fredag 6 februari 2015

Svenskbyggd militärbas i Colombia som togs över av USA och som är ett militärt mål för gerillan

23 april 1988 hade skandalen med det svenska militärbasbygget vuxit att det blev föremål för riksdagsdebatt.







Svenskbyggd militärbas i Colombia som togs över av USA och som är ett militärt mål för gerillan 

Av Dick Emanuelsson

En fredsprocess som attackeras

Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON gör en rekapitulation av sitt första reportage på gerillaområde och den första fredsprocessen mellan regeringen och FARC. Samma år avslöjande han att den svenska regeringen gav 150 miljoner dollar i exportkreditgarantier till Antonia X:n Johnssonägda byggbolag ABV för att detta byggde en militärbas till de colombianska väpnade styrkorna. I dag är denna militärbas en av sju militärbaser som USA sedan 2010 förfogar över i krigets Colombia. Emanuelsson tar oss även med till Havanna där han tar pulsen på två gerillaledare som opererar i området för den svenskbyggda militärbasen som är ett “militärt objekt”.

Läs reportaget i pdf-format, publicerat i Flamman 5 februari 2015:
https://www.scribd.com/doc/254932214/Svenskbyggd-militarbas-i-Colombia-som-togs-over-av-USA-och-som-ar-ett-militart-m%C3%A5l-for-gerillan



Från Barnens Dag till gerillans Anderna

ANDERNA 1988 / HAVANNA 2014 / De tindrande stjärnorna såg så nära ut att det nästan kändes som att det skulle gå att ta på dem. Den östra kammen av den mäktiga bergskedjan Anderna låg i stillhet och helt tyst. Det enda som hördes var klappret från hästens hovar och kraset när den tunna skara av is som hade börjat lägga sig på det som för några timmar sedan var vattenpölar. Månen lyste upp stigarna där vi red på 4000 meters höjd.

Jag knöt åt yllehalsduken och kurade ihop innanför ponchon. Tyglarna hade jag snurrat fast i hästsadeln efter att vi hade kommit upp på högplatån där terrängen var plan. Efter en hel dag på hästryggen började jag känna mig nästan hemmastadd i sadeln och till och med kunde galoppera på ´rakorna´.

Men de första tio minuterna från den lilla staden San Juan de Sumapaz, belägen söder om Bogota, hade varit en mardröm. När jag kom fram till kanten och blickade neråt svalde jag och bet ihop. Avståndet till botten på ravinen var en sträcka på tusen meter. Jag tog tyglarna av började gå bredvid hästen. Men en bonde dök upp bakom mig och bonde med tio fullastade mulor tog mig ur den villfarelsen frågade varför jag gick. “Sitt upp, camarada”! sa han. Sedan gav han min häst en pisksnärt i bakdelen och därefter bar det iväg som på Bergbanan på Liseberg.

En bonde och hans dotter i San Juan de Sumapaz, på drygt 3000 meters höjd.

Min erfarenhet av hästar begränsade sig till lejda turer på Barnens Dag som liten grabb. Hästen gick i zig-zag nerför branten. Ibland gled hästskorna på stenarna eller gruset. Och för varje gång trodde jag att det var den sista. Men nerför gick det. Och sedan uppåt, lika mycket.

Jag var på väg tillsammans med Alvaro Angarita, journalist på det colombianska kommunistpartiets veckotidning. En ung gerillakille var vår guide men han sprang fortare än våra hästar och stod oftast uppe på bergskrönen innan vi anlände på våra lånade hästar. Han hade utan tvekan tagit medalj i OS. Tio timmar senare red vi uppe på “El Paramo”, högplatån som ligger på nästan 4000 meters höjd. De tre dagarna till häst var bland det vackraste jag sett av ´Pacha Mama´, Moder Jord.

Slutmålet var det centrala lägret för FARC-gerillan. Klockan var nio på kvällen och det var bitande kallt och det återstod två dagar till på hästryggen. Bakdelen var redan öm och hästryggens första bloddroppar rann från små sprickor sakta nerför den genomsvettiga hästen. Klockan var 21.00 och vi skulle tillbringa sex timmar på ett iskallt jordgolv innan en ny gerillakille i kortärmad skjorta väckte oss klockan 4 i gryningen och sa att vår grötfrukost med choklad och majsbröd stod klar.

Gerillabasen Casa Verde  uppe i Anderna.


 

DET VAR 1988 OCH DET FJÄRDE ÅRET i fredsprocessen mellan FARC-gerillan och den konservativa Betancurregeringen. Bara Flammans legendariske Latinamerikareporter Karl Staf hade som enda svensk reporter tidigare intervjuat en FARC-ledare. Men ingen svensk hade tidigare haft tillträde till den colombianska FARC-gerillans centrala bas, ´Casa Verde´, det gröna huset.

 

Där fanns Manuel Marulanda och Jacobo Arenas, de två legendariska grundarna av FARC-gerillan. Marulanda, eller ´Tirofijo´, den Pricksäkre, var en av de 48 fattiga bönderna som attackerades av 16.000 infanterisoldater som backades upp av stridsflyg i maj 1964. Marulanda anklagades för att ha upprättat en “Oberoende Republik” i den lilla bondbyn Marquetalia. En rent löjlig anklagelse. Pentagon utarbetade ´Plan Lasso´ och den konservativa regeringen verkställde den för att likvidera de 48 bönderna och deras kooperativ. Men attacken fick inte det kalkylerade resultatet.

 

I stället blev det en signal till alla de bönder, som i likhet med Marulanda krävde en jordreform, att resa sig i vapen. Från 48 bönder växte “Böndernas Själsförsvarskommando” till en irreguljär armé med flera tusen gerillasoldater. Bönder som andades ordet “jordreform” blev halshuggna av jordägarnas paramilitärer. Huvudet placerades på gärdsgårdsstolparna som ett avskräckande exempel för att andra bönder inte skulle våga kräva en jordreform.

