocaine that he had collected in Puerto Carreño, Vichada (Colombia). He died in the company of the young Colombian citizen José Alberto Quintero, who, for his part, covered himself with the identity of Lino Nevado Sthormes, a former officer of the Venezuelan Air Force.

·        Niño Cataño contributed 20 million Colombian pesos to Uribe's Senate campaign and this is stated in the official accounts.

·                    The families of Niño Cataño and José Albeiro Quintero have refused to hand over their DNA samples to be compared with those of the mortal remains that the Guatemalan Army collected on December 3, 2019 in the Laguna del Tigre area, Petén department , where the plane loaded with cocaine fell.

·                    The Llanera de Aviación contracts were awarded during the government of Iván Duque by the Special Administrative Unit of Civil Aeronautics.

·                    The first of them was signed on September 12, 2019, for a value of 42 million 800 thousand pesos, valid for one month. It has the following object: "Air transport to distant stations". The description is as follows: “Contract the air transport service for equipment, spare parts, accessories and the necessary personnel suitable for carrying out maintenance, supervision, assistance, inspection and installation of telecommunications equipment and systems of the stations attached to regional direction of Cundinamarca ”.

·                    This contract was awarded illegally because the official evaluation committee, which had to review it beforehand, considered that the contractor did not meet the legal and technical requirements. The company's close ties with Duque and Uribe weighed more than legal regulations.

·        The manager of Llanera de Aviación, since July 2009, is José Antonio Acevedo Gómez.

·                     The second contract, with a duration of seven months, is worth 131 million 450 thousand pesos and is in force, although it should have been settled last December. The object is this:

·        "Provide the air transport service for equipment, spare parts, accessories and personnel to the stations and airports of the Cundinamarca region, in the items, specifications, quantities and values, contained in its general proposal of the Abbreviated Selection Process Minor Amount with the number 20000540 H3 DE 2020, the technical specifications contained in the annexes and formats of the Selection Process ”.

·                    And it adds: "THE CONTRACTOR shall execute the contractual object from the City of Bogotá to the Araracuara station in the Department of Caquetá and from Araracuara to Bogotá."

·          In response to the publications on this issue by La Nueva Prensa, the Presidency of the Republic has told journalists that Samuel David Niño Cataño was only "co-pilot on two flights in which then-candidate Iván Duque Márquez was transported." This is outright false, as evidenced by more than 40 photos that we post below. It is worth remembering, even, that Niño Cataño was among the special guests at Duque's possession on August 7, 2018, along with the late drug trafficker José Guillermo “Ñeñe” Hernández, political boss of the criminal gang alias “Marquitos Figueroa.

·                    “Ñeñe” acquired votes for Iván Duque in at least four departments (La Guajira, Cesar, Magdalena and Santander), as demonstrated by another exhaustive investigation by La Nueva Prensa, which can be seen HERE .

·          The Casa de Nariño stated in statements to RCN that “the campaign carried out the proper reviews and antecedents on the aviation companies, their partners, legal representatives, managers and assigned crew. There were no findings or background reports ”.

·                    Officials of the campaign and of the national government, however, have refused to comment to La Nueva Prensa on any issue related to the drug pilot.

·                    According to the presidency, Iván Duque never met the pilot.

·                    Exclusive, see here 49 photographs of the narco-pilot's friendship with the staff of the Democratic Center, including Uribe and Duque.

·         

https://www.lanuevaprensa.com.co/component/k2/tiene-contratos-con-aerocivil-empresa-con-la-que-volaba-el-piloto-del-cartel-de-sinaloa-que-transportaba-a-alvaro-uribe-e-ivan-duque

 

 

Álvaro Uribe e Iván Duque, ¿qué es lo tienen en común con Chapo Guzmán del Cartel de Sinaloa?

 

El piloto del cartel de Sinaloa que también era piloto de confianza de Uribe e Iván Duque pero lastimosamente cayó con el avión cargado de cocaína en Guatemala;

 

40 fotos impresionantes más el excelente texto en el siguiente reportaje que revela el Clan Presidencial de la Casa de Nariño

………………..

 

Tiene contratos con Aerocivil empresa con la que volaba el piloto del Cartel de Sinaloa que transportaba a Álvaro Uribe e Iván Duque

20 Octubre, 2020

·        Exclusivo, vea aquí 49 fotografías del narco-piloto con la plana mayor del Centro Democrático.

 

https://www.lanuevaprensa.com.co/component/k2/tiene-contratos-con-aerocivil-empresa-con-la-que-volaba-el-piloto-del-cartel-de-sinaloa-que-transportaba-a-alvaro-uribe-e-ivan-duque

 

Por GONZALO GUILLÉN Y JULIÁN F. MARTÍNEZ

            La empresa aérea colombiana Llanera de Aviación, con la que volaba Samuel David Niño Cataño, extinto piloto colombiano del cartel de Sinaloa y al mismo tiempo aviador de confianza de las campañas electorales de Álvaro Uribe para el senado e Iván Duque para la presidencia, tiene, sin méritos, dos contratos con el Departamento Administrativo de Aeronáutica Civil de Colombia.

            Niño Cataño murió en Guatemala en diciembre de 2019 piloteando un avión que se accidentó, en límites con México, cargado con cocaína que había recogido en Puerto Carreño, Vichada (Colombia). Pereció en compañía del joven ciudadano colombiano José Alberto Quintero, quien, por su parte, se cubría con la identidad de Lino Nevado Sthormes, ex oficial de la Fuerza Aérea de Venezuela.

Niño Cataño aportó 20 millones de pesos colombianos a la campaña para el senado de Uribe y así consta en la contabilidad oficial.

            Las familias de Niño Cataño y de José Albeiro Quintero se han negado a entregar muestras de su ADN para compararlas con las de los despojos mortales que el Ejército de Guatemala recogió el 3 de diciembre de 2019 en la zona de Laguna del Tigre, departamento de Petén, donde cayó el avión cargado de cocaína.

