Wayuuindianer i Guajira med sina hungrande barn i armarna. Nästan fem tusen barn har begravts i en tragedi som inte ens nämns i de stora medierna som i stället koncentrerar sig på att utpeka Putin som en krigsherre.
COLOMBIA:
Privatisering av floden kostade
fjorton tusen wayuuindianer livet
TEGUCIGALPA / 2015-04-14 / De transnationella gruvbolagen
och landägare som hyr in paramilitära dödsskvadroner har orsakat en gigantisk
mänsklig tragedi bland wayuufolket i länet Guajira. Totalt beräknas över 14.000
spädbarn och äldre har dött av svält under den senaste tioårsperioden. Det är
resultat att floden Rancheria har torkat ut.
“Deras namn och ålder blir officiellt och känt bara på dagen för deras
begravning. I byarna begråter wayuuindianerna sina döda bebisar medan i Bogota förvandlas
de bara till kall statistik; 4125 döda på fem år”.
Så inledde min
colombianska kollega Isabella Bernal sitt reportage för
portalen “Las2Orillas. Nyligen gjorde hon ett omfattande reportage i länet
Guajira. Det ligger längst upp i nordöstra Colombia och gränsar till Venezuela.
Det är omnämnt i den legendariska boken om den franske livstidsfången Henri Charriere,
mer känd som ´Papillon´. Han förfördes av och förälskade
sig i två unga undersköna wayuuindianer under sin flykt från Djävulsön. Han
gifte sig och stannade i Guajira en tid.
Guajira är i stort
sett ett län av öken. För tio år sedan gjorde jag ett reportage för Flammans
räkning och av alla platser på den västra hemisfären har jag aldrig besökt
något som var så bokstavligt hett som Guajira. Det är Sibiriens motsats.
I Guajira
representerar jordbrukssektorn bara elva procent av den regionala ekonomin. Men
den gruppen i allians med kolgruvan Cerrejon, dämde upp och privatiserades i
praktiken allt vatten.
Länet Guajira utgör halvön som gränsar till Venezuela och de enorma oljereserverna som finns i Venezuelabukten.
Världens
största gruvbolag
Cerrejon är
världens största kolgruva i dagbrott och bryter kol på sina 69000 hektar.
Därifrån fraktas det 15 mil i en tågkaravan med upp till 109 öppna vagnar.
Koldammet som sprids med vinden har i alla tider varit en förbannelse för
wayuufolket. Det har ett av de lägsta genomsnitten i livslängd i Colombia, en konsekvens
av koldammet som penetrerar överallt. I tysthet har de applåderat
FARC-gerillans sprängningar av tågen. Hela den guajiriska halvön, som är öken,
är en enda stor kolfyndighet. Här utvinner de Londonbaserade gruvgiganterna Glencore, BHP Billiton (världens största gruvbolag) och
Anglo American mer än 32 miljoner ton kol per år. Målet är ställt till 40
miljoner ton.
USA-bolaget
Drummond utvinner 24 miljoner ton kol i grannlänet Cesar. Företaget har anmälts
av USA-advokaten Terry Collingsworth som representerar 600 gruvarbetare som
anklagar gruvbolaget för att ha anlitat paramilitära dödsskvadroner som mördade
delar av två styrelser för det lokala gruvfacket. Både ordföranden och vice
ordföranden var bland de mördade.
Och det är dessa
giganter som de 500.000 invånarna i Guajira, bland dem 270.000 wayuuindianer
ska konfronteras mot för att kunna utnyttja sin rätt till vatten. Men
styrkeförhållandena är totalt oproportionerliga.
Inget födelseintyg
eller dödsattest
Officiellt
beräknas att 37.000 barn från wayuufolket är kroniskt undernärda. Siffror visar
att 14.000 av dessa har avlidit av svält. Enligt de uppgifter som “Las2Orillas”
presenterade, dör majoriteten av de insjuknande barnen innan de anländer till
den närmaste hälsovårdscentralen. De förfogar i sin fattigdom inte över fordon
utan tvingas att gå enorma avstånd i öknen.
Av samma orsak blir
mer än hälften av de döda inte ens inskrivna i ett folkbokföringsregister när
de föds. Inte heller utfärdas en dödsattest när barnet avlider. Det försvårar
för myndigheterna att kunna upprätta en verklig statistik över situationen i La Guajira.
Järnvägen som går 15 mil från gruvan till Karibiska Havet beskyddas av den colombianska armén.
I dag lever
wayuufolket utan tillgång till vatten från floden Ranchería, den enda i denna
del av regionen som nu är helt uttorkad. Dess vatten har avletts för att
bevattna de stora landegendomarna i södra Guajira samt för gruvverksamheten i
Cerrejon. Flodbottnen har förvandlats till en väg för fordon och djur.
Wayuufolket sjunker allt längre ner i misär och hunger. De saknar el, sjukvård
och skolor.
Korruption
och valkampanjer
Av den miljard
dollar som anslogs till regionen för 20 år för att utvinna gas och kol,
avsattes inte peso till människorna. Inte heller går mycket från
regeringsbudgeten till de verkligt behövande i Guajira, bland dem Wayuufolket. Den
stora delen, bland dem 15 miljoner dollar avsedda att förbättra näringssituationen,
hamnar i korruptionens fickor, menar Las2Orillas. Wayuuindianerna själva säger
att pengarna också används i valkampanjerna.
Jorge Armando Otálora Gómez, Folkförsvarsombudsmannen
som är tillsatt av regeringen Juan Manuel Santos, karaktäriserar situationen som en “humanitär
kris”. Men trött på löften och korruption, reste representanter för Wayuufolket
i februari till den OAS-ledda Interamerikanska Kommissionen för de Mänskliga
Rättigheterna (CIDH) för att kräva sina rättigheter.
Bland dem rätten
till vatten för att inte flera barn i Guajira ska dö av törst och svält.
