 |
| Sandra Ramírez, när hon anslöt sig till FARC-gerillan 1982, och nu i Havanna i fredssamtal. |
Gerillaledaren
Manuel Marulandas änka:
“FARC är för alltid min familj”
Fyrtio procent av gerillasoldaterna i FARC
är kvinnor. Armésoldaterna säger öppenhjärtigt att de fruktar kvinnorna mer än
männen i gerillan. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson beskriver i två
reportage för Proletären Kvinnan i gerillan.
Sandra Ramirez har stridit i snart 30 år och under majoriteten av dessa år
som den legendariske gerillaledaren Manuel Marulandas livskamrat. Med henne
samtalade jag en eftermiddag i Havanna i en exklusiv intervju för det är gånger
som journalister har haft möjligheten att intervjua henne.
Hennes mörka ögon iakttog mig minutiöst den där
dagen i slutet av mars 1988 då jag anlände till gerillans centrala bas, en tre
dagar resa på häst från Bogotas utkanter. Nästan 25 år senare träffas vi igen i
Havanna och jag tycker att hon inte har åldrats nämnvärt, trots kriget och
förlusten av Manuel Marulanda, FARC-gerillans legendariske befälhavare och
Sandras livskamrat.
Det blir omfamningar och personliga och politiska tillbakablickar.
– Vi var en fattig bondefamilj. Vi odlade kaffe,
kakao, sockerrör och vi hade några kor för den egna överlevnaden. När jag
fyllde 17 år bestämde jag mig för att ansluta mig till gerillan, att söka nya
horisonter. Jag lämnade mina 14 syskon bakom mig i Santander del Sur, i
centrala Colombia, för att delta i kampen för det Nya Colombia.
Krigspsykos hos USA:s krigsveteraner
Tusentals krigsveteraner i USA tar varje år livet
av sig på grund av krigspsykos och andra faktorer från USA:s imperialistiska
krig världen över. Men Sandra och hennes kamrater som har stridit i åratals mot
den mest erfarna militärapparaten i Latinamerika menar att “har du den inre starka
övertygelsen om att till och med livet är insatsen som vi måste betala för att
slå tillbaka förtrycket och krigets krafter och bygga det Nya Colombia, ja då
är du beredd att göra det”.
 |
| Gerillasoldater på marsch mot nya uppgifter. Fyrtio procent av FARC-gerillans kader utgörs av kvinnor. |
Där, 1988, i den östra delen av Anderna, bara 20
minuter med helikopter från Bogota, förundrades jag över det stora antalet
gerillakvinnor. Mellan 35-40 procent var och är kvinnor i FARC. Tio år senare,
längst ner i södra Colombia blev jag också medveten om den fysiska styrkan de
representerar. Stridshelikoptrar hade flugit över lägret och befälhavaren för
den 48:e fronten beslöt då att flytta lägret fem kilometer längre in i djungeln
för att undvika eventuella bombningar. Som arbetsmyror började
gerillasoldaterna att förflytta alla sina inventarier. Jag hade en “caleta”,
min säng som bestod av tre sju tums breda bräder som var och en vägde rejält.
Fem kilometer i 30 graders värme och en luftfuktighet som uppgick till 99 %.
Efter en kilometer på djungelstigar blev jag omkörd av ´La Chinita´, Marcela,
en 18-årig gerillatjej som på axeln bar på mina två (Sic!) sista bräder. . . .
Och trots trettio år i berg och djungler och ett
krig som intensifierats allt mer under de senaste tjugo åren, stod Sandra där i
Havanna och bar log stort, till synes omärkt av krigspsykoser.
“Sexslavar” och psykologisk krigföring
Hennes deltagande i gerillans fredsdelegation
uppmärksammades stort av den colombianska pressen men hon vägrade att ge
intervjuer med undantag för denne skrivare samt en kvinnlig kollega från IPS.
* Pressen i Colombia har
redan kört igång maskineriet för att misskreditera FARC och ytterst kvinnorna i
gerillan genom att damma av den gamla anklagelsen om att gerillakvinnorna är “sexslavar
till gerillabefälen”.
– Under mina trettio år i FARC
har jag aldrig konfronterats med någon som helst substans i dessa anklagelser.
Det är en lögn som upprepas lika vanligt som den kapitaliska krisens cykel, att
vi skulle tvingas att samleva med någon mot vår vilja. Nej, kvinnan i FARC är
fri att själv bestämma med vem den vill leva och dela sin fritid med, fri att
säga sitt hjärtas mening. Hon är fri, så fri till skillnad mot kvinnan i det
andra Colombia som av historisk tradition underordnar sig, till och med i
lagen, sin man. Kvinnan i gerillan är fri att, när förhållandet inte fungerar,
separera om hon eller han vill.
 |
| Sandras med sin livskamrat, den legendariske grundaren av FARC, Manuel Marulanda. |
Inga förmåner
Sandras förhållande var
inte med vem som helst utan Manuel Marulanda. Han var grundaren av FARC och den
gerillaledare som den colombianska oligarkin under nära femtio år jagade och
försökte att döda. Men Marulanda dog i en hjärtattack den 26 mars 2008. Då hade
han, Sandra och närmare 2.000 gerillasoldater,
som utgjorde Marulandas säkerhetstrupper, stridit under flera månader mot cirka
10.000 soldater ur arméns specialstyrkor som med understöd av bombflyg och
armador av Black&Hawkhelikoptrar inte lyckades med sin besatta uppgift att
döda FARC-gerillans grundare. Hans kropp vilar någonstans i bergen eller
Colombias djungel och fler än en general och president kommer att läggas i
graven och förbanna den man som de jagade i ett helt liv. Bilden på en sörjande
och gråtande Sandra, som stod över kistan, publicerades över hela världen efter
att FARC:s tidning Resistencia,
publicerade den.
