Av Dick Emanuelsson Bombningen av gerillaledaren Raul Reyes läger var ett verk av USA:s Södra Kommando. Från sin flygbas i den ecuadorianska staden Manta vid stillahavskusten upptäckte USA:s underrättelsetjänst lägret cirka 20 dagar innan bomningen. Denna genomfördes av piloter från USA och Colombia.
Uppgifterna kommer från en högt uppsatt ecuadoriansk militär som intervjuades den 20 mars av IPS:s reporter i Ecuador, Kintto Lucas [1]. Dick Emanuelsson ger här den politiska bakgrunden till bombningen som visar hur politiskt strategiska intressen från främst USA men naturligtvis också den fascistiska regimen i Bogota sammanfaller på de flesta punkterna.* * *
Revolutionärer kämpar och dör. Historien är fylld av kvinnor och män som gett sina liv för politiska och sociala förändringar. Även om revolutionären fysiskt försvinner förblir hans gärningar kvar i de kamrater som tar upp den fallna fanan och fortsätter den inslagna kampens väg. Det krävs ett särskilt virke hos dessa män och kvinnor som är beredda till alla slags uppoffringar. Som gerillakommendanten Raul Reyes, den svarta och vackra Susanna med sitt alltid optimistiska leende, sensuella och milda röst. Eller Catherine, den 40-åriga tunna kvinnan med 20 år i väpnad kamp som inte bara lärde de unga kamraterna att läsa och skriva utan framför allt gav dem politisk orientering i gerillalägret. Eller Arnobis, den svarte muskulöse lite stammande gerillasoldaten som ansvarade för lägrets kulsprutegevär ”Punto 60” och som hade fått sex syskon mördade av armén. De visste att de satte sina liv som insats när de anslöt sig till Colombias Revolutionära Väpnade Styrkor-Folkets Armé, (FARC-EP). Sina stridsnamn tog de efter kamrater som hade fallit i kampen för ett socialistiskt Colombia som de alla drömde och gav sina liv för.
Raul Reyes träffade jag flera gånger. Första gången var 1988 under Eldupphöravtalet i den centrala gerillastaben bara 20 minuters helikopterfärd från Bogota men för mig, som färdades med häst, tog det tre dagar och en rätt öm ändalykt att komma fram. Bara 20 månader efter att jag hade intervjuat Manuel Marulanda, Jacobo Arenas, FARC-gerillans två legendariska grundare från 1964, bombades Casa Verde av generalernas Mirageplan. I tre månader stred Raul Reyes och hans kamrater i bergen söder om Bogota innan de genomförde en taktisk reträtt och inledde omgrupperingen av gerillastyrkorna och gick till motoffensiv. Den 9 december 1990, då Casa Verde attackerades, hade FARC 42 gerillafronter (100-500 gerillasoldater i varje front) i landet. När regeringen Andres Pastrana och FARC satte sig ned för att inleda fredsförhandlingar tio år senare, hade gerillan vuxit till 60 gerillafronter över det 1,25 miljoner kvadratkilometer stora territoriet. Det absurda försöket att bomba gerillan sönder och samman och besegra den under tre månader blev en grym missräkning för generalerna.
Till Sverige för fredenDet var ett år innan fredsprocessen inleddes som Raul Reyes diskret anlände till Sverige och togs emot av både norska som svenska UD. Det var förberedelsen på vad som skulle komma för två år senare ledde han en mixad delegation av gerilla, regering- som colombianska arbetsgivarrepresentanter. Bakgrunden till denna nya fredsvilja hos staten förklarades med gerillans ökade politiska och militära styrka. Men den 20 februari 2002, två år av fredsförhandlingar slogs även denna fredsprocess sönder av bomberna som fälldes över den avmilitariserade zonen i södra Colombia, lika stort som Schweiz’ yta och dit alla slags folk; allt från ordföranden för Wallstreetbörsen till representanter för irländska Sinn Fein, anlände för att ta del av erfarenheterna. Under tiden i fredszonen, eller ”Fredslaboratoriet”, som gerillan kallade området, genomfördes varje söndag genomgripande debatter som sändes direkt i den colombianska statliga tevekanalen. Sammanlagt gjordes 29.000 inlägg och föreläsningar på samhällslivets alla områden. Det diskuterades med andra POLITIK, orsakerna och bakgrunden till 40 års krig i landet. Dessa debatter, där Folkrörelse-Colombia anlände, allt från fackföreningsledare, lärare, läkare, kvinnor och till och med representanter för näringslivet, bojkottades och förtegs av den officiella massmedia, till hundra procent i händerna på den colombianska oligarkins 3-4 klaner som äger republiken Colombia, däribland 98 procent av all betydande medier.