Dick Emanuelsson
Massakern i Bahia de Portete
I april 2004 genomförde
paramilitärerna en ohygglig massaker i Bahia de Portete. Tio wayuuindianer,
bland dem fyra kvinnor och barn, blev offer för motorsågar, machetes eller
brändes inne i ett fordon. Samtidigt förde paramilitärerna bort ytterligare 30
människor som ”försvann”.
Två unga wayuuindianer som lyckades ta sig till
grannkommunen Uribia, informerade polischefen om vad som hade hänt. När de två
återvände samma väg stoppades de på vägen av paramilitärerna. Dessa hade informerats
av polischefen och de två mördades. Den lilla staden Bahia de Portete med sina
400 hus tömdes fullständigt på folk.
Wayuuindianerna flydde in i
Venezuela där över 400.000 wayuuindianer lever och garanteras sina etniska och
kulturella rättigheter på ett helt annat sätt än i Colombia. De har, elva år
efter massakern, ännu inte vågat återvända i någon större utsträckning.
COLOMBIA / HAVANNA / Pastor Alape är
medlem av det Nationella Sekretariatet, den högsta ledningen inom den
marxist-leninistiska FARC-gerillan. Bara några veckor innan Proletären fick en
exklusiv intervju med gerillaveteranen hade han anlänt till Havanna direkt från
striderna i Colombia. Här ingår han nu i den fredsdelegation som sedan november
2012 förhandlar med den colombianska regeringen om en möjlig väg till att skapa
fred i landet. Colombia har inte upplevt en dag av fred sedan USA:s “Plan Lasso”
spydde ut sina bomber över 48 fattiga bönder i den lilla bergsbyn Marquetalia i
maj 1964.
***
– I mörkret och röken trängde vi ner i deras skyttegravar och de skrek;
`Parraco o guerrillero?´, paramilitär eller gerilla, och jag svarade: “Gerilla”!
och brassade samtidigt av en salva med AKA-47:an.
Det berättade en av 200 gerillasoldater i slutet av januari 2001. En
kombinerad gerillastyrka av FARC- och ELN-soldater hade attackerat ett stor
paramilitärt läger i centrala Colombia. Det var så jag träffade Pastor Alape
första gången.
En gerillasoldat från FARC visar "kanonen" samt ammunitionslådor som armén försåg paramilitärerna med.
Jag hade vaknat mitt i natten i en liten bondby vid den paradisliknande
floden Rio Cimitarra, i centrala Colombia. Dagen innan hade jag tillsammans med
ett 15-tal journalister deltagit i en konvoj med livsmedel och mediciner till
de organiserade bönderna i Dalen Cimitarra. De var omringade av paramilitärer
och arméförband som anklagade bönderna för att vara allierade med gerillan.
Fyra stora lastbilar körde in från staden Yondo vid den mäktiga floden Rio
Magdalena och vi anlände vid middagstid till den lilla byn San Francisco. Armén
höll en låg profil, medveten om att bland oss fanns en reporter och fotograf från
New York Times. Militärerna tittade bara pliktskyldigt på passen och ID-korten
men lät oss passera. De paramilitära vägspärrarna, som är posterade med bara
5-10 minuters avstånd till arméns, var denna dag borta. Men jag skulle stoppas av
dem vid återresan då de vid en vägspärr sköt i över våra huvuden och skrek
hysteriskt; “Så gör vi med horungarna i gerillan”!
I San Francisco gjorde vi våra intervjuer och de övriga kollegorna packade
ihop sina kameror och bandspelare och reste tillbaka på en lastbil som bondekooperativet
ställde till förfogande.
Byn Puerto Matilde vid floden Rio Cimitarra.
Men jag stannade kvar i San Francisco och intervjuade en civil miliskille
från ELN-gerillan. Dagen efter hade jag avtalat tid med bondekooperativet att
göra ett reportage om de unika bufflarna som är ett projekt som finansieras av
Världsbanken.
Det hade blivit mörkt när en ung underskön kvinnlig ELN-soldat sa att det
var dags att dra till byn Puerto Matilde. Floden låg alldeles svart men lystes
då och då upp av fullmånen som speglade i vattnet. Motoristen körde nästan på
tongång för att inte göra väsen men också för att undvika att drivved slog
sönder propellern på aktersnurran. När vi kom fram efter en timme kom en kille
och hämtade mig vid bryggan. I de enorma ceibaträden kraxade hundratals
papegojor medan paddorna kväkte i en surrealistisk djungelns konsert. På dagen
såg jag sköldpaddorna som grävde ner sina ägg i flodbankerna. Rio Cimitarra var
och är ett verkligt paradisets Eden. Några timmar senare somnade jag in under
de tunna lakanen.
Floden Rio Cimitarra med rikt utbud av fåglar och sköldpaddor som gerillan förbjuder att jaga för kommersiellt bruk.
Jordbävning eller strider?
Sängen skakade av detonationerna. Sömndrucken trodde jag att det var en
upprepning av den fruktansvärda jordbävningen i El Salvador veckan innan. Jag
hörde röster utanför fönstret i det lilla pensionatet jag hade blivit placerad i
och frågade några bönder vad som hade hänt.
– Gerillan attackerar paramilitären som har en stor bas uppe i bergen.
Klockan var 2 på natten och kulsprutegevärens upprepade smatter hördes och
avlöstes av dova detonationer från gerillans hemmagjorda artilleri.
Dagen efter stötte jag ihop med en ung gerillasoldat från FARC och jag
uppmanade honom prata med sin överordnade för att få tillåtelse att göra ett
reportage på platsen för striderna.
– Det är nog svårt, men jag ska se vad jag kan göra, sa killen.
Efter tio minuter kom han tillbaka och sa:
– Gör dig klar, ´mono´ (blond) så drar vi om en kvart.
Artikelförattaren och hans "livboj", hästen.
Under hela dagen red jag medan tre gerillasoldater, mina livvakter, gick
uppför. Utan hästen skulle solen, fukten och de branta stigarna ha tagit kål på
mig. Jag satt bekvämt i sadeln medan gerillakillarna hade både ett gevär på 5-7
kilo och en packning på minst 30 kilo på ryggen. Och de bara log medan gummistövlarna sjönk ner till låret i vissa passager på stigarna.
