STULET BARN. Kidnappad av säkerhetsagenter i Colombia, Adopterad till Sverige

Carlos Alberto, 11 månader och hans mor Nancy del Carmen Apraez. Bägge kidnappades av ett colombianskt antikidnappningskommando som mördade modern och farbrodern. Två månader senare beslutades att Carlos Alberto skulle adopteras till utlandet. Sju månader efter kidnappningen adopterades Carlos Alberto till Sverige. Trots att morföräldrarna krävde att han skulle återlämnas till dem med ett domslut i ryggen, vägrade Adoptionscentrum.

 

STULET BARN

COLOMBIA och en statsterrorism där inte ens de små skonas.

Rubriken ovan är från ett omfattande reportage, i Colombia och Sverige, publicerat i Folket i Bild Kulturfronts dubbelnummer 6-7/1996. Motivet för att vi än en gång publicerar reportaget är intresset från den Colombianska Sanningskommissionen och dess utlandskommissionär Carlos Martin Berinstain. Denne baskiske psykolog tar upp vittnesmål bland exilcolombianerna i världen. Via Fonden för Mänskliga Rättigheter i Sverige har Kommissionen velat dokumentera hur den statliga terrorismen också kan drabba en liten elva månaders bebis.

Pojken kidnappades tillsammans med sin mor och farbror, de två senare torterades och mördades av en specialstyrka selektivt utvald inom den colombianska armén som paradoxalt utgjorde UNASE (Unidad Administrativo contra Secuestro), ett antikidnappningsorgan. Pojken övergavs på en öde plats, 30 mil söderut i staden Pasto nära den ecuadorianska gränsen och adopterades någon tid senare i ”Express” till ett par i Sverige.

TEXT&FOTO: DICK EMANUELSSON

Ingången till det colombianska barnavårdsmyndigheten ICBF. Ytterligare två barn till adoption. FOTO: DICK EMANUELSSON

AUGUSTI 1996 / I EN STAD I SÖDRA SVERIGE lever en fyraårig pojke som för tre år sedan kidnappades tillsammans med sin mamma och farbror av colombianska säkerhetsagenter och militärer. Hon sköts i huvudet med två skott medan farbrodern torterades till döds av elchocker.

Pojken lämnades senare åt sitt öde på tre tusen meters höjd i en stad i Anderna i södra Colombia, 30 mil från sitt hem. Några månader senare överlämnades han av de lokala barnavårdsmyndigheterna till det svenska paret Ivarsson* från Södra Sverige. Svenska Adoptionscentrum förmedlade adoptionen.

Efter två års kamp lyckades mormodern få adoptionen ogiltigförklarad i colombiansk domstol. Men Adoptionscentrum och Ivarsson vägrar acceptera och följa beslutet.

Svenska UD, det politiskt ansvariga organet hävdar att mormodern måste väcka process i Sverige.

I Colombia har journalisten JULIA CLAUDIA DUQUE på tidskriften Cromos tagit emot mordhot och blivit skuggad av säkerhetspolisen DAS när hon synat fallet i sömmarna där 18 medlemmar från armén, säkerhets- och nationella polisen är inblandade i dramat, anklagade för kidnappning och mord på två människor.

Den svenske reportern DICK EMANUELSSON har under nio månaders arbete, direkt på plats i Colombia och i Sverige, gått igenom det djupt tragiska fallet i ett otal intervjuer och studier av domsluten. Hans slutsats är hård; såväl colombianska och svenska myndigheter som svenska Adoptionscentrum har medvetet förhalat en lösning så till den grad att mormodern nu gett upp inför allt motstånd, trots att hon fått rätt i den rättsliga processen i Colombia.

FOLKET I BILD Nr. 6-7 / 1996

Kidnappad av säkerhetsagenter i Colombia, adopterad till Sverige

1993, samma år som Carlos Alberto adopterades till Sverige, mördades 2190 barn i Colombia, offer för den stat­liga terrorismen. Den förkrossande majoriteten av mördarna utgjordes av säkerhetsagenter, polis och militär, enligt Andiska Juristkommissionen.

TEXT / FOTO: DICK EMANUELSSON

9 december 1992: En maskerad grupp säkerhetspoliser ledda av armémajoren Carlos Ramirez applicerar en dynamitladdning på ytterdörren i ett hus i stadsdelen Yanaconas i staden Popayan i det vackra länet Cauca. Klockan är halv elva på kvällen. Från Andernas sluttningar hörs det ensliga suset från vinden, från huset samtal.

Ett barn, Carlos Alberto Apraez. 11 månader. Sover tryggt i sin fars hus. Nattlugnet bryts brutalt av dynamitladdningen som exploderar. In stormar åtta maskerade personer och skriker namnet på barnets far. Men han finns inte i hemma. Han bor överhuvudtaget inte där och har ingen relation till modern.

– Vi ska nog få fram honom i alla fall, skriker en av agenterna och för med sig Carlos och hans mor. Nancy del Carmen Apraez samt farbrodern Campos Elias Chanchi Becerra. De tre placerades i bakluckan på Nancys skåpbil. Två veckor senare påträffas farbrodern död, bestialiskt torterad till döds av elchocker.

Carlos Alberto hittas skrikande av köld klockan halv två på natten på sin ettårsdag, den 16 december, en vecka efter kidnappningen. Modern är fortfarande försvunnen.