Bluffen mot Ecuador– Raul Reyes, mer än en gerillasoldat, var en diplomat, en politiker, dessutom en politiker som var i full färd med frigivandet av fångarna i djungeln. Enligt alla officiella informationer som vi förfogar över var han fast besluten att frige Ingrid Betancourt, sa Ignacio Ramonet, chefredaktör för Le Monde Diplomatique, till Radio Café Stereo och nyhetsbyrån ANNCOL genom journalisten Ricardo León, när den franske journalisten och författaren besökte Sverige den 18 mars i år [2].
Och det är sant. Raul Reyes var mannen som höll i de internationella kontakterna inom den högsta gerillastaben, El Secretariado. Han var också ansvarig för det Södra Gerillablocket och den Internationella Kommission inom FARC. Via dessa kontakter var han i ständig kontakt med besök och därmed också enklare att spåra upp.
Ecuadors minister för den interna och externa säkerheten, Gustavo Larrea, var en av dem som hade samtal med Raul Reyes för att underlätta frigivandet av gerillans cirka 45 militära officerare och tre höga colombianska politiker. Han fick känna på hur den psykologiska krigföringen från den militära underrättelsetjänsten i Colombia inte skyr några som helst medel. När uppgifterna om det påstådda innehållet i Reyes’ dator börja filtreras av säkerhetstjänsten i Bogota publicerades ett foto som påstods föreställa Larrea. I själva verket föreställde det Patricio Echegaray, generalsekreterare för Argentinas Kommunistiska Parti under ett besök han gjorde hos Reyes i djungeln 2004. Men målet, att ”plantera” tvivel och framställa Ecuador som ett ”värdland” för gerillan var nått och hysterin bland colombianska medier nådde Göbbelsnivå.
Uribes ”Franska kort”Hur var det möjligt att USA och den colombianska militären lyckades fastställa den geografiska positionen för att senare bomba gerillalägret? är frågan som många har ställt sig.
Den liberala kvinnliga senatorn Piedad Cordoba, som tillsammans med Chavez har medverkat till att underlätta frigivandet av sex av gerillans civila krigsfångar, uppgav den 16 mars till den kontinentala TV-kanalen Telesur, att en politisk rådgivare i det franska utrikesdepartementet, Mario Sandoval, med förflutet från den argentinska militärdiktaturen, vid ett av mötena med Reyes hade överlämnat en satellittelefon till denne för ”att underlätta kontakterna och samordningen vid frigivandet av Ingrid Betancourt”.
Den ansedda webbportalen Red Voltaire, skriver den 26 mars [3] under rubriken ”Ingrid Betancourt: Den franske presidenten Nicolás Sarkozys dubbelspel”, att den Nationella Kommissionen över Försvinnanden av Personer (Conadep), ett statligt organ som undersöker militärjuntans (1976-1983) brott, säger att Mario Sandoval var lärare för Argentinas Polishögskola i slutet av 1970-talet och begick flera brott (ärende 1076/1163). Den colombianska dagstidningen El Tiempo, uppgav i en artikel förra året att Sandoval för närvarande arbetar som rådgivare till den högsta befälstaben i Frankrike.
Den mexikanska dagstidningen La Jornada rapporterade [4] den 17 mars i en utförlig artikel om Sandovals bakgrund och förflutna. År 2002 närvarande Sandoval på en konferens som arrangerades av Argentinas Krigshögskola som ”ombud” för EU. Temat för konferensen var ”Fredsamtal i Colombia” och handlade om att ge argentinska militärer en föreläsning om Colombia. Det året inleddes legaliseringen av de paramilitära grupperna i AUC, en process som stöddes politiskt och ekonomiskt av Sverige och Holland och senare hela EU. Amnesty International karaktäriserade den nya lagen som skulle demobilisera paramilitärerna för en ”Lag om Straffrihet”.