Pastor Alape i Colombia.
Och när vi kom fram stod där Pastor Alape. Han beordrade ett av gerillabefälen
att göra mig sällskap till platsen för det paramilitära lägret som gerillan
hade slagit ut under natten. Det första som gjorde intryck på mig var att
lägret låg uppe på en helt oskyddad bergskam varifrån man kunde se den lilla
staden Yondo. På andra sidan floden Rio Magdalena låg det stora
oljeraffinaderiet i staden och oljecentret Barrancabermeja.
Elva stupade paramilitärer
– Här ser du en av de elva paramilitärerna som stupade i striderna. Han
ligger i en brant och därför kunde vi inte begrava honom, sa en av mina
följeslagare. Vi har haft basen omringad sedan december och varje dag kom både
arméhelikoptrar som paramilitärens egen vita helikopter med förnödenheter. Där
kan du se bekräftelsen på alliansen mellan dessa dödsskvadroner och den
colombianska militären, sa Manuel, ett gerillabefäl för den 24:e FARC-fronten.
En av de elva döda paramilitärerna med sin armbindel som identifierar honom som "AUC".
De beslagtagna ID-korten från de stupade paramilitärerna visade att majoriteten av dem var avlönade militärer från arméns specialstyrkor.
En annan gerillasoldat berättade hur striderna hade varit nästan man mot
man, eller som i gerillans fall, man&kvinna mot paramilitärerna.
– Vi var en kombinerad styrka mellan FARC-ELN. Vi transporterade vårt
artilleri precis som vietnameserna gjorde i slaget om Dien Phu 1954 mot
fransmännen, det vill säga på våra mulåsnor. Vi hörde hur de paramilitära
vaktposterna var oroliga, de kände i luften att något var på gång. Och när
befälet gav order om “ELD”! avlossade vi artilleriet. I mörkret och röken
trängde vi ner i deras skyttegravar och de skrek; “Parraco o guerrillero!?
Paramilitär eller gerilla, och jag svarade: “Gerilla”! och brassade av en salva
med kpisten. Bara en av kamraterna skadades medan paramilitärerna förlorade tio
män och en kvinna. Vi kalkylerar att minst ett 50-tal paramilitärer skottskadades
men lyckades fly över San Lorenzoträsket med sina övriga 100 vapenbröder. I Yondo
togs de hand av sina allierade i armén, sa Manuel och pekade med handen mot ett
stort träsk nedanför berget där paramilitärerna hade byggt upp ett nätverk av
skyttegravar.
Gerillasoldaten Alberto visar skyttegravarna där gerillan konfronterades i mörkret med paramilitärerna.
På väg tillbaka från striderna en del av de 200 gerillasoldaterna som utplånade fem paramilitära posteringar.
På kvällen strålade jag samman igen med Pastor Alape och gjorde en
omfattande intervju. Och när han ser mig igen i Havanna, 14 år senare, är det
en lite mer grånad man, inte lika mycket “Che Guevara” som 2001.
2,5 miljoner dollar för hans huvud
För State Departement är Pastor Alapes huvud värt 2,5 miljoner dollar. Han
anses av Imperiet vara en av de mest eftersökta bland FARC-gerillan. Som
förevändning hävdar de att han är en av spindlarna i kokakartellerna i centrala
Colombia. Alape förnekar inte att gerillan opererar i regioner där bönderna
inte bara odlar ris, manioka, frukter utan också kokablad. Men det är inte
kokain utan blad från kokabuskarna som förvandlas till pasta med hjälp av bland
annat bensin, eter och cement. Kokainet framställs i laboratorier i städerna. Alape
förkastar anklagelserna mot honom och FARC och menar att de utgör en del av den
psykologiska krigföringen mot gerillan. I bakgrunden handlar det om att USA
vill ha motiv för att förfoga över sju militärbaser i Colombia, menar han.
Själv såg jag hur en uppköpare från maffian gjorde upp med två bönder som
hade packat kokapastan i paket som vägdes av en gerillakille.
– Vi tar inte ut någon skatt av bönderna. I stället är det maffians
uppköpare som betalar en skatt per gram till oss när de anländer till regioner
där gerillan är Statsmakt. Samtidigt vi är en garant för att maffians utsände
inte blåser bönderna, sa gerillasoldaten 2001.
Jag konfronterade Pastor Alape senare på kvällen just med frågan om hur
gerillan ser på att bönderna odlar koka i stället för att producera mat till
sina familjer och landet.
– Vi fick ett litet h-e när vi började rycka upp kokaplantorna med rötterna.
Vad ska vi leva av när staten inte betalar för våra jordbruksprodukter? sa
bönderna. Kompromissen blev att de odlade ett hektar mat och ett hektar
kokaplantor, uppgav Alape 2001.
Gerillan tillfångatar en armégeneral
Bara en vecka innan jag anlände till Havanna hade gerillan tillfångatagit
en general, den högsta officer någonsin i det 50-åriga kriget. Det blev en
kalldusch för både president Juan Manuel Santos men framför allt för den högsta
militärledningen. Santos avbröt fredsprocessen och sa att den inte skulle
återupptas förrän gerillan hade släppt generalen. Alape skakar på huvudet.
– FARC:s fredsdelegation har varje vecka sedan november 2012 föreslagit en
ömsesidig vapenvila för att skapa en avslappnad atmosfär i förhandlingarna. Men
Santos och generalerna har hårdnackat sagt nej och insisterat i att “förhandlingar
och krig samtidigt”. Inte förrän det återstår små detaljer i förhandlingarna
kan de tänkas inleda ett eldupphöravtal. Men när FARC tillfångatar en general
som är befälhavare för en specialstyrka som är tränad att attackera gerillan
under de mest svåra omständigheter, då vill de inte vara med längre.
Pastor Alape hälsar på general Ruben Alzate, den högsta militäre officern någonsin som tillfångatagits av FARC.
