USA pressade Colombia att ta emot 4000 afghanska USA-kollaboratörer. Är det världens ansvar att ta konsekvenserna efter USA:s upprepade folkmordskrig?

I direktsändning i colombiansk teve där Ivan Duque kunggör att Colombia kommer ta emot 4000 av USA närmaste män och kvinnor i Afghanistan. På hans högra sida Martha Lucia Restrepo, förmodligen världens tråkigaste vicepresident och dessutom högerextremist.

 

USA pressade Colombia att ta emot 4000 afghanska USA-kollaboratörer. Är det världens ansvar att ta konsekvenserna efter USA:s upprepade folkmordskrig?

AV DICK EMANUELSSON

TEGUCIGALPA / 2021-08-20 / – Jimmy Carter sa för en tid sedan att under USA:s 245 år av självständighet har landet njutit av ett någorlunda lugn under bara 16 år, 16 år UTAN KRIG!

Det uppgav i morse chefredaktören för den sandinistiska radiostationen Radio La Primerisima, WILLIAM GRIGSBY i sitt program ”Gränslöst” [1] som sänder från Nicaraguas huvudstad Managua tre gånger i veckan.

Nu pressar Vita Huset dygnet runt världens stater att ”ta sitt ansvar och ta emot afghanska flyktingar”.

I Colombia finns det åtta miljoner INTERNFLYKTINGAR [SIC!], 8,000,000 som flytt från landsbygden till städernas bälten av misär, offer för ett krig som aldrig deklarerades mot folket för 60 år sedan och vars oerhörda konsekvenser USA är delansvarig i. Ta bara det faktum att under decennier upptogs den andra våningen i det som då kallades ”Krigsministeriet” i Bogota, nuvarande försvarsdepartementet, av ”Pentagons män och kvinnor i Bogota”! Det ger en fingervisning om vem som VERKLIGEN bestämde i detta geostratetiska och enormt resursrika Colombia.

 

Colombia accepterar 4 000 afghaner

Nästan elva timmar efter att William Grigsby stängt av mikrofonen och programmet, publicerade den colombianska dagstidningen El Tiempo i direktsändning president Ivan Duques tevesända tillkännagivande klockan 18.43 i dag, tisdag den 20 augusti 2021, att Colombia ska ta emot minst 4,000 afghaner [2] som var ”USA:s män och kvinnor” i det asiatiska landet där det inte finns en by som INTE har bombats av den folkmördarstat som självutnämnt sig till ”Frihetens försvarare i världen”. Vi förmodar att de är de direkta kollaboratörerna till folkmordet på det egna folket, verkställt av USA.

Bredvid Duque, med en fond av Colombias och USA:s Stjärnbaner stod även USA:s ambassadör i Colombia, PHILIP GOLDBERG, en professionell expert i hur man slår sönder nationer och splittrar upp folk och förvandlar dem till hatiska fiender, så som han gjorde i det forna Jugoslavien, med koncentration på Kosovoprovinsen.

Därifrån skickade State Departement han till Bolivia som ambassadör. I september 2008 trodde han att de kontrarevolutionära separatistiska krafterna i provinserna Santa Cruz, Tarija och ytterligare ett antal provinser kunde gå till offensiv via sina ”Civilkommittéer”, läs separatistkommittéer, för att stycka upp den första stat i Latinamerika med en indian som president, EVO MORALES.

Men styrkeförhållandena det året i Latinamerika var inte till USA-imperialismens fördel, Goldberg led ett svidande nederlag och avslöjades just det han var och är, en konspiratör mot de demokratiska och progressiva staterna i världen. Evo Morales kastade ut honom och USAID, som hade finansierat kuppmakarna, så som USAID gjorde inför statskuppen i november 2019 [3].

 

Dåvarande USA-ambassadören i Bolivia, Philip Goldberg samtalar med Civilkommitténs ordförande Ruben Costas strax innan Goldberg kastades ut från Bolivia för konspiration med den separatistiska USA-finansierade extremhögern.

