Exklusiv intervju med FARC-gerillans fredsförhandlare Ivan Marquez: – Colombia upplever en vår av drömmar av rättvisa

Från FARC-gerillans huvudbas Casa Verde, 1988.

TEGUCIGALPA / 2013-11-08 / Fredsförhandlingarna i Havanna mellan den colombianska regeringen Santos och FARC-gerillan registrerade förra veckan ännu ett framsteg. Den andra punkten av sex i fredsagendan som handlar om ”Politiskt deltagande”, skrevs under av parterna.

För en utomstående är innehållet i den 2:a punkten knappast några revolutionära reformer. Men för colombianen, i synnerhet för människorna på landsbygden, är överenskommelsen av stor betydelse. De är, som publicisten Horacio Duque skriver, ”reformer som demokratiserar en halvfeodal stat där lokala och regionala maktmän styr och kontrollerar samhället”.

Den första punkten i Fredsagendan behandlade frågan om jorden, en politisk vattendelare under ett sekels kamp för en jordreform. Nu går parterna vidare för att bredda och demokratisera samhällslivet genom att ge colombianerna rätt att delta och utöva inflytande på samhällsprocessen. Bara det faktum att dessa skrivningar sätts på pränt är ett erkännande av regeringen att den colombianska staten har motarbetat det demokratiska folkliga deltagandet. Och det är heller ingen överdrift eller hemlighet att den statliga terrorismen i blod har kvävt den legala politiska oppositionens alla tidigare försök att förändra Colombia.

27 år sedan sist

FARC-gerillan skrev redan den 28 maj 1984 under ett ”Eldupphöravtal” med regeringen Belisario Betancourt. I dess kölvatten bildades den breda vänsteralliansen Union Patriotica (UP). Det bröt dominansen hos tvåpartisystemets liberaler och konservativa. Bland dem som valdes till den colombianska kongressen fanns Ivan Márquez och ytterligare elva av hans kamrater. Den unge FARC-ledaren krävde, som han gör i dag i den 2:a punkten, ”säkerhetsgarantier” för att delta i den politiska kampen utan att mördas.

Men saldot efter undertecknandet av fredsavtalet 1984 avskräcker. I valen till president, kongress, senat och lokala maktcentra valdes fem senatorer, nio deputerade i underkammaren, 23 borgmästare, 14 landstingsråd och 351 kommunalråd. Efter 4-5 år hade UP förvandlats till ett skelett med uppskattningsvis tre tusen av sina bästa kadrer mördade. Nästan alla borgmästare, kommunalråd, senatorer eller parlamentsledamöter hade mördats eller tvingats i exil.

För parlamentariker som Ivan Marquez återstod bara två val; att fortsätta vara ett skottmål för en stat som vägrade acceptera politiska och ekonomiska förändringar eller rädda livet och återuppta den väpnade kampen.

Affischer  från valrörelsen med UP 1985-86.
På affischen syns fotogrtafierna av FARC-
gerillans grundare Manuel Marulanda och Jacobo
Arenas. Den skäggige med glasögon är Ivan
Marquez, som valdes till kongressen.

 

Plundrat land

Flamman fick en exklusiv intervju med Ivan Marquez och hans syn på den nya partiella överenskommelsen om det “Politiska Deltagandet”.

– Colombia, framför allt de mest fattiga och enkla, upplever en vår av drömmar av rättvisa. Folket har ockuperat och intagit vägar för att inte fortsätta bli ignorerade av regeringen. Det slutliga målet, freden, är helt avhängigt befolkningens deltagande och inte en handfull privilegierade oligarker. Dessa har lagt under sig landet, plundrat och sålt ut det till de transnationella bolagen som om det vore en loppmarknad. Människor vill vara med och bestämma och det är i det som det verkliga medborgarinflytandet handlar om.

