fredag 17 november 2017

”Gruv- och Energilokomotivets” offer och motståndare i Colombia






”Gruv- och Energilokomotivets” offer och motståndare i Colombia



Av Dick & Miriam Emanuelsson

Den mäktiga transnationella gruvindustrin förfogar över ekonomiska resurser större än BNP:n i en majoritet av länderna i den tredje världen. Över allt där den inleder brytning av metaller drabbas miljön, naturen och människorna av dramatiska hälsorisker. Men gruvexploatörerna möter allt större motstånd bland folken i Latinamerika. Följ med Proletären till två regioner i Colombia där ursprungsbefolkning och bönderna reser sig.


Tio livmoderskakor
LUKTEN AV BASILIKA är stark och kittlar i näsborrarna. Här fanns tidigare, innan gruvgiganten tog över marken med hjälp av den colombianska armén alla de växter och grödor för att 25 familjer från indianfolket wayuu kunde överleva med sina djur. Nu är allt övergivet och skogen och växtligheten tränger oundvikligen på tills de jättelika monstren som bryter kolet ska anlända.

Proletären befinner sig på ”PRIVAT OMRÅDE-FÖRBJUDET ATT BETRÄDA!”, som skylten upplyser oss när vi passerar mellan taggtrådarna och vi går in det område som hade varit wayuufamiljernas mark under sekel.

– Här har jag begravt tio livmoderskakor och navelsträngarna för mina barn som jag förlöste här, säger doña Carmen Sierra. Med ett bittert uttryck i det av solen brända och fårade ansiktet med de breda kindkotorna pekar hon med fingret mot den plats där de grävdes ner.

Den för wayuuindianerna heliga kyrkogården står i dag övergiven med sina nedfallna kors, ett visuellt bevis på att här hade människor levt och arbetat. På denna mark inte bara odlade detta stolta och vackra indianfolk jorden som gav dem de medel de behövde för sin existens. Men från och med 1994 rycktes de 25 familjerna och åtta andra wayuu- och afrocolombianska samhällen upp med rötterna då El Cerrejon brutalt drev bort dem i den södra delen av länet Guajira. Nu är det i Bolagets ägo.



TROTS ATT HON BARA ÄR 57 ÅR ser hon ut mycket äldre ut. Livet har brutalt förändrats efter att de kördes bort från de 80-tal hektar mark de förfogade över. Den bäck som rann ner från bergskedjan Serranía de Perijá, en före detta bastion för den 59:e Farcfronten, har nästan torkat ut och är i dag en grumlig smutsig massa sediment. Mer än hälften av de strida forsar, bäckar och vattenkällor som garanterade indianbosättningarnas och getternas överlevnad har torkat ut. I dag konsumerar det transnationella gruvkonglomeratet Carbones del Cerrejón 24 miljoner liter vatten per dygn i ett län som Guajira som till 87 procent består av öken. Befolkningen upplever en dramatisk vattenbrist vilket de senaste två åren har inneburit att hundratals barn upp har avlidit av undernäring, en skandal i Colombia som slogs upp av medierna för två år sedan men som därefter har ebbat ut i en skamlig tystnad.

Kvicksilvret tangerar 38 grader i Colombias hetaste plats. Jose Manuel Sierra är en yngre bror till doña Carmen och med macheten hugger han ner det halvmeter höga buskaget när vi går längre in på familjernas ägor som de kallade San Vicente. Jose var ett av tolv syskon. I dag återstår det nio.

Doña Carmen hittar inte ord på spanska när jag frågar henne om vattendraget och vänder sig till Jose med en fråga på wayuuspråket.

– Hela det här området var täckt med vatten, säger Jose och pekar mot en punkt 2-3 meter ovanför den stillastående bäcken.

– Här badade vi och tvättade kläderna, tillägger Carmen.

Deras far hade både getter som boskap, hästar och mulåsnor. Knappt något av detta finns kvar, bara ett antal getter och en mulåsna. Den colombianska regeringen och gruvbolaget kompenserade expropriationen med ett par hektar på andra sidan landsvägen, men utan tillgång till vattendraget som de är förbjudna att utnyttja.