 

Ignorerades

När de anhöriga gick till den lokala säkerhetspolisen DAS (*), F2 (**) och den regionala åklagarmyndigheten i Popayán för att anmäla brottet, såg de skåpbilen som kidnapparna hade stulit. Den var parkerad utanför UNASE (*)s kontor i Popayán. Men de ignorerades av myndigheterna när de nämnde det. Efter en månad lades ärendet ner.

Den 25 september 1993, det hade gått nästan tio månader när mormodern fick ett telefonsamtal.

– En röst berättade för mig att mitt barnbarn skulle överlämnas nästa dag utanför armébataljonen i Pasto. Jag tror att det var en av kidnapparna som ville lätta sitt dåliga samvete.

Hon tog den första bussen till Pasto, en sex-sju timmars resa från Popayán, men ingenting. Amparo Apraez bar på ett foto av sitt barnbarn och gick igenom många av stadens kvarter tills hon träffade en dam på ett kafé som sa att ett barn hade hittats övergivet i ett gathörn den 16 december 1992.

 

Rädda människor

När jag anländer till bostadsområdet för kidnappningen vill ingen tala om den. De tar mig drygt två timmar och list för att hitta huset där kidnappningen ägde rum. Och folk har skäl att vara rädda. Många människor har mördats när de vittnat mot de uniformerade.

Amparo Apraez, mormodern till Carlos Alberto och hennes advokat, Harold Mosquera har i snart fyra år ihärdigt kämpat för att återvinna sin dotterson som adopterades till Sverige av landets barnavårdsmyndigheter. I ett unikt rättsfall, som inte har någon internationell motsvarighet, ogiltigförklarades adoptionen 9 juni 1995 av colombiansk domstol.

De 19 säkerhetsagenterna som genomförde kidnappningen och morden föll på eget grepp. En av dem tappade en namnlista vid kidnappningen på de personer som ingick i operationen.

Huset till vänster: Där sprängdes dörren på kvällen av den militära arméstyrkan som kidnappade Carlos Albrto, hans mor och farbror, de två senare mördade.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

Slagen men inte besegrad

– Detta fotografi togs åtta dagar innan kidnappningen, säger Amparo de Apraez när jag träffar henne i hemmet och sträcker fram en färgbild på en mor och hennes elva månaders son där lyckan sprudlar ur moderns ögon.

På väggarna i det stora och vackra rummet hänger en tavla på Beethoven och andra med religiösa katolska motiv. I Amparo de Apraez' ansikte finns ett tydligt drag av sorg och besvikelse. Hon är slagen men inte besegrad, som hon säger.

– Vi hade redan från början misstankar om att delar ur UNASE (antikidnappningsenhet inom säkerhetspolisen men med militärer från specialstyrkorna, reds anm.) var de skyldiga. Säkerhetsagenterna skyddade varandra med sina alibin. De var också intima vänner till åklagarämbetet.

En månad senare arkiverades fallet.

 

Colombianer fick inte adoptera

När Amparo de Apraez nämner sin dotter sons namn blänker hennes ögon till av tårar. En vecka efter kidnappningen påträffades han i staden Pasto. 30 mil söderut vid gränsen mot Ecuador eller tolv timmars bilresa uppe i Anderna.

– Han skrek av köld. En nattvakt hittade honom halv två på natten.

Det var nu som spelet kring det ettåriga colombianska barnet inleddes vilket slutade med att han redan efter några månader var klar för att adopteras till Sverige. Från Pasto hade paret Ivarsson adopterat ett barn tidigare.

– Men nattvakten och hans fru ville adoptera barnet, vilket de framförde till barnavårdsmyndigheterna i ICBF. Men denna myndighet vägrade och efter åtta dagar placerades barnet i ett barnhem i väntan på utländska adoptivföräldrar.

– ICBF gjorde ingenting, varken i lokal– eller nationella pressen för att lokalisera modern eller anhöriga. Och eftersom de kidnappades tolv timmars bussresa från Pasto fanns det ingen möjlighet att kunna reda ut försvinnandet. Vi hade satt ut ett foto i vår lokalpress i Popayan. Men utan resultat.

Pappersexercisen för att adoptera barnet till Sverige inleddes omedelbart.

Den 4 februari 1993, endast 18 dagar efter efterlysningen i lokalradion förklarades Carlos Alberto ”övergiven”. Nu inleddes arbetet på att hitta adoptionsföräldrar. Valet kom att gå till Sverige och Ivarsson.

Carlos Albertos mordföräldrar som kämpade i år för att återvinna sitt barnbarn. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Får upp ett spår

Genom ett bokstavligt detektivarbete lyckades Amparo de Apraez lokalisera var hennes dotterson hade hittats. Den 25 september 1993, alltså nio månader efter kidnappningen och fyra månader efter att Carlos Alberto rest till Sverige med sina nya föräldrar, fick Amparo de Apraez ett telefonsamtal från en anonym person som meddelade att hennes barnbarn skulle överlämnas framför armébataljonen i Pasto nästa dag.

Amparo de Apraez fick hjärtat i halsgropen och överlycklig reste hon och hennes svåger den 30 mil långa vägen uppe i Anderna med buss. Men inget hände, inget barn överlämnades.

Desperationen över att inte återse sitt barnbarn började gripa Amparo de Apraez. De övernattade och väntade nästan hela nästa dag. Men förgäves.

– Jag hade ett foto på barnet och vi beslöt att knacka dörr. När vi efter halva dagen var på väg att ge upp fick vi napp. En kvinna uppgav att ett barn hade hittats och att ett par med efternamnet España hade tagit hand om det och visade var de bodde.