– Mitt förhållande till
Manuel innebar inga som helst förmåner. Tvärtom ligger det ett ännu större
ansvar att vara ett revolutionärt exempel inför de andra kamraterna. Men jag
vill understryka att mitt kollektiva ansvar att fylla de dagliga uppgifterna
alltid utförs tillsammans med de övriga kamraterna, trots mediernas
fantasiskrivningar och psykologiska krigföring för att svärta ned gerillan.
“En solidarisk familj”
Även om Sandra lämnade sina
föräldrar och 13 syskon bakom sig 1982, så fann hon en ny
familj.
– Här får du en ny stor och
solidarisk familj som vägleder dig i livet. Gerillasoldaten vet att han kan
stupa i kampen och vi är inte okänsliga inför döden, tvärtom. Vi sörjer varje
kamrat som faller och han glöms inte, i kampen hyllar vi honom med att slåss än
mer för freden, för segern mot en fiende som deklarerat krig mot sitt eget
folk.
– Din familj i FARC är i
alla ögonblick alert för att du inte är ensam när du är sjuk, kamraterna vakar
över dig, tvättar dina kläder och förser dig med mat. Om han stupar ersätts han
alltid med en annan kamrat. Denna kollektiva solidaritet är den som förenar oss
och gör oss moraliskt och psykiskt starka när fienden attackerar oss. Mediernas
antikommunistiska soppa är vad den är, krigspsykologi i Göbels anda för att
isolera oss från massorna.
Fredssamtalen och kvinnan
* Nu befinner vi oss i Havanna som är platsen för
fredssamtalen mellan regeringen Santos och FARC. Vilka förhoppningar hyser du
och hur kan en verklig fred förändra den eländiga situationen för den
förkrossande majoriteten av Colombias kvinnor?
 |
| Vilken framtid har Carmen Alicia Florián med sina 10 barn i Usme, södra Bogota där miljoner lever i extrem fattigdom. |
– Kapitalismen förvandlade
den colombianska kvinnan till ett objekt för att exploateras på en rad områden.
Men hennes befrielse är inte isolerad från folkets kamp för sin befrielse. Tvärtom, den är en
nödvändighet för att också kvinnan ska kunna befrias.
– I dag förvandlas kvinnorna
i mitt land till kroppar utan själ, hjärta eller hjärna. Dessa dokusåpor som nu
dessutom kombineras med en kommersiell inriktning och förhärligande av
knarkkartellerna är i dag en kommersiell exportprodukt. Samtidigt påstår sig staten
bekämpa knarkkartellerna. Nu är det i stället dokusproducenterna som inhåvar
miljoner dollar på att saluföra denna sjuka kultur som är en spegelbild av det
samhälle som kapitalismen skapade i Colombia.
Kvinnor som kämpar
– I det Nya Colombia som FARC
slåss för ska kvinnan ha samma plats som mannen för att bestämma, delta och
vara aktiv i samhällslivets alla områden. Och det finns en rad exempel på hjältemodiga
kvinnor som kan vara exempel, som till exempel “Kvinnorna från Soacha” (kommun
i södra Bogota). De tog upp kampen mot den statliga terrorismen som grep,
kidnappade och mördade deras söner som senare presenterades som “gerillasoldater
stupade i strid med armén”. Generalerna ville uppvisa konkreta resultat i
kampen mot gerillan, krav som Alvaro Uribe, Medellinkartellens och
paramilitärernas representant, krävde. Rapporterna från olika internationella
och nationella människorättsorganisationer talar om tusentals unga colombianer
som kidnappades av armépatruller och som avrättades som om de vore djur. I
regionen Macarena upptäcktes Latinamerikas största massgrav med över 2000 offer
för armén.
– Därför uppmanar vi från
Havanna alla colombianska kvinnor att delta i utarbetandet av ett verkligt
demokratiskt fredsavtal som lägger basen och de första stenarna i folkets
befrielse. Utan kvinnornas deltagande är den striden svår att vinna.
* Om freden uppnås, vad är ditt mål och vad vill du göra i
det civila samhället?
Hon ser för första gången
lite nervös ut, för frågan har av logiska skäl varit något främmande under
hennes senaste 30 år. Men finner sig snabbt.
– FARC är för alltid min
familj och i FARC har jag funnit en familj som har stött mig i alla svåra
ögonblick som jag har upplevt. Mitt liv är med FARC, att vara här bland
kamraterna. Och om ordern ges att “Sandra har följande uppgift”; så kommer jag
uppfylla den som jag har gjort under mina trettio år i gerillan. Mitt liv är
FARC.
Video, intervju med Sandra Ramirez:
http://youtu.be/uNhApeITOVE
I nästa nummer:
“Från Holland till Colombias djungel”.
Den förre detta holländska lärarinnan Tania Nijmeijer
anslöt sig till FARC-gerillan 2002 och blev ´Alexandra Nariño´. I Havanna
fyller hon en viktig roll både i fredsförhandlingarna som i kontakt med den
internationella pressen. State Departement har krävt henne utlämnad för att ha
deltagit i nerskjutandet av ett Cessnaplan som transporterade tre CIA-agenter i
oktober 2003.