– Den enda inkomsten vi har i dag är de hantverk som vi kvinnor gör och som säljs till turister. Men det är mycket blygsamma inkomster.



Gruv- och Energijättarna
FRAM TILLS 2002 VAR DET ETT dotterbolag till världens största oljebolag, Exxon-Mobile som utförde gruvbrytningen i samarbete med den colombianska staten. I dag är det Carbones del Cerrejón som kort kallas El Cerrejón, som förestår gruvkonglomeratet. Det består av tre transnationella gruvgiganter; Australienska BHP Billiton, sydafrikanska-brittiska Anglo American och brittisk-schweiziska Glencore.

Under 2016 hade de tre företagen tillsammans en total omsättning på osannolika 266,7 miljarder dollar eller 2.238.923 miljarder svenska kronor. De tre förfogade över en vinst efter avskrivning på 99,46 miljarder svenska kronor. Denna sista summa är lika med Puerto Ricos BNP eller vad utbildningen i Colombia budgeterades till under 2017, ett land med nästan 50 miljoner invånare, majoriteten under 25 år. I Sverige fick Utbildning och universitetsforskning 66 miljarder kronor under 2016.

El Cerrejón är världens största gruva i dagbrott. Den colombianska staten har gett företaget en koncession som sträcker sig ända till år 2034 på den 69.000 hektar stora arealen för kolbrytningen. Kolreserverna uppskattas till 5244 miljoner ton och bolaget tar upp 32 miljoner ton kol per år i dalen vid floden Rio Rancherias mynning med kommunerna Albania, Barrancas och Hatonuevo som centrum. Kolet transporteras upp till nio gånger per dag på en 150 kilometer lång järnväg med 80-130 öppna vagnar som sprider ut en svart talk av kol över landskapet med djur och människor som offer. I hamnen Puerto Bolivar, vid den karibiska kusten lastas fartyg i storleksordningen 180.000 dödviktston. Det multinationella gruvkonglomeratet kontrollerar hela kedjan av gruvexploatering, järnväg och hamn.

Forskarna hävdar att kol innehåller kvicksilver, bly, kadmium, arsenik, mangan, beryllium, krom och andra toxiska och cancerframkallande ämnen. Krossningen och tvättningen av kolet innebär att massor av partiklar och kemikalier släpps ut som förorenar vatten och påverkar folkhälsan och ekologiska system. När det gäller vatten har forskare i USA funnit förhöjda nivåer av arsenik i dricksvattnet i kolbrytningsområden. Doña Carmen och hennes familj och djur går inte fria från att påverkas. På det jättelika området byggs över 70 meter höga avfallsberg upp med resterna från kolbrytningen som har omringat kommunen Albania på tre flanker. Befolkningen anklagar bolaget för att härbärgera gifterna som tränger ned i grundvattnet.



Stat-paramilitär-bolag
MISAEL SUCARAYS IPAUANA ÄR VÅR CICERON i Guajira under två dagar och nätter. Han förvånar genom att presentera sig som ansvarig för kommunikationer i (Sütsüin Jieyuu Wayuu) Fuerza de Mujeres Wayuu de La Guajira, Wayuukvinnornas Kraft i Guajira.

– Det är mer ett symboliskt namn för organisationen innehåller också män. Wayuukvinnan är för oss något heligt, den person som är familjens överhuvud och centralgestalt i det wayuuska samhället. I alla konflikter som uppstår är det kvinnan som står upp och bekänner färg utan rädsla att någon kan göra henne illa.

Sucarays berättar att organisationen formaliserades efter att paramilitären genomförde många massakrer mot wayuufolket i Guajira:

– Paramilitärerna tog inte hänsyn till om det var kvinnor eller män, barn eller gamla. Massakrerna gick hand i hand med gruvbolagets manipulationer och hot mot befolkningen att sälja sin mark till bolaget med uppbackning av den colombianska staten. De som vägrade utpekades för att vara samarbetsmän till gerillan. Så tog de successivt över den mark de i dag förfogar över. Dessutom förfalskade de dokument över egendomstillgångar som legaliserades av staten.