Sandovals medarbetare och följeslagare på konferensen i Buenos Aires presenterade sig mycket riktigt som ”Befälhavare inom AUC”, vilket fick till följd att de militära arrangörerna avbröt konferensen.
Enligt den argentinska dagstidningen Pagina 12 och Le Monde Diplomatique är Sandoval också en av intrigörerna bakom anklagelsen att de så kallade ”piqueteros”, stridbara sammanslutningar av arbetslösa argentinare, skulle ha förbindelser med FARC, anklagelser som de fascistiska högergrupperingarna i Argentina har påstått sedan dessa grupper bildades under och efter den ekonomiska krisen 2001.
Men enligt flera vittnesmål är eller var Mario Sandoval politisk rådgivare till AUC. I hans sällskap finns annan argentinare, Juan Antonio Rubbini Melato,. Han intervjuades i den colombianska veckotdiningen El Espectador den 25 februari 2007, en intervju som hängdes upp på paramilitärernas egen webbportal [5] under rubriken ”AUC:s egen Che”, en skymf mot den Heroiske Gerillakrigaren.
Enligt El Tiempo deltog både Rubbini och Sandoval som politiska rådgivare till AUC. De anses vara de politiska arkitekterna bakom det beryktade mötet den 2001 i den lilla colombianska byn Santa Fe de Ralito. Där, inför 50 civila politiker, elva kongressmän, flera länsguvernörer och borgmästare, presenterade AUC sin politiska programdeklaration som handlar om hur en paramilitär maffiastat i Colombia växer fram. I dag, den 1 april 2008, är 99 kongressledamöter, eller 37,5 procent av den colombianska kongressen, bakom galler eller är arresterade, misstänkta för att utgöra strategiska brickor i denna paramilitära maffiastat.
Men enligt en kommuniké från den franska ambassaden i Bogota uppger man att Sandoval inte uppbär en officiell tjänst hos Nicolas Sarkozy vilket inte är samma sak som att han kan ha anlitats som konsult i konkreta frågor där han har kännedom. Och vad kan han bäst? Polisrepression och Colombia.
Uribe: Stoppa alla kanaler till FARC!Uribe är besatt av att strypa all slags information om gerillan, dess politiska förslag och program och alla slags kanaler där gerillan kan uttrycka sig. Därför har den flera gånger vänt sig till den svenska regeringen och dess myndigheter och krävt att regeringen ska förbjuda exilorganisationernas radiostation Cafe Stereo, [6] nyhetsbyrån Anncol [7] och dess föreningar, bland dem Föreningen Jaime Pardo Leal. Hittills har ingen, varken Göran Perssons eller Fredrik Reinfeldts regering backat för de aggressiva påtryckningarna, som naturligtvis har USA-regimens stöd. Och det skulle naturligtvis vara makabert, att de som flytt undan den statliga terrorismen och de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia, här ska utsättas för samma terrorism från staten. Det hör till saken att Uribe är den som utpekas som Paramilitärens Gudfader och som hyllades av Medellinkartellen Pablo Escobar som ”mannen som har gett oss flygtillstånd så att vi slipper simma till Miami med kokainet”. Pentagon slog i en hemlig rapport som offentliggjordes 2001 av News Week fast att Uribe stod i tjänst hos Escobar och Medellinkartellen och placerade in Uribe som Nr. 82 på en lista av 103 personer som arbetade för den fruktade knarkbaronen i Colombia.
Vad Uribe medvetet gjorde natten den 1 mars var att skjuta processen med frigivandet av gerillans krigsfångar i sank. Uribe är beredd att offra de krigsfångar som gerillan håller, även om de i militär uniform har försvarat den korrumperade militaristiska stat som Uribe representerar. Därför bombades gerillalägret den 1 mars, nästan på dagen tre år efter att jag hade långa samtal och gjorde intervjuer kring i stort alla de centrala teman som rör den colombianska väpnade konflikten med Reyes. Och med sitt lugna, metodiska och övertygande sätt att presentera gerillans politiska och militära program stod det klart att FARC inte kan besegras men att gerillan, i denna stund, inte heller är kapabel att besegra den colombianska staten.
