Colombia: Den blodiga kampen för rätten till jord. Catatumbo kämpar för det Autonoma Bondereservatet

"19 augusti, för en folkregering av arbetare och bönder. LEVE BONDESTREJKEN"

Under 53 dagar blockerade 20.000 colombianska bönder i nordöstra Colombia de viktigaste vägarna och skakade om centralregeringen i Bogota. Den utgjorde den största folkliga mobiliseringen under de senaste tio åren i Colombia.

Blockaden som koncentrerades på tre strategiska punkter, lamslog nästan hela länet Norte de Santander som gränsar till Venezuela i nordöst. Kravet är en jordreform där de 20.000 bönderna ska kunna organisera sina liv i ett autonomt Bondereservat. FARC-gerillan, som parallellt driver fredsförhandlingar med regeringen Santos i Havanna, ställde just detta krav efter att en nationell konferens, med deltagande av universitet, bondeorganisationer och folkrörelser som behandlade jordfrågan i december förra året, pekade på att de autonoma bondereservaten kan utgöra en viktig milstolpe för en varaktig fred i Colombia.

Orsaken till kriget

Den väpnade konflikten inleddes i maj 1964, det vill säga för nästan 50 är sedan. Då attackerades 48 män och kvinnor i det lilla bondesamhället Marquetalia av 17.000 infanterisoldater och flyg under överinseende av Pentagons män i Bogota. ”Plan Lasso” inleddes. Böndernas svar och försvar blev bildandet av FARC, Colombias väpnade revolutionära styrkor och leddes av den man som skulle bli den legendariske FARC-ledaren Manuel Marulanda, alias ´Tirofijo´, den pricksäkre.

Statens svar på böndernas krav på jord har alltid varit våldsamt. Men hoppet och möjligheten till fred ligger i att bönderna ges rätt till jord.

Exemplet från de 53 dagarnas kamp i Catatumbo sprids nu som ringar över vattnet i hela Colombia. Den 19 augusti utbryter en nationell bondeprotest över hela landet. I 54 andra regioner i Colombia ställer hundratusentals bönder samma krav som i Catatumbo, rätt till ett Autonomt Bondereservat. Den rätten finns också finns inskriven i den colombianska grundlagen. Den 1:a punkten i Fredsagendan mellan parterna i Havanna, handlar om jordfrågan. FARC och Santos kom överens om att Bondereservaten är en möjlighet till att fördela jorden.

Kvinnorna i spetsen

Bondekvinnor och ungdomar har under de 53 dagarnas kamp vuxit fram som litterära folkledare. Kvinnorna, som inte bara lever i ett allmänt machosamhälle som det colombianska, och än värre bland bönderna, har erövrat ett utrymme som tidigare var helt avsett för männen.

– Kvinnornas uppgift och insatser har varit av helt avgörande betydelse för den delseger vi har uppnått. De har lett massmöten och konferenser med tusentals bönder närvarande. De har representerat vår massrörelse inför pressen. Och detta vid sidan av sina traditionella organisatoriska uppgifter som att ansvara för transporter, livsmedel och sjukvård bland de 20.000 kamraterna. Tack vare kvinnorna har ALLA stått pall under de 53 dagar av konfrontation med armén och polisen.

Det säger César Jerez, språkrör och ledare för bönderna i Catatumbo.

César Jerez

Droner avlyssnade

Fyra bönder sköts ihjäl och ett hundratal skottskadades av arméns utplacerade krypskyttar som besköt de obeväpnade bönderna med AK-gevär, berättar Cesar.

– De satte inte bara in stridsflög som flög provocerande över oss utan även droner som avlyssnade alla slags kommunikationer från kamraterna. Det var en psykologisk krigföring som aldrig tidigare hade förekommit i Colombia. Men trots det vann vi den allmänna opinionen, tack vare medier som Telesur eller alternativa medier som Prensa Rural. De sociala nätverken fungerade som blixtsnabba kommandocentraler som mobiliserade solidaritet från hela Colombia, Latinamerika och stora delar av världen.

Kol och olja

När Flamman talar med Jerez har bönderna rensat bort alla vägblockader som varken armén eller den militariserade ESMAD-polisen lyckades att avlägsna. I tisdags inleddes förhandlingarna i Bogota kring böndernas 10-punktsprogram.