 

1988: Manuel Marulanda pratar via kortvågsradion med en av de 60 gerillafronterna.


 

JUST GERILLANS SOCIALA RÖTTER BLAND BONDEKLASSEN i Colombia och senare också bland arbetare och studenter, har gjort att den halv miljon soldater från de väpnade styrkorna som regeringen förfogar över, inte har kunnat besegra FARC- eller ELN-gerillan militärt. Och det har gått ett halvt sekel. Bägge parter verkar nu ha insett att en militär lösning inte är möjlig.

 

Därför såg jag med spänning de där dagarna i mars och april 1988, mot ett för Flamman exklusivt reportage. Kanske det skulle bli möjligt att även intervjua Marulanda eller Jacobo Arenas, tänkte jag. En månad senare kunde Flammans läsare mycket riktigt läsa intervjuer med dessa mytomspunna gerillaledare.

 

Men fredsprocessen avbröts den 9 december 1990 då USA-byggda krigsplan bombade det läger jag hade befunnit mig i under två veckor. Det skulle dröja tills slutet av 1999 innan nya fredsförhandlingar skulle upptas. Under de tio åren beräknas 200.000 colombianer har dödats eller försvunnit som en konsekvens av kriget.

1999 inleddes nya fredsförhandlingar som pågick tills den 12 februari 2002 då nya bombplan svepte över gerillaställningar. En ny cykel av tio år av militära konfrontationer utlöstes tills fredsförhandlingarna än en gång skulle inledas, denna gång i Oslo och sedan i Havanna i oktober 2012.

 

Det var regeringen(s) bostadsminister Hans Gustavsson som skrev under "understatement"-kontraktet med general Landazabal, senare utpekad som en av generalerna som planerade en militärkupp i Colombia, om att ABV skulle bygga en marinbas på den colombianska stillahavskusten.


Svenskbygget “ett militärt mål”

Innan jag red upp till det centrala gerillalägret 1988 hade jag för Flamman gjort ett omfattande reportage i salsans centrum, staden Cali. Bland annat intervjuade jag det svenska byggföretaget ABV:s platschef vid bygget av en marinbas vid stillahavskusten. Jag reagerade på informationen som en sekreterare på den svenska ambassaden i Bogota hade gett mig. Den sa att ABV, ägt av Antonia X:s Johnsson, en av de 14 monopolkapitalistiska familjerna i Sverige som C.H. Hermansson detaljerat hade kartlagt, byggde en militärbas i Colombia. Det var mot svensk lagstiftning för Colombia var och är ett land indragen i en militär konflikt sedan decennier.

Men det räckte inte. Den svenska s-regeringen hade dessutom gett 150 miljoner dollar i EKN-garantier. EKN stod för Exportkreditgarantier och dess ordförande var Harry Schein (s), gammal god vän till Olof Palme.

Christer Björkqvist hette platschefen för ABV-bygget som hade en utmärkt militärstrategisk position på stillahavskusten. Det hade en utredning gjord av Pentagon kommit fram till redan 1944. Och Björkqvist bekräftade det:

– Ja, den ligger ju mitt på Colombias stillahavskust och det finns ingen annan militärbas på kusten.

Vid den röda cirkeln är den svenskbyggda marinbasen belägen, en utmärkt plats konstaterade redan Pentagon 1944.


Flamman gjorde en lång intervju med Harry Schein som sa att han tyckte att bygget av militärbasen var “djävligt legitimt”.

– Det är ett projekt som kommer att användas mot tjuvfiske och det tycker jag är djävligt legitimt. Däremot tror jag att det är viktigt att man stödjer presidenten (Virgilio Barco) även om jag är skeptisk till vilken verkan det kan ha.



SAMTIDIGT SOM JAG BEFANN MIG i Colombia publicerade presidentens närmaste man, Cesar Gaviria (president 1990 som beordrade bomningarna av Casa Verde i december 1990), en rapport som visade att det fanns 140 paramilitära dödsskvadroner i landet. Dagligen genomförde dessa, många gånger i allians med militären och polisen, massakrer på i första hand medlemmar i vänsteralliansen Union Patriotica.

Vad anser du om dagens förhållanden (i Colombia)? frågade jag Schein.

– Dom är för djävliga! sa Schein öppenhjärtigt.



Reaktionen i Sverige på Flammanreportagen om ABV:s militärbasbygge i Colombia blev starka. Vänsterpartiet kommunisternas ledamot i Konstitutionsutskottet, riksdagsman Bo Hammar, tog upp frågan i KU. Han ställde Harry Schein mot skranket den 17 mars 1988. Schein bekräftade bygget och EKN-krediterna:

– Den (basen) har tidvis presenterats som gällande en infrastrukturering i en ny fiskhamn, fast den uppenbarligen inte skall användas till fiske utan med all sannolikhet även ska bli en marinbas, sa Schein frankt.

Riksdagsman Hammar var för sin del var indignerad över krediterna men framför allt att Sveriges regering var inblandad i ett kontrakt där den colombianska marinen var beställare av militärbasen som byggdes av svenska ABV.

 

– De ger sina garantier (krediter) som de gjorde i Indienaffären vilket är för dj-t!

Men han reagerade också på Amnestys rapport som anklagade den colombianska militären och polisen för att ligga bakom morden på över tusen personer från den politiska vänsteroppositionen.

 

 

 

I DAG, 27 ÅR SENARE, är den svenskbyggda basen en utvecklad militär- och marinbas, men inte kontrollerad av Colombias regering utan av USA. Basen i den vackra kustbyn Bahia Malaga är en av de sju militärbaserna som Colombias före detta president Alvaro Uribe överlämnade till Obama och USA:s Södra Militärkommando den 30 oktober 2009.

 

Gerillaledarna Manuel Marulanda och Jacobo Arenas försäkrade vid mitt reportage 1988, vid sidan av bandspelaren, att som en militärbas är den automatiskt ett militärt mål för gerillan.