Gerillaledaren säger till Flamman att det primära i överenskommelsen är att respekten för livet garanteras. Även om det existerar politiska motsättningar ska ingen stigmatiseras, att idéerna kan framföras utan att detta leder till att vederbörande mördas, försvinner eller fängslas.

– Det är det som händer när man (staten) agerar efter utländska doktriner (Pentagons Nationella säkerhetsdoktrin) som ser medborgaren som ”en intern fiende”. 

Ivan Marquez intervjuas av artikelförfattaren Dick Emanuelsson

Nya tillfälliga valkretsar

Tre teman slås fast i agendans 2:a punkt:

1. Rättigheter och garantier för den politiska oppositionen, och i synnerhet för de nya rörelserna som växer fram efter att avtalets sex punkter har undertecknats, att utöva dessa rättigheter.

2. Demokratiska mekanismer för ett medborgardeltagande, inklusive ett direkt deltagande på olika nivåer och på diverse områden.

3. Effektiva åtgärder för att utöva ett större deltagande i den lokala, regionala och nationella politiken för alla samhällsgrupper på lika villkor och med säkerhetsgarantier, framför allt de mest utsatta.

Avtalets andra punkt, som totalt omfattar 20 A4-sidor, handlar också om att inrätta folkliga råd, speciellt i regioner där den väpnade konflikten har orsakat stort lidande och där gerillan har ett stort folkligt inflytande. I dessa områden ska det också införas tillfälliga valkretsar som ska ge gerillan större möjligheter att kunna väljas till de olika politiska nivåerna i det colombianska samhället.

Nej till ”militära lösningar”

Ivan Marquez menar att staten inte kan fortsätta att lösa politiska och sociala konflikter med militära medel. Ett exempel på detta är den stora proteströrelsen från bönder, studenter med flera samhällsgrupper som skakade om etablissemanget under augusti-oktober och som skördade ett dussin liv bland de mobiliserade.

– Det är med den bakgrunden vi har nått de första men mycket viktiga närmanden och avtal i den 2:a punkten i fredsagendan. Och det är kanske en av de viktigaste landvinningarna, att utan dröjsmål sammankalla partier, språkrör och folkrörelser för att utarbeta riktlinjer för att äntligen ha en stadga som bas för den politiska oppositionens verksamhet.

Gerillans chefsförhandlare understryker samtidigt att det återstår fyra punkter i agendan och att det historiska motståndet från den colombianska högerns mest extrema krafter talar för att de kommer göra allt för att torpedera ett eventuellt fredsavtal med gerillan.

Dick Emanuelsson

COLOMBIA “Vi är på väg mot vår andra och definitiva frigörelse”

Gerrillasoldater i FARC-gerillan.

COLOMBIA

“Vi är på väg mot vår andra och definitiva frigörelse”

Flammans Dick Emanuelsson har träffat Colombias främsta oppositionsledare och personer ur gerillan. Bägge grupper andas optimism för framtiden.

Tandborsten putsar frenetiskt alla skrymslen i AKA-47:an. Det är tid för rengöring av vapnet efter dagens övningar. Med erfaren hand plockar han isär och rengör vapnet, en livförsäkring, säger han. Under närmare 15 år har han gjort samma sak dag efter dag efter strider för att förändra Colombia, det mest utpräglade klassamhället i Latinamerika. Och det var under en av dessa strider som arméhelikoptrar utsatte honom och civilbefolkningen för kemiska vapen.

– Jag var då placerad i Sierra Nevada, längst upp i norra Colombia vid Karibiska havet där bergskedjan Anderna reser sig. Vi bombades och överöstes av kemiska substanser och bakterier från flyget. Men inte bara gerillan utan även flera indianfolk i området drabbades och flera av dessa indianer avled senare.