För att inte bromsa upp fredsprocessen fattade gerillan beslutet att släppa
generalen. Men under två veckor hade tusentals soldater från specialstyrkorna
med hjälp av stridsflyg och Black&Hawkhelikoptrar genomfört massor av
militära operationer för att finna generalen, men förgäves.
Två dagar efter vår intervju flög Pastor Alape från Kuba till Colombia i
sällskap med Internationella Röda Korset samt en representant för Norge och
Kuba. De fick via gerillans kortvågsradio det krypterade meddelandet som
innehöll koordinaterna var Röda Korsets helikopter skulle landa och där generalen
skulle friges.
Generalen hade tillfångatagits i länet Choco vid Colombias Stillahavskust av
FARC:s 34:e Front. Choco är, trots extrem fattigdom bland indianbefolkning och
afrikanättlingar, ett oerhört vackert och rikt län. Från Choco exporteras varje
år 28 av de 56 ton guld som utvinns i Colombia av transnationella bolag eller
lokala bolag med rötter i det colombianska storkapitalet.
– Det är lite av ödets ironi att jag har utsetts att överlämna generalen
som två gånger beordrade arméflyget att bomba de gerillaläger där jag befann
mig, sa Alape och smålog. Men vi håller vårt ensidigt förklarade beslut om
eldupphör, trots att de bombar oss.
Kuba och Norge
Norge och Kuba har varit viktiga för att fredsförhandlingarna har kunnat
fortsätta, trots ibland hårda konfrontationer vid förhandlingsbordet. Av
fredsagendans sex punkter återstår det två, även om det finns detaljer i de
fyra avklarade punkterna som ska vidareutredas.
– Jag skulle vilja säga att Kubas och Norges assistans i förhandlingarna
nästan har varit avgörande.
Den tekniska underkommission som Alape ingår i ska sondera och utreda hur
ett vapenstillestånd ska kunna inledas när förhandlingarna har kommit in i ett
slutskede. Därefter uppstår frågan om hur och var gerillan ska koncentreras och
hur provokationer ska undvikas för att inte torpedera hela processen.
Vapnen blir kvar hos gerillan
I ett riktigt avancerat skede av processen vill regeringen att gerillan ska
överlämna sina vapen, ett krav som Alape säger inte finns med i den
överenskomna agendan. Efter 50 års väpnad kamp är det en oerhört känslig fråga.
Gerillan vill konsolidera fredsprocessen och ha garantier för att de tusentals
gerillasoldaterna inte ska gå samma öde som vid tidigare fredsprocesser,
mördas. Gerillan kommer heller inte att upplösas utan förvandlas till en civil
politisk organisation och ingå i en bredare vänsterrörelse som har som mål att
skapa ett helt nytt Colombia. Om det kommer bli möjligt är det få som vågar
spekulera i. De historiska erfarenheterna visar motsatsen.
Det finns egentligen inte något som i dag säger att Colombia har förändrats.
Varje dag mördas ledande representanter för den lagliga civila politiska
oppositionen i landet och det lägger sordin på processen.
Länet Choco, enormt rikt på naturresurser men där staten har övergivit befolkningen som lever i djup misär.
Santos och “Gruvlokomotivet”
Det Gerillablock som Pastor Alape basar för opererar länet Antioquia och
Chocó. Där återfinns gruvarbetarstäderna Segovia, Remedios eller Bagre. Den
indianska och den svarta befolkningen har i sekel försörjt sig på den
hantverksmässiga gruvbrytningen av guld. Men nu förföljs de av armén. Trots att
hälften av Colombias guld utvinns i länet Chocó, lever 80 procent av
befolkningen i djup misär och fattigdom.
– Regeringen Juan Manuel Santos´ regeringen representerar det
transnationella Gruvlokomotivet och det internationella spekulativa
finanskapitalet. Enbart i länet Chocó har regeringen godkänt 258
gruvkoncessioner till det transnationella gruvkapitalet. Vad gjorde general
Alzates “Titan-Kommando” i Chocó, förutom att bomba och bekämpa gerillan? Jo,
driva bort de enkla fattiga gruvarbetarna och deras familjer och beskydda
gruvbolagen när de drar fram och skövlar natur och plundrar gruvreserverna,
säger Alape.
Bryta den nyliberala modellen
Hur skulle människorna i Chocó och Antioquia, med sina enorma
naturrikedomar, kunna gynnas om freden uppnås? frågar jag honom.
– Vi har att göra med två fenomen. Det första är freden med all
nödvändighet måste medföra en förändring av den ekonomiska modellen. Chocó har
alltid varit ett län där utvinningen av guld, platina och träd har kommit i
första hand samtidigt som fattigdomen för varje dag blir allt värre.
– Vad som vi nu åser är regeringens och statens offensiv för att enbart
gynna de korporativa finansiella gruvintressena i världen. Detta har skapat en
oerhört polariserad situation i landet. De som förföljs är de som har levt och
överlevt på grund av gruvbrytningen i liten skala och under traditionella
former.
Gerillans försvar av civilbefolkningens kamp för överlevnad och mot den
brutala gruvexploateringen har väckt reaktioner hos regeringen och arméledningen.
De anklagar gerillan för att också finansiera kriget via gruvbrytningen.
– Det som är djupt upprörande och illegalt är att gruvbrytningen i massiv
skala också är dödlig. Det olagliga står etablissemanget för. Regeringen
överlämnar hundratals koncessioner på högplatåerna i naturreservat som orsakar
djupa spår i miljö och ekologi och det är rent av dödligt på lång sikt för både
Colombia, som en verklig lunga som för planeten i största allmänhet,
understryker gerillaledaren.
Den traditionella gruvhanteringen som folket i Choco som enda utkomst.
. . . och de transnationella och lokala gruvbolagen som plundrar länet på guld och andra ädelmetaller.
