Gerillaledaren Manuel Marulandas änka: “FARC är för alltid min familj”

Sandra Ramírez, när hon anslöt sig till FARC-gerillan 1982, och nu i Havanna i fredssamtal.

Gerillaledaren Manuel Marulandas änka:

“FARC är för alltid min familj”

Fyrtio procent av gerillasoldaterna i FARC är kvinnor. Armésoldaterna säger öppenhjärtigt att de fruktar kvinnorna mer än männen i gerillan. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson beskriver i två reportage för Proletären Kvinnan i gerillan.

Sandra Ramirez har stridit i snart 30 år och under majoriteten av dessa år som den legendariske gerillaledaren Manuel Marulandas livskamrat. Med henne samtalade jag en eftermiddag i Havanna i en exklusiv intervju för det är gånger som journalister har haft möjligheten att intervjua henne.

Hennes mörka ögon iakttog mig minutiöst den där dagen i slutet av mars 1988 då jag anlände till gerillans centrala bas, en tre dagar resa på häst från Bogotas utkanter. Nästan 25 år senare träffas vi igen i Havanna och jag tycker att hon inte har åldrats nämnvärt, trots kriget och förlusten av Manuel Marulanda, FARC-gerillans legendariske befälhavare och Sandras livskamrat.

Det blir omfamningar och personliga och politiska tillbakablickar.

– Vi var en fattig bondefamilj. Vi odlade kaffe, kakao, sockerrör och vi hade några kor för den egna överlevnaden. När jag fyllde 17 år bestämde jag mig för att ansluta mig till gerillan, att söka nya horisonter. Jag lämnade mina 14 syskon bakom mig i Santander del Sur, i centrala Colombia, för att delta i kampen för det Nya Colombia.

Krigspsykos hos USA:s krigsveteraner

Tusentals krigsveteraner i USA tar varje år livet av sig på grund av krigspsykos och andra faktorer från USA:s imperialistiska krig världen över. Men Sandra och hennes kamrater som har stridit i åratals mot den mest erfarna militärapparaten i Latinamerika menar att “har du den inre starka övertygelsen om att till och med livet är insatsen som vi måste betala för att slå tillbaka förtrycket och krigets krafter och bygga det Nya Colombia, ja då är du beredd att göra det”.

 

Gerillasoldater på marsch mot nya uppgifter. Fyrtio procent av FARC-gerillans kader utgörs av kvinnor.

Där, 1988, i den östra delen av Anderna, bara 20 minuter med helikopter från Bogota, förundrades jag över det stora antalet gerillakvinnor. Mellan 35-40 procent var och är kvinnor i FARC. Tio år senare, längst ner i södra Colombia blev jag också medveten om den fysiska styrkan de representerar. Stridshelikoptrar hade flugit över lägret och befälhavaren för den 48:e fronten beslöt då att flytta lägret fem kilometer längre in i djungeln för att undvika eventuella bombningar. Som arbetsmyror började gerillasoldaterna att förflytta alla sina inventarier. Jag hade en “caleta”, min säng som bestod av tre sju tums breda bräder som var och en vägde rejält. Fem kilometer i 30 graders värme och en luftfuktighet som uppgick till 99 %. Efter en kilometer på djungelstigar blev jag omkörd av ´La Chinita´, Marcela, en 18-årig gerillatjej som på axeln bar på mina två (Sic!) sista bräder. . . .

Och trots trettio år i berg och djungler och ett krig som intensifierats allt mer under de senaste tjugo åren, stod Sandra där i Havanna och bar log stort, till synes omärkt av krigspsykoser.

“Sexslavar” och psykologisk krigföring

Hennes deltagande i gerillans fredsdelegation uppmärksammades stort av den colombianska pressen men hon vägrade att ge intervjuer med undantag för denne skrivare samt en kvinnlig kollega från IPS.

* Pressen i Colombia har redan kört igång maskineriet för att misskreditera FARC och ytterst kvinnorna i gerillan genom att damma av den gamla anklagelsen om att gerillakvinnorna är “sexslavar till gerillabefälen”.

– Under mina trettio år i FARC har jag aldrig konfronterats med någon som helst substans i dessa anklagelser. Det är en lögn som upprepas lika vanligt som den kapitaliska krisens cykel, att vi skulle tvingas att samleva med någon mot vår vilja. Nej, kvinnan i FARC är fri att själv bestämma med vem den vill leva och dela sin fritid med, fri att säga sitt hjärtas mening. Hon är fri, så fri till skillnad mot kvinnan i det andra Colombia som av historisk tradition underordnar sig, till och med i lagen, sin man. Kvinnan i gerillan är fri att, när förhållandet inte fungerar, separera om hon eller han vill.

Sandras med sin livskamrat, den legendariske grundaren av FARC, Manuel Marulanda.