            Los contratos de Llanera de Aviación fueron otorgados durante el gobierno de Iván Duque por la Unidad Administrativa Especial de Aeronáutica Civil.

            El primero de ellos fue firmado el 12 de septiembre de 2019, por un valor de 42 millones 800 mil pesos, con vigencia de un mes. Tiene el siguiente objeto: “Transporte aéreo estaciones lejanas”. La descripción es la siguiente: “Contratar el servicio de transporte aéreo para equipos, repuestos, accesorios y personal necesario idóneo para realizar las labores de mantenimiento, supervisión, asistencia, inspección e instalación de los equipos y sistemas de telecomunicaciones de las estaciones adscritas a la dirección regional de Cundinamarca”.

            Este contrato se otorgó de manera ilícita debido a que el comité evaluador oficial que debió revisarlo de antemano conceptuó que la empresa contratista no llenaba los requisitos jurídicos y técnicos exigidos. Pesaron más los nexos estrechos de la compañía con Duque y Uribe que las normas legales.

 El gerente de Llanera de Aviación, desde julio de 2009, es José Antonio Acevedo Gómez.

             El segundo contrato, con una duración de siete meses, es por valor de 131 millones 450 mil pesos y se encuentra vigente, aunque debió liquidarse en diciembre pasado. El objeto es este:

“Suministrar el servicio de transporte aéreo para equipos, repuestos, accesorios y personal hacia las estaciones y aeropuertos de la regional Cundinamarca, en los ítems, especificaciones, cantidades y valores, contenidos en su propuesta general del Proceso de Selección Abreviada Menor Cuantía con el número 20000540 H3 DE 2020, las especificaciones técnicas contenidas en los anexos y formatos del proceso de Proceso de Selección”.

Y agrega: “EL CONTRATISTA ejecutará el objeto contractual desde la Ciudad de Bogotá a la estación de Araracuara en el Departamento del Caquetá y de Araracuara a Bogotá”.

   En respuesta a las publicaciones sobre este tema de La Nueva Prensa, la Presidencia de la República ha dicho a periodistas que Samuel David Niño Cataño solamente “fue copiloto en dos vuelos en los que se transportó al entonces candidato Iván Duque Márquez”. Esto es abiertamente falso, como lo demuestran más de 40 fotografías que publicamos a continuación. Vale recordar, incluso, que Niño Cataño estuvo entre los invitados especiales a la posesión de Duque, el 7 de agosto de 2018, junto con el extinto narcotraficante José Guillermo “Ñeñe” Hernández, jefe político de la banda criminal de alias “Marquitos Figueroa.

            “Ñeñe” adquirió votos para Iván Duque al menos en cuatro departamentos (La Guajira, Cesar, Magdalena y Santander), como lo demostró otra exhaustiva  investigación de La Nueva Prensa, que se puede ver AQUÍ.

[https://www.lanuevaprensa.com.co/component/k2/interceptaciones-al-narcotraficante-nene-hernandez-destapan-compra-de-votos-para-duque-por-orden-de-uribe]

 

  La Casa de Nariño sostuvo en declaraciones a RCN que “la campaña realizó las debidas revisiones y antecedentes sobre las empresas de aviación, sus socios, representantes legales, gerentes y tripulación asignada. No hubo ningún hallazgo o reporte de antecedentes”.

            Funcionarios de la campaña y del gobierno nacional, empero, se han negado a comentar a La Nueva Prensa cualquier tema relacionado con el narco-piloto.

            De acuerdo con la presidencia, Iván Duque nunca conoció al piloto.

            Exclusivo, vea aquí 49 fotografías de la amistad del narco-piloto con la plana mayor del Centro Democrático, incluidos Uribe y Duque.

 

Entra al enlace a la página para ver las sencionales fotos:

https://www.lanuevaprensa.com.co/component/k2/tiene-contratos-con-aerocivil-empresa-con-la-que-volaba-el-piloto-del-cartel-de-sinaloa-que-transportaba-a-alvaro-uribe-e-ivan-duque

 


2017-09-12

Med Uribes politiska polis i hälarna

20661 tecken

Med Uribes politiska polis i hälarna

Den hemliga politiska polisen DAS-G3 bevakade och förföljde minut för minut Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON under sin tid som reporter i Colombia


Under de drygt fem åren som Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson levde och arbetade från Bogota för tidningens räkning, bevakades han sekund för sekund av G3, en hemlig specialgrupp inom den politiska polisen DAS. Denna lyder direkt under presidenten som under större delen av Emanuelssons fem år i Bogota var Alvaro Uribe.
Som följd av de konstanta mordhoten under 2005 lämnade han Colombia och fortsatte sin Latinamerikabevakning från Honduras. Där är han nu föremål för en politisk häxjakt från flera av de medier som står statskuppens aktörer nära som anser att han granskar makten alltför noga. Här följer hans egen berättelse om tiden i Colombia och orsakerna till att han är en av 16 journalister i Colombia som fick hela sin verksamhet kartlagd av den hemliga politiska polisen DAS-G3.
*  *  *
”Det finns gårdar som till exempel ’Villa Sandra’ i (staden) Puerto Asís (djungellänet Putumayo), där det enligt demobiliserade (paramilitärer) kan finnas så många som 800 kroppar begravda”. Det skrev [1] dagstidningen El Tiempo den 11 augusti i år och jag är säker på att inte ett enda av de svenska medierna uppmärksammade den hårresande uppgiften.
Puerto Asís ligger vid floden Rio Putumayo som utgör en gräns mellan Colombia och Ecuador mitt i Amazonas’ djungel. Det är en obeskrivlig oas och en explosion av lukter, djur, ljud och synintryck. Som den där dagen som till råga på allt var fredagen den 13 februari, 1998. Jag befann mig i huvudlägret för FARC-gerillans Södra Gerillablock när “Luisa Soto” [*], en kvinna från staden anlände och bad gerillakommendanten Joaquin Gomez om hjälp. Befolkningen i staden Puerto Asís stod hjälplösa inför den våg av massmord som 45 ditflugna paramilitärer hade inlett i allians med den 26:e armébataljonen och polisen i staden.
– De säger att “vi är paramilitärer och vi har kommit för att rensa stan på gerilla. Vi har en lista på 500 personer som vi ska ta livet av”. De har bränt folk levande på torget och sedan den 10 februari har 38 personer mördats.
Sa hon medan massor av kolibrin och papegojor kvittrade exotiskt och fridfullt i trädkronorna inne i den täta djungeln. Det skulle bli flera tusen offer till och enbart på gården ’Villa Sandra’ slaktade och begravde denna oheliga allians av paramilitärer & polis/militär 800 människor. Tolv år senare skulle det hela bli officiellt vad som alla visste och såg 1998.