HAN SÄGER ATT STATEN har varit gruvbolagets främsta allierade för att fördriva befolkningen. I författningen finns det en artikel som talar om att de väpnade styrkorna ska värna om varje medborgares fysiska säkerhet. Men här i Guajira, säger Misael, är de i tjänst hos det multinationella bolaget och den faktiska makten i landet.

– Militären ansvarar för bolagets välmående. Specialstyrkor ur Esmad (polisiära antikravallstyrkor) fick order om att gå in i samhället Tabaco, med afro-colombiansk befolkning och fördriva denna. Gravida kvinnor slogs till marken och flera fick missfall på platsen. Gamla, barn och ungdomar slogs också ned medan företagets bulldozers jämnade byn på hus där människorna hade fötts och vuxit upp. Därför kan vi säga att Cerrejon förfogar över väpnade styrkor, legala eller illegala, men de finns där. De väpnade styrkorna, staten, länsguvernören och de lokala myndigheterna är i tjänst hos företaget.

Och att det är ett farligt arbete, att skapa opinion mot och utmana världens mäktigaste gruvkoncession, vittnar hotet mot organisationens ordförande Karmen Ramirez Boscán. År 2016 tvingades hon lämna Colombia och slå sig ned i Schweiz, där hon fick politisk asyl efter att ha anklagat bolaget för miljöbrott och att ha fördrivit ursprungsbefolkningen. För det modiga arbetet tog organisationen i år emot den Nationella Utmärkelsen i Försvaret av de Mänskliga Rättigheterna som delas ut av svenska avdelningen för Diakonia med stöd av den svenska regeringen.

– Andra som befann sig i fara har fått asyl i Venezuela. Ytterligare kamrater har gått i inre exil till Medellin eller Bogota.



Afro-Colombia
VI TAR HANS SKRANGLIGA BIL och kör in till staden Albania och går in på det allmänna sjukhuset.

– Här kan du se, säger Misael och pekar mot den stora sprickan i sjukhusentrén, effekterna av vår dagliga jordbävning, hur detonationerna från sprängsalvorna varje dag klockan 12.15 bokstavligen raserar hemmen i staden.

Vi går ett halvt kvarter till hemmet för Ines Perez Aregoses, koordinatör för Föreningen för Rätt för Tabacos invånare till en ny Boplats.

– År 2002 vann vi en rättegång där domstolen dömde bolaget och kommunen Hatonuevo rätten till en ny boplats. Men med korruptionen som existerar säger kommunen att de inte har pengar att ge oss denna rätt. Gruvbolaget, som egentligen är det som borde bygga upp byn med alla hus, för det var det som jämnade byn med marken, sitter med armarna i kors och tittar nöjt på.

Det var drygt 200 familjer, cirka 700 personer, som drevs bort den 9 augusti 2001 från den lilla byn Tabaco med afrocolombiansk befolkning strax söder om Albania. Sammanlagt har åtta indian- och afrocolombianska bosättningar fördrivits av gruvgiganten. Nästan alla dessa ursprungsbefolkningar ägnade sig åt fiske, boskapsskötsel och jordbruk tills ´monstret´ kom och fördrev människorna.

– Vi gavs inte ens tid att packa våra tillhörigheter. Med en obegriplig brutalitet jämnade de byn med marken, misshandlade och förolämpade oss. Vi lämnade vår by i de kläder vi gick i, inget annat. Det är samma metoder som när United Fruit Co beordrade den colombianska armén att massakrera 3000 bananarbetare den 5 december 1928, ingenting har i grunden förändrats, säger den svarta kvinnan med indignation i rösten.

 Väggen bakom henne har spruckit de dagliga sprängladdningarna. Men under de två dagarna i gruvregionen avlossas inte en enda dynamitladdning. Senare informerar Misael oss om att företaget, via sina rapportörer vid de militära vägspärrarna som finns vid varje väg, fått information om att två internationella journalister var på plats och därför valde att inte detonera de explosiva ämnena de två dagarna vi befann oss i Albaniaregionen.