Inga förmåner

Sandras förhållande var inte med vem som helst utan Manuel Marulanda. Han var grundaren av FARC och den gerillaledare som den colombianska oligarkin under nära femtio år jagade och försökte att döda. Men Marulanda dog i en hjärtattack den 26 mars 2008. Då hade han, Sandra och närmare 2.000  gerillasoldater, som utgjorde Marulandas säkerhetstrupper, stridit under flera månader mot cirka 10.000 soldater ur arméns specialstyrkor som med understöd av bombflyg och armador av Black&Hawkhelikoptrar inte lyckades med sin besatta uppgift att döda FARC-gerillans grundare. Hans kropp vilar någonstans i bergen eller Colombias djungel och fler än en general och president kommer att läggas i graven och förbanna den man som de jagade i ett helt liv. Bilden på en sörjande och gråtande Sandra, som stod över kistan, publicerades över hela världen efter att FARC:s tidning Resistencia, publicerade den.

– Mitt förhållande till Manuel innebar inga som helst förmåner. Tvärtom ligger det ett ännu större ansvar att vara ett revolutionärt exempel inför de andra kamraterna. Men jag vill understryka att mitt kollektiva ansvar att fylla de dagliga uppgifterna alltid utförs tillsammans med de övriga kamraterna, trots mediernas fantasiskrivningar och psykologiska krigföring för att svärta ned gerillan.

“En solidarisk familj”

Även om Sandra lämnade sina föräldrar och 13 syskon bakom sig 1982, så fann hon en ny familj.

– Här får du en ny stor och solidarisk familj som vägleder dig i livet. Gerillasoldaten vet att han kan stupa i kampen och vi är inte okänsliga inför döden, tvärtom. Vi sörjer varje kamrat som faller och han glöms inte, i kampen hyllar vi honom med att slåss än mer för freden, för segern mot en fiende som deklarerat krig mot sitt eget folk.

– Din familj i FARC är i alla ögonblick alert för att du inte är ensam när du är sjuk, kamraterna vakar över dig, tvättar dina kläder och förser dig med mat. Om han stupar ersätts han alltid med en annan kamrat. Denna kollektiva solidaritet är den som förenar oss och gör oss moraliskt och psykiskt starka när fienden attackerar oss. Mediernas antikommunistiska soppa är vad den är, krigspsykologi i Göbels anda för att isolera oss från massorna. 

Fredssamtalen och kvinnan

* Nu befinner vi oss i Havanna som är platsen för fredssamtalen mellan regeringen Santos och FARC. Vilka förhoppningar hyser du och hur kan en verklig fred förändra den eländiga situationen för den förkrossande majoriteten av Colombias kvinnor?

Vilken framtid har Carmen Alicia Florián med sina 10 barn
i Usme, södra Bogota där miljoner lever i extrem fattigdom.

– Kapitalismen förvandlade den colombianska kvinnan till ett objekt för att exploateras på en rad områden. Men hennes befrielse är inte isolerad från folkets kamp för sin befrielse. Tvärtom, den är en nödvändighet för att också kvinnan ska kunna befrias.

– I dag förvandlas kvinnorna i mitt land till kroppar utan själ, hjärta eller hjärna. Dessa dokusåpor som nu dessutom kombineras med en kommersiell inriktning och förhärligande av knarkkartellerna är i dag en kommersiell exportprodukt. Samtidigt påstår sig staten bekämpa knarkkartellerna. Nu är det i stället dokusproducenterna som inhåvar miljoner dollar på att saluföra denna sjuka kultur som är en spegelbild av det samhälle som kapitalismen skapade i Colombia.

Kvinnor som kämpar

– I det Nya Colombia som FARC slåss för ska kvinnan ha samma plats som mannen för att bestämma, delta och vara aktiv i samhällslivets alla områden. Och det finns en rad exempel på hjältemodiga kvinnor som kan vara exempel, som till exempel “Kvinnorna från Soacha” (kommun i södra Bogota). De tog upp kampen mot den statliga terrorismen som grep, kidnappade och mördade deras söner som senare presenterades som “gerillasoldater stupade i strid med armén”. Generalerna ville uppvisa konkreta resultat i kampen mot gerillan, krav som Alvaro Uribe, Medellinkartellens och paramilitärernas representant, krävde. Rapporterna från olika internationella och nationella människorättsorganisationer talar om tusentals unga colombianer som kidnappades av armépatruller och som avrättades som om de vore djur. I regionen Macarena upptäcktes Latinamerikas största massgrav med över 2000 offer för armén.

– Därför uppmanar vi från Havanna alla colombianska kvinnor att delta i utarbetandet av ett verkligt demokratiskt fredsavtal som lägger basen och de första stenarna i folkets befrielse. Utan kvinnornas deltagande är den striden svår att vinna.