DEN 26:e ARMÉBATALJONEN hade redan 1993 förekommit i utredningar genomförda av den Andinska Juristkommissionen:
Den 17 juli 1990 greps de två indianerna Julia Bellamil Iguaje och Salomon Florentin Iguaje från Sionasamhället i Puerto Asis. Dagen efter påträffades de döda. De hade förts bort av två civila F2-agenter och torterades med nålar som hade hamrats in i deras fingertoppar. En påk fördes in i Bellamils vagina och därefter sköts hon. Salomons kropp visade spår av tortyr och hade kastrerats”.
Fem år efter rapporten landade 20 paramilitärer i den Nationella Polisens flygplan med registreringsnumret GJD-103. I ett annat flygplan kom ytterligare 21-22 paramilitärer, hade Luisa Soto i gerillalägret uppgett. Den 8 februari kom ett tredje plan, arméns Herkulesplan som lossade tre taxibilar och ett stort antal paramilitärer.
Colombias arméchef Mario Hugo Galán pressades på uppgifterna som jag och andra journalister publicerade efter att jag hade lämnat gerillakontrollerat område. Men han förnekade dem ihärdigt. Tolv år senare står vi där med facit i hand. Svart på vitt.
Det var den sortens journalistik som jag i huvudsak sysslade under mina fem år i Colombia, en journalistik som är farlig i Colombia för den konfronterar makten och den statliga terrorism som människorna har fått utstå i ett halvt sekel. Under den senaste 20-årsperioden har omkring 150 journalister mördats för att de inte har dagtingat med sina journalistiska principer.

27:e JULI 2005: Jaime Fernando Ovalle, samordnare för den då okända specialgruppen kallad ”G3” (Grupo Especial de Inteligencia 3) sammanträdde i DAS’ högkvarter med fem personer. Säkerhetsagenten Blanca Cecilia Rubio Rodriguez hade denna dag två uppgifter: ”Organisera en föredragning om Dick Emanuelsson och Hollman Morris”, enligt protokoll från den 25 juli 2005. Hollman Morris är en av Colombias främste dokumentärfilmare, ständigt mordhotad och som med livet som insats har gjort reportage över hela Colombia. I dem beskriver han civilbefolkningens utsatta situation, miljonerna av internflyktningar eller offren för arméns och paramilitärens utomrättsliga avrättningar.
Den 27 juli 2005 befann jag mig på Flammans redaktion och ersatte kamrater på semester, ovetande om att säkerhetspolisen denna dag skulle granska min enkla person för kontraspionagets toppar. I dag sitter 30 av dessa män och kvinnor bakom galler, anklagade av Högsta domstolen och åklagarämbetets utredare för att ha lett den olagliga hemliga gruppen, G3, inom den politiska polisen och som hade som uppgift att från presidentpalatset verkställa skådeprocesser mot bland annat flera av HD:s ledamöter. I början av januari 2010 avled José Ovalle, av åklagarämbetets utredare betecknad som nyckelfigur i utredningen.