Militärer från den svenskbyggda marinbaen i Bahia Malaga.


Från Anderna till Havanna

Nyheten den 21 november 2014 slog mig med häpnad. FARC-gerillan hade attackerat och intagit ön La Gorgona och med den, den lokala polisstationen. Ön ligger inte långt ifrån den svenskbyggda militärbasen Bahia Malaga.

La Gorgona var under lång tid en plats dit politiska fångar fördes och torterades, ett avskytt och fruktat fängelse, en slags Djävulsön men 35 kilometer från Colombias Stillahavskust. I dag är ön en turistattraktion och känt för det stora antalet ormar.

Gerillans attack mot polisstationen kom som en total överraskning för alla i och utanför Colombia. För militären och Flottan var det ett förnedrande slag. Fem dagar tidigare hade FARC-gerillan dessutom tillfångatagit general Ruben Alzate, chef för den militära “Specialstyrkan Titanic”. Som en fredsgest, men också en illustration över behovet av en ömsesidig vapenvila, släpptes generalen den 30 november av gerillan.

Nyheten om att gerillan intagit ön La Gorgona kablades ut den 21 november, samma dag som Flamman flög till Havanna. Där hade gerillaledaren Francisco Gonzalez, alias ´Pacho Chino´ och Matías Aldecoa anlänt från Colombia några dagar tidigare för att förstärka gerillans fredsdelegation.

 
Polisstationen intogs av gerillan efter strider.


PACHO OCH MATIAS TILLHÖR DET HÖGSTA BEFÄLET för de gerillatrupper som intog La Gorgona och som opererar i samma region som den svenskbyggda marinbasen är belägen. Nästan inför ögonen på USA-militären intog gerillan ön. Hur är det möjligt? frågade jag de bägge.

– Det är helt uppenbart att kriget inte är en lösning på landets problem. Den militära aktionen på La Gorgona var helt enkelt en bekräftelse på att där staten försöker lösa sociala problem med mer militär, ska man också vara beredd på ett motsvar. Kriget går inte att döljas. Därför måste vi lösa de politiska och sociala problemen med politiska lösningar, inte militära, säger ´Pacho Chino´ diplomatiskt.

Egentligen handlade den militära aktionen om ett svar på regeringen vägran att tillmötesgå gerillans upprepade förslag på en ömsesidig vapenvila. Gerillan ville visa att den kan slå till överallt.

Gerillaledarna Francisco Gonzalez, alias ´Pacho Chino´ och Matías Aldecoa intervjuas av Emanuelsson i Havanna, november 2014.


Hur ser gerillan på att det finns en utländsk militärbas i en region med där gerillan opererar?

– Inte bara FARC har protesterat mot USA-interventionen i vårt land, den förkrossande majoriteten av Colombias folk är motståndare till den. Men Uribe överlämnade sju militärbaser till USA. Hans målsättning var att intensifiera kriget med hjälp av USA:s marinsoldater. Beslutet utlöste en proteststorm i hela Latinamerika. Folken ser de sju baserna som en militär språngbräda för militära aktioner också mot andra länder i regionen. Från USA:s marinbas i Bahia Malaga leds delar av det militära antiupprorskriget i Colombia, säger Matias.


Denna del av Stillahavskusten är oerhört vacker. Varje år i oktober anländer massor av valar för att förlösa sin avkomma. Det är ett mäktigt skådespel men framför allt en fantastisk ljudupplevelse. Jag frågar de bägge gerillaveteranerna, med över 30 år av väpnad kamp bakom sig, vad freden skulle betyda för dessa regioner som har enorma naturrikedomar och bördiga marker. Vilket är gerillans politiska program?

– Det är ett paradisliknande område i Colombia. Vi har ett överflöd av berg, floder, hav och bland de bästa fiskevattnen i Latinamerika, vatten som i dag utnyttjas av andra länders fiskeflottor. För den nyliberala modellen i Colombia överlämnar dessa naturrikedomar till dessa transnationella intressen, säger ´Pacho Chino´.

– Både fisket som turismen kan bidra till att våra eftersatta regioner utvecklas. På sikt kan de bidra till hela nationens utveckling. Här i Havanna har vi lagt fram dessa program till regeringssidan. För kriget har socioekonomiska rötter som måste lösas för att det ska bli en varaktig fred, tillägger Matias.

De bägge understryker också att den nationella suveräniteten måste återerövras.

– Militärbaserna kan inte stå där som en “Vit Elefant” i tjänst hos Imperiet och USA:s 4:e Krigsflotta som patrullerar på både Atlant- som Stillahavskusten. FARC:s krav i fredsförhandlingarna är att militärbaserna måste bort och att Colombia blir en självständig och alliansfri stat.


De svenska turisterna Diego och Kalle vid Juanchaco och Ladrilleros, inte långt från den svenskbyggda marinbasen.
Valhonorna går in till Colombias stillahavskust Juanchaco och Ladrilleros i oktober och är ett fantastiskt naturspel.



Gerillans vapenvila möts med arméoffensiver


Sedan fredsprocessen inleddes i Oslo i oktober 2012, har gerillans fredsdelegation upprepade gånger föreslagit president Juan Manuel Santos en ömsesidig vapenvila. Vid jul- och nyår 2013-2014 lät gerillan sina trupper och gevär tystna under tre veckor. Regeringen förhöll sig kallsinnig medan initiativet togs emot med tillfredsställelse av den allmänna opinionen i landet. Gerillan upprepade förslaget i början av december 2014 men det blev kalla handen.

Den 20 december 2014 utlyste FARC en ensidig vapenvila utan en satt tidsgräns. Den mottogs för första gången med positiva ord från Santos som sa att det var ett viktigt fredsinitiativ av FARC. Han ingav också förhoppningar om att regeringen snarast skulle låta den halv miljon starka militären ställa in alla krigshandlingar.

Men Lilia Solano, språkrör för Frente Amplio (Breda Fronten), en mäktig paraply- och fredsorganisation för den samlade colombianska sociala och fackliga rörelsen samt vänstern, är av en annan mening.