* Om freden uppnås, vad är ditt mål och vad vill du göra i det civila samhället?

Hon ser för första gången lite nervös ut, för frågan har av logiska skäl varit något främmande under hennes senaste 30 år. Men finner sig snabbt.

– FARC är för alltid min familj och i FARC har jag funnit en familj som har stött mig i alla svåra ögonblick som jag har upplevt. Mitt liv är med FARC, att vara här bland kamraterna. Och om ordern ges att “Sandra har följande uppgift”; så kommer jag uppfylla den som jag har gjort under mina trettio år i gerillan. Mitt liv är FARC.

Video, intervju med Sandra Ramirez:

http://youtu.be/uNhApeITOVE

I nästa nummer:

“Från Holland till Colombias djungel”.

Den förre detta holländska lärarinnan Tania Nijmeijer anslöt sig till FARC-gerillan 2002 och blev ´Alexandra Nariño´. I Havanna fyller hon en viktig roll både i fredsförhandlingarna som i kontakt med den internationella pressen. State Departement har krävt henne utlämnad för att ha deltagit i nerskjutandet av ett Cessnaplan som transporterade tre CIA-agenter i oktober 2003.

Från Holland till Colombias djungel

´Alexandra Nariño´ den holländska internationalisten som bytte ett bekvämt liv till den väpnade kampen i Colombia

I det andra reportaget om den colombianska kvinnan i gerillan, har Latinamerikareportern Dick Emanuelsson intervjuat ´Alexandra Nariño´. I Holland döptes hon för 35 år sedan till Tania Nijmeijer men bytte 2002 både det namn, det bekväma livet i Gröningen mot Colombias djungel. En internationalist likt våra Spanienkämpar under andra hälften på 1930-talet.

COLOMBIA DJUNGEL / HAVANNA / – Vad är det här, Santrich!? sa jag indignerat medan Mirian, min fotograf och hustru gapskrattade över sprattet. Ty tre gånger korsade vi samma flod när det hade räckt med en gång. Och tre gånger tog jag av mig brallorna och stövlarna för att undvika att blöta ner dem med vattennivån kring naveln.

Och där stod han, den man som av militären betraktas som ideolog och fruktad gerillakommendant men som är en riktig spjuver, alltid glad och full av spratt, en vän av naturmedicin, allt annat än den skräckbild de colombianska medierna målar upp av den 46-årige mannen. Han bara log, från det ena örat till det andra. I den ena handen hade han gerillakvinnan Tanias hand och i den andra en vacker täljd promenadkäpp som är hans stöd på djungelstigarna.           

För Jesus Santrich är blind efter att ha drabbats av glukoma för ett par år sedan. Trots det hade vi svårt att hänga med honom under de 5-6 timmar som vi korsade floder och berg i djungeln för att bege oss till det som är en av många gerillafronter i norra Colombia. Han parerade varje sten eller gren som en professionell fotbollspelare för hans fötter verkar vara bokstavliga sensorer.

På eftermiddagen, i en underbar natur med papegojor, en porlande bäck och regnskogens susande trädkronor, satte vi oss ner för att diskutera perspektivet för freden i Colombia. Runtomkring oss anlände och lämnade gerillasoldater lägret för att avrapportera eller få nya uppgifter. Bland dem en blåögd tunn kvinna som först tittade på mig med lite misstänksamhet men som i nästa ögonblick bröt ut i ett leende och välkomnande när hon kände igen oss. Tre månader senare, andra veckan i november, stötte vi på varandra igen, i Havanna och det som var en “statshemlighet” då för tre månader sedan blev offentligt i början av oktober.

Jesus Santrich, medlem av FARC-gerillans Centrala högsta ledning intervjuas av den svenska
Latinamerikareportern Dick Emanuelsson i djungeln i norra Colombia.

I OSLO INVIGDES den 18 oktober 2012 den colombianska fredsprocessen. Norge, Kuba, Chile och Venezuela står som “garanter”. Förhoppningarna i Colombia på att denna gång hitta lösningar för freden den är enorma. En av mina frågor till Santrich den där eftermiddagen i djungeln var om han trodde att president Juan Manuel Santos var seriöst intresserad av en verklig fredsprocess med FARC? Enligt den kvinnliga senatorn Piedad Cordoba är “Santos tusen gånger farligare än Uribe”. Men nu sitter de där i Cubas huvudstad Havanna, Santos´ förhandlare och diskuterar med Santrich och en delegation på nära 50 medlemmar från FARC-gerillan om villkoren för en fred med social rättvisa, ett slut på 49 års intern väpnad konflikt.

– Visst skulle jag vilja resa till Holland och åka runt på universiteten och berätta om mina tio år i FARC-gerillan. Men min plats just nu är här hos kamraterna, säger ´Alexandra Nariño´, som är hennes namn i gerillan. I Holland döptes hon för 35 år sedan till Tania Nijmeijer.  