G3 SKAPADES 2003 och avslöjades i slutet av förra året efter att läckor visat att agenterna hade genomfört telefonavlyssningar av medlemmar i den aktade Högsta Domstolen. Denna vägrade låta sig skrämmas eller korrumperas av president Alvaro Uribes allt hotfullare kritik av domstolen. Denna kallade in kongressledamöter, borgmästare eller landshövdingar till förhör för sina påstådda förbindelser med den paramilitära organisationen AUC. Ett hundratal av toppolitikerna fängslades och många avtjänar nu fängelsestraff upp till 15 år. Det gemensamma med dessa höga politiker är att de alla står Uribe nära som gnisslar tänder när Högsta Domstolen nämns vid namn.
HD:s utredningar och pågående rättsprocesser av officerarna inom DAS-G3 kommer allt närmare Uribe. Han har hittills lyckats hålla utredarna på avstånd men allt fler av de fängslade DAS-cheferna har under den nya regimen Juan Manuel Santos inlett förhandlingar med Högsta Domstolen för att åtnjuta strafflindring genom att lägga papperna på bordet.
För sju månader sedan kom det första paketet med säkerhetspolisens dokumentation över min verksamhet i Colombia begränsad till slutet av 2004 och fram till oktober 2005. 1,3 kg papper eller 450 A4-ark som berör den första av fyra rättsprocesser mot den politiska polisens högsta befäl och där advokatkollektivet Alvear Restrepo representerar mig mot den colombianska staten.
*  *  *
JANUARI 2005: Jag nästan krockade med väktarens huvud när jag öppnade dörren. ”Buenos Días Don Dick”, sa han förläget och jag besvarade hälsningen. Nu med facit i hand begriper varför jag flera gånger stötte ihop med dessa tjuvlyssnade eller ”bandande” väktare när jag var på väg ut. Då trodde jag att de gjorde sin rutinkontroll av de fem våningarna i varje trapphus i husgruppen där jag hyrde en lägenhet. Många gånger blev jag också förvånad när väktarna ringde via husgruppens interntelefon och med en irrelevant fråga konstaterade att jag befann mig i bostaden.
Den var belägen i norra Bogota där savannerna tar över på 2500 meters höjd. I december och januari drar ”La Helada”, iskalla vindar från norr som drar ner temperaturen till nästan nollpunkten, in över Bogota och jag minns att jag tackade högre makter för att jag hade tagit med mig ett IKEA-termotäcke när jag landade i oktober 2000. Tidigt på mornarna kan man se gatubarnen i centrala Bogota ligga omfamnade för att värma varandra i gryningens obarmhärtiga kyla. Årstiden har den fördelen att det regnar lite jämfört med årets tio andra månader.
Vad jag inte visste var att G3 skulle placera ut två skiftlag väktare som skulle ha som uppgift att kontrollera vem som besökte mig, vilken slags post och varifrån den anlände. Stackars satar, analysera tråkiga Lärarnas Tidning eller för att inte tala om Kommun-Aktuellt!
Jag bläddrar i pärmen med de 450 stora arken och läser att jag onsdagen den 8 juni 2005 fotograferades jag när jag joggade mellan 09.00-09.20. Kl. 13.30 registrerades jag återigen när jag lämnade lägenheten och går till busshållplatsen i bostadsområdet. Där väntar jag i två minuter. Agenterna noterar att jag har mina händer fria och lyssnar med uppmärksamhet vad andra säger utan att besvara.
Agenterna sammanfattar denna dag med följande ord:
Med beaktande av betydelsen av att kontrollera utlänningen Dick Emanuelsson på basis av de varierande kontakter han har, gör det nödvändigt att närmare lära känna hans personliga uppgifter om vem som besöker honom, telefonräkningar, hans post och andra uppgifter så bör möjligheten undersökas för att infiltrera två väktare på väktarföretaget ’TORONTO DE COLOMBIA’ som ansvarar för säkerheten i husgruppen. Dessa personer ska ansvara för att täcka Objektets aktiviteter under de två skiften och informera en disponibel patrull som ska utföra skuggningen och bevakningen”.
I Colombia arbetar 250.000 personer inom väktarbranschen och de ägs till 99 procent av pensionerade generaler och överstar som håller ett militärt reglemente bland denna exploaterade yrkeskår som oftast arbetar 72 timmar i veckan, 12-timmarspass sex dagar i veckan. En baggis för säkerhetspolisen att placera in två skiftlag i husgruppen.

PÅ SIDAN 268 UPPTÄCKER jag en tabell över hela min reseverksamhet sedan den 15 oktober 2001 fram till den 2 maj 2005 då jag anlände till Bogota från Quito, Ecuador. Den dagen dröjde det 90 minuter efter att jag hade kommit in i lägenheten då det första telefonsamtalet kom: ”Om du inte drar från Colombia, så dödar vi dig, din kommunistdjävul”! Dessa telefonsamtal skulle upprepas nattetid ibland upp till tre gånger i veckan och kan stressa den mest psykiskt stryktåliga person.
Varför blev jag föremål för denna uppmärksamhet?
På grund av att reportagen med tiden blev allt detaljrikare och initierade och att jag vägrade att arbeta under regimens villkor där de ställde upp ramarna för journalistiken. Det var kanske en av anledningarna till att jag bjöds in varje fredagskväll i programmet ”Hora 20”, Klockan 20.00, i den största radiostationen Caracol Radio som leds av den seriöse journalisten Nestor Morales. Där konfronterades vi, fyra utländska reportrar ackrediterade i Bogota, om ”Dagens nyhet”. Dussintals sidor i den 450 sidor långa akten från DAS innehåller direkta renskrivningar av programmet med betoning på mina uttalanden i radion. Det är uppenbart att DAS menade att dessa kommentarer utgjorde en bas för att jag arbetade för FARC-gerillan.

REDAN PÅ SIDAN 3 i min ”akt” framträder denna hypotes:
”Identifiera och lokalisera den förmodade medlemmen som verkar vara en ideolog inom FARC (Sic!), en terroristorganisation med säte i norra Bogota”
Inte illa klättrat. . . .  en Svenne som ideolog i en gerillarörelse med nära 50 års existens. . . .
Och ivern och besattheten av att komma mig riktigt nära in på livet tog sig flera uttryck.
“Fredagen den 7 oktober (2005) reste han med Transmileniumbussen till 127:e gatan. Därefter gick han till fots till den 122:a gatan och den 20:e Avenyn där han gick in i restaurangen ’Morrillo Mariachi Rumba Bar’. Där åt han lunch och gick därefter till resebyrån LAB LLOVO AEREO BOLIVIANO, där han förmodligen bokade en flygbiljett. Den 12:e oktober (2005) uppgavs att personen Dick Thompson, lämnade landet klockan 03:35 a.m. med Bolivia som mål”.
Sammanlagt finns det ett 40-tal bilder i DAS’ mapp som säkerhetspolisen har tagit på mig när jag är ute och joggar eller på väg mot bussen. Från och med juni 2005 intensifieras bevakningen av mig. Den 15 juni 2005 har jag planerat att göra en centralamerikaturné för att från Honduras flyga direkt till Stockholm för att semestervicka på redaktionen. Från att jag lämnar min lägenhet har jag agenterna i hälarna och i dokumenten registrerar de på sekunden var jag befinner mig och vad jag gör.
“Klockan 12.20 kommer han ut och tar en taxi (som jag hade beställt via telefon) med registreringsnummer SGW337. Han har två resväskor och en ryggsäck. Taxin kör i riktning mot flygplatsen Eldorado där kontroll av bagaget genomförs för att lämna landet. Han förflyttade sig till andra våningen där han dröjde med att välja en plats för att äta lunch, han kalkylerade tiden (…). Kl. 14.25 gick han till bagageförvaringen på första våningen där han hämtade ut ett paket som innehöll en skrivbordsdator och omedelbart begav han sig till passpolisen för att gå ombord”.
Skriver agenterna som dokumenterade det hela med sex foton.