För fru España blev mötet med Carlos Albertos mormoder en chock.

– ”Men varför kommer ni först nu och var finns mamman”?! undrade kvinnan. Jag berättade vad som hade hänt. Hon berättade att ICBF hade fört med sig barnet.

 

Adopterad utomlands

Amparo de Apraez och fru España sökte upp barnavårdsmyndigheterna för att återfå Carlos Alberto. Mormodern berättade om bakgrunden för inspektören som gav dem kallduschen rakt i ansiktet: ”Jag är ledsen men barnet finns inte längre här, det befinner sig utomlands”, uppgav inspektören Irma Bolivar de Moreno.

– Jag chockades och frågade vart han adopterats. Men hon uppgav att det var hemlighetsstämplat under 30 år.

Amparo de Apraez lämnade ICBF gråtande och reste tillbaka till Popayan och berättade för advokaten Harold Mosquera vad som hade hänt. Den unge svarte advokaten, som i vanliga fall är juridisk rådgivare för stadens fackföreningar, beslöt att åta sig det världsunika fallet utan betalning. Alla de besparingar och inkomster som paret Apraez får från sin glassrestaurang har de lagt ned på den gigantiska kampen att återfå sitt barnbarn som sedan födseln har vuxit upp med sin mormor. Den colombianska staten, ansvarig för sina säkerhetsagenter har inte gett familjen ett enda öre i ekonomisk ersättning.

 

Hemlighetsstämpeln hävs

Den 28 januari 1994 annullerades hemlighetsstämpeln. Amparo de Apraez reste till huvudstaden Bogota där hon träffade jurister från ASFADDES, Föreningen för de anhöriga till de fängslade och försvunna. De bidrog ekonomiskt till att finansiera Amparo de Apraez’ resa till Stockholm i slutet av juni förra året (1995) där hon skulle komma att återse sin dotterson efter två och ett halvt år som försvunnen.

Mitt under besöket i Stockholm kom beskedet om att också adoptionen ogiltigförklarats av colombiansk domstol.

Advokat Harold Mosquera åtog sig som sagt fallet utan betalning och på helt humana grunder, men även av en annan orsak:

– Det är ett mycket intressant fall, helt unikt i världen. Det är första gången en adoption har ogiltigförklarats med denna bakgrund. Och det beror inte på det colombianska rättssystemet utan snarare trots detta och på grund av den kamp som doña Amparo fört för att återfå sitt barnbarn.

Advokat Harold Mosquera Carlos Albertos mormor, Amparo Apraez.
FOTO: DICK EMANUELSSON

”Inget foto i pressen”

I normala fäll säger lagens Art. 40 att ett foto på barnet bör införas i den nationella pressen eller i televisionen. Detta skedde inte, inte ens i den lokala pressen infördes ett foto av de colombianska barnavårdsmyndigheterna lokala avdelning av ICBF i staden Pasto. De gjorde endast en efterlysning i radion. ”Men hur ska anhöriga till ett försvunnet barn känna igen barnet via radioetern och dessutom om de bor i ett annat län”? undrar advokat Mosquera med sarkasm i rösten.

Svenska Adoptionscentrum har ett kontor i en fashionabel stadsdel i Bogota med två anställda. Det är helt klart att svenska Adoptionscentrum är intresserad av att adoptera många barn som kan ge ekonomisk vinst för denna verksamhet, menar advokaten.

– Centret anlitar colombianska advokater som utför de formella uppgifterna som ingår i en adoption för att föra ut barnet till Sverige. Paret får ett foto på barnet och ett erbjudande om att adoptera barnet. Men de får ingen information om barnets bakgrund. Paret anländer till Colombia i god tro art allt har gått korrekt till och återvänder lyckliga till Sverige med sitt nya barn.

"Barn som söker ett hem", annonserar barnavårdsmyndigheten ICBF i samarbete med Colombias största dagstidning, El Tiempo.

Vad visste adoptionscentrum?

– Vad som också oroar mig, och som jag vill att ni i Sverige ska klara ut, det är att redan i september 1993, det vill säga, mindre än fyra månader efter att barnet adopterats till Sverige, fick ICBF i Pasto vetskap om att barnet och dess mamma hade kidnappats och att hon var försvunnen. Vi vet att ICBF och Adoptionscentrum arbetar intimt tillsammans och det innebär att Adoptionscentrum redan efter fyra månader efter adoptionen, visste att barnet hade kidnappats. Adoptionscentrum skulle därför kunnat lösa detta tragiska fall snabbt och utan de trauman som det nu åsamkat för de tre parterna som är inblandade.

– Vi har haft känslan att Adoptionscentrum och ICBF' har dragit ut på processen i vetskap om att för varje dag som går blir det mycket svårare för barnet att återvända till Colombia. Detta uppträdande är för oss förkastligt. Såväl ICBF i Pasto som Adoptionscentrum i Bogota pressade Amparo de Apraez att hålla en låg profil och inte gå ut offentligt eller till pressen. Argumentet var att hon då enklare skulle återfå sitt barnbarn.

– I slutet av 1993 uppsökte vi Adoptionscentrum i Bogota tillsammans. De var redan invigda i bakgrunden till kidnappningen och uppgav att (den svenska) familjen därför hade anlitat en advokat. Dennes enda uppgift gick ut på att fördröja en lösning av fallet.