´Alexandra Nariño´ i Havanna.

Om henne har det skrivits böcker och reportage, den förkrossande majoriteten negativa utan att ens ha träffat och än mindre ha intervjuat henne. Hon säger att gerillan öppnade hennes ögon och gjorde att hon kunder förstå “klasskampen i dess historiska sammanhang”.

– Jag hade en eurocentristisk mentalitet och utgick alltid från den europeiska socialdemokratin. Nu har jag en helt annan uppfattning. Och trots att det finns röster som påstår att jag har blivit hjärntvättad, hävdar jag att jag har haft ett privilegium att få nya vyer på hur vi ser på världen, framför allt att utgå från situationen där misären dominerar, behoven från folk som står ut med hungern, brist på bostäder. Och jag har i dag politiska verktyg till min hjälp som gav mig svar på tusen frågor som cirkulerade i mitt huvud. Jag lärde mig att arbeta i ett kollektiv. Förut trodde jag att det bästa resultatet åstadkoms individuellt. Nu begriper jag att det finns inget bättre än att arbeta kollektivt. Jag lärde mig att dela med mig, även under situationer av brist, något som  jag inte gillade. Nu, när jag får någonting, börjar jag fundera på “vem behöver, vem kan jag glädja med en liten detalj (present)”?

ATT HON HAMNADE mitt i den längsta väpnade konflikten i Latinamerika var nästan en slump. Hennes lärarutbildning på lärarhögskolan i Holland krävde att hon skulle göra social praktik under ett år och hon bestämde sig för att göra den i Colombia. Där konfronterades hon med det tredje värsta klassamhället i världen, bara Kongo och Haiti är värre. En av lärarna tillhörde den underjordiska gerillamilisen och det var på den vägen som hon ett år senare anslöt sig till FARC:s urbana struktur i Bogota. Det är ett riskfyllt uppdrag som när som helst kan sluta i en arrestering av den militära underrättelsetjänstens agenter som finns över allt i det colombianska samhället.

– Efter ett år i milisen förflyttades jag till Bloque Oriental de las FARC-EP, det Östra Gerillablocket under befäl av “El Mono”, Jorge Briceño. Visst var det tufft och hårt. Jag hade växt upp i en harmonisk akademisk miljö i Holland och livet i djungeln var en enorm kontrast. Efter att fredsprocessen bröt samman i februari 2002, och när Uribe tog över i augusti 2002, intensifierades kriget dramatiskt, säger Tania och kisar mot solen i den vackra parken där gerilladelegationen är härbärgerade av den kubanska regeringen.

Gerillakvinnan Jenny på plats i skyttegraven och siktar
mot Black&Hawkhelikoptrarna, inköpta från USA.

EN NATT 2007 VÄCKTES HON AV BOMBER och kulspruteeld från Black- Hawkhelikoptrar. Flera kommandogrupper ur den colombianska arméns specialtrupper hade landsatts från Black Hawkhelikoptrarna och det var nära att Alexandra hade mist livet i striderna som följde. Det skulle dröja fem år, den 22 september 2010, då hon återigen var nära att förlora livet.

– Jag befann mig då i det centrala lägret för det Östra Gerillablocket. Under 48 timmar utsattes vi för de värsta bombningsarna under de 48 åren av befrielsekamp.

En infiltratör hade lyckats att placera ett chips hos en av gerillasoldaterna som hade återvänt från en närliggande stad. Och chipset var den exakta orienteringen för bombflyget. Ett av offren var ´El Mono´, Jorge Briceño som beordrade utrymning av lägret. Två gerillakvinnor kastade sig över honom för att med sina kroppar skydda gerillaledaren. Men bomberna dödade de tre. När kommandosloldaterna landsattes möttes de av gerillatrupperna som hade omgrupperat sig. Ett par månader senare erkände den armégeneral som hade befälet att han förlorade ett hundratal män i striderna och att de gjorde en taktisk reträtt när de såg att gerillan närmade sig allt mer.

UNDER FÖRHANDLINGARNA i Havanna mellan FARC och regeringen har den första punkten, frågan om jorden, varit och är den viktigaste politiska punkten, understryker Alexandra.

– Vi anser att frågan om jorden är central för att uppnå freden i Colombia. Jorden har ackumulerats i ett fåtal händer. Till exempel; 1,15 procent av befolkningen med jordegendomar förfogar över 52 procent av jorden. Koncentrationen av jorden i få händer, med hjälp av paramilitären, har orsakat att sex miljoner hektar har förlorat sina riktigare ägare. De som tar över jorden är stora transnationella företag som opererar inom gruv-, olja eller kolnäringen. Vi anser att investeringarna måste ses över och kontrolleras med restriktiva lagar och regler.