MEN DET SKULLE INTE stanna vid detta. Agenterna var ute efter innehållet i den tolv år gamla “mystiska” skrivbordsdatorn som jag hade tejpat in i en stor IKEA-kasse. Den hade jag lämnat in på bagageförvaringen för att lura Check-Inpersonalen och för att sedan ta som handbagage. Datorn  skulle jag skänka facket i Tegucigalpa. Men först skulle den förstöras av dessa colombianska ”007” i aktion:
“Objektet passerade kontrollerna och gick till utgång 9 där passagerarna omedelbart kallades till att gå ombord på flyget till San José de Costa Rica med anknytning till Tegucigalpa. Medan fortsatt säkerhetskontroll av passagerna pågick genomförde vår personal (DAS-agenterna) underrättelseuppgifter inne i planet och utförde sabotageoperationen (mot datorn)” (sidan 21).
Och vad handlade den om? Jo, att radera ut allt innehåll på datorns hårddisk, vilket också skedde. Även om jag var medveten om att jag med all sannolikhet stod under bevakning i Colombia så trodde jag ändå inte att de skulle gå så långt som att följa med mig in i kabinen för att där, med hjälp av någon slags magnetisk apparat, radera ut allt innehåll i datorn.
Begick agenterna brott mot internationell rätt när de, på internationellt område, genomförde en ”sabotageoperation” inne i planet? Jag är inte jurist men jag är säker på att så är fallet, vilket också min advokat i Bogota anser.
Agenterna sammanfattade sin “Mission” med följande allvariga slutsats:
”Som konsekvens av de vidtagna starka säkerhetsåtgärderna från Objektet lyckades det bli fastslaget att det handlar om en person som är tränad (!) att genomföra egna kontroller av kontrabevakning. Som till exempel iakttagelser av bilars registreringsnummer och beskrivning som han tar upp i sin PC-Hand (min gamla Palmdator) av personer som befinner sig nära hans bostad, användandet av speglar (Sic!), plötsliga vändningar tillbaka på gatan, bland annat”.
I en annan sammanfattning tillägger andra agenter att:
”Innan han går in i en lokal/ställe gör han två-tre vändor i kvarteret (…) Den största tiden håller han sig för sig själv (i bostaden). Han beställer mat eller går bara till restauranger i närområdet. Fram tills nu har han inte stött ihop med någon på gatan (agenterna menar förmodligen en representant för FARC- eller ELN-gerillan, reds anm). Han lämnar bostaden vid exakta klockslag, han observerar horisonten, använder fria händer men han bara lyssnar utan att ge något som helst svar (till agenterna som försökte få verbal kontakt, reds anm). Av det anförda förslås att den bästa form av kontroll är via tekniskt stöd” (sidan 71).
Det skulle bli mer.