Från bergen till Havanna
För Pastor Alape och de nära 50 ledande gerillaledarna som just nu utgör
FARC:s freddelegation är ombytet från kriget i bergen och djungeln i Colombia
till det fredliga och vänliga Havanna en brysk förändring. Men i de
regeringsstyrda colombianska medierna breder generalerna ut sig och påstår att
gerillaledarna i Havanna lever flott och bekvämt och dricker Havanna-Club medan
de enkla gerillasoldaterna i Colombia upplever kriget med alla dess fasor.
– Visst finns det bekvämligheter här. Men fråga vem som helst av kamraterna
här om var de helst skulle vilja vara och de svarar omedelbart “i Colombia”.
Här är arbetet stenhårt, från tidiga gryningen till sena kvällen. Den
psykologiska pressen här är många gånger värre än den vi upplever i Colombia.
Vi är inte vana att utsättas för journalisternas närgångna frågor från dig och
dina kollegor. Men arbetet här i Havanna är en annan kampfront som vi anser
vara nödvändig, för gerillan skapades för 50 år sedan med målet att uppnå en
verklig fred med social rättvisa. Vi har kommit en lång bit på vägen. Men än
återstår det mycket.
Med undertecknandet av en eventuell fredsöverenskommelse kommer gerillan
att ta av sig kamouflageuniformen och byta ut den mot kanske en vit t-skjorta
och jeans. Tusentals av Alapes kamrater gav sina liv för ett revolutionärt
demokratiskt Colombia. FARC, säger Alape kommer inte att svika dessa.
– De är därför vi är här, men det är en lång process som vi föreslår ska
kulminera i utlysandet av val till deputerade som ska utarbeta ett förslag till
en ny författning. Den måste skapa garantier för att Colombia inte ska
återvända till den historiska etappen av våld och barbari som vi har levt under
det senaste seklet.
Publicerad i en något förkortad version i
Proletären
23 april 1988 hade skandalen med det svenska militärbasbygget vuxit att det blev föremål för riksdagsdebatt.
Svenskbyggd militärbas i
Colombia som togs över av USA och som är ett militärt mål för gerillan
Av Dick Emanuelsson
En fredsprocess som attackeras
Latinamerikareportern DICK
EMANUELSSON gör en rekapitulation av sitt första reportage på gerillaområde och
den första fredsprocessen mellan regeringen och FARC. Samma år avslöjande han
att den svenska regeringen gav 150 miljoner dollar i exportkreditgarantier till
Antonia X:n Johnssonägda byggbolag ABV för att detta byggde en militärbas till
de colombianska väpnade styrkorna. I dag är denna militärbas en av sju militärbaser
som USA sedan 2010 förfogar över i krigets Colombia. Emanuelsson tar oss även med
till Havanna där han tar pulsen på två gerillaledare som opererar i området för
den svenskbyggda militärbasen som är ett “militärt objekt”.
Läs reportaget i pdf-format, publicerat i Flamman 5 februari 2015:
ANDERNA
1988 / HAVANNA 2014 / De tindrande stjärnorna såg så nära ut att det nästan
kändes som att det skulle gå att ta på dem. Den östra kammen av den mäktiga
bergskedjan Anderna låg i stillhet och helt tyst. Det enda som hördes var
klappret från hästens hovar och kraset när den tunna skara av is som hade
börjat lägga sig på det som för några timmar sedan var vattenpölar. Månen lyste
upp stigarna där vi red på 4000
meters höjd.
Jag knöt åt yllehalsduken och kurade ihop
innanför ponchon. Tyglarna hade jag snurrat fast i hästsadeln efter att vi hade
kommit upp på högplatån där terrängen var plan. Efter en hel dag på hästryggen
började jag känna mig nästan hemmastadd i sadeln och till och med kunde
galoppera på ´rakorna´.
Men de första tio minuterna från den lilla staden
San Juan de Sumapaz, belägen söder om Bogota, hade varit en mardröm. När jag
kom fram till kanten och blickade neråt svalde jag och bet ihop. Avståndet till
botten på ravinen var en sträcka på tusen meter. Jag tog tyglarna av började gå
bredvid hästen. Men en bonde dök upp bakom mig och bonde med tio fullastade
mulor tog mig ur den villfarelsen frågade varför jag gick. “Sitt upp, camarada”!
sa han. Sedan gav han min häst en pisksnärt i bakdelen och därefter bar det iväg
som på Bergbanan på Liseberg.
En bonde och hans dotter i San Juan de Sumapaz, på drygt 3000 meters höjd.
Min erfarenhet av hästar begränsade sig till
lejda turer på Barnens Dag som liten grabb. Hästen gick i zig-zag nerför
branten. Ibland gled hästskorna på stenarna eller gruset. Och för varje gång trodde
jag att det var den sista. Men nerför gick det. Och sedan uppåt, lika mycket.
Jag
var på väg tillsammans med Alvaro Angarita, journalist på det colombianska
kommunistpartiets veckotidning. En ung gerillakille var vår guide men han
sprang fortare än våra hästar och stod oftast uppe på bergskrönen innan vi
anlände på våra lånade hästar. Han hade utan tvekan tagit medalj i OS. Tio timmar
senare red vi uppe på “El Paramo”, högplatån som ligger på nästan 4000 meters höjd. De
tre dagarna till häst var bland det vackraste jag sett av ´Pacha Mama´, Moder
Jord.
Slutmålet var det centrala lägret för
FARC-gerillan. Klockan var nio på kvällen och det var bitande kallt och det
återstod två dagar till på hästryggen. Bakdelen var redan öm och hästryggens
första bloddroppar rann från små sprickor sakta nerför den genomsvettiga hästen.
Klockan var 21.00 och vi skulle tillbringa sex timmar på ett iskallt jordgolv
innan en ny gerillakille i kortärmad skjorta väckte oss klockan 4 i gryningen
och sa att vår grötfrukost med choklad och majsbröd stod klar.
Gerillabasen Casa Verde uppe i Anderna.
DET VAR
1988 OCH DET FJÄRDE ÅRET i fredsprocessen mellan FARC-gerillan och den konservativa
Betancurregeringen. Bara Flammans legendariske Latinamerikareporter Karl Staf
hade som enda svensk reporter tidigare intervjuat en FARC-ledare. Men ingen
svensk hade tidigare haft tillträde till den colombianska FARC-gerillans centrala
bas, ´Casa Verde´, det gröna huset.