Spred kollaboratörerna ”demokratins” eller USA:s utrikespolitik?

Och nu är Goldberg i Colombia och lever och arbetar i den största ”Bunkern” i världen, USA-ambassaden i Bogota. Han var ”otroligt nöjd med Ivan Duques besked”, sa han i ett färdigskrivet manuskript som han läste upp i den förinspelade videon.

– Vi är djupt tacksamma för Colombias disposition att ta emot de afghanska medborgare som arbetade med oss för att sprida demokratin och friheten i en region där dessa grundläggande värderingar av våra två länder (säger Goldberg som under talet vänder sig mot Ivan Duque) är mycket bristfälliga.

I Latinamerika är det Colombia, México, Costa Rica och Chile som säger sig ha beredvillighet att ta emot de afghanska yankeekollaboratörerna. Att de USA-vänliga regeringarna i Colombia, Chile och Costa Rica bockar och tar emot är ingen som helst överraskning.

Men att Mexiko har erbjudit att mildra USA-nederlaget och dess konsekvenser genom att ta emot afghanska kollaboratörer är inte bara populism, det är verkligen en politisk naivitet och godtrogenhet om att Grannen på andra sidan gränsen ska se på Mexiko med andra ögon om så sker. Inget kan vara felaktigare.

”USA har inga vänner, bara intressen”, som han sa JOHN QUINCY ADAMS, USA:s 6:e president 1825-1829.

 

”CIA ljög hejdlöst”!

USA säger sig vilja ta emot dessa afghaner längre fram, varför tar de inte emot dem nu? Varför utöva sitt politiska och ekonomiska inflytande för att länder med långt mindre resurser och marginaler ska ta emot dem?

Och hur är det möjligt att Colombia, som har åtta miljoner internflyktingar ska kunna ta emot denna samling afghaner om Colombia inte är kapabel att skapa ett värdigt liv för sina egna internflyktingar, det högsta antalet internflyktingar i världen?

Och vem kan lita på löftet från en stat och regering där självaste f.d. CIA-chefen Mike Pompeo gapskrattande berättade inför universitetsstudenter att vad CIA gjorde (och fortfarande gör) var att ljuga hejdlöst och blåsa folk som de också bestal!

Ann Linde medskyldigt till folkmordet i Afghanistan

USA har som bekant bara haft 16 år av fred under sina 245 år av självständighet. Under de senaste tre decennierna har deras bomber slagit sönder nationer och folk. Och flyktingkatastrofen i världen blir bara värre som konsekvens av dessa krig. Men flyktingarnas antal från dessa krig som anländer till USA är mikroskopiska.

I stället är det länderna i Europa som fått bära det tyngsta lasset med följden av att främlingsfientlighet och rasism har ökat lavinartat. Och med den de fascistiska krafterna i Europa.

Om s-regeringen tar emot afghanska samarbetsmän utsätter de sig och Sverige samtidigt för fanatiska psykopatiska terrorister. USA startade kriget för 20 år sedan. Då är det också deras uppgift att avsluta det och uppfylla sitt ansvar. Och betala ett krigsskadestånd till det afghanska folket, vars summa måste vara gigantiskt. Med det kan det afghanska folket återuppbygga sitt sönderbombade land.

Den uppgiften är INTE Sveriges utan USA:s ansvar att uppfylla.

Ann Linde bör vakta sin tunga i stället för att ansvarslöst häva ur sig att hon ska ”inte betala en spänn till talibanerna”. Hennes regering är medskyldigt med USA till folkmordet i Afghanistan. Det obegripliga hände att Sverige skickade militär trupp till Afghanistan åren 2002-2021. Ett svart kapitel i Sveriges utrikespolitik, men som väl illustrerar Sveriges förändring från en fredssträvande stat i med stor prestige i världen till en simpel underordnad politisk dörrmatta till Vita Huset.