Amauri Gonzalez skiljer sig från de andra gerillasoldaterna i avseendet att han är den ende som använder läderkängor. Hans övriga kamrater använder de klassiska gummistövlarna som slutar strax under knäet för att undvika ormbett eller för att inte blöta ner sig i onödan när gerillan är på marscher i djungeln med alla sina vattendrag. Orsaken till att Amauri har kängor av läder är just de skador han fick när armén bombade med kemiska stridsmedel.

– Jag är oerhört känslig för värme och fukt som stövelskaftet ger, därför kan jag inte använda vanliga gummistövlar. Köttet ramlade av benet på de platser där substanserna hade penetrerat huden. Våra egna läkare och sjuksköterskor satte in en intensiv behandling som räddade mig, tillägger han och visar ärren på benet.

Strax nedanför där vi sitter har de första gerillasoldaterna börjat eftermiddagens bad och tvätt av kläder. Stora spindlar springer över bäcken medan papegojor, grodor eller paddor har inlett sin eftermiddagskonsert. En kraftig trädstock ligger över bäcken och är en bro i denna fuktiga, varma men otroligt vackra del av Amazonasdjungeln. Det är första gången jag är i ett gerillakontrollerat område i norra Colombia och det är inte lika fuktigt som i södra eller östra Colombia. Men det är hett. Trädkronorna ger ett visst skydd mot insyn av bombplanen som med sina infraröda kameror kan penetrera de djupaste trädkronor i regnskogen.

Under de senaste månaderna har den politiska konflikten i Colombia intensifierats på alla nivåer. Framväxten av den breda vänsterfronten Marcha Patriotica, har skakat om makteliten. Till skillnad mot övrig politisk opposition i Colombia har Marcha Patriotica vuxit fram från basen, från byarna på landsbygden eller de fattiga bostadsområdena i städer som Bogota eller Medellin. Ungdomen utgör en grundpelare i denna enorma rörelse som i dag samlar 1700 sociala och folkliga rörelser. De har förenats bakom en politisk avancerad minimiplattform som fått enormt gehör hos befolkningen. Och som all politisk opposition som kan hota den politiska och ekonomiska elitens maktmonopol, utsätts Marcha Patriotica för en psykologisk krigföring där den pekas ut som skapad av FARC-gerillan.

En av dem som permanent utsätts för smutskampanjen är den före detta liberala senatorn Piedad Cordoba, eller “La Negra”, som hon kärleksfullt kallas av de närmaste. Hon leder ”Colombianer för Fred” och är en av språkrören i Marcha Patriotica. Elegant och med sina afrorötter vet hon hur ”vanligt folk” lever och vilka problem de brottas med. Över allt där det pågår en rörelse mot byggandet av en militärbas, dit kallas Piedad och går i täten tillsammans med protesterande bönder. Eller bland hundratusentals studenter som protesterade och besegrade president Juan Manuel Santos´ Lag 30 som syftade till att fragmentera den högre utbildningen för att på så sätt lättare kunna privatisera den.

Piedad Cordoba

När Flamman träffar henne i ett av Colombias grannländer har hon vägrat att låta sig intervjuas av de colombianska medierna för att kommentera de senaste händelserna. Motivet är att de manipulerade och misskrediterade hennes uttalanden bland bönderna och ursprungsbefolkningen i länet Cauca. Men Flamman har företräde, säger hon leende och det blir ett kärt möte efter nära sju år sedan sist då Flammans reporter i Latinamerika tvingades lämna Colombia efter att den hemliga politiska polisen DAS´ agenter förföljt mig sekund för sekund .

– Dick, först och främst ett tack för din tid i Colombia som var kritisk, alternativ och konstruktiv och som synliggjorde den colombianska verkligheten. För det andra, situationen i Colombia i dag är dramatisk och desperat. De åtta åren med Uribe innebar att det infördes ett system av död, försvinnanden och en krigföring mot civilbefolkningen som tvingades bort för att uppfylla vad Santos i dag genomför; ett överlämnande av territorium till de transnationella företagen och en intensifiering av privatiseringen.