I Catatumbo finns det enorma reserver av kol och olja. Det är en avgörande orsak till varför Santosregeringen har vägrat att acceptera bildandet av ett Bondereservat. Ett planerat projekt för en kolgruva i dagbrott skulle förinta 71.000 hektar av regnskog, bördig mark och fördriva bönder och indianer. Över åtta (8) miljoner ton kol skulle grävas upp per år, enligt planen.

– Den colombianska eliten slår bakut mot Bondereservatet. För här sammanstrålar intressena hos olja, kol och matoljeproducenterna. Därför anlände paramilitären 1999 och massakrerade bönder, indianer och vänstern. Det är därför du kan se många av dessa ungdomar gå i spetsen för blockaden och protesterna eftersom det var tiotusentals barn som blev föräldralösa när paramilitären slaktade deras pappor för några år sedan, säger Cesar.

Paramilitärens kremeringsugnar

Det var också här som paramilitärerna byggde ugnar i bästa Nazistil där hundratals folkledare ut civilbefolkningen bokstavligen försvann i aska för att dölja spåren av den colombianska statens smutsiga krig. I Catatumboregionen fördrevs 100.000 människor, cirka 12.000 mördades och 600 är ”försvunna”.

– Det var Staten som skapade oss, det Paramilitära Monstret, sa Salvatore Mancuso, paramilitärernas ledare i en efterklok tanke i förhören mot honom.

Han ledde de paramilitära styrkorna i Catatumbo 1999 i allians med armén. Hans vittnesmål är obekväma för generaler och höga politiker. Det var makteliten som inte bara skapade paramilitären utan använde sig av dödsskvadronerna för att fördriva bönder och fysiskt likvidera all politisk opposition, allt för att behålla sina maktpositioner och exploatera naturresurserna, många gånger i allians med multinationella bolag som Dole eller Chiquita.

Utbildad i Sovjetunionen

När Flamman talar med Cesar Jerez håller han på och packar sin ryggsäck och förbereder sig för förhandlingarna med regeringen några dagar senare i huvudstaden Bogota. Han är född i en bondefamilj i den oerhört vackra Cimitarradalen i centrala Colombia där han också är ordförande för Bondereservatet.

Men hans högre studier avverkade han i den förra sovjetrepubliken Asjebardjan och utexaminerades som industrigeolog med olja och gas som experttema.

– Regeringens rådgivare och förhandlare mot bönderna har till största delen också sina studier från utlandet, men knappast från det forna Sovjetunionen. I stället är det främst Harvard eller Oxford. Så varför skulle inte bönderna också ha sina rådgivare med högre studier. Och jag tror knappast att de bryr sig att mina titlar inte är från Harvard, menar Cesar och skrattar.

Dick Emanuelsson

“Bönderna är de exkluderades Upprorsröst”

Heberto Diaz är ordförande för den största bondeorganisationen i Colombia, Fensuagro.

Miljoner colombianer i öppen strid mot nyliberalismen

TEGUCIGALPA / Jordlösa och småbönder, sjukvårdspersonal och lastbilschaufförer, risodlare och studenter och till och med dagmammor för ensamstående fattiga kvinnor har under snart tre veckor skakat om Colombia.

Det började som en planerad massaktion av Colombias åtta miljoner bönder. Men den förvandlades snart till en landsomfattande blockad av vägar och städer som omfattade och omfattar i stort alla folkliga samhällsgrupper. Även småföretagare som drabbats av konsekvenserna av frihandelsavtalet med USA har anslutit sig för att ställa också sina krav mot regeringen Juan Manuel Santos. Regeringen upplever den värsta krisen någonsin.

Den 30 augusti var över 2,3 miljoner colombianer ute på gator, torg och landsvägar i de 32 länen. Santos förlorade kontrollen och gjorde som alla hans tidigare föregångare, han kallade in 50.000 militärer, en tiondel av Colombias väpnade och polisiära styrkor. Huvudstaden Bogota intogs av nära 10.000 militärer och tusentals antiupprorspoliser. Ett dussintal har dödats och ett par hundra har skadats eller sårats av skottlossning från de uniformerade. Närmare 1.000 colombianer har fängslats under massaktionerna.

Heberto Diaz är ordförande för den största bondeorganisationen i Colombia, Fensuagro.