Där fanns Manuel Marulanda och Jacobo Arenas,
de två legendariska grundarna av FARC-gerillan. Marulanda, eller ´Tirofijo´,
den Pricksäkre, var en av de 48 fattiga bönderna som attackerades av 16.000
infanterisoldater som backades upp av stridsflyg i maj 1964. Marulanda
anklagades för att ha upprättat en “Oberoende Republik” i den lilla bondbyn
Marquetalia. En rent löjlig anklagelse. Pentagon utarbetade ´Plan Lasso´ och den
konservativa regeringen verkställde den för att likvidera de 48 bönderna och
deras kooperativ. Men attacken fick inte det kalkylerade resultatet.
I stället blev det en signal till alla de
bönder, som i likhet med Marulanda krävde en jordreform, att resa sig i vapen.
Från 48 bönder växte “Böndernas Själsförsvarskommando” till en irreguljär armé
med flera tusen gerillasoldater. Bönder som andades ordet “jordreform” blev
halshuggna av jordägarnas paramilitärer. Huvudet placerades på
gärdsgårdsstolparna som ett avskräckande exempel för att andra bönder inte
skulle våga kräva en jordreform.
1988: Manuel Marulanda pratar via kortvågsradion med en av de 60 gerillafronterna.
JUST
GERILLANS SOCIALA RÖTTERBLAND BONDEKLASSEN i Colombia och senare också bland arbetare och
studenter, har gjort att den halv miljon soldater från de väpnade styrkorna som
regeringen förfogar över, inte har kunnat besegra FARC- eller ELN-gerillan militärt.
Och det har gått ett halvt sekel. Bägge parter verkar nu ha insett att en
militär lösning inte är möjlig.
Därför såg jag med spänning de där dagarna i
mars och april 1988, mot ett för Flamman exklusivt reportage. Kanske det skulle
bli möjligt att även intervjua Marulanda eller Jacobo Arenas, tänkte jag. En
månad senare kunde Flammans läsare mycket riktigt läsa intervjuer med dessa
mytomspunna gerillaledare.
Men fredsprocessen avbröts den 9 december 1990 då
USA-byggda krigsplan bombade det läger jag hade befunnit mig i under två
veckor. Det skulle dröja tills slutet av 1999 innan nya fredsförhandlingar
skulle upptas. Under de tio åren beräknas 200.000 colombianer har dödats eller
försvunnit som en konsekvens av kriget.
1999 inleddes nya fredsförhandlingar som pågick
tills den 12 februari 2002 då nya bombplan svepte över gerillaställningar. En ny
cykel av tio år av militära konfrontationer utlöstes tills fredsförhandlingarna
än en gång skulle inledas, denna gång i Oslo och sedan i Havanna i oktober 2012.
Det var regeringen(s) bostadsminister Hans Gustavsson som skrev under "understatement"-kontraktet med general Landazabal, senare utpekad som en av generalerna som planerade en militärkupp i Colombia, om att ABV skulle bygga en marinbas på den colombianska stillahavskusten.
Svenskbygget “ett militärt mål”
Innan
jag red upp till det centrala gerillalägret 1988 hade jag för Flamman gjort ett
omfattande reportage i salsans centrum, staden Cali. Bland annat intervjuade
jag det svenska byggföretaget ABV:s platschef vid bygget av en marinbas vid
stillahavskusten. Jag reagerade på informationen som en sekreterare på den
svenska ambassaden i Bogota hade gett mig. Den sa att ABV, ägt av Antonia X:s
Johnsson, en av de 14 monopolkapitalistiska familjerna i Sverige som C.H.
Hermansson detaljerat hade kartlagt, byggde en militärbas i Colombia. Det var
mot svensk lagstiftning för Colombia var och är ett land indragen i en militär
konflikt sedan decennier.
Men det räckte inte. Den svenska s-regeringen
hade dessutom gett 150 miljoner dollar i EKN-garantier. EKN stod för
Exportkreditgarantier och dess ordförande var Harry Schein (s), gammal god vän
till Olof Palme.
Christer Björkqvist hette platschefen för
ABV-bygget som hade en utmärkt militärstrategisk position på stillahavskusten.
Det hade en utredning gjord av Pentagon kommit fram till redan 1944. Och
Björkqvist bekräftade det:
– Ja, den ligger ju mitt på Colombias
stillahavskust och det finns ingen annan militärbas på kusten.
Vid den röda cirkeln är den svenskbyggda marinbasen belägen, en utmärkt plats konstaterade redan Pentagon 1944.
Flamman gjorde en lång intervju med Harry Schein
som sa att han tyckte att bygget av militärbasen var “djävligt legitimt”.
– Det är ett projekt som kommer att användas mot
tjuvfiske och det tycker jag är djävligt legitimt. Däremot tror jag att det är
viktigt att man stödjer presidenten (Virgilio Barco) även om jag är skeptisk
till vilken verkan det kan ha.
SAMTIDIGT
SOM JAG BEFANN MIG iColombia
publicerade presidentens närmaste man, Cesar Gaviria (president 1990 som
beordrade bomningarna av Casa Verde i december 1990), en rapport som visade att
det fanns 140 paramilitära dödsskvadroner i landet. Dagligen genomförde dessa,
många gånger i allians med militären och polisen, massakrer på i första hand
medlemmar i vänsteralliansen Union Patriotica.
Vad anser du om dagens förhållanden (i Colombia)?
frågade jag Schein.
– Dom är för djävliga! sa Schein öppenhjärtigt.
Reaktionen i Sverige på Flammanreportagen om
ABV:s militärbasbygge i Colombia blev starka. Vänsterpartiet kommunisternas
ledamot i Konstitutionsutskottet, riksdagsman Bo Hammar, tog upp frågan i KU.