DEN 13 JUNI SKICKAR jag en e-post till Carlos Lozano, en gammal vän och chefredaktör för kommunistpartiets veckotidning VOZ. Jag uppger att jag är orolig för de återkommande mordhoten nattetid och misstänker att både telefon och min internetanslutning är avlyssnade. Min hårddisk måste jag formattera regelbundet eftersom den utsätts via nätet för ständiga attacker. Mitt digitala fotoarkiv från hela Latinamerika förstörs delvis. Därför backar jag upp det på en extern disk.
E-posten till Lozano återfinns på sidan 69 i säkerhetspolisens akt och dussintals andra personliga mail från personer i hela världen, helt ovetande och helt utanför det politiska scenariot blev registrerade av Uribes politiska polis.
Lozano och andra kollegor rekommenderade mig att lämna landet efter att agenterna öppet videofilmade mig i mitten av november 2005 när jag kom tillbaka efter en joggingrunda. Det var en öppen varning, lämnade jag inte Colombia skulle jag mördas, hävdade de.
*  *  *
RCN-TV HAR alltid betraktats som Uribevänlig, reaktionär och till och med vänligt inställd till paramilitären. Men för den åldrade och allmänt omtyckte chefen för Radiostationen RCN, Juan Gossaín, blev DAS-G3-skandalen för mycket. Han kände att den lilla återstående friheten i Colombia höll på att kvävas av Alvaro Uribe.
Den 15 april 2010 hade han fått nog efter att ha läst en dossier som åklagarämbetets detektiver hade sammanfattat över DAS’ smutsiga metoder för att svärta ned, genomföra terroristattentat och anklaga gerillan, manipulera och intrigera för att gynna Uribes militarisering av ett helt samhälle.
Sedan 2005 hade denna smutsiga kriminella verksamhet pågått i operationer som av DAS-G3 döpts till “Amazonas”, “Transmilenio”, “Bahía”, “Halloween”, “Arauca”, “Intercambio”, “Risaralda” “Internet” och “Europa”.
Några exempel över innehållet:
                    Desinformera befolkningen som stöder regeringens baktalare.
                    Framkalla splittring inom rörelserna som stöder oppositionen (se fallet Sverige).
                    Förhindra genomförandet av aktiviteter som utlysts av oppositionen.
                    Neutralisera destabiliserande aktioner av NGO:s i Colombia och ute i världen.
Under rubriken “Strategier; misskreditering och sabotage”, hade DAS-agenterna uppgifterna att:
AKTIONER: Upprätta en allians med utländska underrättelseorgan (där man kan förmoda att det handlar om USA, Israel och politiskt likasinnade regeringar), kommunikéer, anklagelser via webbsidor, juridisk krigföring som till exempel rättsprocessen mot ’Opror’ i Danmark.
SABOTAGE: Terrorism, sprängämnen, bränder, (aktioner mot) offentliga tjänster/hus, teknologisk krigföring (hacka oppositionens webbar eller avlyssna e-post).
PÅTRYCKNINGAR & PRESS: Hot och utpressning
Dessa kriminella terroristuppgifter, som Gossaín läste upp på morgonen den 15 april inför häpnade radiolyssnare, blev för mycket för den ärrade journalisten som avslutade morgonsändningen med ursinne i rösten:
– Vi colombianer har rätt att få veta vem som försökte att förvandla vårt land till en polis- och terroriststat.
– Vem kom på idén och den makabra planen att förfölja verkliga och påhittade oppositionella som om de vore brottslingar?
– Vem står bakom detta?
– Tre detektiver från DAS? Por favor! Försök inte göra mig inte full i skratt”!
– Vi vill veta om DAS är ett respektabelt statligt organ eller om det är näste för banditer. För vad de har gjort är just banditers verk; jaga alla andra, placera ut bomber för att tro att det är oppositionens verk [4].
*  *  *
JAG MINNS den 2 december 2005 som igår. Under mig såg jag de gröna savannerna runt Bogota där 100.000 kvinnor av den starka solen färgade och fläckade ansikten sliter för sin överlevnad på de gigantiska blomesterplantagerna. Bergen där jag träffade gerillan och bönderna som strider och sliter för ett Nytt Demokratiskt Colombia och en jordreform. Sorgen kändes tung i hjärtat att lämna det kanske vackraste och mest intressanta landet i Latinamerika när flygplanet tog kurs mot Tegucigalpa, Honduras.
Vetskapen om att jag i praktiken reste till en långvarig exil och att jag under många år inte skulle kunna återvända till Colombia på grund av att mina reportage inte föll i god jord hos den militaristiska högern i landet, smärtade mig djupt. Under 25 års bevakning av Colombia hade jag många vänner och kamrater, men också mängder av personer som jag hade intervjuat för Flammans och andras mediers räkning som senare fallit offer för denna statliga terrorism. Men att stanna kvar skulle ha varit en dumdristig handling.
Under de första sex månaderna i Honduras vaknade jag nästan varje natt och badade i svett i väntan på telefonsamtalet och mordhotet. Nu vet jag hur det kändes för de latinamerikaner som anlände till Sverige efter militärkupperna under det svarta 1970-talet och den tragedi det innebär att lämna sitt fosterland. Colombia blev under 25 års pressbevakning också mitt andra fosterland och fortsätter vara det.
Men kvar finns miljoner colombianer som varje natt går till sängs med ovissheten om de ska vakna nästa dag.
Eller som Cesar Julio Valencia, före detta ordförande för Högsta Domstolen, numera bara ledamot, som efter att domstolen hade förhört ett antal chefer från DAS sa att han var “förfärad”. Ty presidentpalatset var inte bara mottagare för resultaten av bevakningen och de illegala avlyssningarna utan som även ledde, opererade och manipulerade dessa spaningar”.
Uribe har sagt att han inte kände till något överhuvudtaget.
Vad var det han sa, den gamle kollegan Gossaín?
“Por favor! Försök inte göra mig inte full i skratt”!
[*] Fingerat namn.


2014-03-24

Tio års fängelse för colombiansk underrättelsechef som förföljde svensk journalist



Vicechefen för den hemliga politiska polisens DAS´s olagliga kontraspionage, Carlos Alberto Arzayús, lade papprena på bordet redan 2009 då DAS avslöjades för att spionera och avlyssna bland annat journalister som den svenske Dick Emanuelsson.


Av Sally Morales, ANNCOL

BOGOTA / TEGUCIGALPA / 2014-03-23 / Carlos Alberto Arzayús, vice chef för en olaglig grupp inom den colombianska hemliga politiska polisen DAS, dömdes den 20 mars till tio års fängelse. Han anklagades och dömdes bland annat för att ha förföljt, registrerat och dokumenterat den svenske journalisten Dick Emanuelsson under dennes tid (2000-2005) som ackrediterad reporter i Colombia.
Den olagliga hemliga gruppen inom DAS, döpt till ”DAS-G3” (Grupo Especial de Inteligencia 3), förföljde och registrerade Emanuelsson praktiskt taget sekund för sekund från och med hösten 2004 tills december 2005. Då sattes Emanuelsson praktiskt taget på ett plan till Costa Rica av sina colombianska kollegor för vidare färd till Honduras där hans honduranska fru tog emot honom.
Hans reportage i Colombia rönte stor uppmärksamhet redan under 1980- och 1990-talet i Colombia och i Sverige. I huvudsak skrev och skriver han för Flamman som anställde Emanuelsson redan 1984. Hans första reportage från Colombia gjorde han dock redan 1980 då han besökte landet för första gången. Sedan september 2013 är han frilansare och bevakar hela Latinamerika. (Fotot: Emanuelsson på häst under en reportageresa i länet Bolivar).

476 A4-ark hos DAS
När åklagarmyndigheterna gjorde ett tillslag hos DAS i februari 2009 fann de en personakt över Emanuelsson som omfattade 476 A4-ark.

 
– Den välkände colombianske dokumentärfilmaren och journalisten Hollman Morris skrev till mig och uppgav att en av de största personakterna som åklagarna hade beslagtagit hos säkerhetspolisen var just min. Jag informerades om att Advokatkollektivet Alvear Restrepo (CCAJAR ) hade ingångsatt processer mot DAS´ chefer. Jag tog kontakt med kollektivet som skickade mig personakten som var imponerande, säger Emanuelsson till ANNCOL. Han är målsägare i fyra mål mot den colombianska staten som rör dessa kriminella DAS-chefers brott. Två av dessa chefer har nu fått sina straff, 25 respektive 10 års fängelse.
 