Enligt medierna dödades 20 gerillasoldater när deras läger bombades av arméflyget, trots gerillans utlysta vapenvila.

JAG PRATAR MED HENNE bara några timmar efter att FARC:s fredsdelegation den 27 januari offentliggjorde ytterligare en i raden av kommunikéer med titeln “S.O.S., vapenvilan i fara”! I kommunikén ger den högsta ledningen för FARC alla sina trupper order om högsta larmberedskap inför den militära offensiv som gerillan utsätts för över landet sedan början av december 2014. Lilia Solano är mycket oroad.

Lilia Solano.
– Vi har fått in rapporter från alla regioner som vittnar om både militära attacker och flygbombningar mot gerillan. Men rapporterna handlar också om hur den sociala rörelsen och de som arbetar för fredsprocessen utsätts för en enorm förföljelse. Över hela landet sprider “De Svarta Örnarna” (påstådd paramilitär grupp men som ses som en förtäckt enhet inom den militära underrättelsetjänsten) flygblad med mordhot mot rörelsen, uppger Solano oroat.


Hon berättar att den Breda Fronten den 20 januari överlämnade en rapport över sitt arbete som “observatörer” för hur FARC-gerillan följde sin ensidigt utlysta vapenvila under den första månaden.

– Vi uppmanade regeringen att följa gerillans väg, att utlysa en vapenvila. Vi hade möten med katolska kyrkans högsta ledning, med Internationella Röda Korset och olika ministrar där vi lade fram rapporten som konstaterade att FARC hade hållit vapenvilan. Men vi varnade också för den allvarliga situationen som håller på att trappas upp av de väpnade styrkorna. Dessa utnyttjar gerillans vapenvila med intensifierade militära operationer. Inte bara vapenvilan är i fara utan hela fredsprocessen kan haverera och med den, mer än två års arbete för freden, säger Lilia Solano.

Bara några dagar tidigare, den 19 januari, försvann Carlos Pedraza, en av de viktigaste ledarna för den sociala rörelsen Folkets kongress (el Congreso de los Pueblos) som ingår i Frente Amplio. Den 21 januari påträffades han mördad i Bogota. Lilia ser det som ett klassiskt politiskt mord.

– Carlos Pedraza blev torterad och mördad. Massor av fackliga eller bondeledare har mördats samtidigt som fredsprocessen har pågått och det finns inget som egentligen har förändrats sedan tidigare.

Carlos Pedraza, den unge folkledaren och representanten för "Folkkongressen mördad.


VILKA SAMHÄLLSGRUPPER AV DET colombianska samhället är det då som vill torpedera den fredsprocess som kanske är den som har kommit närmast freden av alla tidigare fredsprocesser?

– Inom de väpnade styrkorna finns det tre tendenser. En grupp som har förhoppningar på processen. En annan sektor tänker på vad freden personligen kan ge eller förlora rent finansiellt. Den gruppen tillhör den byråkratiska krigsapparaten.

Den tredje gruppen inom militären, säger Solano, är en klar motståndare till freden. Den både gillar kriget och den tjänar på det. Den gruppen har den före detta president Alvaro Uribe som sitt politiska språkrör. Den gruppen för, via politiska ombud som Uribes parti, en frenetisk kampanj mot en eventuell ömsesidig vapenvila. För dem står mycket på spel, politiskt och ekonomiskt.


Hur länge kommer gerillan gevär att förbli tysta trots att de utsätts för intensiva militära operationer?


VAD HÄNDER MED FREDSPROCESSEN om gerillan vägrar att stillatigande ta emot fler militära attacker och bombningar och den öppna militära konfrontationen återigen blir vardag i Colombia?

– Det ligger ett oerhört stort ansvar på regeringen om den ska fortsätta kriget under fredsförhandlingarna eller om vapenvilan blir ömsesidig. Regeringen har tagit stora ord i mun när den sagt att den ska förhandla tills en fredsuppgörelse har nåtts. Men fredsförhandlingarna med FARC kan komma i fara och med den också förhandlingarna med ELN-gerillan.

– Fredsprocessen har också till stor del enat det colombianska folket som mer än någonsin tidigare stöder förhandlingarna mot det monster som extremhögern har utgjort i decennier. Vi fortsätter att kämpa för att vår dröm om fred i Colombia ska materialiseras.

 

Dick Emanuelsson

måndag 8 december 2014

Paramilitära mordhot mot 16 journalister i Colombia

Journalisten Mónica Andrea del Pilar Rocha Garzón, 42, mördades i början av december i staden Bucaramanga. På plakatet står det: "Stopp för våldet mot journalister".




Paramilitära mordhot mot 16 journalister i Colombia

TEGUCIGALPA / BOGOTA / 2014-12-07 / De paramilitära dödsskvadronerna distribuerade förra veckan mordhot mot 16 colombianska journalister och 13 olika medier. Hoten betraktas som en klassisk vedergällning för FARC-gerillans tillfångatagande och frisläppande av en general.

Intervjuer (audio) med de två av de 16 mordhotade journalisterna:

Luis Alberto Castaño Martinez:

Nelson Lombana Silva

Igår och i dag
Jag har talat med två av de mordhotade. De bägge menar att bakom den paramilitära gruppen ”Aguilas Negras”, de Svarta Örnarna, står den militära underrättelsetjänsten. Militären och regeringen Juan Manuel Santos har vägrat att acceptera gerillans och hela den colombianska folkrörelsens förslag om ett bilateralt eldupphör under tiden som fredsprocessen pågår. Men när gerillan slår tillbaka och till med och griper det högsta militära befälet någonsin under den 50-åriga militära konflikten, blir reaktionerna häftiga. Konsekvenserna får oftast vi reportrar betala. 
 