– Bönderna är de exkluderades Upprorsröst. Vi har återvänt till den politiska estraden och går inte att negligeras, säger han på telefon till Flamman.

Rätten att framföra sina krav i Colombia har alltid varit förenat med stora risker. Heberto Diaz har begravt över 1.100 av Fensuagros medlemmar men han säger att det finns ingen återvändo för miljoner fattiga, främst på landsbygden, har inget att förlora.

62,3 % av jorden kontrolleras av 1%

Vilka är då böndernas krav mot regeringen?

– Vi kräver att regeringen sätter in alla slags åtgärder för att lindra krisen på landsbygden i form av lagar, prissättning av våra produkter, sänkning av bensinpriserna.

– Den andra punkten handlar om jordegendom. I Colombia är 500.000 bondefamiljer utan jord eller har mindre än tre hektar. En (1) procent av egendomsägarna på landsbygden kontrollerar 62,3 % av den bästa fertila jorden. Totalt handlar det om femtio miljoner hektar som är i händerna på mäktiga landägare. I Colombia tillåts inte en jordreform. Vi kräver därför att tillgången till jord demokratiseras. Vi är inte motståndare till att det existerar agroindustriella komplex som förfogar över jord. Men dessa kan inte stå över böndernas rätt till att bruka jorden.

Fredsförhandlingarna i Havanna

Samtidigt som den största massaktionen sedan generalstrejken 1977 pågår, för regeringen förhandlingar med FARC-gerillan i Havanna. Den första punkten av sex handlar just om jordfrågan. I december 2012, som ett resultat av förhandlingarna genomfördes i Bogota en nationell konferens om jorden.

– Hundratals organisationer från landsbygden och städerna deltog och över 800 förslag sammanfattades och överlämnades till regeringen och FARC. Gerillans förhandlare kondenserade dessa förslag i ett ”100-punkters program för landsbygden”. Inte någon tidigare regering har tagit våra krav på allvar. Men konferensen i december och den nuvarande massaktionen över hela Colombia, har visat att vi måste få möjlighet att framföra våra krav och tas på allvar.

Dick Emanuelsson

Gerillaledaren Manuel Marulandas änka: “FARC är för alltid min familj”

Sandra Ramírez, när hon anslöt sig till FARC-gerillan 1982, och nu i Havanna i fredssamtal.

Gerillaledaren Manuel Marulandas änka:

“FARC är för alltid min familj”

Fyrtio procent av gerillasoldaterna i FARC är kvinnor. Armésoldaterna säger öppenhjärtigt att de fruktar kvinnorna mer än männen i gerillan. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson beskriver i två reportage för Proletären Kvinnan i gerillan.

Sandra Ramirez har stridit i snart 30 år och under majoriteten av dessa år som den legendariske gerillaledaren Manuel Marulandas livskamrat. Med henne samtalade jag en eftermiddag i Havanna i en exklusiv intervju för det är gånger som journalister har haft möjligheten att intervjua henne.

Hennes mörka ögon iakttog mig minutiöst den där dagen i slutet av mars 1988 då jag anlände till gerillans centrala bas, en tre dagar resa på häst från Bogotas utkanter. Nästan 25 år senare träffas vi igen i Havanna och jag tycker att hon inte har åldrats nämnvärt, trots kriget och förlusten av Manuel Marulanda, FARC-gerillans legendariske befälhavare och Sandras livskamrat.

Det blir omfamningar och personliga och politiska tillbakablickar.

– Vi var en fattig bondefamilj. Vi odlade kaffe, kakao, sockerrör och vi hade några kor för den egna överlevnaden. När jag fyllde 17 år bestämde jag mig för att ansluta mig till gerillan, att söka nya horisonter. Jag lämnade mina 14 syskon bakom mig i Santander del Sur, i centrala Colombia, för att delta i kampen för det Nya Colombia.

Krigspsykos hos USA:s krigsveteraner

Tusentals krigsveteraner i USA tar varje år livet av sig på grund av krigspsykos och andra faktorer från USA:s imperialistiska krig världen över. Men Sandra och hennes kamrater som har stridit i åratals mot den mest erfarna militärapparaten i Latinamerika menar att “har du den inre starka övertygelsen om att till och med livet är insatsen som vi måste betala för att slå tillbaka förtrycket och krigets krafter och bygga det Nya Colombia, ja då är du beredd att göra det”.