 

YLVA JOHANSSON tillhörde på 1990-talet Kommunistisk Ungdom (vpk:s ungdomsförbund) och gick vanligtvis iklädd en snygg "Thälman-keps" (Thälman var det tyska kommunistpartiets ordförande som mördades i ett tyskt koncentrationsläger).

COLOMBIAS FOLK fortsätter att förblöda: Indianledare mördad och den 63:e och 64:e massakern hittills i år skördar nya offer!

 

Indianledaren Miguel Muchavisoy blev det 104:e offret bland folkliga och sociala ledare som mördats i Colombia under 2021. I 64 massakrer har fler än 200 colombianer gått samma väg. Men svenska UD är mer intresserad av att sälja Wallenberggruppens JAS-39 Gripen till statsterrorismens Colombia än att protestera mot det urskillningslösa våldet mot folket.

COLOMBIAS FOLK fortsätter att förblöda: Indianledare mördad och den 63:e och 64:e massakern hittills i år skördar nya offer!

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2021-08-07 / Hittills i år har 104 ledare ut folkrörelsen i Colombia mördats, exkluderat aktivister med flera samtidigt som igår, fredag verkställdes den 64:e massakern hittills under 2021 i Colombia. Om det hade varit Kuba, Venezuela eller Nicaragua vet vi vad reaktionen på världens nyhetsredaktioner hade blivit. Men nu är samma medier, inklusive de svenska (och UD&Linde) knäpptysta!

MIGUEL MUCHAVISOY var en av dessa 104 ledare. Han ledde sitt indianfolk i den lilla kommunen Sibundoy, i djungellänet Putumayo, södra Colombia, ett grannlän med Ecuador.

Muchavisoy arbetade med naturmedicin sedan ungdomen. Enligt människorättsorganisationen Indepaz var han en av motståndarna till mega-gruv-projektet i Sibundoy och i denna region opererar också paramilitärer i tjänst hos de transnationella gruv- och energibolagen.

"PLAN COLOMBIA: "USA levererar vapnen medan Colombia står för offren"! menar FARC-gerillans politiska frontorganisation, Movimiento Bolivariano på skylten.

USA:s antigerillaplan

Länet Putumayo är i praktiken uppstyckat av transnationella oljebolag sedan flera decennier. Därför utgjorde USA:s antigerillaplan, ”PLAN COLOMBIA” i första hand en plan mot gerillan än den påstådda kampen mot kokabuskplantagerna. FARC-gerillan kontrollerade stora delar av Putumayo innan fredsavtalet i november 2016.

När Plan Colombia inleddes för 20 år sedan fanns det 110.000 hektar uppodlad mark av kokabuskarna. I dag registrerar FN-myndigheterna hela 245.000 hektar, vilket bekräftar den politiska oppositionens kritik och motstånd mot planen för den skulle underlätta de transnationella bolagens övertagandet av Colombias naturresurser snarare än att bekämpa narkotikakartellerna i landet.

Som ett annat resultat har USA:s Södra Militärkommando och Pentagon med tacksamhet tagit emot sju colombianska militärbaser, sex av dem riktade mot Venezuela. En av dessa är svenskbyggd, marinbasen Bahia Malaga på Colombias stillahavskust, byggd av den gamla folkpartisten Antonia X:son Johnssons byggföretag ABV (nuvarande NCC). På marinbasen härbärgerar nu USA-marinen.

 

Massaker i kommunen ”Hundra år av ensamhet”

Samtidigt som indianledaren Miguel Muchavisoy mördades i södra Colombia genomfördes en massaker i norra Colombia, närmare bestämt på den plats som nobelpristagaren i litteratur, Gabriel Garcia Marquez roman ”Hundra år av ensamhet”, utspelades, i den lilla kommunen i Sierra Nevada, Aracataca, i länet Magdalena. Tre mäniskor massakrerades av skotten. En av de tre var bara 15 år.