Den nu dömde Carlos Alberto Arzayús hade en speciell roll i ditt och Morris´ fall.
– Det stämmer. Den 25 juli 2005 genomfördes ett möte på Arzayús´ kontor. På mötet fanns bland annat säkerhetsagenten Blanca Cecilia Rubio. Enligt mötesprotokollet från den dagen, utsågs hon av Arzayús, vice chef för det politiska kontraspionaget till att föredra mitt och Morris´ fall två dagar senare, den 27 juli. Även Advokatkollektivet CCAJAR skulle analyseras.

Mötesprotokollet från den 25 juli 2005 på kontoret för kontraspionagets vice chef, Carlos Alberto Arzayús där Dick Emanuelsson och Hollman Morris ska synas via föredragande säkerhetsagenten Blanca Cecilia Rubio den 27 juli.
 
Internationellt terroristbrott
– Mötet ägde rum tio dagar efter att jag hade lämnat Colombia och flög till Costa Rica och Honduras för vidare färd till Sverige för att ersätta semestrande kamrater på Flammans redaktion. Ända från att jag lämnade hemmet i norra Bogota tills jag satt på inne på planet på flygplatsen Eldorado i Bogota, förföljdes jag av Arzayús´ agenter från DAS-G3. De skrev senare i sin rapport om just den dagen:

Inne i planet på Flight TA690 TACA, den 15 juni 2005, med Costa Rica som destination, upptäcktes i hans bagage en dator där vi placerade en magnet med avsikt att radera all information. En anonym e-post skickades till polismyndigheterna i Costa Rica med information om att en terrorist fanns på planet med en (fysisk) beskrivning av Dick Emanuelsson”.
 
Greps du när du anlände till Costa Rica?
– Nej. Jag hade inga som helst problem vid ankomsten till Costa Rica och jag märkte faktiskt inget märkvärdigt när jag satt på planet i Bogota och väntade på att de skulle avgå.

Planet stod på internationell mark i Bogota?
– Visst, och vad dessa herrar verkställde mot mig var ett uppenbart internationellt terroristbrott.
 
Från säkerhetsagenternas rapport till Carlos Alberto Arzayús om hur de genomförde sabotaget på internationellt område ombord på planet mot Emanuelssons dator. (läs mer).
 
Ständiga nattliga mordhot
 
Märkte du något av att du var förföljd under din tid som reporter i Colombia?
– Jag var så klart medveten om att de teman som alla politiska reportrar, oavsett om de är colombianer eller internationella korrespondenter, hela tiden granskas av DAS. Den politiska polisen är direkt underställd presidentpalatset. I mitt fall rörde det sig om Andres Pastrana och Alvaro Uribe.
– Jag hade redan 1988 gjort ett omfattande reportage hos FARC-gerillan och intervjuade bland annat de legendariska grundarna av gerillan som var Manuel Marulanda och Jacobo Arenas. Men det var först i början av 2005 som mordhoten via telefonsamtal på nätterna började bli obehagliga. ”Om du inte drar från Colombia så skjuter vi dig, din kommunistjävel”! Jag hade känningar om att DAS kunde ligga bakom men jag varken såg eller märkte att någon förföljde mig under tiden fram till min avresa.
 
Var det dessa hot som gjorde att du lämnade Colombia?
– Det avgörande skälet kom en disig småduggande novembermorgon. Jag hade kommit tillbaka från min dagliga joggingrunda 15-20 minuter och sprang in i parken med en liten bro i mitten som hade en utsikt över de fyra ingångarna till parken. Det stod en man i 30-årsåldern på den två meter höga bron och när han såg mig lyfte han samtidigt videokameran och började filma mig. Jag blev förbannad och gick fram till honom en vidrig fuktig morgon och frågade varför han filmade mig. Men han nekade. Jag tvingade honom att radera videosekvenserna. Men när jag några år senare gick igenom min personakt som åklagarna hade beslagtagit 2009, fanns där 6-7 bilder när jag joggade in i parken. Hela min dagsrutin var dokumenterad dag för dag och även när jag satt på flygplatsen i Eldorado den 15 juni 2005. MIna colombianska kollegor sa att videofilmningen var en sista öppna varningen för att jag skulle begripa att de hade mig under uppsyn och att nästa gång skulle de verkställa mordhoten. Tio dagar senare lämnade jag Colombia och anlände till Honduras.
Emanuelsson dokumentaras när han tar sin dagliga joggingrunda. Se bilden i större format.
 
 
Journalistförbundets svek
 
Vad sa Svenska Journalistförbundet? Tipsade du tidningen Journalisten efter att åklagarämbetet hade avslöjat DAS som spionerade på journalister?
– Det fanns inget som helst intresse från varken Journalisten eller SJF. Jag lämnade SJF 2003, efter 18 års medlemskap och anslöt mig till den Latinamerikanska Journalistfederationen FELAP. Men den organisation och medlemstidning som borde ha ett förstahandsintresse för att försvara en före detta kollega och ge honom en hjälpande hand, fick jag aldrig något som helst stöd eller solidaritet ifrån. Samma sak med medier i Sverige som jag uppmärksammade mitt fall på.

– Det är exakt samma behandling och syn under mina snart åtta år i Honduras. Här har jag också flera gånger pekats ut av den statskuppsvänliga pressen och flera av de politiker som stödde militärkuppen 2009 i Honduras för att stå i den honduranska Motståndsfrontens tjänst. Jag har däremot fått stöd från UD och svenska ambassaden i Guatemala. När det brände som mest efter militärkuppen, stod i nära kontakt flera dagar i sträck. Honduras är världens farligaste land för journalister. De senaste fyra åren har 38 kollegor mördats. Men från svensk horisont hörs eller syns inget.