Han ställde Harry Schein mot skranket den 17 mars 1988. Schein bekräftade
bygget och EKN-krediterna:
– Den (basen) har tidvis presenterats som
gällande en infrastrukturering i en ny fiskhamn, fast den uppenbarligen inte
skall användas till fiske utan med all sannolikhet även ska bli en marinbas, sa
Schein frankt.
Riksdagsman Hammar var för sin del var
indignerad över krediterna men framför allt att Sveriges regering var inblandad
i ett kontrakt där den colombianska marinen var beställare av militärbasen som
byggdes av svenska ABV.
– De ger sina garantier (krediter) som de gjorde
i Indienaffären vilket är för dj-t!
Men han reagerade också på Amnestys rapport
som anklagade den colombianska militären och polisen för att ligga bakom morden
på över tusen personer från den politiska vänsteroppositionen.
I DAG, 27
ÅR SENARE, är den
svenskbyggda basen en utvecklad militär- och marinbas, men inte kontrollerad av
Colombias regering utan av USA. Basen i den vackra kustbyn Bahia Malaga är en
av de sju militärbaserna som Colombias före detta president Alvaro Uribe
överlämnade till Obama och USA:s Södra Militärkommando den 30 oktober 2009.
Gerillaledarna Manuel Marulanda och Jacobo Arenas
försäkrade vid mitt reportage 1988, vid sidan av bandspelaren, att som en
militärbas är den automatiskt ett militärt mål för gerillan.
Militärer från den svenskbyggda marinbaen i Bahia Malaga.
Från Anderna till Havanna
Nyheten
den 21 november2014 slog mig med häpnad.
FARC-gerillan hade attackerat och intagit ön La Gorgona och med den, den
lokala polisstationen. Ön ligger inte långt ifrån den svenskbyggda militärbasen
Bahia Malaga.
La Gorgona var under lång tid en plats
dit politiska fångar fördes och torterades, ett avskytt och fruktat fängelse,
en slags Djävulsön men 35
kilometer från Colombias Stillahavskust. I dag är ön en
turistattraktion och känt för det stora antalet ormar.
Gerillans attack mot polisstationen kom som en
total överraskning för alla i och utanför Colombia. För militären och Flottan
var det ett förnedrande slag. Fem dagar tidigare hade FARC-gerillan dessutom
tillfångatagit general Ruben Alzate, chef för den militära “Specialstyrkan
Titanic”. Som en fredsgest, men också en illustration över behovet av en
ömsesidig vapenvila, släpptes generalen den 30 november av gerillan.
Nyheten om att gerillan intagit
ön La Gorgona
kablades ut den 21 november, samma dag som Flamman flög till Havanna. Där hade
gerillaledaren Francisco Gonzalez, alias ´Pacho Chino´ och Matías Aldecoa
anlänt från Colombia några dagar tidigare för att förstärka gerillans
fredsdelegation.
Polisstationen intogs av gerillan efter strider.
PACHO OCH MATIASTILLHÖR DET HÖGSTA BEFÄLET för de gerillatrupper som intog La Gorgona och som opererar i
samma region som den svenskbyggda marinbasen är belägen. Nästan inför ögonen på
USA-militären intog gerillan ön. Hur är det möjligt? frågade jag de bägge.
– Det är helt uppenbart att kriget inte är en
lösning på landets problem. Den militära aktionen på La Gorgona var helt enkelt en
bekräftelse på att där staten försöker lösa sociala problem med mer militär,
ska man också vara beredd på ett motsvar. Kriget går inte att döljas. Därför
måste vi lösa de politiska och sociala problemen med politiska lösningar, inte
militära, säger ´Pacho Chino´ diplomatiskt.
Egentligen handlade den militära aktionen om ett
svar på regeringen vägran att tillmötesgå gerillans upprepade förslag på en
ömsesidig vapenvila. Gerillan ville visa att den kan slå till överallt.
Gerillaledarna Francisco Gonzalez, alias ´Pacho Chino´ och Matías Aldecoa intervjuas av Emanuelsson i Havanna, november 2014.
Hur ser gerillan på
att det finns en utländsk militärbas i en region med där gerillan opererar?
– Inte bara FARC har protesterat mot
USA-interventionen i vårt land, den förkrossande majoriteten av Colombias folk
är motståndare till den. Men Uribe överlämnade sju militärbaser till USA. Hans
målsättning var att intensifiera kriget med hjälp av USA:s marinsoldater.
Beslutet utlöste en proteststorm i hela Latinamerika. Folken ser de sju baserna
som en militär språngbräda för militära aktioner också mot andra länder i
regionen. Från USA:s marinbas i Bahia Malaga leds delar av det militära
antiupprorskriget i Colombia, säger Matias.
Denna
del av Stillahavskusten är oerhört vacker. Varje år i oktober anländer massor av
valar för att förlösa sin avkomma. Det är ett mäktigt skådespel men framför
allt en fantastisk ljudupplevelse. Jag frågar de bägge gerillaveteranerna, med
över 30 år av väpnad kamp bakom sig, vad freden skulle betyda för dessa
regioner som har enorma naturrikedomar och bördiga marker. Vilket är gerillans
politiska program?
– Det är ett paradisliknande område i Colombia. Vi
har ett överflöd av berg, floder, hav och bland de bästa fiskevattnen i Latinamerika,
vatten som i dag utnyttjas av andra länders fiskeflottor. För den nyliberala
modellen i Colombia överlämnar dessa naturrikedomar till dessa transnationella
intressen, säger ´Pacho Chino´.
– Både fisket som turismen kan bidra till att
våra eftersatta regioner utvecklas. På sikt kan de bidra till hela nationens
utveckling. Här i Havanna har vi lagt fram dessa program till regeringssidan.
För kriget har socioekonomiska rötter som måste lösas för att det ska bli en
varaktig fred, tillägger Matias.
De bägge understryker också att den nationella
suveräniteten måste återerövras.