Det är i denna del av Colombia där USA-bolaget United Fruit Co beordrade den konservativa regeringens militär att massakrera 3000 bananarbetare med familjer den 5 december 1928. Där är källan till Garcia Marquez´ underbara roman. Med Bibeln mot himlen begärde arbetarna och deras familjer en förbättring av de miserabla levnadsförhållanden de levde under. Svaret blev maskingevärseld och blodet som flöt i strida strömmar i dikesrenarna. Fortfarande är statsterrorismen en Institution i den colombianska oligarkins regeringsutövande.

Carmens man Adan var kassör i det lokala bananfacket i Cienaga, samma region som Aracataca och  mördades av paramilitären. De opererade i tjänst hos Chiquita, Dole och colombianska bananföretag i denna region och tog ut fyra cent per exporterad bananlåda av de transnationella bolagen. Bilden illustrerar att den sociala verkligheten inte har förändrats mycket sedan blodbadet 1928, beordrat av United Fruit Co, dagens Chiquita. FOTO: DICK E.

Massaker Nr. 64: fyra mördade

Igår, den 6 augusti trängde beväpnade män in i ett hem i bostadsområdet San Antonio i södra Bogota, närmare bestämt i kommunen Soacha, känd för att terroriseras av de paramilitära dödsskvadronerna `Las Aguilas´, som av människorättsorganisationerna anses vara en dödsskvadron i tjänst hos den militära underrättelsetjänsten. Tre män och en kvinna avrättades. Enligt Indepaz (El Instituto de Estudios para el Desarrollo y la Paz) utgjorde denna massaker Nr. 64 hittills i år.

Denna del av södra Bogota är extremt fattig och här lever uppskattningsvis fem miljoner människor. Soacha var en bastion under generalstrejken som inleddes den 28 april i år och pågick under över tio veckor. Folkupproret trotsade både dessa para-statliga dödsskvadroner som Duqueregimens öppna hot mot de protesterande:

”Duque tar fler liv än vad pandemin gör”, var en vanlig kommentar från vanliga colombianer som kanske aldrig tidigare hade deltagit i den landsomfattande protesten.

 

Bostadsområdet San Antonio, i kommunen Soacha, södra Bogota.

Fattigdomen i södra Bogota är hjärtskriande, som på bilden för 10-barnsfamiljen Carmen Alicia Florian. Temperaturen går ibland under noll-strecket på natten på de 2500 meters höjd som Bogota ligger på, och solen bränner under dagen i människornas kinder. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Colombia blöder: Tysk journalist som bevakade protesterna utsattes för hot och ett attentat men deporterades av Ivan Duque samtidigt som hennes colombianska vän avled av de tre kulorna han sköts med

 

Linda Marlene Sprößer bevakade folkupproret från Motståndets centrum i Colombia, staden Cali. På bilden poserar hon tillsammans med "Den Första Linjen".

Colombia blöder: Tysk journalist som bevakade protesterna utsattes för hot och ett attentat men deporterades av Ivan Duque samtidigt som hennes colombianska vän avled av de tre kulorna han sköts med

“Den 28 juli dog en del av mig”!

 

Det är den tyska kollegan Linda Marlene Sprößer som tog avsked i ett långt avskedsbrev till sin colombianske vän JHOAN SEBASTIÁN BONILLA BERMÚDEZ. Det är ett avsked som inte lämnar någon oberörd. Hon deporterades till Tyskland samma dag som hennes vän avled av de tre kulorna han tog emot i huvudet av mördarna.

 

Den tyska journalisten Linda bevakade protesterna i Colombia under Folkupproret med staden Cali som centrum. Men hon var som alla människor med mänskliga sinnen inte oberörd vad som hon såg när den fascistiska statsapparaten attackerade, mördade, torterade och plågade alla människor, främst de som utgjorde ”La Linea Primera”, den första linjen av de protesterande som med sköldar och hjälmar utgjorde ett skydd för övriga demonstranter.