”Vanärar våra soldater och poliser”

Luis Alberto Castaño är en av de utsatta journalisterna tillsammans med sin bror och dennes familj. De tvingades flytta från sin hemort Libano, i länet Tolima i centrala Colombia den 9 september 2004 och blev interflyktingar i Bogota. En paramilitär grupp mordhotade redaktören för den enda radiostationen i staden. I de nya mordhoten skriver de Svarta Örnarna:

“Nästa fotografier som du kommer att publicera är över dina tre barn och fru. Det är betalningen för att du vanärar våra soldater och poliser. Efter det kommer turen till dig. Du ska dö!”

– I princip är deras mål att likvidera hela min familj. Det här är fortsättningen på hoten från 2004. Vad makten irriteras över är att det finns andra uppfattningar. Vi ifrågasätter deras uppfattningar och det faller inte i god jord.

– Om vi analyserar kommunikén är slutsatsen att det är ett verk av den militära underrättelsetjänsten. Därför gör vi den colombianska staten och regeringen ansvarig för vad som eventuellt kan hända med familjen Castaño, säger Luis Castaño.

Nelson Lombana intervjuar en medlem i en spansk människorättsorganisation på plats i Colombia.

”Riktat mot de alternativa medierna”

Nelson Lombana är korrespondent för kommunistpartiets veckotidning VOZ i staden Ibague. Han är en ärrad och veteran inom journalistkåren och har under årens lopp till och från hotats öppet av både militären som paramilitären. Men han ser allvarligt på det senaste hotet:

– Det som utmärker det senaste hotet är att det är riktat mot de alternativa medierna. De har på sätt och viss brutit den officiella mediebilden i Colombia på ett mycket intressant sätt. Det uppstår överallt medier och det är uppenbart att dessa har blivit så betydelsefulla i opinionsbildningen att makten i dem ser ett stort hot, säger Lombana.

I likhet med de övriga mordhotade har Lombana gjort en anmälan till åklagarämbetet för att denna, som ”allmänhetens försvare”, ska gå till botten med mordhoten.

Mot fredsprocessen

Han menar att hoten har sin bakgrund i de senaste politiska bakslagen som politiken ”förhandla och kriga” har drabbats av.

– Parallellt med att fredsprocessen konsolideras, attackeras den av fienden till freden. Dessa återfinns både inom och utanför regeringen och landet. För dem utgör kriget en stor lukrativ marknad. Freden är för dem en förlust. Vem är de vanliga soldaterna inom armén? De fattiga unga killarna som inte får arbete någonstans på den ”nyliberala arbetsmarknaden”. De låter sig värvas för att deras familjer inte ska gå under. De stupar i kriget mot gerillasoldater som rest sig mot denna politik och som också kommer från samma sociala klass och fattiga levnadsförhållanden, understryker Lombana.

Men inte bara de ”alternativa” medierna och reportrarna drabbas. TV-kanalen Canal Capital, som leds av journalisten Hollman Morris, hotas till livet. Canal Capital lyder under Bogotas borgmästare Gustavo Petro och är ständigt utsatt för våldsam kritik från den colombianska extremhögern med den förre presidenten Alvaro i spetsen. I de Svarta Örnarnas kommuniké står det:

“Nu vet vi var vi har de som sår kommunistiska råttor i staden. Alla de, som i likhet med Hollman Morris sprider subversiv propaganda, kommer vi att döda en efter en, gonorréfolk”!

Offren brändes i ugnar

Samtidigt med att mordhoten spreds över hela Colombia, offentliggjordes i fredags drygt 2.000 sidor som utgör bakgrunden i den kommande domen mot de paramilitära dödsskvadronernas chef, Salvatore Mancuso.

Det är en makaber läsning som visar att Mancuso personligen är direkt och personligt ansvarig för 8518 offer bara i länet Santander. Domarna konstaterar att användandet av motorsågar vid tortyren var vanligt. Sex procent av de tusentals offren kremerades i ugnar i bästa nazistil.

Mancuso å sin sida har i vittnesförhören uppgett att han och de paramilitära ledarna opererade i allians med militär&polis och i många fall också med åklagarämbetet och höga politiker. Därmed bekräftas också människorättsorganisationernas anklagelser om en existerande statsterrorism.

Colombia, IS och Kuba
 
Borgerliga historiker och medier som Dagens Nyheter har i alla år talat om att Colombia är Latinamerika äldsta demokrati och tillhör den västra hemisfären. Vad vi idag åser i Mellanöstern, där den så kallade Islamiska Staten skär halsen av sina offer eller ger dem ett nackskott i massavrättningar, har sin föregångare i denna ”demokratiska förebild av Latinamerika”.


Men samma medier och företrädare för alla riksdagspartier talar om att på Kuba eller i Venezuela är pressfriheten och den journalistiska friheten död. Medieägarna på den amerikanska kontinenten, organiserade i SIP, det Interamerikanska Pressällskapet, som inte ska förväxlas med de slitande reportrarna på kontinenten, som vägras rätten att organisera sig fackligt, håller med och driver upprepade kampanjer mot de två länderna men även mot Ecuador, Bolivia och Nicaraguas regeringar som anklagas för att strypa pressfriheten.

I själva verket handlar det om deras rätt att som ägare av medierna attackera vem de vill. Att SIP:s mål för attackerna är de länder som frigjort sig från "Grannen i Norr" är bara följdriktigt. Men det är märkligt att personer som kallar sig för "vänster" i Sverige inte ser bilden på samma sätt.

Sedan Revolutionens seger den 1 januari 1959 har inte en enda journalist mördats på Kuba.

Sedan 1977 har 142 colombianska journalister mördats för att de utövar sitt yrke.

Sedan den militära statskuppen den 28 juni 2009 genomfördes i det land den här skrivande reportern befinner sig i, Honduras,  har 40 journalister mördats.

När skrev DN eller TT om det? Eller går länderna i den "Västliga hemsifären" fria just för att de underordnar sig ekonomiskt och politisk USA och den Internationella Valutafondens diktat?