 

”Godkänn annulleringen”

Advokat Mosquera trängde in i den svenska juridiken för att få besked om hur man ska gå till väga i ett liknande fall. Han hävdar att lagen ger mormodern rätt att återfå sin dotterson.

– Som vi förstår den svenska lagen behövs det ingen rättslig process också i Sverige, vilket Annika Grünewald på Adoptionscentrum hävdar. I den svenska lagen finns inget om ogiltigförklarandet av adoption av utländskt barn. De svenska myndigheterna har ratificerat adoptionen som ägde rum i Pasto i juni 1993. Därför måste den också godkänna att samma juridiska myndigheter den 4 juni 1995 har upphävt denna adoption och godkänna att barnet återlämnas.

Advokat Mosquera understryker att detta är de rent juridiska principerna till varför barnet bör återvända till Colombia. Men det finns också en human sida av fallet som man måste ta i beaktande.

– Man måste se till barnets rätt till ett land, till en familj och det bör i första hand vara den biologiska familjen. En människa mår inte bra om denna samtidigt vet att på andra sidan jorden återfinns den biologiska familjen. För adoptivföräldrarna är det mycket lättare att adoptera ett annat barn än att Amparo de Apraez bara ska glömma att hennes kidnappade dotterson återfinns i Sverige. Därför anser vi att barnet bör återvända till sina morföräldrar.

Barn som passas av en barnmamma, i Medellin.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

Statlig terrorism

Varför har inte den colombianska staten agerat till förmån för Amparo de Apraez? De som misstänks för att ha utfört kidnappningen är dessutom säkerhetsagenter, betalda och anställda av staten?

– När vi anlände till utrikesministeriet i Bogota uppgav dess viceminister att de in­te kunde hjälpa oss eftersom det skulle kunna skada relationerna mellan Colombia och Sverige. Vi låg lågt med beslutet om annullering av adoptionen eftersom vi ville ha en human och informell uppgörelse med adoptivföräldrarna. Vi föreslog till och med adoptivföräldrarna i ett brev att de skulle kunna ha vårdnaden över barnet men att barnet skulle tillbringa en tid ock­så i Colombia. Vi fick aldrig något svar på detta informella erbjudande.

·         Gick brevet direkt till adoptivföräldrarna eller via Adoptionscentrum?

– Det var adresserat till paret Ivarsson men gick via Adoptionscentrum eftersom det skulle översättas till svenska.

– Den colombianska staten gav oss hel­ler ingen som helst hjälp, trots att de visste att en colombiansk medborgare hade blivit kidnappad och befann sig i Sverige. Staten oroade sig mer för relationerna till Sverige än ett kidnappat barn.

 

Kidnappade skanskaanställda

– Låt oss göra en jämförelse med de svenska topograferna från SKANSKA som blev kidnappade i Colombia (december 1994-maj 1995) av FARC-gerillan. Den svenska staten kräv­de av den colombianska regeringen att gö­ra alla ansträngningar för att lösa fallet (Sveriges dåvarande ambassadör flög i en arméhelikopter över regionen och i megafon skrek att Sverige var ett land som värnade om de mänskliga rättigheterna, reds anm). Tänk om den colombianska staten hade agerat med samma vilja och kraft som Sverige?!

Det multinationella svenska företaget Skanska lade tre miljoner dollar i en pott för alla de kostnader, som till exempel psykologer, logistik och en enorm kampanj i Colombia för att få dem frigivna.

– I stället har staten gjort allt för att motarbeta en lösning eftersom det är sta­tens egna agenter som orsakade problemet. Här handlar det om en statlig terrorism där en liten kille har blivit offer för en organi­sation som till uppgift har att verka för att kidnappade personer kommer till rätta. I själva verket har den blivit avslöjad som kidnappare. För den colombianska staten handlar det om att dölja detta internatio­nellt, understryker advokat Mosquera.

De två topograferna från Skanska frigavs efter fem månaderav den 18:e FARC-fronten i närheten av det stora kraftverksbygget Urra-1. Kidnappningen var en protest mot kraftverket som skulle fördriva Embera-Katioindinaerna från en boplats de levt i tusen år, eliminera fisket för 10,000 fiskare i floden och utrota fisken. Farhågorna bekräftades senare år. De två frigavs mot löftet att en presskommuniké från gerillan skulle läsas upp på en presskonferens i presidentpalatset i Bogota och Rosenbad i Stockholm. Efter att det var gjort, frigavs de två. Till pressen sa de att de hade behandlats väl, men att de hade marscherat mycket med gerillatrupperna. En av de två fick en tigertand av en gerillakvinna som var avsett till Tommy Yrvings son som hade väntat på att pappan skulle komma hem.

Jobb för lillgrabben i utbyte mot en köttbit. Ett slakteri i kommunen Cienaga, länet Magdalena. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Förslaget till paret Ivarsson

Misstroendet mot såväl de egna barnavårdsmyndigheterna (ICBF) i Colombia och Adoptionscentrum är bokstavligt totalt från advokat Mosquera och Amparo de Apraez. Därför vill de via denna intervju göra följande förslag till adoptivföräldrarna:

– Vi misstänker att adoptivföräldrarna har blivit manipulerade eller påverkade av ICBF och Adoptionscentrum vilket har re­ducerat möjligheterna att lösa problemet. Vi skulle vilja veta vad de vill och vilka eventuella förslag de kan ha. Vi tror att ett samtal, utan ICBF eller Adoptionscentrum, mellan paret Ivarsson och Amparo de Apraez kan lösa problemet mer än alla domslut eller liknande som hittills producerats. Finns det en beredskap och vilja från dem, så är vi beredda att var som helst i världen sätta oss ned för att diskutera fram en lösning på problemet, med undantag för Sverige. För där skulle Adoptionscentrum blanda sig i fallet och ha en taxi väntande nedanför kontoret.