 

Det påverkade denna 33-åriga tyska som allt mer kände sig som en del av upprorsrörelsen mot den stat som ser sina egna landsmän som ”den inre fienden”, allt enligt Pentagons Manual om ”den Nationella Säkerhetsdoktrinen”.

 

För hennes artiklar och reportage till de tyska medierna blev hon mordhotad, och varnad av myndigheterna.

I ovanstående kommentar i Facebook publiceras ett av de sublima nästan direkta mordhoten mot henne, som anklagas för att stödja FARC-gerillan och "strejkterroristerna, en verklig horunge"! Den 22 juli utsattes hon för ett attentat som kostade hennes vän livet.

Men Linda knep inte käft och statsterrorismen trädde i aktion den 22 juli när Linda och hennes colombianske vän JHOAN SEBASTIÁN BONILLA BERMÚDEZ utsattes för ett attentat. Kulan gjorde en repa i Lindas kropp men hennes kamrat Jhoan blev allvarligt sårad av kulorna.

 

Fascismen, förkroppsligad i regimen ledd formellt av Alvaro Uribe och hans underhuggare, president Ivan Duque, men i verkligheten är det den lilla grupp av colombianska oligarker och USA-ambassadens uppdragsgivare som styr landet fattade beslutet att deportera Linda Marlene Sprößer från Colombia till Tyskland och strax innan deporteringen fick hon beskedet om att hennes vän och kamrat Jhoan hade avlidit den 28 juli 2021 av det dussin kulor hans kropp hade tagit emot av fascisterna.

 

”Jag grät den tolv timmar långa flygningen till Tyskland och jag landade levande men död i själen”, sa Linda i sitt brev nedan.

 

Så är Colombia och USA:s främsta allierade i Sydamerika. Där spelar det ingen roll om fackföreningsledare, människorättsaktivister, vänsterns framstående personligheter mördas i massor. USA och Vita Huset kommer ALDRIG att utfärda några sanktioner mot sina ”Son of a bitch”, som Franklin Roosevelt uttryckte saken över Anastasio Somoza, för ”han är ju vår Son of a Bitch”!

 

Dick Emanuelsson / Tegucigalpa.

Hennes colombianske vän, Jhoan Sebastián Bonilla Bermúdez.

 

Linda Marlene Sprößer:

 

El 28 de julio a las 07:40 pm murió una parte de mí. A las 7:40 de la noche tuve que embarcar el vuelo a Alemania y el momento cuando entré el avión ¡falleció mi ángel de la guardia JHOAN SEBASTIÁN BONILLA BERMÚDEZ y quiero que todo el mundo sepa su nombre! Quiero que hasta el fin de este mundo se haga conocer su historia. 

 

Siento tanto dolor que no sé cómo sobrevivir, como aguantar este dolor que me mata de adentro y es lo más fuerte que he sufrido en mi vida.

 

Recibí el mensaje de su partida cuando el avión iba a despegar. Primero no pude respirar y pensé que mi corazón va a dejar de latir. Pero después de algunos segundos empecé a gritar y gritar y llorar sin parar. Estuve en la última fila del avión y hasta que la primera fila con sus 250 pasajeros se escucharon mis gritos y así hice los a pilotos cancelar el despegue. Nadie me podía calmar hasta que el capitán vino para tratar de consolarme.

 

Seguí gritando y llorando por los próximos 12 horas del vuelo y les juro que no aguanto más muertos. Pensé que me voy a morir con él en este avión. Aterricé en Alemania viva pero muerta por adentro. Después tuve que esperar hasta todos los pasajeros hayan desembarcado - y en vez de estar enojados por las molestias que causé durante todo el vuelo - cada uno nos aplaudió, nos agradeció y nos abrazó - algunos llorando - por nuestra dedicación y voluntad impertérrita. 