När jag fick beskedet om att Raul Reyes, Susannas och Arnobis läger hade bombats och att alla utom två kvinnliga gerillasoldater och en mexikansk studentska hade dödats av bomberna, befann jag mig i Venezuelas andra stad Maracaibo. Nyheten skakar om en eftersom man under veckor får en alldeles speciell kontakt med dem som befinner sig i lägret. Och 2005 befann jag mig kanske en halv dagsmarsch från den plats där lägret bombades, fast på den colombianska sidan.
Men varför bombades lägret? Denna är bakgrunden.
Latinamerikas väg mot Monroe
Monroedoktrinen som förfäktar att länderna söder om Rio Bravo utgör USA:s bakgård har aldrig upphört att gälla mot de latinamerikanska folken. Även om USA inte i lika hög grad som under förra seklet har intervenerat militärt, framför allt efter det förnedrande militära-politiska nederlaget i Vietnam 1975, har den ekonomiska krigföringen via olika frihandelsavtal eller andra påtryckningar varit minst lika effektiv. Nästan inga svenska reportrar i Latinamerika skrapar egentligen inte mer än på ytan i frågan om vilka som är USA:s strategiska intressen och ger därmed ej heller opinionen några riktlinjer som gör att situationen lättare kan förstås.
I fyra punkter i det utrikespolitiska dokumentet ”Santa Fe IV” [8] från år 2000, konkretiserar Lewis Thambs [9] och Jeanne Kirkpatrick, två republikanska kallakrigare men framför allt ideologiska arkitekter för det republikanska partiets utrikespolitik visavi Latinamerika, vad USA strävar efter i Latinamerika den närmaste tiden:
1. Kontroll över sund och farleder på Atlantkusten.
2. Tillgång och utnyttjande av Panamakanalen.
3. En säker farled runt Kap Horn som ingår i det strategiska marina scenariot.
4. Skapa försäkringar att hemisfärens (kontinentens, reds anm.) länder inte är fientliga i förhållande till vår oro för den 'Nationella Säkerheten'. Dessutom ska hemisfärens naturresurser stå till vårt förfogande för att tillfredsställa våra nationella prioriteringar. En 'Monroedoktrin' om man så vill.
Men Latinamerika accepterar i dag inte Bushs Monroedoktrin från 1823. Hade det republikanska partiet haft majoritet i kongressen skulle Venezuela i dag redan ha bakats in i "De Ondas Gäng" i sällskap med Kuba med flera. Så hur ska oljeoligarkin och det militärindustriella komplexet, de två verkliga maktfaktorerna i och utanför Vita huset, bära sig åt för att få en majoritet och stöd för aktioner mot Venezuela, ett Venezuela som inte bara har världens största energireserver utan också förfogar över världens 8:e största sötvattenreserver, enorma järnmalmstillgångar och en gigantisk biodiversitet?
Den bepansrade Laptopen
Attacken och bombningen natten den 1 mars mot gerillalägret där FARC-ledaren Raul Reyes uppehöll sig innebar att USA-Bogota slog flera flugor i en smäll. Operationen följer samma mönster som när USA förberedde terrängen inför kriget mot Irak. Invasionsstyrkan som trängde in på ecuadorianskt territorium hade ett centralt mål framför alla andra; finna och föra tillbaka till colombianskt territorium den dator som Raul Reyes kommunicerade med övriga gerillafronter. Den beslagtagna datorn har nu blivit en guldgruva för alla fantasifulla CIA-konspirationer mot Venezuela, Ecuador, FARC och privatpersoner och organisationer. Att datorn skulle ha klarat sig har alla dataexperter av hårdvaror undantagslöst uteslutit. Ta en titt på gerillaledarens klocka som stannade på 00:26 då de första bomberna fälldes, skulle en laptop som är oerhört känslig ha klarat sig men inte klockan?
– Raul Reyes’ laptop har nu blivit källan för alla slags urskillningslösa lögner mot alla som sätter sig upp mot Imperiet", summerade Chavez inför utländska reportrar i tisdags förra veckan.