Viker sig inte för Bolagets hot

BLAS SIERRA ÄR EN AV LEDARNA i byn Los Remedios i bergskedjan Serranía de Perijá. Byn, som uppgår till 19 hektar vägrar acceptera gruvbolagets krav på att lägga under sig marken och vattnet som rinner förbi byn.


– Representanter för Cerrejon dök upp nyligen och sa att vi måste lämna byn för marken var deras. Vi vägrade och senare dök andra personer upp som uppgav att marken var deras. Men dessa marker har alltid tillhört familjerna här, våra förfäder som föddes och växte upp här. Samma sak med oss. De enda gånger vi har lämnat byn för en kort tid är när den militära konfrontationen eskalerat (mellan FARC:s 59:e Front och armén).

I oktober 2015 gav miljömyndigheterna tillstånd för bolaget att avleda 3,6 kilometer av bifloden Bruno. Den har sitt ursprung i Serranía de Perijá och flyter förbi byn Los Remedios. Avledandet av dessa kilometer av floden behöver gruvbolaget för att expandera 170 hektar och kunna bryta 40 miljoner ton kol som finns under den plats där floden. Denna siffra kan jämföras med Cerrejons årsproduktion av 32 miljoner ton.

– Det är i praktiken vår och kommunen Albanias enda vattenkälla. I kampen för Bruno och vattnet står vi inte ensamma, många har reagerat. Utåt talar Bolaget om ”ansvar” men det skiter i oss, i byn! Det enda de är intresserade av är att expandera och bryta mer kol för att tjäna mer pengar, säger den indignerade bonden Sierra.

När Blas och byborna vägrade ge med sig kom hotelser och anklagelserna om att byn i själva verket var en utpost av Fargerillans 59:e front, som opererade i samma trakter. Men det är en anklagelse som Blas Sierra förkastar och som en del av den psykologiska krigföringen mot byn.

– Vi befinner oss ju nu i fred och gerillan är koncentrerad i byn El Conejo. Vi hade aldrig några problem med varken gerillan eller armén för vi var neutrala i konflikten. Det enda vi försvarar är de 19 hektaren som är våra. Vi fortsätter så länge vi kan stå upp, aldrig på knä och i den kampen arbetar vi för att alla i Albania enas!


Skolan utan väggar
ROSA SIERRA ÄR SMÅSKOLELÄRARINNA i byn Los Remedios i bergskedjan Serranía de Perijá. Gruvbolaget skriver gärna och ofta på sin webb om att det satsar stora summor på sociala investeringar i regionen. Men det viftas bort av Rosa som pekar på byns enda skola som bara har korrigerad zinkplåt till tak, inga väggar. När det regnar fryser barnen i denna del av bergen.

– Trots att vi befinner oss i slutet av maj månad har barnen inte haft en enda dag med lektioner av den enkla anledningen att utbildningsministeriet inte har anslagit de medel som behövs. I regioner med indianbefolkning, som här i Los Remedios, har lärarna inget som helst anställningsskydd. De anställs per år. Barnen tvingas gå 2-3 timmar för att komma till skolan och många kommer hit utan att ha ätit frukost. Staten lovar mellanmål men av det har vi inte sett något i år.

Hon bekräftar de dramatiska händelserna som blåstes upp i medierna för drygt ett år sedan om att tusentals barn i Guajira har avlidit på grund av att gruvbolaget bokstavligen suger upp allt vatten för sina operationer medan befolkningen lider av törst. Floden Rio Rancheria har sin källa just i bergen där vi befinner oss och rinner i dalen där gruvbolaget kontrollerar allt.

– Jag som docent ser i ansiktet på barnet konsekvenserna av den extrema fattigdomen och de följdsjukdomar som bristen på vatten ger. Här finns inget rinnande vatten, än mindre processerat vatten för bolaget kontrollerar det, inte myndigheterna. Över 90 procent av allt rinnande vatten i Guajira behandlas inte.

Regeringen, som kom hit för två år sedan tiger i dag och inget har hänt i ett län där 87,5 procent av territoriet är ett ökenliknande landskap och där fem minuters dusch är lika med 95 liter, enligt WHO.