Konsekvenserna, säger Alexandra, betalar civilbefolkningen som står utan en allmän sjukvård, hus som är fallfärdiga eller vägar som oftast inte kan användas när bönderna ska transportera sina produkter till staden.

HON SÄGER ATT DET i huvudsak är dessa drabbade personer som ansluter sig till gerillan. Därför har kriget pågått i närmare ett halvt sekel eftersom orsakerna till kriget, som koncentrationen av jorden, inte har fått sin lösning utan i stället förvärrats.

– Vår kontakt med civilbefolkningen i byarna är intim på grund av att deras söner eller döttrar oftast är gerillasoldater. Jag har deltagit i byggandet av broar tillsammans med befolkningen, eller liknande projekt, alltid i samklang och i allians med befolkningen. En gång befann vi oss i en “finca”, ett litet hus och höll på att koka två stora kastruller med soppa. Plötsligt utsattes vi för ett överfall av armén och vi blev tvungna att dra oss tillbaka, utan maten. Vid 21-tiden anlände vi till ett ställe, trötta och hungriga. Vi gick till sängs med tomma magar och var övertygade om att vi inte skulle äta något innan förrän nästa morgon.

– Vid 22.30 väcktes vi av ägarna till det förra huset där vi hade stått och lagat soppa när armén hade överfallit oss. De hade lastat kastrullerna på mulåsnorna och transporterat dem dit vi befann oss. De var stolta över att de och inte armén hade hittat oss. Det är den sortens berättelser som befolkningen berättar med glädje som visar hur djupt gerillans stöd är bland bönderna.

ALEXANDRA HAR UTSATTS för alla slags lockelser och erbjudanden för att överlämna sig till den colombianska och holländska staten. När dessa har insett att den 32-åriga lärarkandidaten har svurit eden om att tjäna Colombias folk med geväret i hand framför ett bekvämt liv i Gröningen, har tonen blivit en annan. State Departement kräver henne utlämnad, anklagad för att ha deltagit i nerskjutandet ett Cessnaplan som transporterade tre CIA-agenter i februari 2003.

– Jag bryr mig inte särskilt för min familj är FARC, mina bröder och systrar. Valet jag gjorde 2002 är ett val för livet.

Intervjun med ´Alexandra Nariño´, Tania Nijmeijer i video:
http://youtu.be/P58SKI5dBYA

COLOMBIA “Vi är på väg mot vår andra och definitiva frigörelse”

Gerrillasoldater i FARC-gerillan.

COLOMBIA

“Vi är på väg mot vår andra och definitiva frigörelse”

Flammans Dick Emanuelsson har träffat Colombias främsta oppositionsledare och personer ur gerillan. Bägge grupper andas optimism för framtiden.

Tandborsten putsar frenetiskt alla skrymslen i AKA-47:an. Det är tid för rengöring av vapnet efter dagens övningar. Med erfaren hand plockar han isär och rengör vapnet, en livförsäkring, säger han. Under närmare 15 år har han gjort samma sak dag efter dag efter strider för att förändra Colombia, det mest utpräglade klassamhället i Latinamerika. Och det var under en av dessa strider som arméhelikoptrar utsatte honom och civilbefolkningen för kemiska vapen.

– Jag var då placerad i Sierra Nevada, längst upp i norra Colombia vid Karibiska havet där bergskedjan Anderna reser sig. Vi bombades och överöstes av kemiska substanser och bakterier från flyget. Men inte bara gerillan utan även flera indianfolk i området drabbades och flera av dessa indianer avled senare.

Amauri Gonzalez skiljer sig från de andra gerillasoldaterna i avseendet att han är den ende som använder läderkängor. Hans övriga kamrater använder de klassiska gummistövlarna som slutar strax under knäet för att undvika ormbett eller för att inte blöta ner sig i onödan när gerillan är på marscher i djungeln med alla sina vattendrag. Orsaken till att Amauri har kängor av läder är just de skador han fick när armén bombade med kemiska stridsmedel.

– Jag är oerhört känslig för värme och fukt som stövelskaftet ger, därför kan jag inte använda vanliga gummistövlar. Köttet ramlade av benet på de platser där substanserna hade penetrerat huden. Våra egna läkare och sjuksköterskor satte in en intensiv behandling som räddade mig, tillägger han och visar ärren på benet.

Strax nedanför där vi sitter har de första gerillasoldaterna börjat eftermiddagens bad och tvätt av kläder. Stora spindlar springer över bäcken medan papegojor, grodor eller paddor har inlett sin eftermiddagskonsert. En kraftig trädstock ligger över bäcken och är en bro i denna fuktiga, varma men otroligt vackra del av Amazonasdjungeln. Det är första gången jag är i ett gerillakontrollerat område i norra Colombia och det är inte lika fuktigt som i södra eller östra Colombia. Men det är hett. Trädkronorna ger ett visst skydd mot insyn av bombplanen som med sina infraröda kameror kan penetrera de djupaste trädkronor i regnskogen.