 

Ahora les suplico con todo mí ser hacer conocido la vida de JHOAN SEBASTIÁN BONILLA BERMÚDEZ. Aunque recordar todo es lo que más me duele - igual es lo más importante para mí en este momento. Les voy a contar la verdad sobre los hechos aunque ya por solamente expresarla me pongo en peligro: 

 

Conocí a  JHOAN SEBASTIÁN BONILLA BERMÚDEZ  el 3 de mayo en mi primer día en Puerto Resistencia. Lo conocí como la persona más firme y dedicada a la causa, a cambiar su país, a construir un futuro mejor para Colombia, para nuestros hijos y la próxima generación por venir. Él dio todo para su país, cada día y noche, hasta su propio pecho y vida  Lo conocí como la persona más noble y valiente que existe en este mundo, desde el primer día le he tenido tanto respeto y lo admiraba con todo lo que soy. Lo conocí como una persona de valores, con coraje como nadie lo tenía, un hombre de verdad que sabe hacer las cosas bien. Lo conocí como una persona que habla con el corazón en su mano y nunca nadie en mi vida jamás me dio abrazos tan largos y sinceros como él. Se convirtió en nuestra costumbre que compartimos cada día de nuevo cuando nos vimos en Puerto Resistencia y que nos hizo olvidarnos de todo por algunos segundos. Él me permitió tener el honor de conocer su gran corazón y su alma - y les juro que jamás he visto algo tan hermoso. 

 

Si me preguntan ¿quién era para mí?

 

¿Conocen este amor incondicional?

¿Que igual existe entre una mamá y su hijo o entre Dios y sus seres humanos?

Lo único que jamás quería fue verlo feliz - ver su sonrisa y verlo lleno de amor. Lo que tuvimos fue amor por la causa, un amor platónico que compartimos por luchar codo a codo y él siempre y a cada momento me trató con todo el respeto de este mundo. 

 

Hay una cita que me gusta mucho, se les dejo por acá: 

 

"No es como el amor a primera vista, en realidad. Es más como... si la gravedad se moviera de repente. Ya no es la tierra que te retiene aquí, ella es quien lo hace...Y nada importa más que ella. Y harías cualquier cosa por ella, serías cualquier cosa por ella. Te conviertes en lo que ella necesita que seas, ya sea un protector o un amante, o un amigo." 

 

Cuando empezaron las amenazas de muerte contra él por su dedicación a las protestas yo traté con todo de convencerle que se aleje de Puerto Resistencia. Pero él estaba tan comprometido a la causa, tan enfocado en mejorar su país que primero no aceptó ningún consejo. La situación se volvió más y más complicada, los dos recibimos más amenazas contra nuestra vida así que los dos tomamos la dura decisión de alejarnos del movimiento de la resistencia. 

 

El 22 de julio, el día del atentado, él me contactó en la mañana para preguntar si quería verme con él para hablar sobre las amenazas y todo lo que vivimos durante nuestro tiempo en PR. También yo quería verlo para decirle muchas cosas que antes nunca podían y para que por fin me haga caso y que deje todas sus actividades en las protestas para asegurar su integridad. Fue la primera vez que nos vimos fuera de los puntos de manifestación. Nos encontramos en el parque en el barrio las Ceibas al lado de la autopista Simón Bolívar y el destino al menos nos regaló 1 hora de estar vivos y juntos hasta que nos quitó todo con el atentado. 