”Ärren från terrorn sitter djupt”
 
Har inte rättvisa skipats i ditt och de fem andra colombianska journalisternas fall som drabbades av den hemliga politiska polisens förföljelse?
– På sätt och vis. Men ärren från den nattliga terrorn 2-3 gånger i veckan sitter djupt. Tio års fängelse kommer förmodligen att bli 5-6 år. Dessa den Statliga Terrorismens hantlangare får alltid stöd från dem som gav dem uppdraget att förfölja och terrorisera oss som bara följde journalistikens ABC, det vill säga att undersöka, intervjua, bearbeta det insamlade materialet och presentera det för våra läsare som fick dra sina egna slutsatser.

– I dramatiska episoder i ens liv, som de år jag gick i genom i Colombia, gallras också de ut som förfäktar press- och yttrandefrihet och som verkligen ställer upp till stöd för en och inte låter sig skrämmas av personer som Uribe. Eller diplomater som Ernesto Yamhure, förste sekreterare på Colombias ambassad på Östermalmsgatan 44 i Stockholm. Han var en av dem som försåg DAS-G3 med information om min person när han den 25 juli 2005, samma dag som DAS-G3 sammanträdde i Bogota för att analysera den insamlade dokumentationen av min person, skickade ett hemligt dokument till DAS-G3 där han informerade om att jag hade bevakat en demonstration av exilcolombianerna i Stockholm. Det colombianska militära skolfartyget ”Gloria” hade anlänt och colombianerna genomförde en demonstration på Stadsgårdskajen. Han anklagade mig för att vara en ”FARC-ambassadör i Europa” trots att jag då både arbetade och levde i Bogota fram tills december det året. Ernesto Yamhure är i dag i landsflykt i USA eftersom en paramilitär chef och jag avslöjade honom som politisk rådgivare och nära vän till den förre paramilitäre chefen Carlos Castaño, en man som av åklagarämbetet utpekas som ansvarig för morden på 150.000 civla colombianer.

Den 25 juli 2005: Rapporten till DAS-G3 från Ernesto Yamhure, Uribes 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Stockholm. Yamhure gick under jorden när åklagarämbetet kallade honom till förhör fyra gånger för sin roll som politisk rådgivare till de paramilitära dödsskvadronerna AUC i Colombia. Han lever nu i landsflykt i USA. Klicka för större format.
 
Säpo och den colombianska ambassaden

 – Yamhure sa själv, i sina krönikor i El Espectador eller radiostationen Caracol, att han besökte UD i Stockholm varje vecka med krav på att exilcolombianernas organisation och radiostation borde förbjudas. Men det gick bet på det. Däremot, och det borde vara en uppgift för journaliststuderande att gräva i, ställde Säpo frågor till flera exilcolombianer samt dåvarande EU-parlamentsledamoten Jens Holm (v). De kallades in till Säpo och utfrågades om de kände och vad de ansåg om min person. Banden mellan Säpo och Yamhure på den colombianska ambassaden i Stockholm var tydligen nära.
Kontraspionagets vice chef Carlos Alberto Arzayús befanns av en specialdomstol i Bogota skyldig för avlyssning, konspiration och brottsligt användande av en avancerad teknologisk utrustning som USA hade skänkt till DAS. Om det existerar ett samband mellan donanden och de statliga förbrytarna är inte klarlagt.

Planerade videomontage mot Emanuelsson och Morris

Den förre högerextreme presidenten Alvaro Uribe har avfärdat alla anklagelser om att han skulle utgöra spindeln i nätet och ha gett order om att avlyssna den opposition och journalister som han mer eller mindre offentligt hotade och utpekade som gerillasympatisörer. Fallet Hollman Morris och Dick Emanuelsson är emblematiska för DAS-G3 hade utarbetade planer på att framställa videofilmer som skulle spridas via Internet samt till regeringar i världen där de utpekades som gerillamedlemmar.
Uribe har försvarat alla de DAS-chefer som han anställde. Även Jorge Noguera som dömdes till 25 års fängelse för att ha lämnat ut listor på opposition till de paramilitära dödsskvadronerna som verkställde morden. På en av dessa listor, som upptog sju fackliga ledare, mördades fem. Noguera var den högste chefen för DAS 2004-2006 då den svenske journalisten Dick Emanuelsson förföljdes och mordhotades.

I de planerade konspirationerna mot Emanuelsson och Hollman Morris ställdes uppgiften att producera eb videofilm där de bägge journalisterna skulle framställas som medlemmar av FARC-gerillan. Klicka för större format.
 
Uribe gav ordern om avlyssningarna
Maria del Pilar Hurtado efterträdde Noguera och när marken började bränna under hennes fötter i början av 2010 lämnade hon Colombia och ansökte asyl i Panama. Uribes politiske nära vän, högerpresidenten Ricardo Martinelli, gav Pilar Hurtado asyl och vägrade lämna ut henne till Colombia när Colombias domstol och utrikesdepartement begärde henne utlämnad med målet att rannsaka henne. Hennes underordnade, DAS´ vice chef, Marta Leal, uppgav för två veckor sedan i colombiansk domstol att det var Uribe som gav Maria del Pilar Hurtado ordern om att förfölja och avlyssna oppositionen i landet.
 
1) Se DAS´ inskannade personakt över Emanuelsson:
http://das-terror.blogspot.com/
2) Dick Emanuelsson egna artiklar på samma tema:
URIBE SPIONERAR (1)
Med Uribes politiska polis i hälarna
URIBE SPIONERAR, (2)
Bakgrund:
Så opererade DAS i Colombia och Europa
URIBE SPIONERAR (3)
DAS’ spionage i Europa
URIBE SPIONERAR (4):
DAS värre än Watergateskandalen