– Vi vädjar därför till paret Ivarsson att samarbeta för en bästa lösning för barnet.

När jag framför hälsningen via telefon till adoptivföräldrarna avvisar de bestämt och vill inte ens veta innehållet i mormoderns förslag. I stället hänvisar de till att Adoptionscentrum sköter deras förehavanden.

Not: "Ivarsson” heter i själva verket något annat.

 

Det var en specialstyrka från UNASE, ett kommando med medlemmar selektivt utvalda från armén som 1996 bytte namn till dagens "GAULA" som kidnappade Carlos Alberto, hans mor och farbror. Kommandot ska bekämpa kidnappningar men anklagas regelbundet för att verkställa sådana.

Framsidan på Folket i Bild Kulturfron 6-7/1996
Carlos Alberto, 11 månader och hans mor Nancy del Carmen Apraez. Bägge kidnappades av ett colombianskt antikidnappningskommando som mördade modern och farbrodern. Två månader senare beslutades att Carlos Alberto skulle adopteras till utlandet. Sju månader efter kidnappningen adopterades Carlos Alberto till Sverige. Trots att morföräldrarna krävde att han skulle återlämnas till dem med ett domslut i ryggen, vägrade Adoptionscentrum.

STULET BARN (2-2)

Trixade och förhalade Adoptionscentrum så att ett återlämnande av det kidnappade barnet omöjliggjor­des?

”Ligg lågt med beslutet”!

”Vi har just fått besked att familjen förlorat i hö­gre instans. De normala överklagandemöjligheter­na är därmed uttömda. Därmed träder beslutet om ogiltigförklarande av adoptionen i kraft”.

Så skrev Adoptionscentrums informatör, Annika Grünewald till NIA, Statens Nämnd för internationella adoptionsfrågor, den 31 augusti 1995.

Men beslutet att lämna tillbaka det kidnappade colombianska barnet Carlos Alberto Apraez till de biologiska morföräldrarna har hittills, ett år senare, inte genomförts.

 

TEXT & FOTO: DICK EMANUELSSON

 

För det prestigefyllda Adoptionscentrum och de colombianska barnavårdsmyndigheterna ICBF (Instituto Colombiano de Bienestar Familiar) har kidnappningen och adoptionen av den ettårige Carlos Alberto inneburit en svår prestigeförlust. Inför chocken av att ha förmedlat respektive adopterat ett barn som kidnappats av säkerhetsagenter i Colombia där modern och farbrodern mördats, verkar bägge instanser ha haft svårt att hantera fallet på ett adekvat sätt när det ställs inför frågor.

ICBF förhalade under sju veckor i Colombia min ansökan om en intervju så att den till slut blev omöjlig att genomföra. Samma taktik som man använt sig av i förhalandet av återlämnandet av Carlos Alberto.

När jag i tre brev till Colombias ambassad i Stockholm skriftligt ställde frågan när ICBF i Bogota fick reda på att barnets mor hade kidnappats, uppger ambassadör Teresa Ivars till slut den 1 juli att den uppgiften är hemlighetsstämplad.

Annika Grünewald lämnar vresigt och irriterat både felaktiga och motstridiga uppgifter vid flera tillfällen i de två intervjuer hon har medverkat i. Hon förnekar också uppenbara faktum som framkommer i flera källor.

 

Adopterat ett barn tidigare

Den 26 augusti 1992 hade det svenska pa­ret Ivarsson ansökt hos ICBF om att adoptera ytterligare ett barn. Paret hade tidigare adopterat ett barn från just staden Pasto nära gränsen till Ecuador. I april 1993 fick de ett erbjudan­de med foto från den nu omplacerade barnavårdsinspektören i Pasto, Irma Moreno de Bolivar från ICBF att adoptera Carlos Alberto.

I Colombia liksom i hela världen ska barn i första hand adopteras inom landet. Det colombianska paret som hittade Carlos Alberto på hans ettårsdag den iskalla nat­ten den 16 december, hade velat adoptera pojken. Men de avvisades bryskt av fru Moreno.

– Tydligen hade hon redan bestämt sig för att låta pojken adopteras till Ivarsson, någon annan rimlig förklaring finns inte, menar mormodern. Amparo de Apraez.

Efter att ha förvägrats en intervju på ICBF i Bogota beslöt jag mig för att ändå göra ett försök direkt på plats. Med före­vändningen att jag ville gradera upp några uppgifter om mor- och barnadödlighet i landet togs jag emot av psykologen Cecilia Maldonado. Konversationen svängde snart in på adoptioner. På min fråga om ett colombianskt par är att föredra framför ett ut­ländskt svarar hon ”självklart”.

– Visst, ett barn som hittas övergivet kan adopteras utan större problem av ett par i Colombia. Det kan också få ett hem i vad vi kallar ”Hogar Amigo", ett ‘Vänhem’.

* Vilka krav ställs på dessa personer:

– Det ställs inga större krav än att barnet ska ha ett hem, en av föräldrarna bör ha en inkomst men det viktigaste är att barnet får en trygghet.