PGP-kryptering
Vad medierna också har förtigit är att FARC kommunicerar via krypterad PGP-skrift i operativsystemet DOS, föregångaren till Windows. Detta är omöjligt att ”låsa upp” i klartext utan att du har tillgång till krypteringsnycklarna. Därför är denna programkryptering förbjuden i USA. Pentagon har gjort allt för att tvinga Europa och resten av världen att gå över till annan datorbaserad kryptering som USA lätt kan ”låsa upp”. Men Europa vägrar, bland annat för att skydda sin egen industri.
En dag i gerillalägret instruerade mig Raul Reyes och hans radiooperatör Eliana, med 35 år i gerillan, hur de krypterar eller dekrypterar ALLA meddelanden som kommer från FARC:s olika fronter eller gerillablock. Dessa operationer genomförs på disketter för att inte lämna ett enda spår på hårddisken, trots att det är PGP-filer. Varje eftermiddag brände Reyes alla papper som skulle kunna efterlämna spår i händelse av att lägret skulle attackeras. Så strikta är reglerna för kommunikationerna inom gerillan. Den vet att den har världens mest avancerade stormakt i militärteknologi som sin fiende och ger därför inte denna något gratis.
** Med de tre datorerna som den colombianska styrkan tog med sig till Bogota och som omedelbart sändes till Pentagon för översyn, har såväl USA som president Alvaro Uribe i Bogota dragit i gång en internationell massmediekampanj som saknar motsvarighet.
Enligt de dokument som redan några dagar efter attacken offentliggjordes så fick USA det man ville: Venezuelas president Hugo Chavez har inte bara överlämnat 300 miljoner dollar till FARC, han har också skänkt 50 kg uran för att bygga atombomber. Därmed har terroristkortet blivit brännande och beviset är att det kommer från gerillaledarens egen laptop. Av en tillfällighet ”påträffades” 30 kg anrikat uran vid en vägkant i Bogota förra veckan efter ”information” av två angivare. Myndigheterna säger att uranet visserligen inte går att använda till att tillverka kärnvapen, men ändå, tvivlet är sått. Bättre att förekomma än förekommas.
Ecuadors ”brott”
** Venezuelas folk är i dag inte ensamt om att vilja vara fria i Latinamerika. I Ecuador vann den breda demokratiska vänsterfronten ”Alianza País”, fosterlandsalliansen, både presidentvalet i november 2006 som valet i juli förra året av deputerade till en församling som ska utarbeta en ny grundlag för landet. Attacken mot Reyes ägde rum 36 timmar efter att den 9:e kommissionen i denna församling som leds av María Augusta Calle, antog en resolution som förbjuder utländska trupper och militärbaser på ecuadorianskt territorium. Den unge och populäre president Rafael Correa har också inlett ett intimt industriellt och ekonomiskt samarbete, främst inom oljeindustrin och utbildning, med Venezuela och Kuba och det har setts med starkt ogillande i State Departement.
** FARC-gerillan, som den tysk-mexikanske universitetsprofessorn och marxisten Heinz Dieterich anser vara en ”skyddsvall mot Venezuela och Ecuador mot USA-imperialismens annekteringsplaner av Latinamerika”, har också ansett tiden mogen för att överlämna de civila fångarna de har hållit. Och det trots att dessa kommer från den colombianska eliten där de flesta är kongressledamöter som har beslutat om att bjuda in både USA-trupper som att godkänna Plan Colombia, öka de väpnade styrkorna från cirka 225.000 till dagens dubbla antal. För att finansiera kriget har krigsskatterna tredubblats sedan Plan Colombia sjösattes år 2000.
Att en gerillakommendant som Ivan Marquez, från El Secretariado, skulle tas emot av Chavez i presidentpalatset i Caracas blev för mycket för Uribe som klippte alla band med Chavez och den kvinnliga senatorn Piedad Cordoba i december 2007. Paret fungerade som medlare och kontakter med gerillan för att förmå denna att släppa i första hand de civila fångarna, totalt ett tiotal.