 

A las 9:30 pm cambió toda mi vida cuando vino este sujeto y nos empezó a atacar a tiros sin hablar y sin parar. Llena de su sangre tenía que gritar por 5 minutos a todo pulmón hasta que por fin alguien nos ayudó porque por miedo nadie allá se quería meter. Tuvimos que llevarlo a 3 hospitales porque los primeros 2 estuvieron llenos. Y todo el tiempo él nunca se quejó, él luchó como el león que es. Lo único que siempre me pidió fue: ¡No me dejes solo, no me dejes solo nunca! Y yo le cumplí esa promesa que le di en esa noche. Tomé su mano y nunca la dejé y en el hospital estaba día y noche a su lado para proteger y cuidarlo. Me dijeron que iban por mí, que me van a buscar en el hospital y matar a mí también por seguir viva. Yo les respondí que así será entonces pero que nunca lo voy a dejar como él nunca me hubiera dejado a mí. 

 

Hasta que me detuvieron y expulsaron. Cuando vino el mensaje de su muerte me quedé sin aire. Después, cuando por fin podía respirar de nuevo, mis primeras palabras fueron: ¡¡¡Él murió porque yo lo dejé solo!!! Y las grité por todo el avión. Pero el dolor más insoportable todavía es nunca podré despedirme de él el funeral está por empezar en estos momentos y lo único de mí que le va a acompañar es mi casco que siempre llevé conmigo y que ahora está en las manos de su hermosa mamá.

Dios da sus batallas más duras a sus guerreros más verracos - JHOAN SEBASTIÁN BONILLA BERMÚDEZ luchó tan fuerte y bravo por 142 horas. Él dio su vida por su patria y por ustedes!! ¡¡Que su muerte nunca sea en vano!! Desde lo más profundo de mi alma le suplico a toda Colombia: NO MÁS MUERTOS - NO MÁS SANGRE - NO MÁS ODIO - NO MÁS GUERRA ENTRE NOSOTROS MISMOS, TODOS SOMOS PUEBLO Y EL AMOR SIEMPRE SERÁ LA RESPUESTA. ...y lo único que quiero decir a quienes que lo asesinaron a sangre fría es que ensuciaron el nombre de Colombia a nivel mundial con vergüenza porque mataron a un gran guía y líder y junto a él una parte de mi vida. Pero también lo han convertido en una leyenda y ahora está inmortal  Me regalaron este dolor profundo que voy a sentir hasta el resto de mi vida. Ojalá que les de la satisfacción que buscaban, que solo Dios les juzgue y brinde su castigo merecido pero al cielo nunca. van. a. llegar, jamás. Amén. 

 

Compartir sobre su vida y dejar a este mundo saber que él fue uno de los seres humanos más extraordinarios que he conocido en mi vida es lo único que me mantiene viva ahora y yo estoy dispuesta a aguantar todo el dolor y nunca me arrepentiría de haberlo conocido - llegar a Puerto Resistencia fue lo mejor que me ha pasado porque me trajo a él. Y estoy agradecida por eso y lo digo con todo mi orgullo aunque el dolor plenamente me está matando. 

 

Saber que por su homicidio probablemente nunca habrá justicia en Colombia me está partiendo el corazón en pedazos. Por eso les pido que por favor ayúdenme para que su muerte al menos no haya sido en vano sino el inicio del cambio pacífico en este país Dejarlo ser conocido como el HÉROE que es, a su familia y a mí nos ayudará a sobrevivir. 

 

Pero ahora saben que hubo un hombre llamado JHOAN SEBASTIÁN BONILLA BERMÚDEZ y que él me salvó de todas las formas posibles que alguien puede ser salvado. Ni siquiera tengo una foto junto a él. Lo único que jamás vamos a tener son estas dos capturas de pantalla - la entrevista del 25 de mayo que me hizo Don Alberto de Canal 2 cuando él nunca se fue de mi lado y el 22 de julio en el hospital universitario cuando yo nunca me fui del lado de él.

 

Esta publicación va en honor y el nombre de cada herido y muerto que ha sufrido Colombia desde el 28 de abril 2021 cuando empezó el paro nacional. ¡Que ninguna víctima se quede en silencio!

¡Que cada nombre sea recordado para siempre !