Barn i Ciudad Bolivar, södra Bogota där hundratals barn och ungdomar mördades 1994-96. FOTO: DICK EMANUELSSON

Colombianer förvägrades adoptera

När kidnappningen av Carlos Albertos mor blev känd i september 1993 hade proble­met kunnat förbli internt i Colombia. Nu har det i stället antagit internationella samt psykologiska trauman, för såväl hans familj i Colombia som de svenska adoptivföräl­drarna.

Förmedlande organ som till exempel Adoptionscentrum ska medverka till att adoption i första hand sker inom landet, nå­got som kan verka motsägelsefullt eftersom de agerar för att förmedla adoptioner till svenska par. Vad Adoptionscentrum har gjort för att bidra till att Carlos Alberto skulle ha adopterats i Colombia vill inte Grünewald uppge.

Den allvarligaste kritiken från den bio­logiska familjen i Colombia går ut på att Adoptionscentrum och ICBF aldrig hade för avsikt att låta barnet komma tillbaka.

– Efter att sanningen bakom kidnapp­ningen kommit fram, talade vår advokat med Pilar Ezqoveda på svenska Adoptionscentrum i Bogota. Hon chockades men uppmanade oss att inte göra något på egen hand och inte heller dra in myndigheterna i fallet. Hon lovade oss att göra allt för att återvinna barnet och att tala med adoptivföräldrarna.

– Det tror inte jag på! kontrar Annika Grünewald när hon ställs inför detta påstående.

Ingången till det colombianska barnavårdsmyndigheten ICBF. Ytterligare två barn till adoption. FOTO: DICK EMANUELSSON

Lämnar osanna uppgifter

Enligt mormodern och hennes advokat besökte de Adoptionscentrum redan i november 1993. Men Annika Grünewald har inga som helst uppgifter om detta. I stället uppger Adoptionscentrums språkrör att hon först fick höra om att barnet hade blivit kidnappat den 11 februari 1994.

* Vilka informerade ni i Sverige om detta?

– Naturligtvis familjen och NIA, Statens Nämnd för Internationella Adoptionsfrågor som är vår tillsynsmyndighet.

*   * Och vilka var deras rekommendationer?

– Det kommer jag inte ihåg, det får du fråga dem om.

Och det är nog inte så märkligt att Annika Grünewald inte minns eftersom denna kontakt aldrig togs med ”tillsynsmyndigheten”, NIA. Först den 17 februari, men inte 1994 utan 1995, informerade Annika Grünewald NIA. Då har tjänstemannen Ulla Fredriksson på NIA i ett brev den 3 februari 1995 till Adoptionscentrum krävt att centret förklarar vad som föregått adoptionen av Carlos Alberto.

När Annika Grünewald läser igenom utkastet till denna artikel innan publicering hävdar hon i efterhand att Adoptionscentrums kansli i februari 1994 ”muntligen” informerade Ulla Fredriksson på NIA. I två bandade intervjuer nämner hon dock inte någonting av detta trots att hon själv irriterat och uppenbart besvärad ställer motfrågan ”varför vill du veta det”!? väl medveten om att frågan om när Adoptionscentrum fick reda på kidnappningen är av avgörande karaktär. Det finns heller inga som helst offentliga dokument hos det statliga NIA som bekräftar denna verbala information.

Advokat Harold Mosquera och Carlos Albertos mormor, Amparo Apraez.
FOTO: DICK EMANUELSSON

Krävde klarhet av Adoptionscentrum

– Vi fick ett brev, diariefört den 2 februari 1995, från en svensk person i Peace Brigade International (PBI). Han hade genom Föreningen för de försvunna, Asfaddes, i Colombia, fått reda på att en kidnappad colombiansk pojke hade adopterats till Sverige. Jag hade kontakt med honom per telefon redan i januari 1995 men brevet anlände i februari. Det var då som vi för första gången hörde talas om kidnappningen, säger Lars Bertil, NIA, Adoptionscentrums ”tillsvarsmyndighet”.

·         Vilka åtgärder vidtog NIA?

– Vi skrev till Adoptionscentrum den 3 februari och bad dem redogöra för vad som föregått adoptionen. Vi skrev den 24 febru­ari 1995 till vår ambassad i Bogota som kän­de till fallet.

 

Ville undvika publicitet

De fattigas "badkar" i bostads-
området Agua Blanca, Cali.

I svaret från Adoptionscentrum uppger Annika Grünewald att svenska ambassa­den
i Bogota informerades i april 1994 personligen av henne. Men där måste infor­mationen ha stannat för ingen på UD som jag varit i kontakt med kände till att det i Sverige fanns ett colombianskt barn som hade kidnappats och adopterats förrän de läste nyheten i Norrskensflamman i början av no­vember 1995.

Grünewald hade även diskussioner med högsta instanser inom ICBF i Colombia. Till NIA rapporterade Annika Grünewald följande i sitt brev den 17 februari 1995:

”ICBF rådde Adoptionscentrum att stödja en dialog mellan makarna Ivarsson och morföräldrarna i Pasto (ska vara staden POPAYAN, tolv timmars resväg från Pasto, reds anm.) eftersom man ville undvika pu­blicitet som befarades skada förtroendet inom Colombia för adoptionsinstitutet”.