Gerillasabotage
TRE DAGAR SENARE ANLÄNDER vi till byn El Conejos utkanter där den 59:e Farcfrontens 255 gerillasoldater har koncentrerats efter fredsavtalets undertecknande för ett år sedan. Den 59:e Farcfronten kritiserades hårt av det institutionella Colombia. Bakgrunden var gerillans regelbundna sabotage och sprängning av järnvägslinjen (153 km) mellan det jättelika dagbrottet i Albania och hamnen vid den karibiska kusten. Men kritikerna befann sig i Bogota medan de fördrivna ursprungsbefolkningarna lever mitt i det svarta talkets Guajira.

Var 500:e meter finns det en beväpnad militär med kamera och all slags kommunikationsutrustning för att omedelbart larma militären i händelse av han ser något misstänkt, dygnet runt. Det är statens ´tjänst´ till bolaget. Vi frågade flera av människorna i Guajira om även de protesterade mot gerillans sabotage. Men vi lyckades inte finna en enda negativ kommentar. Tvärtom applåderades de väpnade aktionerna. För gerillan utgjorde det enda försvaret för att ge tryck på den utsatta befolkningens rättigheter. Alla andra protester dränktes i blod eller fördrivning.

Nu när gerillan har överlämnat vapnen, vad händer då?


SILFREDO MENDOZA VAR 2:e befälhavare för den 59:e fronten med 23 år inom Farc.

– Vi tog upp frågan om gruvexploateringen med regeringen i Havanna. Men det var en punkt som placerades i ´frysboxen´. Vi begriper att fredsavtalet slöts enbart för sätta punkt för den väpnade konflikten. Men vår kamp mot dessa multinationella bolag fortsätter för de orsakar varje dag misär och fördrivning av människor och djur. Vår kamp mot Cerrejon har inte upphört, den har bara gått in i en annan kampform.

När Farcs förhandlingschef Ivan Marquez höll sitt tal vid fredsprocessens öppnande i Oslo i oktober 2012 slog han fast, att av de 114 miljoner hektar mark som det colombianska territoriet utgör har 38 miljoner hektar tilldelats oljeindustrin medan de transnationella gruvbolagen fått koncessioner av staten på 16 miljoner hektar.

Hans tal slog ned som en bomb hos regeringsdelegationen där regeringens chefsförhandlare Humberto de la Calle vredgat, på den efterföljande presskonferensen, underströk att den ”ekonomiska modellen i Colombia inte kommer att förändras en millimeter”. Den modellen, som förfäktas av regeringen Juan Manuel Santos handlar om att ge ”Gruv- och Energilokomotivet” allt stöd.

– Det uppskattas att det finns 12-21 miljoner hektar mark lämplig för jordbruksproduktion. Men bara 4,7 procent används för jordbruk, och varje gång reduceras denna siffra allt mer medan importen av mat ökar i motsvarande grad, sa Márquez när jag intervjuade honom i november 2012 i Havanna.



Folklig seger och en nunna
VI LÄMNAR NORRA COLOMBIA och beger oss till länet Tolima i den centrala delen av landet. Bara några veckor innan vår ankomst hade befolkningen i den lilla staden Cajamarca med bedövande majoritet, 98,6 procent, sagt NEJ till ett megaprojekt för att utvinna guld i det andinska bergmassivet som reser sig majestätiskt mot himlen. Under 2017 har mer än 42 kommuner utnyttjat en artikel i den colombianska författningen som ger dem rätt att via kommunalfullmäktige fatta beslut om att utlysa folkomröstningar. Det är de multinationella gruvbolagens mardröm. De vet att de latinamerikanska folkens medvetenhet om gruvbrytningen dramatiska negativa effekter på miljö, människor och djur har ökat kraftigt.

Det sydafrikanska transnationella AngloGold Ashanti led ett förnedrande nederlag i Cajamarca, trots att det hade lovat gratis internet med bredbandsuppkoppling för att folket skulle säga ja till projektet ´La Colosa´.