– Inte ens under den spanska kronan genomfördes en så brutal plundring av naturresurserna som i dag, säger Piedad och tar fram ett pressklipp från hennes hemlän, Chocó.

Detta befolkas i huvudsak av svart befolkning som lever i extrem fattigdom mitt bland ädelstenar. Choco är i dag föremål för ett enormt intresse och de transnationella gruvbolagen tar över Colombias ädelmetaller.

– Tjugofem gruvbolag har ansökt och fått koncessioner för 434 egendomstitlar för att utvinna Chocós naturresurser. Dessa bolag tar varje år upp 28 ton enbart i Choco, av de 56 ton guld som utvinns i Colombia, säger den svarta folkledaren med indignation i blicken, medveten om att det dagligen dör många svarta barn i Chocó, totalt övergiven av staten.

Det är mot denna politik som människor i dag samlas och organiserar sig i Marcha Patriotica i det land som är tre gånger så stort som Sverige.

– Det mest hoppingivande som har hänt den senaste tiden är framväxten av Marcha Patriotica. Pjäserna på det politiska schackbrädet har förändrats. Santos och hela den maktgrupp han tillhör eller den kriminella apparat som Uribe och extremhögern representerar, är skakade för det enorma gensvar som Marcha Patriotica har mött.

Den 23 april i år samlades den största manifestationen arrangerat av Marcha Patriotica sedan decennium i Colombia när över 110.000 colombianer anlände till Plaza Bolivar. Tidigare under fyra dagar hade tusentals människor från hela landet debatterat vad de vill göra med det land som genomlider den äldsta politiska-militära konflikten på den amerikanska kontinenten. Bland huvudtalarna fanns Piedad som hälsades med ovationer.

– Omedelbart tog de officiella medierna fram sitt manuskript. I TV och radio frågade de varifrån hade arrangörerna fått pengar att organisera massaktionerna, var det ETA eller FARC? Det är den gamla raspiga skivan som hörs igen, tillägger Piedad. Vi vet vilka konsekvenserna är av den. Två kamrater försvann dagen efter och ute i landet började mordhoten att delas ut.

När FARC-gerillan slöt ett eldupphöravtal med regeringen 1984, bildades vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som genast blev föremål för det smutsiga krigets aktörer. I dag är fronten ett skelett med fem tusen av den bästa kadern begravd. Mardrömmen för Piedad och de hundratusentals aktivisterna är att Marcha Patriotica ska gå samma öde till mötes.

Men trots allt är Piedad optimistisk.

– Folk har tappat rädslan. Ungdomar, studenter, bönder, indianfolk och folkliga samhällsgrupper organiserar sig över hela Colombia och bygger steg för steg upp en lokal folkmakt. De bryr sig inte om att en överklassidiot sitter på en privatklubb i Bogota och kallar folk på landsbygden för ”gerillasoldater” eller ”terrorister” i en region där gravida förlöses utan läkare och barnmorskor. Marcha Patriotica är ett oåterkalleligt faktum och rörelsen går inte att stoppa. Vi är på väg mot vår andra och definitiva frigörelse, säger hon nu med entusiasm i ögonen.

Ever, med Paezblod i venerna, avslutar programmet ”Cadena Radial Bolivariana, Voz de la Resistencia”, gerillans egen radiostation och börjar plocka ner antenner och mixer. Hans fyra journalistkollegor Alex, Dayanis, Tatiana och Alirio har under tre timmars sändningar fört ut gerillans budskap i ett område som täcker cirka 120 kilometers radie i norra Colombia. 

Gerillasoldaten Ever vid de mixerbordet för den mobila gerillaradion.

Inslaget av gerillasoldater med rötter i Colombias olika indianfolk är slående och de är särskilt glada denna kväll. När vi sätter oss i det stora gerillalägrets ”kulturaula” för att se på kvällsnyheterna, är den stora nyheten att gerillan har skjutit ner ett Supertucanplan i närheten av staden Jambaló i länet Cauca, som till stor del har indiansk befolkning. Planet, värt tio miljoner dollar, är ett av 25 som Uribe köpte in av regeringen ´Lula´.