Och mormodern och hennes advokat, Harold Mosquera, bekräftar bilden av för­halandet och försöket att mörklägga skanda­len:

– Efter att hemlighetstämpeln för bar­nets vistelseort hade upphävts den 28 ja­nuari 1994, försökte vi ta kontakt med pa­ret Ivarsson i Sverige. Vi ville försonas och hitta en lösning som skulle tillfredsställa al­la parter. Vi skrev flera brev som gick till Adoptionscentrum men vi fick aldrig något svar, utom en gång.

– Adoptionscentrum i Bogota meddela­de oss helt kort att Ivarsson skulle skriva till oss snart för att hitta en lösning, men det hände inget.

Annika Grünewald förnekar att Adoptionscentrum fått något liknande för­slag.

 

Underkänner ogiltigförklarandet av adoptionen

Den 4 augusti 1993 godkände NIA adop­tionen av Carlos Alberto. Annika Grünewald anser att detta beslut inte går att häva, trots att barnet är kidnappat och hans mamma med all sannolikhet är mördad av de säkerhetsagenter som kidnappade dem.

Den 26 september 1993 uppdagades sanningen för ICBF som tydligen valde att ”ligga lågt”. I november meddelades Adoptionscentrum i Bogota. Men enligt Annika Grünewald fick centret reda på omstän­digheterna först den 11 februari 1994, då via advokat Mosquera.

·         * Hur lång tid tycker du, Annika Grünewald, att det ska gå INNAN man kan vägra att lämna tillbaka ett barn som man vet är kidnappat?

– Det går inte att lämna tillbaka ett barn som är adopterat i Sverige eftersom en svensk adoption inte är hävbar.

·         * Men det juridiska beslutet för adoptionen togs ju i Colombia, inte i Sverige?

– Den godkändes i Sverige och går inte att häva, även om familjen hade velat skicka tillbaka barnet.

·         * Även om barnet är kidnappat? Ogiltigförklarandet baseras ju just på detta fak­tum?

– Vad som är självklart är att adoptionen inte hade ägt rum om man vetat detta vid tidpunkten för adoptionen.

·         * Adoptionscentrum följer juridiska beslut i Colombia men i detta fall gör man det inte?

– Det är inte Adoptionscentrum som gör det ena eller andra. Dessutom finns det lag­stiftning i båda länderna som man måste ta hänsyn till. Det handlar dessutom om en li­ten unge och hans framtid.

·         * Men om ni fick reda på detta för två år se­dan, tänkte ni inte på konsekvenserna i så fall för barnet och hans biologiska familj?

– När vi fick reda på det här, var det in­te frågan om att återlämna barnet. Det var inte vad mormodern ville, uppger Annika Grünewald och kommer med en brasklapp som talar mot alla andra uppgifter från så­väl mormodern som advokaten.

·         * Men det finns ett beslut på att ogiltigförklara adoptionen i Colombia. Vad gör ni?

– Men det har jag ju sagt ett antal gång­er: barnet är adopterat enligt svensk lag! sä­ger Annika Grünewald med uppenbar irri­tation i rösten.

·         * Så ni tar inte hänsyn till juridiska beslut i Colombia?

– Även om den här familjen skulle vilja så kan de inte skicka tillbaka barnet. Det är som om du skulle skicka tillbaka några av dina (SIC!) barn, om du har några.

·         * Varför anlitade föräldrarna en advokat i Colombia om man ändå inte tänkte underord­na sig ett negativt domslut?

– De trodde inte att det var det bästa för barnet att bli skickad tillbaka. De visste in­te heller vilket beslut det skulle bli. Varken Adoptionscentrum eller familjen hade en aning om vad som skulle hända i processen.

Carlos Albertos morförldrar framför sin lilla glassrestaurang i staden Popayan, Colombia.

”Absolut ingen press”!

När hemlighetsstämpeln hävdes för bar­nets uppehållsort bestämde doña Amparo att återse sin dotterson. Inför resan till Stockholm uppmanade såväl svenska am­bassaden i Bogota som Adoptionscentrum i Stockholm henne att inte yppa något som helst om motivet för sitt besök i Sverige.

– Min ciceron talade dagligen med Annika Grünewald om vilka besök vi hade och vad som utspelades. Hon underströk hela tiden för min guide att vi ”absolut inte fick komma i kontakt med pressen".

– Jag visste heller inte vilken dag jag skulle träffa adoptivföräldrarna förrän Annika Grünewald ringde en dag och sa att den nu var bekräftad. ”Men ingen press”! insisterade hon.

Nästa dag anlände mormodern till Adoptionscentrums lokaler i Stockholm där paret Ivarsson och Annika Grünewald väntade. Mötet med Carlos Alberto blev gripande för Amparo de Apraez.

– Jag nästan svimmade när jag såg min dotterson, han var så fin, så stor men blyg inför mig. Ivarsson var mycket vänliga och förstående och jag fick ett mycket gott intryck av dem. De betraktade sig också som offer i denna tragedi.

 

Taxi väntade

– De uppgav att de skulle överlämna barnet om lagen så krävde. De definierade inte om det var den svenska eller colombianska lagen, uppger Amparo de Apraez. De uppmanade även mig att noga tänka i genom saken för barnets bästa.

– Samtalet blev inte särskilt långt. Annika Grünewald (iskall svensk byråkratmentalitet) tittade hela tiden på klockan och efter två timmar sa hon: ”Så synd, men tiden har gått ut”! för att ge mig en vink med armen över min axel om att ”det är dags att gå nu”. Samtidigt som hon började gå mot dörren. Jag blev hemskt ledsen och började gråta. På gatan stod en taxi och väntade på att föra mig till hotellet.