Dick Emanuelsson

torsdag 4 december 2014

Fredsprocessen i Colombia avbruten efter att gerillan tillfångatog en general


Fredsprocessen i Colombia avbruten efter att gerillan tillfångatog en general

Av Dick Emanuelsson

Fredsprocessen mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan FARC avbröts efter att gerillan tillfångatog brigadgeneral Ruben Alzate. Regeringens villkor för att förhandlingarna ska återupptas är att generalen friges.

Alzate är inte vem som helst utan befälhavare för arméns specialstyrkor i länet Chocó på stillahavskusten. Generalen lämnade länshuvudstaden Quibdó söndagen den 16 november och begav sig iväg på floden Atrato tillsammans med en annan militär samt en advokat från de militära styrkorna. När de anlände till byn Las Mercedes, cirka en halvtimme från Quibdó, gjorde de till i byn och sammanstrålade med fyra män. Efter tio minuters samtal gick gruppen ombord på de fyra männens båt och körde iväg. Generalens militäre assistent körde tillbaka till Quibdó och larmade sina överordnade som konstaterade att generalen hade tagits till fånga.

Gerillan friger generalen

Det är det högsta befälet någonsin som blivit fängslad av gerillan under de 50 år den väpnade konflikten har pågått i Colombia. När detta skrivs har förberedelserna för att frige generalen påbörjats från gerillans sida.

För FARC är inte intresserad av en utdragen kamp om en general som krigsfånge. Alla de fyra vapengrenarna i Colombia har skickat sina bästa militära enheter och enorm vapenmakt för att ”befria den kidnappade generalen”. Men FARC gör skillnad mellan civila och militärer och inte ens president Santos´ egna parlamentsledamöter anser att generalen är kidnappad utan tagen som krigsfånge.

Eldupphör från vem?

Däremot har det etablerade Colombia, från politiker till hela massmediala konglomeratet anklagat gerillan för att torpedera fredsprocessen med sina militära aktioner. Men gerillan blev inte svaret fattigt när den offentliggjorde att den hade tagit general Alzate som krigsfånge i onsdags förra veckan:

– Från olika platser i Colombia eller i utlandet, upprepar president Santos ordern att med all kraft intensifiera kriget mot FARC-EP, trots de pågående fredssamtalen i Havanna. Hans försvarsminister fnyser om och om igen om hur nära de är att likvidera de främsta ledarna för gerillan. Han påstår också att de (gerillaledarna) som kommer till förhandlingsbordet (i Havanna) gör det för att undkomma en nära död, sa gerillan via gerillaledaren Pastor Alape.

Praktiskt taget hela det demokratiska Colombia konstaterade med bestörtning att Santos tog en ”paus” i fredsförhandlingarna”. Från omvärlden har en mängd uttalanden om att återuppta samtalen. De så kallade ”garantländerna” Norge, Kuba, Venezuela och Chile har gjort ett uttalande om vikten att sätta i gång förhandlingarna omedelbart efter att gerillan har frigett generalen.

Flygbombningar dödar

Samma krafter har kritiserat bristen på logik i reaktionerna från militärens sida när gerillan slår tillbaka med militära aktioner. För det är just gerillan som insisterat i ett eldupphöravtal, inte Santos eller militären.

Bara tre veckor efter att fredsförhandlingarna hade inletts i Havanna, bombades ett gerillaläger i södra Colombia. Fjorton gerillasoldater dödades. Den 20 januari i år dödades 20 gerillasoldater när deras läger bombades av krigsflyg. Men FARC avbröt inte förhandlingarna. När nu militären drabbas av förluster för att gerillan slår till över hela landet menar dessa att gerillan bryter mot fredsandan.

Två år av förhandlingar

Det har nu gått två år sedan förhandlingarna startade. I en lång kommuniké från gerillan uppgav denna i sin rubrik att ”Freden kommer att segra”.

– Det mest hoppingivande ljuset efter två år av fredsprocessen i Havanna är den gradvis utbyggda känslan av försoning i hjärtat av Colombia, inledde FARC-delegationens chefsförhandlare Ivan Marquez framför ett hundratal journalister och fortsatte:

– Nu mer än någonsin behöver vi ge liv och rörelse till inledningen till den Allmänna Överenskommelsen. Denna fastställer byggandet av freden som en angelägenhet för hela det samlade samhället. Den kräver, utan åtskillnad, deltagande av alla för att Colombias väg mot sitt mål, freden, går framåt utan hinder.

Después de la entrega del General Alzate, ahora viene la arremetida de las FF.MM. contra la población civil

Soldados de la Contraguerrilla en patrullaje.

Después de la entrega del General, ahora viene la arremetida de las FF.MM. contra la población civil

 
ANNCOL / 2014-12-03 / En un comunicado de varias comunidades del departamento del Chocó, la población denuncia de ser objetos por detenciones, señalamientos, obstaculizando desplazamientos, estigmatización y persecución por parte de las Fuerzas Militares del Estado Colombiano.

La retención del general Rubén Darío Alzate fue una dura lección que le costó las cuatro estrellas, no solo para el veterano militar con 33 años de servicio y comandante de la Fuerza de Tarea Titán, sino por la cúpula de las fuerzas militares. Pero fue sobre todo un duro golpe político a la doctrina “negociaciones de paz en medio de la guerra”.

Todo indica ahora, por la información que entrega la población en Chocó, que el Estado quiere cobrar factura con los más vulnerables, la población civil.
Chocó, ese departamento hermoso y rico, con pueblos indígenas y negritudes, poblaciones que han sido abandonados por el estado durante toda su existencia, que ha buscado la supervivencia como pueda, ahora se han sido convertidos en blancos por los militares y el estado.


