Gerillaledaren Manuel Marulandas änka: “FARC är för alltid min familj”

Sandra Ramírez, när hon anslöt sig till FARC-gerillan 1982, och nu i Havanna i fredssamtal.

Gerillaledaren Manuel Marulandas änka:

“FARC är för alltid min familj”

Fyrtio procent av gerillasoldaterna i FARC är kvinnor. Armésoldaterna säger öppenhjärtigt att de fruktar kvinnorna mer än männen i gerillan. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson beskriver i två reportage för Proletären Kvinnan i gerillan.

Sandra Ramirez har stridit i snart 30 år och under majoriteten av dessa år som den legendariske gerillaledaren Manuel Marulandas livskamrat. Med henne samtalade jag en eftermiddag i Havanna i en exklusiv intervju för det är gånger som journalister har haft möjligheten att intervjua henne.

Hennes mörka ögon iakttog mig minutiöst den där dagen i slutet av mars 1988 då jag anlände till gerillans centrala bas, en tre dagar resa på häst från Bogotas utkanter. Nästan 25 år senare träffas vi igen i Havanna och jag tycker att hon inte har åldrats nämnvärt, trots kriget och förlusten av Manuel Marulanda, FARC-gerillans legendariske befälhavare och Sandras livskamrat.

Det blir omfamningar och personliga och politiska tillbakablickar.

– Vi var en fattig bondefamilj. Vi odlade kaffe, kakao, sockerrör och vi hade några kor för den egna överlevnaden. När jag fyllde 17 år bestämde jag mig för att ansluta mig till gerillan, att söka nya horisonter. Jag lämnade mina 14 syskon bakom mig i Santander del Sur, i centrala Colombia, för att delta i kampen för det Nya Colombia.

Krigspsykos hos USA:s krigsveteraner

Tusentals krigsveteraner i USA tar varje år livet av sig på grund av krigspsykos och andra faktorer från USA:s imperialistiska krig världen över. Men Sandra och hennes kamrater som har stridit i åratals mot den mest erfarna militärapparaten i Latinamerika menar att “har du den inre starka övertygelsen om att till och med livet är insatsen som vi måste betala för att slå tillbaka förtrycket och krigets krafter och bygga det Nya Colombia, ja då är du beredd att göra det”.

 

Gerillasoldater på marsch mot nya uppgifter. Fyrtio procent av FARC-gerillans kader utgörs av kvinnor.

Där, 1988, i den östra delen av Anderna, bara 20 minuter med helikopter från Bogota, förundrades jag över det stora antalet gerillakvinnor. Mellan 35-40 procent var och är kvinnor i FARC. Tio år senare, längst ner i södra Colombia blev jag också medveten om den fysiska styrkan de representerar. Stridshelikoptrar hade flugit över lägret och befälhavaren för den 48:e fronten beslöt då att flytta lägret fem kilometer längre in i djungeln för att undvika eventuella bombningar. Som arbetsmyror började gerillasoldaterna att förflytta alla sina inventarier. Jag hade en “caleta”, min säng som bestod av tre sju tums breda bräder som var och en vägde rejält. Fem kilometer i 30 graders värme och en luftfuktighet som uppgick till 99 %. Efter en kilometer på djungelstigar blev jag omkörd av ´La Chinita´, Marcela, en 18-årig gerillatjej som på axeln bar på mina två (Sic!) sista bräder. . . .

Och trots trettio år i berg och djungler och ett krig som intensifierats allt mer under de senaste tjugo åren, stod Sandra där i Havanna och bar log stort, till synes omärkt av krigspsykoser.

“Sexslavar” och psykologisk krigföring

Hennes deltagande i gerillans fredsdelegation uppmärksammades stort av den colombianska pressen men hon vägrade att ge intervjuer med undantag för denne skrivare samt en kvinnlig kollega från IPS.