Den 8 juni (1996) var det tre år sedan Carlos Alberto fick nya föräldrar. De är offer i ett trauma som måste upplevas som outhärdligt för alla inblandade.

Men kan beslut bli så prestigefyllda att man låter människor vänta i år efter år på att en fråga avgörs som alla vet kräver snabba åtgärder och beslut för att undgå att förlänga det trauma som ett litet barn upplever?

Vilka tankar kommer genomströmma Carlos Albertos huvud när han blir så pass vuxen att han förstår innebörden i att han och hans mor kidnappades när han bara var ett år? Vilka tankar kommer han att ägna sin försvunna och mördade mor och farbror? Och hur kommer han att reagera när han förstår att hans biologiska familj pantsatte alla sina tillgångar för att återvinna sin dotterson, det biologiska arv som deras dotter efterlämnade men som förvägrades dem?

Not: "Ivarsson” heter i själva verket något annat.

En "gamin", gatubarn på Bogotas gator. Övergivna och många gånger misshandlade av sin egen familj. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Colombias barnavårdsmyndig marknadsför adoption på Internet!

Men Adoptionscentrum har ”stort förtroende för ICBF”

Som om det skulle vara en vara vilken som helst, marknadsför nu den colombianska familje- och barnavårdsmyndigheten ICBF (Instituto Colombiano de Bienestar Familiar) colombianske barn till adoption.

TEXT: DICK EMANUELSSON

För drygt sex månader sedan, den 15 december 1995, skrev Annika Grunewald vid Adoptioncentrum att hon hade ”stort förtroende för de colombianska familjevårdsmyndigheternas arbete med adoptionerna”. Hennes uttalande hade föranletts av att jag i ett debattlägg i tidningen Arbetet i Malmö hade krävt att alla adoptioner från Colombia borde stoppas. Bakgrunden var bland annat handläggningen av adoptionen av Carlos Alberto samt att den stat från vilken svenska par adopterar barn, i själva verket har ihjäl drygt två tusen barn per år.

Människorättsorganisationer i och utanför Colombia lägger det direkta ansvaret till den förkrossande majoriteten för dessa mord på polis, säkerhetsagenter och militär, underställda staten.

 

Internetsida för adoption

Och nu kommersialiseras handeln officiellt med barn från Colombia, för handel verkar det nu ha blivit från de myndigheter för vilka Grünewald har stort förtroende för.

För alla med en dator och modem och med en uppkoppling till Internet är det möjligt att ta del av detta erbjudande som slutar med orden:

”Komplett pris, enligt internationella adoptionskostnader tur och retur, inkluderande två vuxna och ett barn är uppskattat till = $13,850".

Annika Grünewald påpekade när hon läste igenom dessa artiklar INNAN publice­ring att ICBF ”inte tar ut några avgifter”. Det är möjligt. Men att lägga ut erbjudan­den om adoption på Internet bland pedofiler och andra suspekta ”hemsidor” är kan­ske inte det första en sådan myndighet gör.

För det andra ska såväl ICBF som Adoptionscentrum verka för att adoptioner i första hand sker i hemlandet, Colombia. Grünewald vägrar kommentera vad Adoptionscentrum gjorde för att Carlos Alberto skulle adopteras i Colombia.

För det tredje förstärker ICBF tenden­sen om att adoptioner i första hand sker till utlandet. Statistiken talar sitt tydliga språk; 78 procent av alla colombianska adoptioner går till utlandet.

Till vem riktar sig ICBF på Internet?

Har Annika Grünewald fortfarande lika ”stort förtroende för ICBF”?

*  DICK EMANUELSSON har bevakat Colombia sedan 1980 då han gjorde de första reportagen från det sydamerikanska landet. Han arbetade heltid som reporter år 2000-2005 och tvingades lämna Colombia i december 2005 efter att ha mordhotats under hela 2005. I februari 2009 gjorde åklagarämbetet en razzia hos den hemliga politiska polisen DAS, Departamento Administrativo de Seguridad och där beslagtogs ett stort antal personakter, bland dem Emanuelssons som var en av sex journalister som hade förföljts och bevakats under lång tid. Sammanlagt hade säkerhetsagenterna sammanställt 476 A4-rapporter över Emanuelsson arbete och liv. DAS-chefen Jorge Noguera dömdes till åtta års fängelse för avlyssning och förföljelser av de sex journalisterna.

DAS-G3:s registrering av Emanuelssons arbete och liv i Colombia:
https://das-terror.blogspot.com

Emanuelsson framförde också sitt vittnesmål till den Colombianska Sanningskommissionen utlandskommissionär Carlos Martin Berinstain den 12 oktober 2020 i Stockholm. Emanuelsson skriftliga rapport finns på följande länk:

https://www.scribd.com/document/490764826/Testimonio-de-Dick-Emanuelsson-a-la-Comsion-de-Verdad-en-Colombia

YouTube: https://youtu.be/aIH2F_eg4hg

DN-serie: Barn till varje pris: I sex decennier har internationell adoption till Sverige kantats av larm om oegentligheter. I dag är många av de adopterade vuxna. De vill ha svar. Vad gör Sverige för att utreda vad som har hänt? DN granskar brotten som har begåtts i adoptioners spår. Adfoptionscentrum står i blickpunkten.

https://www.dn.se/om/barn-till-varje-pris/