 
 
28 toneladas de oro exportadas viene de Chocó

Piedad Córdoba, senadora elegida por los chocoanos, decía hace dos años a esta agencia, que de los 56 toneladas de oro que Colombia exportan anualmente, 28 toneladas viene de Chocó. La misma Córdoba denunció que Santos entregaría 258 concesiones a las mineras trasnacionales en el Chocó.
¿Y donde está la mejora de la vida de la población? se preguntaba la senadora.
La política del presidente Santos esta enfocada en la entrega de concesiones a las poderosísimas mineras transnacionales, denunciaba Iván Márquez, jefe de la delegación de Paz de las FARC en su discurso inaugural en la capital noruega hace dos años. Fue en Oslo donde se dio inicio de las negociaciones de paz entre estado y insurgencia.

– De 114 millones de hectáreas que tiene el país, 38 están asignadas a la exploración petrolera, 11 millones a la minería, de las 750 mil hectáreas en explotación forestal se proyecta pasar a 12 millones. La ganadería extensiva ocupa 39.2 millones. El área cultivable es de 21.5 millones de hectáreas, pero solamente 4.7 millones de ellas están dedicadas a la agricultura, guarismo en decadencia porque ya el país importa 10 millones de toneladas de alimentos al año. Más de la mitad del territorio colombiano está en función de los intereses de una economía de enclave, decía el negociador de las FARC, palabras de Márquez que provocaron gran malestar de la delegación gubernamental.
¿Será que por eso el general Alzate fue designado comandante de la Fuerza de Tareas Titán, para aplastar toda oposición en el Chocó contra las mineras transnacionales e impedir que la población sobrevive a través de la minería artesanal?

Por que ahora viene la arremetida contra la población por el hecho, que contra los planes de entrega de territorio y recursos naturales en Chocó, hay diferentes formas de rebeldía contra esos planes.

ANNCOL reproducimos el comunicado de la población chocoana:
 

 
 
Denuncia Pública

Detenciones

Las comunidades de los municipios: Medio Atrato (Bete-Chocó), Urrao (Antioquia), Vigía del Fuerte (Antioquia) y los resguardos indígenas de los mismos, rechazamos la captura arbitraria e ilegal por parte del Ejército Nacional,el día 20 de noviembre de 2014,del líder comunitario Jhon Jairo Perea Martínez, quien se identifica con la c.c 11.565.198 de Quibdo; representante legal del concejo comunitario de la comunidad de Vidrí, además su vivienda y la de otros habitantes fueron objeto de allanamientos sin orden judicial. Exigimos la libertad inmediata de nuestro líder comunitario.
Impiden desplazamiento

También denunciamos que las operaciones militares dirigidas al rescate a sangre y fuego del general Rubén Darío Alzate, el Cabo Rodríguez y la abogada Urrego han imposibilitado el desplazamiento de las comunidades a desarrollar sus actividades económicas. 

Señalamientos

Rechazamos los señalamientos a lideres comunitarios, confinamiento de población como lo sucedido en comunidades donde ametrallamientos y bombardeos han impactado y averiado casas, afectando física y psicológicamente a los habitantes. 

Estigmatización y persecución

Como en nuestras comunidades se llevó a cabo la liberación humanitaria del general Alzate y sus acompañantes, esperamos no seguir siendo objeto de estigmatización, señalamiento y persecución por parte de los organismos de seguridad del Estado.

Cese al fuego bilateral

Nos sentimos artífices de la reanudación de los diálogos de paz el día que las partes lo convengan, pero al mismo tiempo nos sumamos a otras iniciativas de la nación que han exigido la implementación de un cese al fuego bilateral ya, porque nuestras comunidades son las que han venido siendo afectadas con este largo conflicto armado.
 

måndag 28 juli 2014

Journalisten Joaquin Pérez i exklusiv Flammanintervju efter hemkomsten till Sverige


Ankomsthallen på Arlanda natten mellan söndag-måndag.

 

Från fängelset i Colombia till familjen i Sverige

Journalisten Joaquin Pérez i exklusiv Flammanintervju

ANNCOL / TEGUCIGALPA / BOGOTA / 2014-07-17 / Torsdagen den 17 juli klockan 19.00 lokal tid i Bogota, lämnade den svenske medborgaren och journalisten Joaquin Perez Becerra Picotafängelsets portar bakom sig. Tre dagar senare landar han på Arlanda.

Intervju: https://app.box.com/s/4gg8ervjesp3cgxlb9rd
 


– Det känns mycket bra och jag är så klart glad, säger han till Flamman bara några minuter efter att planet landat vid midnatt, söndag-måndag.
Han togs emot av sin fru och dotter samt en grupp av colombianska politiska flyktingar och svenska vänner i ett känslofullt ögonblick.
Med hans ankomst till Sverige kan en tre år och tre månader lång mardröm avslutas. Apellationsdomstolen i Bogota frikänner Perez på alla punkter han hade dömts för i oktober 2012. Då slutade domen på åtta års fängelse för påstått medlemskap i FARC-gerillan.