* Pressen i Colombia har redan kört igång maskineriet för att misskreditera FARC och ytterst kvinnorna i gerillan genom att damma av den gamla anklagelsen om att gerillakvinnorna är “sexslavar till gerillabefälen”.

– Under mina trettio år i FARC har jag aldrig konfronterats med någon som helst substans i dessa anklagelser. Det är en lögn som upprepas lika vanligt som den kapitaliska krisens cykel, att vi skulle tvingas att samleva med någon mot vår vilja. Nej, kvinnan i FARC är fri att själv bestämma med vem den vill leva och dela sin fritid med, fri att säga sitt hjärtas mening. Hon är fri, så fri till skillnad mot kvinnan i det andra Colombia som av historisk tradition underordnar sig, till och med i lagen, sin man. Kvinnan i gerillan är fri att, när förhållandet inte fungerar, separera om hon eller han vill.

Sandras med sin livskamrat, den legendariske grundaren av FARC, Manuel Marulanda.

Inga förmåner

Sandras förhållande var inte med vem som helst utan Manuel Marulanda. Han var grundaren av FARC och den gerillaledare som den colombianska oligarkin under nära femtio år jagade och försökte att döda. Men Marulanda dog i en hjärtattack den 26 mars 2008. Då hade han, Sandra och närmare 2.000  gerillasoldater, som utgjorde Marulandas säkerhetstrupper, stridit under flera månader mot cirka 10.000 soldater ur arméns specialstyrkor som med understöd av bombflyg och armador av Black&Hawkhelikoptrar inte lyckades med sin besatta uppgift att döda FARC-gerillans grundare. Hans kropp vilar någonstans i bergen eller Colombias djungel och fler än en general och president kommer att läggas i graven och förbanna den man som de jagade i ett helt liv. Bilden på en sörjande och gråtande Sandra, som stod över kistan, publicerades över hela världen efter att FARC:s tidning Resistencia, publicerade den.

– Mitt förhållande till Manuel innebar inga som helst förmåner. Tvärtom ligger det ett ännu större ansvar att vara ett revolutionärt exempel inför de andra kamraterna. Men jag vill understryka att mitt kollektiva ansvar att fylla de dagliga uppgifterna alltid utförs tillsammans med de övriga kamraterna, trots mediernas fantasiskrivningar och psykologiska krigföring för att svärta ned gerillan.

“En solidarisk familj”

Även om Sandra lämnade sina föräldrar och 13 syskon bakom sig 1982, så fann hon en ny familj.

– Här får du en ny stor och solidarisk familj som vägleder dig i livet. Gerillasoldaten vet att han kan stupa i kampen och vi är inte okänsliga inför döden, tvärtom. Vi sörjer varje kamrat som faller och han glöms inte, i kampen hyllar vi honom med att slåss än mer för freden, för segern mot en fiende som deklarerat krig mot sitt eget folk.

– Din familj i FARC är i alla ögonblick alert för att du inte är ensam när du är sjuk, kamraterna vakar över dig, tvättar dina kläder och förser dig med mat. Om han stupar ersätts han alltid med en annan kamrat. Denna kollektiva solidaritet är den som förenar oss och gör oss moraliskt och psykiskt starka när fienden attackerar oss. Mediernas antikommunistiska soppa är vad den är, krigspsykologi i Göbels anda för att isolera oss från massorna. 

Fredssamtalen och kvinnan

* Nu befinner vi oss i Havanna som är platsen för fredssamtalen mellan regeringen Santos och FARC. Vilka förhoppningar hyser du och hur kan en verklig fred förändra den eländiga situationen för den förkrossande majoriteten av Colombias kvinnor?

Vilken framtid har Carmen Alicia Florián med sina 10 barn
i Usme, södra Bogota där miljoner lever i extrem fattigdom.

– Kapitalismen förvandlade den colombianska kvinnan till ett objekt för att exploateras på en rad områden. Men hennes befrielse är inte isolerad från folkets kamp för sin befrielse. Tvärtom, den är en nödvändighet för att också kvinnan ska kunna befrias.