Jo, jo, lockelserna är varierande i Latinamerika. I Honduras blev vi medvetna om hur ett kraftverksbolag lockade med konfetti och säckar med majs till indianbefolkningen i San Francisco de Opalaca, den befolkning som tog strid tillsammans med miljö- och indiankämpen Bertha Caceres och organisationen Copinh för att förhindra byggande av ett vattenkraftverk i regionen Rio Blanco. Bertha fick betala ett högt pris för den kampen, sitt liv.

– I Cajamarca utpekades vi för att vara ´gerillakollaboratörer´ eller ´miljö-jihadister-talibaner´. Hotelserna duggade och duggar fortfarande, säger Renzo Garcia och Cesar Riaño, två av de främsta ledarna i motståndet mot AngloGolds megaprojekt, ´La Colosa´, till Proletären. De är biologer och tillhör Miljökommittén till Försvar av Livet i Tolima.

Cajamarca betraktas som ett naturens Eden, ett sagolikt vackert och bergigt men bördigt landskap som även kallas för ”Tolimas Skafferi”. Här odlas kaffe, bönor, ris och grönsaker av alla slag.
– Kampen och motståndet inleddes inte igår utan för tio år sedan. Att övertyga och medvetengöra en bondebefolkning är inte det lättaste för att beskriva hur gruvbrytningen fungerar och dess konsekvenser. Du måste vara helt ärlig och hederlig för att kunna vinna deras förtroende, säger Renzo.

Det sydafrikanska företaget kom till Cajamarca för tio år sedan och det första det gjorde var att fråga civilbefolkningen; “vad behöver ni”, som en strategi för att binda upp människorna med ett konsumtionstänkande.
– En grundläggande aspekt för segern i Cajamarca bestod i att man lyckades uppnå en bred enighet hos alla inblandade i kommunen för att försvara territoriet, oavsett politisk färg, religion eller ras.
Gruvbolaget meddelade den 28 april i år att det drar sig ur projektet ´La Colosa´. Det beklagar att de ”tvingas ställa 400 anställda utan arbete”, trots att stödet för megaprojektet inte ens fick de anställdas röster, bara 76 valsedlar med ”JA” registrerades, en chock, inte bara för AngloGold utan framför allt för den nyliberala Santosministären i Bogota.
– Bönderna har fått makt och kollektiv självkänsla, de vet att de kan nå resultat och försvara vattnet, jorden och självaste livet. Därför segrade förnuftet i Cajamarca, summerar Cesar Riaño.

NÄR VI SKA LÄMNA KOMMUNHUSET tar en nunna från dominikanorden tag i min arm och säger med gravallvarlig min:
– Vi ber till Gud och den Heliga Jungfrun att AngloGold Ashanti måste bort från Cajamarca. För bolaget gör mycket skada på vattnet och jordbruket! Även vi nunnor från dominikanorden gör motstånd. Vi bryr oss inte om att vi anklagas för att tillhöra gerillan. Vi besegrade ´La Colosa´ men vad som stod på spel här i Cajamarca är det som står på spel i nästan hela Colombia. Vi får inte sänka garden, säger Sor Nidia Alarcón och välsignar oss med korstecknet.
Med sådana motståndare har de transnationella gruvjättarna tuffa bataljer att se fram emot i de 41 andra kommuner som ska folkomrösta om gruvbrytning eller inte.

Kortfakta Wayuufolket
Befolkar länet Guajira i norra Colombia och den nordvästra delen av delstaten Zulia i Venezuela. Klimatet är torrt och varmt i den savann-ökenlikande regionen medan den södra delen av Guajira har mer vegetation.

Majoritetsspråket som talas är wayuunaiki och tillhör språkfamiljen arawak, med rötter i Amazonasregionen. Enligt folkräkningen 2005 uppgår wayuubefolkningen till drygt 270.000 personer som gör den till den största gruppen av Colombias indianbefolkning (20 procent).

De var fruktade av sina fiender som orädda krigare och det var först efter Colombias och Venezuelas självständighet 1810 respektive 1811 som wayuufolket kunde ”kontrolleras”.

I filmen Papillon, med Dustin Hoffman och Steve McQueen i huvudrollerna anländer Hoffman på en flotte till Guajira efter att ha flytt från Djävulsön i Franska Guayana. Där förförs han av två undersköna wayuuindianer.