“FARC-ambassadör i Europa”?

Ernesto Yamhure heter den man som var 1:e sekreterare på Colombias på Östermalmsgatan 44 i Stockholm mellan 2004 och andra hälften av 2006. I tre söndagskrönikor i den colombianska veckotidningen El Espectador mellan 27 september-15 december har han utpekat denne enkle skribent för att vara både “FARC-gerillans europaambassadör” som “samordnare för insamlade medel till terroristorganisationen FARC” från danska partisaner och fackföreningar i Danmark.

År 2000 bosatte jag mig i Colombia och arbetade där fram till december 2005. Då tvingades jag lämna landet efter att jag hade utsatts för mordhot via telefon under lång tid. Det hela kulminerade när jag videofilmades en grådisig morgon av säkerhetspolisen DAS när jag sprang min dagliga joggingrunda. Kamraterna på kommunistpartiets veckotidning VOZ hade bara ett råd: ”Det är sista varningen, dra nu!”

Yamhure var dock inte bara diplomat på Östermalm. Han var också boss för president Alvaro Uribes spionnät i Sverige. Beslutet att inrätta “Ett nätverk av 100.000 vänner till Colombia i utlandet” går i linje med den militarisering av Colombia som inleddes den 7 augusti 2002 när Uribe valdes till president. I Sverige och andra länder organiserar personer som Yamhure colombianer (och förmodligen även svenskar) bosatta i landet för att spionera på sina landsmän och andra som rapporteras och registreras av ambassadens säkerhetsansvarige. Denne sänder i sin tur rapporten vidare till DAS, den hemliga politiska polisen som lyder direkt under Uribe.

I Sverige utpekas framför allt undertecknad samt Föreningen Jaime Pardo Leal (FJPL), en exilorganisation bestående av i huvudsak medlemmar från det colombianska kommunistpartiet och den nu fysiskt utrotade vänsterfronten Union Patriótica, offer för den statliga terrorismens agenter.

Yamhure är en av dessa agenter som offentligt anklagar FJPL för att utgöra “FARC-gerillans lobby i Sverige”. Föreningen förfogar över den Internetbaserade stationen “Radio Café Stereo” medan nyhetsbyrån Anncol återfinns i Danmark. Dessa båda medier utgör FARC-gerillans propagandakommission. Och vem samordnar allt detta propagandaarbete? Jo, Emanuelsson, påstår Yamhure i El Espectador och tillägger att min “chef är Raul Reyes”, gerillakommendant och medlem i ”El Secretariado”, som är den högsta politiskt-militära ledningen i FARC. Dessa fantasier av psykologisk krigföring får fritt uttryckas i El Espectador medan den som får dödsdomen skriven på sin panna förvägras genmäle.

Varför denna öppna mordhotspolitik? Bakgrunden är naturligtvis innehållet i det jag skriver och publicerar, men även att jag i mitt journalistarbete ertappade Yamhure en dag i slutet av juli 2005 när han fotograferade medlemmar från just Föreningen Jaime Pardo Leal: Dessa stod på kajen i Stockholms hamn och demonstrerade mot ett colombianskt flottbesök. Min bild och text publicerades på Aftonbladets kultursida. Därmed “brändes” Yamhure som ambassadens spionchef och skickades efter ett tag tillbaka till Colombia. Historien går igen, för ambassadens operationer mot sina egna landsmän i Sverige är nästan identiskt med hur den chilenska ambassaden agerade under Pinochetdiktaturens dagar.

Därför kokar Yamhure av hämndkänslor och rekommenderar mig i El Espectador att “desertera från gerillan, “ange” mina “gerillakamrater” för att därefter avtjäna mitt “straff i ett colombianskt fängelse”.

Latinamerikas Journalistfederation, som jag tillhör sedan 2003 att Uriberegimen upphör med dessa förtäckta mordhot mot undertecknad och erinrar att över 123 journalister har mördats i Colombia den senaste 20-årsperioden, offer för att de som journalister bara har beskrivit verkligheten så som den är.