Under de senaste månaderna har den politiska konflikten i Colombia intensifierats på alla nivåer. Framväxten av den breda vänsterfronten Marcha Patriotica, har skakat om makteliten. Till skillnad mot övrig politisk opposition i Colombia har Marcha Patriotica vuxit fram från basen, från byarna på landsbygden eller de fattiga bostadsområdena i städer som Bogota eller Medellin. Ungdomen utgör en grundpelare i denna enorma rörelse som i dag samlar 1700 sociala och folkliga rörelser. De har förenats bakom en politisk avancerad minimiplattform som fått enormt gehör hos befolkningen. Och som all politisk opposition som kan hota den politiska och ekonomiska elitens maktmonopol, utsätts Marcha Patriotica för en psykologisk krigföring där den pekas ut som skapad av FARC-gerillan.

En av dem som permanent utsätts för smutskampanjen är den före detta liberala senatorn Piedad Cordoba, eller “La Negra”, som hon kärleksfullt kallas av de närmaste. Hon leder ”Colombianer för Fred” och är en av språkrören i Marcha Patriotica. Elegant och med sina afrorötter vet hon hur ”vanligt folk” lever och vilka problem de brottas med. Över allt där det pågår en rörelse mot byggandet av en militärbas, dit kallas Piedad och går i täten tillsammans med protesterande bönder. Eller bland hundratusentals studenter som protesterade och besegrade president Juan Manuel Santos´ Lag 30 som syftade till att fragmentera den högre utbildningen för att på så sätt lättare kunna privatisera den.

Piedad Cordoba

När Flamman träffar henne i ett av Colombias grannländer har hon vägrat att låta sig intervjuas av de colombianska medierna för att kommentera de senaste händelserna. Motivet är att de manipulerade och misskrediterade hennes uttalanden bland bönderna och ursprungsbefolkningen i länet Cauca. Men Flamman har företräde, säger hon leende och det blir ett kärt möte efter nära sju år sedan sist då Flammans reporter i Latinamerika tvingades lämna Colombia efter att den hemliga politiska polisen DAS´ agenter förföljt mig sekund för sekund .

– Dick, först och främst ett tack för din tid i Colombia som var kritisk, alternativ och konstruktiv och som synliggjorde den colombianska verkligheten. För det andra, situationen i Colombia i dag är dramatisk och desperat. De åtta åren med Uribe innebar att det infördes ett system av död, försvinnanden och en krigföring mot civilbefolkningen som tvingades bort för att uppfylla vad Santos i dag genomför; ett överlämnande av territorium till de transnationella företagen och en intensifiering av privatiseringen.

– Inte ens under den spanska kronan genomfördes en så brutal plundring av naturresurserna som i dag, säger Piedad och tar fram ett pressklipp från hennes hemlän, Chocó.

Detta befolkas i huvudsak av svart befolkning som lever i extrem fattigdom mitt bland ädelstenar. Choco är i dag föremål för ett enormt intresse och de transnationella gruvbolagen tar över Colombias ädelmetaller.

– Tjugofem gruvbolag har ansökt och fått koncessioner för 434 egendomstitlar för att utvinna Chocós naturresurser. Dessa bolag tar varje år upp 28 ton enbart i Choco, av de 56 ton guld som utvinns i Colombia, säger den svarta folkledaren med indignation i blicken, medveten om att det dagligen dör många svarta barn i Chocó, totalt övergiven av staten.

Det är mot denna politik som människor i dag samlas och organiserar sig i Marcha Patriotica i det land som är tre gånger så stort som Sverige.

– Det mest hoppingivande som har hänt den senaste tiden är framväxten av Marcha Patriotica. Pjäserna på det politiska schackbrädet har förändrats. Santos och hela den maktgrupp han tillhör eller den kriminella apparat som Uribe och extremhögern representerar, är skakade för det enorma gensvar som Marcha Patriotica har mött.

Den 23 april i år samlades den största manifestationen arrangerat av Marcha Patriotica sedan decennium i Colombia när över 110.000 colombianer anlände till Plaza Bolivar. Tidigare under fyra dagar hade tusentals människor från hela landet debatterat vad de vill göra med det land som genomlider den äldsta politiska-militära konflikten på den amerikanska kontinenten. Bland huvudtalarna fanns Piedad som hälsades med ovationer.

– Omedelbart tog de officiella medierna fram sitt manuskript. I TV och radio frågade de varifrån hade arrangörerna fått pengar att organisera massaktionerna, var det ETA eller FARC? Det är den gamla raspiga skivan som hörs igen, tillägger Piedad. Vi vet vilka konsekvenserna är av den. Två kamrater försvann dagen efter och ute i landet började mordhoten att delas ut.