Rentvå hans namn

Hernan Quintero är ordförande för Föreningen Jaime Pardo Leal som samlar colombianer som flytt undan det smutsiga kriget och politiskt statsterrorism i Colombia. Han var på plats och tog emot sin kamrat Joaquin i natt.
– För oss är det en stor glädje att återigen ha ´Joaco´ hos oss. Mycker rörande och välkomsttårar, säger han i en kommentar och tillägger:
– Men nu börjar arbetet med att rentvätta Joaquins namn. Alla de medier som rakt av publicerade den colombianska åklagarens ihopdiktade anklagelser bör ta sitt ansvar och informera om vad den nya friande domen verkligen innebär, det vill säga, att Joaquin är frikänd på alla punkter. Samma anklagelser och tendensiösa skriverier om Föreningen Jaime Pardo Leal bör också korrigeras, understryker Quintero.
Riksdagsledamoten Jens Holm är av samma uppfattning men anser att den svenske utrikesministern bär ett ännu större ansvar för att Joaquin tvingades genomlida 39 månader i ett fängelse med 9000 fångar, avsett för mindre än hälften. Carl Bildt gav ordern till tjänstemännen på UD att behandla Joaquin Perez som ett ”konsulärt fall”.
 – Nu visar det sig att vi som har stöttat Joaquin har haft rätt redan från början. Rättegången var politiserad och farsartad redan från början mot Joaquin. Vad man (den colombiansk staten) var ute efter var att stänga ANNCOL, som den colombianska regeringen har upplevt som en stor vagel i ögat.
– Jag är djupt besviken över att vår utrikesminister ärligt talat inte har gjort ett skvatt och fört upp fallet på en högre nivå, för det är ett politiskt fall. Den colombianska regeringen har försökt att tysta sin kanske främsta kritiker, ANNCOL. Jag tycker det är så märkligt att en man som Carl Bildt, som har för vana att kommentera allt som händer runt om i världen har tigit som en mus då det har gällt juste det här fallet. Det visar att Carl Bildt är mer lojal med den colombianska regeringen och inte står upp för svenska medborgare.
Han kanske är mer intresserad av svenska investeringar i Colombia?
– Det är helt uppenbart att det är ekonomiska intressen som styr i bakgrunden.
Joaquin Perez är medlem i vänsterpartiet i Täby. Hälsas han välkommen nu efter tre år och tre månader i partiföreningen?
– Absolut! Vi välkomnar Joaquin som en vän och partimedlem. Vi ser fram emot att få lite extra eld nu under valrörelsen. Det finns arbetsuppgifter för alla. Även Joaquin, hälsar Jens Holm från en uteservering vid Adriatiska havet i Kroatien där Flamman når honom.
– Det känns mycket bra, säger ´Joaco´, när Flamman ringer upp honom på telefon bara några timmar efter frigivningen. Jo, domslutet från den första instansen har fallit. Det formella beslutet offentliggörs av domarna nästa onsdag, den 23 juli (dagen efter Flammans pressläggning).


ANNCOL 20 år

Perez är ansvarig för den snart 20 år gamla webbportalen ANNCOL, Nyhetsbyrån Nya Colombia, som han grundade 1995 tillsammans med Flammans Latinamerikareporter. Perez greps när han anlände till Venezuela den 21 april 2011 och deporterades den 25 april till Colombia. Venezuelas president Hugo Chavez fördes bakom ljuset av Colombias president Santos som hävdade att det fanns en internationell arresteringsorder på Perez för påstått medlemskap i FARC-gerillan, en anklagelse som i oktober 2012 låg till grund för domen på åtta års fängelse. Men efter att domen har studerats av domarna i Tribunalen i Bogota, har alla anklagelsepunkter fallit.

Skandaldom upphävs

I Colombia var Perez kommunalråd under två perioder för vänsteralliansen Union Patriotica, UP, i kommunen Corinto, en region som domineras av paezindianerna. Hans företrädare på kommunalrådsposten i Corinto var en av de sammanlagt fem tusen (5000) medlemmarna i UP som mördades 1986- 2000. Själv var Perez ständig mordhotad och hans dåvarande fru kidnappades. Efter den händelsen bestämde han sig för att lämna Colombia och anlände till Sverige 1994. Sedan år 2000 är han svensk medborgare.
Såväl jurister som journalister som bevakade rättegången mot Perez i oktober 2012 chockerades av domslutet som de ansåg var “riggat”. Perez och hans advokat Rodolfo Rios överklagade omedelbart domslutet från 2012 och den 23 juli kommer den friande domen att läsas. Men redan förra torsdagen beslutade de att omedelbart och villkorslöst försätta Perez på fri fot.

Fyra i en cell

– För mig har de tre åren och tre månaderna varit en formidabel erfarenhet. Inte så att jag skulle ha önskat tillbringa denna tid i fängelset, nej, nej, nej! Den här tiden har lärt mig att känna fängelselivets alla drama på alla nivåer. 140.000 människor lever i en obeskrivlig värld av misär och förnedring. Det sägs att fängelselivet förhärdar en människa, men i mitt fall har jag tvärtom blivit mer tvärtom inför den verklighet jag har levt under
Han menar också att den politiska övertygelsen är en kraft som övervinner alla de svåraste stunderna innanför murarna.
I den första cellen jag placerades i fanns det två sängar. Men vi var fyra fångar. Jag och en kamrat sov på golvet. Fängelserna är överfulla. Sammanlagt finns det tio tusen politiska fångar i Colombia.

Fem fångar på 3,6 m2

Redan i mars 2012 varnades det för den tidsinställda bomb som La Picotafängelset upplever med sina drygt 9.000 fångar. I TV-kanalen Noticias Uno uppgav reportern:
– Avdelningar som förfogar över 130 celler med måtten 1.80x2 kvadratmeter, där normalt en person lever anständigt, har för närvarande fem fångar.
Joaquin har flera gånger lyckats smuggla ut både text och bild på mycket sjuka fångar som publicerats av ANNCOL, ett par av dessa avled senare av enkla sjukdomar som inte kureras.
När Flamman ringer upp honom en andra gång efter frigivningen är det midnatt mellan fredag-lördag. Han har besökt svenska ambassaden där hans pass har kontrollerats och han har också träffat en rad representanter för de människorättsorganisationer som inte lät sig skrämmas eller av opportunistiska skäl inte ville ge sitt stöd till Perez under den här tiden.

Riskerar att mördas

Hans liv är i fara, menade flera personer som Flamman talade med i Bogota. Den högerextrema mäktiga gruppen kring Uribe och höga militärer vill se honom bakom galler. Men när han nu har frigivits löper han risken att mördas. Därför är det viktigt att Perez återvänder till Sverige så fort som möjligt, var budskapet.
Men Perez hann lämna Colombia innan farhågorna kunde verkställas. Vi hälsar honom välkommen tillbaka. Skam över Reportrar Utan Gränser, Svenska Journalistförbundet och alla andra journalistkollegor som mer gick på den colombianska statsterrorismens språkrör än att ha gett sitt stöd till en utsatt kollega som bestals på tre år och tre mpnader av sitt liv.
Dick Emanuelsson