– För tio miljoner dollar skulle flera sjukhus kunna byggas i Cauca och många barn räddas till livet, säger Maggie, en ung indianska med flera år i gerillan. Hon får ett drömmande uttryck i ögonen och kramar geväret som om det vore en docka.

President Juan Manuel Santos har anlänt till staden Toribio, i samma län, eskorterad av tre tusen elitsoldater, stridsvagnar, flygplan och Black&Hawkhelikoptrar. En kilometer utanför stadskärnan har gerillan upprättat vägspärrar och alla journalister som anlänt från Bogota strömmar dit för att intervjua gerillasoldaterna som håller Torbio praktiskt omringad och belägrad.

I centrum av Toribio buas president Santos ut av befolkningen som till övervägande del består av paez- och guambianosindianer. Hans ”morot”, 250 miljoner dollar till ”sociala projekt” går inte hem. Indianernas organisation CRIC kräver att militärens baser runt Toribio och polisstationen mitt i centrum, som mer liknar en bepansrad bunker, ska monteras ned och dras tillbaka från staden eftersom den är föremål för gerillans attacker som orsakar civila förluster i korselden. CRIC kräver även att gerillan ska dra sig tillbaka från det territorium som indianerna anser vara deras. Men Santos säger att ”staten och militären inte kommer att dra sig tillbaka en enda millimeter”.

– I botten handlar det om samma konflikt som i resten av landet; regimens mål att överlämna guldet som finns i Anderna i Cauca. Därför upprättar de militärbaser för att driva bort, inte bara gerillan, utan även bönderna i området. Men resultatet är mycket dåligt när vi nu till och med lyckas skjuta ner ett av världens mest avancerade krigsplan.

Det säger Alirio Rodriguez, en gerillasoldat som jag lärde känna i Bogota för 15 år sedan då han var en ung entusiastisk medlem i det kommunistiska ungdomsförbundet. Han menar att Santos´ fortsätter samma nyliberala modell som Uribe och med den, kriget.

Alirio i mitten omgiven av gerillakvinnorna Tania och Juana.

Länet Cauca är under juli månad föremål för en enorm debatt i Colombia och generalerna och Santos är skakade, både för tusentals organiserade obeväpnade indianers beslutsamhet att konfrontera staten och militären genom att montera ned militärens skyttegravar och stridsvärn runt Torbio. Men Santos och generalerna är även skakade för den politiska och militära kraft som gerillan representerar. Gerillan ”lägger sig i debatten aktivt ” på ett helt annat sätt än för två år sedan. Och trots bombningar av hela gerillaläger och förlusten av flera historiska gerillaledare, har gerillan gett Santos och generalerna rejäla örfilar under deras ´ besök i Cauca.

Juan Miguel Cabrera var kapten i den colombianska arméns specialstyrkor, de så kallade ”Rambos”. Han var en av elitsoldaterna som av en eller annan orsak i dag lämnar eller deserterar från specialstyrkorna. Han avled under märkliga förhållanden i en bilolycka strax efter att han lämnat in sin avskedsansökan till armén.

Armén registrerar med stor oro hur en (1) elitsoldat per dag lämnar militären, en soldat som det kostar 120.000 kronor att utbilda. Den före detta president Alvaro Uribe attackerar också Santosadministrationen och säger att den nuvarande regeringen är ansvarig för att stridsmoralen hos den halv miljon soldater som bekämpar gerillan har sjunkit dramatiskt.

Maggie säger att förlusten av FARC:s högste ledare Alfonso Cano i november 2011, “bara förstärkte vår beslutsamhet att kämpa vidare för att bygga det Nya Colombia”, och hennes kamrater som sitter på trädstockarna nickar.