När FARC-gerillan slöt ett eldupphöravtal med regeringen 1984, bildades vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som genast blev föremål för det smutsiga krigets aktörer. I dag är fronten ett skelett med fem tusen av den bästa kadern begravd. Mardrömmen för Piedad och de hundratusentals aktivisterna är att Marcha Patriotica ska gå samma öde till mötes.

Men trots allt är Piedad optimistisk.

– Folk har tappat rädslan. Ungdomar, studenter, bönder, indianfolk och folkliga samhällsgrupper organiserar sig över hela Colombia och bygger steg för steg upp en lokal folkmakt. De bryr sig inte om att en överklassidiot sitter på en privatklubb i Bogota och kallar folk på landsbygden för ”gerillasoldater” eller ”terrorister” i en region där gravida förlöses utan läkare och barnmorskor. Marcha Patriotica är ett oåterkalleligt faktum och rörelsen går inte att stoppa. Vi är på väg mot vår andra och definitiva frigörelse, säger hon nu med entusiasm i ögonen.

Ever, med Paezblod i venerna, avslutar programmet ”Cadena Radial Bolivariana, Voz de la Resistencia”, gerillans egen radiostation och börjar plocka ner antenner och mixer. Hans fyra journalistkollegor Alex, Dayanis, Tatiana och Alirio har under tre timmars sändningar fört ut gerillans budskap i ett område som täcker cirka 120 kilometers radie i norra Colombia. 

Gerillasoldaten Ever vid de mixerbordet för den mobila gerillaradion.

Inslaget av gerillasoldater med rötter i Colombias olika indianfolk är slående och de är särskilt glada denna kväll. När vi sätter oss i det stora gerillalägrets ”kulturaula” för att se på kvällsnyheterna, är den stora nyheten att gerillan har skjutit ner ett Supertucanplan i närheten av staden Jambaló i länet Cauca, som till stor del har indiansk befolkning. Planet, värt tio miljoner dollar, är ett av 25 som Uribe köpte in av regeringen ´Lula´.

– För tio miljoner dollar skulle flera sjukhus kunna byggas i Cauca och många barn räddas till livet, säger Maggie, en ung indianska med flera år i gerillan. Hon får ett drömmande uttryck i ögonen och kramar geväret som om det vore en docka.

President Juan Manuel Santos har anlänt till staden Toribio, i samma län, eskorterad av tre tusen elitsoldater, stridsvagnar, flygplan och Black&Hawkhelikoptrar. En kilometer utanför stadskärnan har gerillan upprättat vägspärrar och alla journalister som anlänt från Bogota strömmar dit för att intervjua gerillasoldaterna som håller Torbio praktiskt omringad och belägrad.

I centrum av Toribio buas president Santos ut av befolkningen som till övervägande del består av paez- och guambianosindianer. Hans ”morot”, 250 miljoner dollar till ”sociala projekt” går inte hem. Indianernas organisation CRIC kräver att militärens baser runt Toribio och polisstationen mitt i centrum, som mer liknar en bepansrad bunker, ska monteras ned och dras tillbaka från staden eftersom den är föremål för gerillans attacker som orsakar civila förluster i korselden. CRIC kräver även att gerillan ska dra sig tillbaka från det territorium som indianerna anser vara deras. Men Santos säger att ”staten och militären inte kommer att dra sig tillbaka en enda millimeter”.

– I botten handlar det om samma konflikt som i resten av landet; regimens mål att överlämna guldet som finns i Anderna i Cauca. Därför upprättar de militärbaser för att driva bort, inte bara gerillan, utan även bönderna i området. Men resultatet är mycket dåligt när vi nu till och med lyckas skjuta ner ett av världens mest avancerade krigsplan.

Det säger Alirio Rodriguez, en gerillasoldat som jag lärde känna i Bogota för 15 år sedan då han var en ung entusiastisk medlem i det kommunistiska ungdomsförbundet. Han menar att Santos´ fortsätter samma nyliberala modell som Uribe och med den, kriget.

Alirio i mitten omgiven av gerillakvinnorna Tania och Juana.

Länet Cauca är under juli månad föremål för en enorm debatt i Colombia och generalerna och Santos är skakade, både för tusentals organiserade obeväpnade indianers beslutsamhet att konfrontera staten och militären genom att montera ned militärens skyttegravar och stridsvärn runt Torbio. Men Santos och generalerna är även skakade för den politiska och militära kraft som gerillan representerar. Gerillan ”lägger sig i debatten aktivt ” på ett helt annat sätt än för två år sedan. Och trots bombningar av hela gerillaläger och förlusten av flera historiska gerillaledare, har gerillan gett Santos och generalerna rejäla örfilar under deras ´ besök i Cauca.