– I dag förvandlas kvinnorna i mitt land till kroppar utan själ, hjärta eller hjärna. Dessa dokusåpor som nu dessutom kombineras med en kommersiell inriktning och förhärligande av knarkkartellerna är i dag en kommersiell exportprodukt. Samtidigt påstår sig staten bekämpa knarkkartellerna. Nu är det i stället dokusproducenterna som inhåvar miljoner dollar på att saluföra denna sjuka kultur som är en spegelbild av det samhälle som kapitalismen skapade i Colombia.

Kvinnor som kämpar

– I det Nya Colombia som FARC slåss för ska kvinnan ha samma plats som mannen för att bestämma, delta och vara aktiv i samhällslivets alla områden. Och det finns en rad exempel på hjältemodiga kvinnor som kan vara exempel, som till exempel “Kvinnorna från Soacha” (kommun i södra Bogota). De tog upp kampen mot den statliga terrorismen som grep, kidnappade och mördade deras söner som senare presenterades som “gerillasoldater stupade i strid med armén”. Generalerna ville uppvisa konkreta resultat i kampen mot gerillan, krav som Alvaro Uribe, Medellinkartellens och paramilitärernas representant, krävde. Rapporterna från olika internationella och nationella människorättsorganisationer talar om tusentals unga colombianer som kidnappades av armépatruller och som avrättades som om de vore djur. I regionen Macarena upptäcktes Latinamerikas största massgrav med över 2000 offer för armén.

– Därför uppmanar vi från Havanna alla colombianska kvinnor att delta i utarbetandet av ett verkligt demokratiskt fredsavtal som lägger basen och de första stenarna i folkets befrielse. Utan kvinnornas deltagande är den striden svår att vinna.

* Om freden uppnås, vad är ditt mål och vad vill du göra i det civila samhället?

Hon ser för första gången lite nervös ut, för frågan har av logiska skäl varit något främmande under hennes senaste 30 år. Men finner sig snabbt.

– FARC är för alltid min familj och i FARC har jag funnit en familj som har stött mig i alla svåra ögonblick som jag har upplevt. Mitt liv är med FARC, att vara här bland kamraterna. Och om ordern ges att “Sandra har följande uppgift”; så kommer jag uppfylla den som jag har gjort under mina trettio år i gerillan. Mitt liv är FARC.

Video, intervju med Sandra Ramirez:

http://youtu.be/uNhApeITOVE

I nästa nummer:

“Från Holland till Colombias djungel”.

Den förre detta holländska lärarinnan Tania Nijmeijer anslöt sig till FARC-gerillan 2002 och blev ´Alexandra Nariño´. I Havanna fyller hon en viktig roll både i fredsförhandlingarna som i kontakt med den internationella pressen. State Departement har krävt henne utlämnad för att ha deltagit i nerskjutandet av ett Cessnaplan som transporterade tre CIA-agenter i oktober 2003.

Sumapaz, tierra de luchas campesinas

¡“Feliz viaje a Casa Verde, Camarada”!

POR DICK EMANUELSSON

SAN JUAN DE SUMAPAZ / 030619 / El frío es cruel, es lo primero que pienso cuando miro por la ventana del carro, a los paisajes hermosos. La altura, 3.600 metros de la cordillera central de los Andes es una hermosura. Muchachos de 18-25 años, integrantes de los batallones de contraguerrilla caminan encapuchados (contra el frío) por la carretera, en camino a una misión.

Por la misma carretera anduve 15 años atrás. Esa vez, el destino era Casa Verde, la base central de las Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia, las Farc-EP. En esa época, el año -88, la guerrilla y el gobierno todavía mantenía un acuerdo de cese de fuego, firmado en mayo del 1984 entre el presidente Belisario Betancourt y el comandante guerrillero, Manuel Marulanda Vélez.