– Han (Uribe) vill se mer blod flyta i Colombia, men jag tror att vi har kommit till en vändpunkt där folket inte längre låter sig manipuleras av dem som äger rikedomarna i Colombia, tillägger Alirio.

Och det är här som Marcha Patriotica har en central uppgift, menar Piedad Cordoba, att skapa den breda front som kan stoppa kriget. Men det kan bara upphöra om orsakerna till kriget får en definitiv lösning.

– Fronten talar och organiserar också medelklassen som inte längre kan överleva på plastkortsekonomin. Också små- och medelföretagare ansluter sig för de drabbas och slås ut skoningslöst av frihandelsavtalet med USA, säger Piedad och tillägger:

– Jag tror att i Colombia har vi ett nytt politiskt subjekt som appellerar till en stor majoritet av folket. Men den utmanar också den traditionella vänstern som bekvämt har anpassat till systemet, som inte gör mycket väsen, som bjuds in till cocktailmottagnignarna och som inte ifrågasätter någonting. Den har förvandlats till porslinskatter. Men Marcha Patriotica talar ett helt annat språk, det som människornas förstår, inte bara i Colombia utan hela Latinamerika. Därför är vi på väg mot vår andra och definitiva frigörelse.

CITAT:

“De åtta åren med Uribe innebar att det infördes ett system av död, försvinnanden och en krigföring mot civilbefolkningen”

“Inte ens under den spanska kronan genomfördes en så brutal plundring av naturresurserna som i dag”

“Varifrån hade arrangörerna fått pengar att organisera massaktionerna, var det ETA eller FARC?”

“Folk har tappat rädslan. Ungdomar, studenter, bönder, indianfolk och folkliga samhällsgrupper organiserar sig över hela Colombia och bygger steg för steg upp en lokal folkmakt”

“Marcha Patriotica är ett oåterkalleligt faktum och det går inte att stoppa”!

TERRORN MOT PIEDAD CORDOBA

De paramilitära dödsskvadronerna kidnappade henne 2001 och höll henne gripen under 16 dagar, anklagad för att tillhöra ELN-gerillan. Domen om att avrätta henne var redan tagen men Carlos Castaño rev upp den och sa senare att hennes mod imponerade på mannen som utpekas som ansvarig för morden på 150.000 civila colombianer, av dödsskvadronerna anklagade för att ha stått i gerillans tjänst. Carlos Castaño mördades 2004 av sina egna.

Redan 1995 var Piedad i blåsväder då hon anklagade Medellins dåvarande borgmästare Sergio Naranjo för att vara finansierad av maffian, i klartext Medellinkartellen. Svaret kom omedelbart i form av tre bomber som raderade ut familjens musikcafeteria. Familjen hade då börjat tappa tålamodet med den omutbara parlamentsledamoten. De klagade varje gång Piedad gjorde ett av sina kraftiga uttalanden för det innebar, att antingen förlorade hennes sju syskon sina arbeten eller så exploderade det en bomb riktad mot familjen.

Men de hårdaste slagen kom 2005 då hennes politiske rådgivare Jaime Gomez kidnappades, torterades och kastades utför ett stup i Bogota. 2006 ”försvann” också hennes yngsta dotter.

Colombias högerextreme justitiekansler tillhör, som Uribe och Santos, Piedads svurna fiender. I egenskap av sitt ämbete avsatte han henne i september 2010 som senator och förbjuden att under 18 år inneha statliga eller politiska uppdrag. Alejandro Ordóñez, en ledande gestalt i Opus Dei i Colombia, utsattes för en storm av kritik och bekräftade, enligt kritiken, hur den colombianska staten försvarar maktmännen i vit krage medan fattiga eller folkledare kan bestraffas med tio års fängelse för att ha stulit en höna. Piedad Cordoba anklagades för att ha donerat en symbolisk penningsumma till en liberal kandidat på atlantkusten, .

Dick E.