 

Gerillasoldater på marsch mot nya uppgifter. Fyrtio procent av FARC-gerillans kader utgörs av kvinnor.

Där, 1988, i den östra delen av Anderna, bara 20 minuter med helikopter från Bogota, förundrades jag över det stora antalet gerillakvinnor. Mellan 35-40 procent var och är kvinnor i FARC. Tio år senare, längst ner i södra Colombia blev jag också medveten om den fysiska styrkan de representerar. Stridshelikoptrar hade flugit över lägret och befälhavaren för den 48:e fronten beslöt då att flytta lägret fem kilometer längre in i djungeln för att undvika eventuella bombningar. Som arbetsmyror började gerillasoldaterna att förflytta alla sina inventarier. Jag hade en “caleta”, min säng som bestod av tre sju tums breda bräder som var och en vägde rejält. Fem kilometer i 30 graders värme och en luftfuktighet som uppgick till 99 %. Efter en kilometer på djungelstigar blev jag omkörd av ´La Chinita´, Marcela, en 18-årig gerillatjej som på axeln bar på mina två (Sic!) sista bräder. . . .

Och trots trettio år i berg och djungler och ett krig som intensifierats allt mer under de senaste tjugo åren, stod Sandra där i Havanna och bar log stort, till synes omärkt av krigspsykoser.

“Sexslavar” och psykologisk krigföring

Hennes deltagande i gerillans fredsdelegation uppmärksammades stort av den colombianska pressen men hon vägrade att ge intervjuer med undantag för denne skrivare samt en kvinnlig kollega från IPS.

* Pressen i Colombia har redan kört igång maskineriet för att misskreditera FARC och ytterst kvinnorna i gerillan genom att damma av den gamla anklagelsen om att gerillakvinnorna är “sexslavar till gerillabefälen”.

– Under mina trettio år i FARC har jag aldrig konfronterats med någon som helst substans i dessa anklagelser. Det är en lögn som upprepas lika vanligt som den kapitaliska krisens cykel, att vi skulle tvingas att samleva med någon mot vår vilja. Nej, kvinnan i FARC är fri att själv bestämma med vem den vill leva och dela sin fritid med, fri att säga sitt hjärtas mening. Hon är fri, så fri till skillnad mot kvinnan i det andra Colombia som av historisk tradition underordnar sig, till och med i lagen, sin man. Kvinnan i gerillan är fri att, när förhållandet inte fungerar, separera om hon eller han vill.

Sandras med sin livskamrat, den legendariske grundaren av FARC, Manuel Marulanda.

Inga förmåner

Sandras förhållande var inte med vem som helst utan Manuel Marulanda. Han var grundaren av FARC och den gerillaledare som den colombianska oligarkin under nära femtio år jagade och försökte att döda. Men Marulanda dog i en hjärtattack den 26 mars 2008. Då hade han, Sandra och närmare 2.000  gerillasoldater, som utgjorde Marulandas säkerhetstrupper, stridit under flera månader mot cirka 10.000 soldater ur arméns specialstyrkor som med understöd av bombflyg och armador av Black&Hawkhelikoptrar inte lyckades med sin besatta uppgift att döda FARC-gerillans grundare. Hans kropp vilar någonstans i bergen eller Colombias djungel och fler än en general och president kommer att läggas i graven och förbanna den man som de jagade i ett helt liv. Bilden på en sörjande och gråtande Sandra, som stod över kistan, publicerades över hela världen efter att FARC:s tidning Resistencia, publicerade den.

– Mitt förhållande till Manuel innebar inga som helst förmåner. Tvärtom ligger det ett ännu större ansvar att vara ett revolutionärt exempel inför de andra kamraterna. Men jag vill understryka att mitt kollektiva ansvar att fylla de dagliga uppgifterna alltid utförs tillsammans med de övriga kamraterna, trots mediernas fantasiskrivningar och psykologiska krigföring för att svärta ned gerillan.

“En solidarisk familj”

Även om Sandra lämnade sina föräldrar och 13 syskon bakom sig 1982, så fann hon en ny familj.