Gerillalägret på ecuadoriansk mark
Raul Reyes var, enligt den militära underrättelsetjänsten i Colombia, den ende inom det högsta gerillabefälet som hade ansvaret för de internationella kontakterna, bland dem Frankrikes president Sarkozy men även med andra länder. Med bombningen klipptes alla internationella förbindelser med gerillan. Det var också Uribes och den colombianska militärens mål; döda gerillans utpost för att döda alla politiska öppningar som kan leda till fångutväxling och fred i Colombia.
"I diplomatiska kretsar (i Bogota) är det oro eftersom Reyes' död drabbar en humanitär överenskommelse. Enligt vad El Tiempo erfar var 'Reyes den enda kontakten med de tre länderna (Frankriken, Spanien och Schweiz)", skrev dagstidningen El Tiempo dagarna efter attacken [10].
Frågan till varför gerillalägret var beläget på ecuadoriansk mark kan ses just i att Ecuador, och främst landets säkerhetsminister, hade förhandlingar med Raul Reyes. Enligt alla källor var ett frisläppande av presidentkandidaten Ingrid Betancourt förestående. Men bombningen bokstavligen krossade alla sådana möjligheter rent fysiskt.
Mexikanska offer
** I Latinamerika växer både medvetenheten och den sociala, ekonomiska och politiska integrationen. Fem länder har bildat ALBA, motsatsen till USA:s ALCA, en frihandelsannektering av kontinenten. Bush&Rice anklagar Chavez för att destabilisera kontinenten efter att en miljon av de fattigaste latinamerikanerna som är eller var på gränsen att bli blinda har återfått synen efter att ha opererats av kubanska läkare. I onsdags invigdes bygget av världens största raffinaderi vid gränsområdet mellan Venezuela och Brasilien. Sjutton länder i Karibien, Central- och Sydamerika har anslutit sig till Petrocaribe, ett initiativ av Chavez. Den kontinentala TV-kanalen Telesur har blivit en reell utmanare till ytliga och Warnerstyrda CNN. Ett nytt raffinaderi byggs i Nicaragua och venezuelanska ingenjörer har reorganiserat och delvis byggt om raffinaderiet i Cienfuegos, Kuba, vilket är ytterligare en spik i USA:s blockadkista. Och så skulle vi kunna räkna upp massor av exempel.
Den 24-27 mars genomfördes i Ecuadors huvudstad Quito den 2:a kongressen för den Bolivarianska Kontinentala Samordningen (CCB) [10] som samlade hundratals delegater från alla länder söder om USA. Bland dem fem mexikaner som den 29 februari hade anlänt till Raul Reyes läger där de togs emot av gerillakommendanten och hans gerillasoldater. Ytterligare en stor delegation som kom från Quito var försenade och tvingades övernatta i den näraliggande staden Lago Agrio. Det blev deras räddning för klockan 00.25 den 1 mars bombades lägret och fyra av de fem mexikanerna slets sönder av tio ”smarta bomber och ett 30-tal klusterbomber.
De mexikanska universitetsstuderande var euforiska. Nu hade de möjligheten att berika sina akademiska studier genom att vara direkt på plats hos en av de högsta ledarna för den gerillarörelse som ett tiotal colombianska presidenter och generaler har försökt krossa militärt under närmare 50 års inbördeskrig. För Uribe var tidpunkten utan tvekan väl vald för här hade Uribe och hans generaler inte bara möjligheten att döda en av de sju i El Secretariado i FARC, utan även fysiskt likvidera de mest konsekventa representanterna för den växande revolutionära latinamerikanska rörelsen som hade genomfört en framgångsrik kongress i Quito.
Bomberna som denna natt fälldes med millimeterprecision slog här fyra flugor i en smäll.
USA:s flygbas i Ecuador
1999 rullade Herkulesplan från USA in på det som skulle bli USA:s flygbas i Manta, en liten stad vid stillahavskusten, 230 km från huvudstaden Quito men bara två minuters flygfärd till gränsen mot Colombia. Kontraktet för basen löd på tio år och officiellt sades det att basen skulle tjäna som en bas varifrån USA-flyg skulle rekognosera för att bekämpa knarkkartellerna och kokabladsodlingar i Colombia. Både i Ecuador och i Colombia hävdade dock en stor allmän opinion att basen hade ett syfte; spionera på vänstergerillan i FARC och underlätta den colombianska militärens krig mot gerillan.