Me acuerdo que me impacté por la belleza de esta tierra de Sumapaz durante las tres jornadas de caballo que tenia que hacer. También me acuerdo el espanto que sentía el primer día y la primera vez en mi vida que tuvo que montar un caballo que me iba a llevar al campamento guerrillero. Partí con el caballo de la Localidad 20, que es el pueblito de San Juan de Sumapaz, y cuando llegué a la orilla de la bajada no pude creer lo que vi, que allá, unos mil metros abajo, iba yo montado en un caballo.

El caballo hizo vuelta con su cabeza y me miró, consciente de mi inseguridad y se paró no más. No se movió, y yo, feliz que el caballo no quiso ir más, comencé de bajar en pie hacia el fondo de la quebrada. De repente apareció un campesino atrás con diez mulas cargadas con sacos de maíz, trigo y harina, y me preguntó: ¿“Qué pasó?” y le conté que el Caballo (sic!) no quería bajar. El campesino se rió, consciente que no era el caballo que era el cobarde sino el rubio, o mono como dicen en Colombia.

“Camarada, me dijo, móntese el caballo no más, esto si tiene arreglo”.

Monté otra vez el caballo, sospechando lo peor. Y una vez sentado, el campesino me gritó: “Feliz viaje a Casa Verde, Camarada”! y pegó el caballo mío con un lazo. La bestia fue bestial conmigo los mil metros hacia la profundidad que pensé llegaría masacrado.

Fue la primera y divertida, ahora sí, experiencia de San Juan de Sumapaz.

15 años después, me río cuando me acuerdo ese día fatal a final del marzo, cuando se iba a reunir la segunda cumbre de la Coordinadora Guerrillera Simón Bolívar, constituida por las Farc, Eln, Epl, Quintín Lame y Prt.

No era casual que el lugar por la cumbre fue el páramo de Sumapaz. Aquí, la guerrilla de las Farc mantenía un fuerte control desde el 1966, cuando se quedó la base central del Secretariado de la organización insurgente. Estos 16.000 kilómetros cuadrados, solamente dos horas de viaje de Bogota, donde cuatro departamentos, Huíla, Cundinamarca, Tolima y Meta se juntan, también funcionó como corredor para la guerrilla de los departamentos y frentes de guerra en el sur y del este de Colombia. Era, como escribía El Tiempo el 23 de octubre 2000, “una punta de lanza hacia Bogotá”, por que queda a ‘tiro de fusil’ por la cercanía a la capital.

En esos días del octubre el año 2000, 4.000 hombres de las Fuerzas Militares capacitados para operaciones de alta montaña, con el apoyo de helicópteros artillados, tanques cascabel y artillería pesada, realizaron desde principios de septiembre la ‘Operación Aniquilador II’.

Desde esos días, las Fuerzas Militares han consolidado su presencia en esta tierra historia con luchas campesinas desde la década del -30, construyendo una base de alta montaña. Los combates han sido duros pero la fuerza militar se ha quedado.

TROPAS GUERRILLERAS de las FARC-EP en la Cordillera Oriental de los Andes.

El ejercito había intentado de recuperar esta gran zona ya el 9 de diciembre del 1991, cuando el presidente Cesar Gaviria ocupó Casa Verde. Los combates fueron duros y varios aviones Mirage y helicópteros fueron derribados. En poco tiempo la guerrilla recuperó el terreno.

Pero a parte la victoria militar Phyrrus, la gran derrota fue política, ya que las Farc no solamente pudo recuperarse de la perdida de Casa Verde, sino que triplicó sus combatientes durante la década -90. Gaviria, que rompió el acuerdo de cese de fuego el mismo día cuando los colombianos se fueron a las urnas para elegir una constituyente, terminó muy desprestigiado por haber perdido una oportunidad de llegar a un proceso de paz profundo y real. ¿Cuantos muertos no se había podido evitar en esta guerra?