– Här får du en ny stor och solidarisk familj som vägleder dig i livet. Gerillasoldaten vet att han kan stupa i kampen och vi är inte okänsliga inför döden, tvärtom. Vi sörjer varje kamrat som faller och han glöms inte, i kampen hyllar vi honom med att slåss än mer för freden, för segern mot en fiende som deklarerat krig mot sitt eget folk.

– Din familj i FARC är i alla ögonblick alert för att du inte är ensam när du är sjuk, kamraterna vakar över dig, tvättar dina kläder och förser dig med mat. Om han stupar ersätts han alltid med en annan kamrat. Denna kollektiva solidaritet är den som förenar oss och gör oss moraliskt och psykiskt starka när fienden attackerar oss. Mediernas antikommunistiska soppa är vad den är, krigspsykologi i Göbels anda för att isolera oss från massorna. 

Fredssamtalen och kvinnan

* Nu befinner vi oss i Havanna som är platsen för fredssamtalen mellan regeringen Santos och FARC. Vilka förhoppningar hyser du och hur kan en verklig fred förändra den eländiga situationen för den förkrossande majoriteten av Colombias kvinnor?

Vilken framtid har Carmen Alicia Florián med sina 10 barn
i Usme, södra Bogota där miljoner lever i extrem fattigdom.

– Kapitalismen förvandlade den colombianska kvinnan till ett objekt för att exploateras på en rad områden. Men hennes befrielse är inte isolerad från folkets kamp för sin befrielse. Tvärtom, den är en nödvändighet för att också kvinnan ska kunna befrias.

– I dag förvandlas kvinnorna i mitt land till kroppar utan själ, hjärta eller hjärna. Dessa dokusåpor som nu dessutom kombineras med en kommersiell inriktning och förhärligande av knarkkartellerna är i dag en kommersiell exportprodukt. Samtidigt påstår sig staten bekämpa knarkkartellerna. Nu är det i stället dokusproducenterna som inhåvar miljoner dollar på att saluföra denna sjuka kultur som är en spegelbild av det samhälle som kapitalismen skapade i Colombia.

Kvinnor som kämpar

– I det Nya Colombia som FARC slåss för ska kvinnan ha samma plats som mannen för att bestämma, delta och vara aktiv i samhällslivets alla områden. Och det finns en rad exempel på hjältemodiga kvinnor som kan vara exempel, som till exempel “Kvinnorna från Soacha” (kommun i södra Bogota). De tog upp kampen mot den statliga terrorismen som grep, kidnappade och mördade deras söner som senare presenterades som “gerillasoldater stupade i strid med armén”. Generalerna ville uppvisa konkreta resultat i kampen mot gerillan, krav som Alvaro Uribe, Medellinkartellens och paramilitärernas representant, krävde. Rapporterna från olika internationella och nationella människorättsorganisationer talar om tusentals unga colombianer som kidnappades av armépatruller och som avrättades som om de vore djur. I regionen Macarena upptäcktes Latinamerikas största massgrav med över 2000 offer för armén.

– Därför uppmanar vi från Havanna alla colombianska kvinnor att delta i utarbetandet av ett verkligt demokratiskt fredsavtal som lägger basen och de första stenarna i folkets befrielse. Utan kvinnornas deltagande är den striden svår att vinna.

* Om freden uppnås, vad är ditt mål och vad vill du göra i det civila samhället?

Hon ser för första gången lite nervös ut, för frågan har av logiska skäl varit något främmande under hennes senaste 30 år. Men finner sig snabbt.

– FARC är för alltid min familj och i FARC har jag funnit en familj som har stött mig i alla svåra ögonblick som jag har upplevt. Mitt liv är med FARC, att vara här bland kamraterna. Och om ordern ges att “Sandra har följande uppgift”; så kommer jag uppfylla den som jag har gjort under mina trettio år i gerillan. Mitt liv är FARC.

Video, intervju med Sandra Ramirez:

http://youtu.be/uNhApeITOVE

I nästa nummer:

“Från Holland till Colombias djungel”.

Den förre detta holländska lärarinnan Tania Nijmeijer anslöt sig till FARC-gerillan 2002 och blev ´Alexandra Nariño´. I Havanna fyller hon en viktig roll både i fredsförhandlingarna som i kontakt med den internationella pressen. State Departement har krävt henne utlämnad för att ha deltagit i nerskjutandet av ett Cessnaplan som transporterade tre CIA-agenter i oktober 2003.