Det fanns cirka 100 USA-militärer fram till 2001 då landningsbanan fördubblades och med det också det militära manskapet. Och det är från denna bas som den ecuadorianska militären nu påstår att bombningen av gerillalägret planlades i samarbete med den colombianska militären men utan Ecuadors vetskap.
– Sedan år 2000 när Plan Colombia inleddes har en strategisk allians mellan USA och Colombia konsoliderats, först för att bekämpa gerillan och därefter för att dra in grannländerna i detta krig. Det som händer i dag är en konsekvens av detta, säger IPS:s militära källa som vill vara anonym. Enligt avtalet mellan de bägge länderna får basen endast användas för antinarkotikabekämpning.
Vad som nu är viktigt för de ecuadorianska myndigheter är att registrera alla flygningar som ägde rum från och till Mantabasen 20 dagar innan bombningen. Vilka som befann sig ombord på planen, rutter, uppgifter och komplettera dessa uppgifter med andra utredningar och uppgifter.
USA-ambassadören i Quito, Linda Jewell, hävdar att inga USA-plan eller personal deltog i attacken den 1 mars, vilket avfärdas av delar av den militära ledningen i Ecuador:
– Den teknologi som användes, först för att upptäcka målet, alltså gerillalägret, och därefter för att attackera det, är USA-teknologi.
USA gjorde ”jobbet”
Självaste president Correa är av samma slutsats; ”den utrustning som användes (vid bombningen) finns inte hos de väpnade styrkorna i Latinamerika”.
Enligt militären avfyrades under natten med plan i hög fart uppskattningsvis fem så kallade "smarta bomber" som användes av USA i Gulkriget 1991. De har en imponerande precision och en felmarginal på bara en (1) meter. Enligt den militära källan så "kräver en bombattack med 'smarta bomber' piloter med erfarenhet av denna typ av operationer och de som har den är USA:s piloter.
– Därför tror vi att de (USA) gjorde 'jobbet' och därefter sa till colombianerna att 'åk nu och hämta kropparna' (på andra sidan gränsfloden, men 20 km in på ecuadorianskt territorium, reds. anm.) vilket de gjorde i Black&Hawkhelikoptrarna som transporterade de colombianska styrkorna till Ecuadors territorium.
Enligt den colombianska versionen fälldes tio "konventionella" bomber av fem Super Tucanoplan och tre A-37 av USA-fabrikat.
– A-37:orna fällde fem så kallade "smarta bomber" som användes av USA i Gulkriget 1991. De styrs av GPS (Global Position Satelity) och har en imponerande precision och en felmarginal på bara en (1) meter. Enligt den militära källan "kräver en bombattack med dessa 'smarta bomber' piloter med erfarenhet av denna typ av operationer. Och de som har den är USA:s piloter.
Enligt IPS:s militära källa kan USA:s direkta deltagande i bombningen av gerillalägret vara ännu större.
– De var USA-piloter, förmodligen från företaget DynCorp.
Detta privata legoknektsföretag, med uppdrag från Jugoslavien, Irak, Afrika och andra regionala konflikthärdar underhåller och förser sina uppdragsgivare med både vapen och militär personal. I Colombia har den privata USA-styrkan en maximal topp på 600 personer, men dessa privatföretag kan teoretiskt sett ta in obegränsat med militär personal från andra delar av världen än USA. Planen som bombade gerillalägret lyfte från USA:s flygbas Tres Esquinas i södra Colombia.
– Planen används för att bespruta kokabladsplantorna eller för att attackera gerillan och de flygs av reguljära USA-militärer eller anställda av privata företag som DynCorp.
Övervakar Venezuela och Ecuador
Den 12 november 2009 upphör USA:s kontrakt för sin militärbas i Ecuador. Den 17 mars antog den grundlagsstiftande församlingen slutligen beslutet om att förbjuda all utländsk militär personal eller byggandet av baser för utländsk trupp i Ecuador. I stället för att skrämmas har de patriotiska krafterna förstärkts, trots den USA-vänliga högeroppositionens försök att misstänkliggöra president Correa och i likhet med Uribe och Bush sammankoppla honom med FARC-gerillan.