Juan Miguel Cabrera var kapten i den colombianska arméns specialstyrkor, de så kallade ”Rambos”. Han var en av elitsoldaterna som av en eller annan orsak i dag lämnar eller deserterar från specialstyrkorna. Han avled under märkliga förhållanden i en bilolycka strax efter att han lämnat in sin avskedsansökan till armén.

Armén registrerar med stor oro hur en (1) elitsoldat per dag lämnar militären, en soldat som det kostar 120.000 kronor att utbilda. Den före detta president Alvaro Uribe attackerar också Santosadministrationen och säger att den nuvarande regeringen är ansvarig för att stridsmoralen hos den halv miljon soldater som bekämpar gerillan har sjunkit dramatiskt.

Maggie säger att förlusten av FARC:s högste ledare Alfonso Cano i november 2011, “bara förstärkte vår beslutsamhet att kämpa vidare för att bygga det Nya Colombia”, och hennes kamrater som sitter på trädstockarna nickar.

– Han (Uribe) vill se mer blod flyta i Colombia, men jag tror att vi har kommit till en vändpunkt där folket inte längre låter sig manipuleras av dem som äger rikedomarna i Colombia, tillägger Alirio.

Och det är här som Marcha Patriotica har en central uppgift, menar Piedad Cordoba, att skapa den breda front som kan stoppa kriget. Men det kan bara upphöra om orsakerna till kriget får en definitiv lösning.

– Fronten talar och organiserar också medelklassen som inte längre kan överleva på plastkortsekonomin. Också små- och medelföretagare ansluter sig för de drabbas och slås ut skoningslöst av frihandelsavtalet med USA, säger Piedad och tillägger:

– Jag tror att i Colombia har vi ett nytt politiskt subjekt som appellerar till en stor majoritet av folket. Men den utmanar också den traditionella vänstern som bekvämt har anpassat till systemet, som inte gör mycket väsen, som bjuds in till cocktailmottagnignarna och som inte ifrågasätter någonting. Den har förvandlats till porslinskatter. Men Marcha Patriotica talar ett helt annat språk, det som människornas förstår, inte bara i Colombia utan hela Latinamerika. Därför är vi på väg mot vår andra och definitiva frigörelse.

CITAT:

“De åtta åren med Uribe innebar att det infördes ett system av död, försvinnanden och en krigföring mot civilbefolkningen”

“Inte ens under den spanska kronan genomfördes en så brutal plundring av naturresurserna som i dag”

“Varifrån hade arrangörerna fått pengar att organisera massaktionerna, var det ETA eller FARC?”

“Folk har tappat rädslan. Ungdomar, studenter, bönder, indianfolk och folkliga samhällsgrupper organiserar sig över hela Colombia och bygger steg för steg upp en lokal folkmakt”

“Marcha Patriotica är ett oåterkalleligt faktum och det går inte att stoppa”!

TERRORN MOT PIEDAD CORDOBA

De paramilitära dödsskvadronerna kidnappade henne 2001 och höll henne gripen under 16 dagar, anklagad för att tillhöra ELN-gerillan. Domen om att avrätta henne var redan tagen men Carlos Castaño rev upp den och sa senare att hennes mod imponerade på mannen som utpekas som ansvarig för morden på 150.000 civila colombianer, av dödsskvadronerna anklagade för att ha stått i gerillans tjänst. Carlos Castaño mördades 2004 av sina egna.

Redan 1995 var Piedad i blåsväder då hon anklagade Medellins dåvarande borgmästare Sergio Naranjo för att vara finansierad av maffian, i klartext Medellinkartellen. Svaret kom omedelbart i form av tre bomber som raderade ut familjens musikcafeteria. Familjen hade då börjat tappa tålamodet med den omutbara parlamentsledamoten. De klagade varje gång Piedad gjorde ett av sina kraftiga uttalanden för det innebar, att antingen förlorade hennes sju syskon sina arbeten eller så exploderade det en bomb riktad mot familjen.

Men de hårdaste slagen kom 2005 då hennes politiske rådgivare Jaime Gomez kidnappades, torterades och kastades utför ett stup i Bogota. 2006 ”försvann” också hennes yngsta dotter.

Colombias högerextreme justitiekansler tillhör, som Uribe och Santos, Piedads svurna fiender. I egenskap av sitt ämbete avsatte han henne i september 2010 som senator och förbjuden att under 18 år inneha statliga eller politiska uppdrag. Alejandro Ordóñez, en ledande gestalt i Opus Dei i Colombia, utsattes för en storm av kritik och bekräftade, enligt kritiken, hur den colombianska staten försvarar maktmännen i vit krage medan fattiga eller folkledare kan bestraffas med tio års fängelse för att ha stulit en höna. Piedad Cordoba anklagades för att ha donerat en symbolisk penningsumma till en liberal kandidat på atlantkusten, .

Dick E.