Al mismo tiempo se intensificaba la persecución de la organización política que había nacido por el cese de fuego entre las Farc y el presidente Betancourt, la Unión Patriotica (UP). Hoy, 18 años después su nacimiento, son más de 4.000 los asesinados de este movimiento que fue una alternativa política al bipartidismo liberal y conservador en esos años, pero que fue enterrado sistemática y físicamente por el poder reinante.

Militante de la Unión Patriótica, víctima por el Estado Terrorista
Colombiano. FOTO: VOZ.

Pero San Juan de Sumapaz, a pesar la tremenda militarización en que se vive, sigue siendo pero muy rojo. A pesar el pequeño poblado fue militarizado tres días antes las elecciones municipales y regionales el 26 de octubre del 2000, en la Localidad 20 del distrito del Usme, Bogota, los campesinos mostraron su verdadero color político.

En un reportaje que hizo el enviado especial de El Tiempo por esos días, reportó, impactado, que ahí, los campesinos no dejan su voto bajo el retrato del presidente, ese año Andrés Pastrana, sino bajo un cuadro grande de Ernesto Che Guevara. El dominio del Partido Comunista es total. De los 608 personas registradas para votar, la UP obtuvo 586 de los 597 sufragios, es decir, más de 96 por ciento de los votantes.

Con razón los militares, llegados tres días antes a San Juan de Sumapaz, vieron los campesinos con sospecha. Y vice versa. Pero el estado trató de calmar los nervios y las sospechas, diciendo, que la reconquista estatal de Sumapaz, que constituye varios municipios como San Bernardo, Cabrera, Venecia, Nazaret y Gutiérrez entre otros, llegaría con obras sociales.

Un asesor de las Fuerzas Militares afirmó al enviado de El Tiempo, que en el Sumapaz no se presentarán problemas con la población, pues “LOS SOLDADOS TIENEN INSTRUCCIONES DE BUEN TRATO Y LOS COMBATES SE HAN PRESENTADO EN LUGARES DESCAMPADOS, DONDE NO HAY NÚCLEOS DE POBLACIÓN”.

Lo decía en octubre del año 2000. Ahora, cuando entro al San Juan de Sumapaz, casi tres años después, los campesinos me esperan con sus testimonios que no confirman las palabras del asesor militar. Cuentan como son desnudados en 4.000 metros en el páramo de Sumapaz, soportando y congelándose en grados bajo cero en tormentas de nieve o de fuerte lluvia y vientos de los Andes. Cuentan, como militares interrogan niños separados de sus padres en el mismo páramo, preguntando si “tus tíos y primos llevan la misma ropa como nosotros”, es decir, camuflaje verde.

Paso por tres retenes militares donde el control es más restringido que cualquier control de los aeropuertos. Me sacan todos los datos y terminan sacándome una fotografía para el registro. Pero el trato, hacia un corresponsal extranjero es amable pero con tono de extrañeza, o como dijo un teniente: ¿“Y por qué venir a pasar frío”?

Sumapaz es, para darles unos datos históricos, zona de fuerte luchas campesinas, por la tierra y por la reforma agraria. Ha sido una lucha exitosa, donde el socialista Erasmo Valencia, ya en la década -30 dirigió a los campesinos de la región contra los terratenientes. En nuestro camino hacia Sumapaz, también se puede observar la cárcel que creyó el golpista y general Gustavo Rojas Pinilla, destruida hace varios años, pero donde fueron ubicados miles de presos políticos.

Juan de la Cruz Varela

Pero el verdadero dirigente campesino de Sumapaz fue Juan de la Cruz Varela, primero dirigente liberal, como Manuel Marulanda, pero posteriormente líder comunista.

En realidad Varela fue la persona que creó el espacio para la creación de los primeros núcleos en los años 1955-56 de la guerrilla campesina que en el 1964 fue fundada como las Farc.

Ahora escuchamos a los campesinos en nuestra serie sobre las violaciones de los derechos humamos en Colombia.

AUDIO: http://www.box.com/s/vpx609uhbopvurqsb0uo