Chefen för USA:s Södra Kommando, amiral James Stavridis, har via Mantabasen använt denna för att stödja de colombianska militära styrkorna i dess krig mot vänstergerillan. I ett senatsförhör den 6 mars i år uppgav Stavridis att hans land övervakar alla venezuelanska och ecuadorianska trupprörelser vid gränsen mot Colombia.
– Med USA:s fortlöpande hjälp är Colombia på väg att vinna freden. Framgångarna mot terrorismen är oåterkallelig, påstår Stavridis.
I juli 2001 sa den nu pensionerade översten och chefen för Krigsakademien i Ecuador, Fausto Cobo, att "Mantabasen ingår i Plan Colombia som ett hangarfartyg för USA".
Fram till april 2001, när USA-militären arbetade med att bredda och förlänga landningsbanan på Mantabasen fanns ett genomsnitt av hundra personer som genomfördes tre flyguppdrag per dag med spionplanet F3. En diplomatisk källa i USA sa till den brittiska dagstidningen The Financial Times, att i oktober det året anslöt sig ytterligare 200 USA-militärer och de efterföljande månaderna ännu fler uniformerade män och kvinnor från USA. Efter att landningsbanan hade förlängts och breddats inleddes flygningar med större och mer sofistikerade plan för rekognosering.
Awacplan på Mantabasen
I augusti 2006 uppgav dagstidningen Expreso att colombianska piloter opererade i samarbete med ecuadorianska i flygningar som utgick från Mantabasen. Rich Boyd, chef för flygskvadronen av Awacplan, försäkrade att en colombiansk flygofficer flög en av dessa plan. Boyd garanterade att när de flög över Ecuador lämnade den colombianske piloten cockpiten för att inte ta del av konfeditionell information om Ecuador. Samma sak skedde med den ecuadorianske piloten över colombianskt territorium.
Enligt Boyd förfogar USA sammanlagt över 27 Awacplan och tre av dessa opererar från Mantabasen. Varje plan kostar en (1) miljard dollar vilket är nästan dubbelt så mycket som budgeten för Ecuadors flygvapen 2005. Ett Awacplan kan avlyssna alla slags radio- eller kommunikationer i en radie av 321,8 kilometer. Inom denna radie återfanns gerillalägret där Raul Reyes och 20 av hans kamrater massakrerades natten den 1 mars.
Javier Delucca, USA:s befälhavare för Mantabasen sa några veckor innan bombningen att militärbasen i Manta har en strategisk nyckelställning för Plan Colombia. I Ecuador tolkades det som att landet, trots att både den allmänna folkopinionen som regeringen Correa upprepade gånger har understrukit att man vägrar att låta sig dras in i USA:s och Bogotaregimens krig mot gerillan, ändå är indraget i kriget i grannlandet.
Noter:
[1] Fuentes militares confirman que EEUU utilizó la base de Manta en Ecuador para el ataque al campamento. Kintto Lucas, IPS, Rebelión, 20 mars, 2008.
[2] Raul Reyes más que un combatiente era un diplomático, Ignacio Ramonet.
[3] Ingrid Betancourt: el doble juego del presidente francés Nicolás Sarkozy, Red Voltaire 26 mars.
[4] Ex represor argentino, integrante del Consejo de Defensa del presidente francés. Av Stella Calloni, 17 mars, 2008.
[5] Paramilitärernas egen webbportal
[6] Radiostationen Cafe Stereo,
[7] Nyhetsbyrån Anncol
[8] Santa Fe IV från år 2000
[9] Thambs var USA-ambassadör 1986 i Colombia och myntade "Knarkgerilla" men ertappades själv som "Knarkambassadör" eftersom han och John Negroponte, nuvarande andrechef i State Departement, var spindeln i "Irangateskandalen" i kriget mot sandinisterna i Nicaragua och FMLN-gerillan i El Salvador. Överste Oliver North och exilkubanska kontrarevolutionärer smugglade knark från Centralamerika till Los Angeles och andra USA-städer där det såldes. För pengarna köptes vapen till kontrarevolutionerna i Nicaragua hos Iran, som USA hade inlett en internationell blockad mot.
[10] Bolivarianska Kontinentala Samordningen (CCB)
[11] El Tiempo