– Militärbaserna kan inte stå där som en “Vit
Elefant” i tjänst hos Imperiet och USA:s 4:e Krigsflotta som patrullerar på
både Atlant- som Stillahavskusten. FARC:s krav i fredsförhandlingarna är att
militärbaserna måste bort och att Colombia blir en självständig och alliansfri
stat.
De svenska turisterna Diego och Kalle vid Juanchaco och Ladrilleros, inte långt från den svenskbyggda marinbasen.
Valhonorna går in till Colombias stillahavskust Juanchaco och Ladrilleros i oktober och är ett fantastiskt naturspel.
Gerillans vapenvila möts med
arméoffensiver
Sedan
fredsprocessen inleddes i Oslo i oktober 2012, har gerillans fredsdelegation upprepade
gånger föreslagit president Juan Manuel Santos en ömsesidig vapenvila. Vid jul-
och nyår 2013-2014 lät gerillan sina trupper och gevär tystna under tre veckor.
Regeringen förhöll sig kallsinnig medan initiativet togs emot med
tillfredsställelse av den allmänna opinionen i landet. Gerillan upprepade
förslaget i början av december 2014 men det blev kalla handen.
Den 20 december 2014 utlyste FARC en ensidig
vapenvila utan en satt tidsgräns. Den mottogs för första gången med positiva
ord från Santos som sa att det var ett viktigt fredsinitiativ av FARC. Han
ingav också förhoppningar om att regeringen snarast skulle låta den halv miljon
starka militären ställa in alla krigshandlingar.
Men Lilia Solano, språkrör för Frente Amplio
(Breda Fronten), en mäktig paraply- och fredsorganisation för den samlade
colombianska sociala och fackliga rörelsen samt vänstern, är av en annan
mening.
Enligt medierna dödades 20 gerillasoldater när deras läger bombades av arméflyget, trots gerillans utlysta vapenvila.
JAG
PRATAR MED HENNE bara några timmar efter att FARC:s fredsdelegation den 27 januari
offentliggjorde ytterligare en i raden av kommunikéer med titeln “S.O.S.,
vapenvilan i fara”! I kommunikén ger den högsta ledningen för FARC alla sina
trupper order om högsta larmberedskap inför den militära offensiv som gerillan
utsätts för över landet sedan början av december 2014. Lilia Solano är mycket
oroad.
Lilia Solano.
– Vi har fått
in rapporter från alla regioner som vittnar om både militära attacker och
flygbombningar mot gerillan. Men rapporterna handlar också om hur den sociala
rörelsen och de som arbetar för fredsprocessen utsätts för en enorm
förföljelse. Över hela landet sprider “De Svarta Örnarna” (påstådd paramilitär
grupp men som ses som en förtäckt enhet inom den militära
underrättelsetjänsten) flygblad med mordhot mot rörelsen, uppger Solano oroat.
Hon berättar att den Breda Fronten den 20 januari överlämnade en rapport över
sitt arbete som “observatörer” för hur FARC-gerillan följde sin ensidigt
utlysta vapenvila under den första månaden.
– Vi
uppmanade regeringen att följa gerillans väg, att utlysa en vapenvila. Vi hade
möten med katolska kyrkans högsta ledning, med Internationella Röda Korset och
olika ministrar där vi lade fram rapporten som konstaterade att FARC hade
hållit vapenvilan. Men vi varnade också för den allvarliga situationen som
håller på att trappas upp av de väpnade styrkorna. Dessa utnyttjar gerillans
vapenvila med intensifierade militära operationer. Inte bara vapenvilan är i
fara utan hela fredsprocessen kan haverera och med den, mer än två års arbete
för freden, säger Lilia Solano.
Bara några
dagar tidigare, den 19 januari, försvann Carlos Pedraza, en av de viktigaste ledarna för den sociala rörelsen
Folkets kongress (el Congreso de los Pueblos) som ingår i Frente Amplio. Den 21 januari
påträffades han mördad i Bogota. Lilia ser det som ett klassiskt politiskt
mord.
– Carlos Pedraza blev torterad och mördad. Massor
av fackliga eller bondeledare har mördats samtidigt som fredsprocessen har
pågått och det finns inget som egentligen har förändrats sedan tidigare.
Carlos Pedraza, den unge folkledaren och representanten för "Folkkongressen mördad.
VILKA
SAMHÄLLSGRUPPERAV DET colombianska samhället
är det då som vill torpedera den fredsprocess som kanske är den som har kommit
närmast freden av alla tidigare fredsprocesser?
– Inom de väpnade styrkorna finns det tre
tendenser. En grupp som har förhoppningar på processen. En annan sektor tänker
på vad freden personligen kan ge eller förlora rent finansiellt. Den gruppen
tillhör den byråkratiska krigsapparaten.
Den tredje gruppen inom militären, säger Solano,
är en klar motståndare till freden. Den både gillar kriget och den tjänar på
det. Den gruppen har den före detta president Alvaro Uribe som sitt politiska
språkrör. Den gruppen för, via politiska ombud som Uribes parti, en frenetisk
kampanj mot en eventuell ömsesidig vapenvila. För dem står mycket på spel,
politiskt och ekonomiskt.
Hur länge kommer gerillan gevär att förbli tysta trots att de utsätts för intensiva militära operationer?
VAD
HÄNDER MEDFREDSPROCESSEN om gerillan
vägrar att stillatigande ta emot fler militära attacker och bombningar och den
öppna militära konfrontationen återigen blir vardag i Colombia?
– Det ligger ett oerhört stort ansvar på
regeringen om den ska fortsätta kriget under fredsförhandlingarna eller om vapenvilan
blir ömsesidig. Regeringen har tagit stora ord i mun när den sagt att den ska
förhandla tills en fredsuppgörelse har nåtts. Men fredsförhandlingarna med FARC
kan komma i fara och med den också förhandlingarna med ELN-gerillan.
– Fredsprocessen har också till stor del enat det colombianska folket som
mer än någonsin tidigare stöder förhandlingarna mot det monster som
extremhögern har utgjort i decennier. Vi fortsätter att kämpa för att vår dröm
om fred i Colombia ska materialiseras.