Men varken Yamhure eller Uribe skrämmer mig och jag kommer att fortsätta att rapportera från Latinamerika för tidningar som bland annat Proletären, även om det sker från ett annat land i Latinamerika och med en beredskap mot fascister av Yamhures kaliber.

Dick Emanuelsson

(Krönika publicerad i Proletären 17 januari 2008)

Fackligt aktiv på Nestlé mördad

<947>

CENTRALAMERIKA / 071126 / Samtidigt som en ILO-delegation under ledning av finländaren Kari Tapiola befinner sig Colombia för att bistå den fackliga rörelsen mot mordvågen av facket, mördades José Jesús Marín Vargas. Han var fackligt aktiv sedan 1977 i Sinaltrainal [1] som organiserar en del av livsmedelsarbetarna i landet.

– Vår kamrat var på väg hem när han blev hänsynslöst mördad. Han hade lämnat sin arbetsplats, Nestlés fabrik La Rosa i staden Risaralda, efter att ha avslutat sitt skift på eftermiddagen. José lämnade efter sig fru och två barn, säger Javier Correa, ordförande i Sinaltrainal, till LO-Tidningen. Correa kräver att myndigheterna utreder och ställer mördarna till svars.

Sammanlagt har ett tjugotal fackligt aktiva i Sinaltrainal på Coca Colas tappningsföretag och Nestlés anläggningar i Colombia mördats de senaste 15 åren. Förra året mördades 76 fackligt aktiva i landet, den högsta siffran i världen.

Dick Emanuelsson

[1] Nationella Fackförbundet för arbetare inom livsmedelsindustrin.

I Colombia har staten bara dömt 1,2 procent av mördarna av facket

<3658>

Etthundrafyrtiofyra mördade fackledare 2006

TEGUCIGALPA / 070924 / Under 2006 mördades 144 fackligt aktiva människor i världen. Deras enda brott var att de försvarade rätten att organisera sig och rätten till ett kollektivavtal. Det slår den Internationella Fackföreningskonfederationen (IFK) fast i sin ”Årsrapport 2007, över brott mot de fackliga rättigheterna” i världen.

I rapporten konstaterar den fackliga internationalen med 168 miljoner medlemmar att antalet mördade fackföreningsledare har ökat med 25 procent och att förföljelsen på alla nivåer har intensifierats. Den nyliberala modellen inte bara dräper arbetarledare utan slår även sönder de lagar som skyddar och ger de anställda vissa rättigheter på arbetsmarknaden, hävdar rapporten.

I världen arresterades 5.000 personer och 8.000 arbetare avskedades på grund av sina fackliga aktiviteter. De multinationella bolagen anklagas för att utnyttja den ”flexibla” arbetsmarknaden och införa sina egna regler där bildandet av ”gula fackföreningar” har blivit legio i vissa delar av världen.

I Panama sköts Osvaldo Lorenzo, den lokale ordföranden för Byggnadsarbetarförbundet i huvudstaden, ihjäl den 14 augusti i år. Han ledde sina medlemmar i en strejk mot det stora brasilianska byggföretaget Norberto Odebrecht. Företaget hade avskedat 100 arbetare som var anslutna till Panamas enda Byggnadsarbetarförbund, SUNTRACS och det var mot detta beslut som byggfacket demonstrerade när Lorenzo sköts ihjäl. Två andra skottskadades av kulorna som kom från strejkbrytare som hade förskansat sig inne på kontoret hos företaget, uppger Ivan Quintero, regionalt studieansvarig i Latinamerika för Bygginternationalen.

Byggnadsarbetarna protesterade mot att Norberto Odebrecht hade lejt utländsk arbetskraft som företaget hade organiserat i Sindicopp, ett ”gult vertikalt” företagsfack. På detta sätt undviker företaget alla de sociala och ekonomiska rättigheter byggnadsarbetarna har i sitt kollektivavtal.

Colombia toppar som vanligt, med 78 mord eller drygt hälften, listan över fackligt aktiva som mördades 2006. Mellan 1994-2006 har 1.165 colombianer från facket mördats men bara 56 förmodade mördare har gripits och av dessa har 14 dömts som skyldiga, eller 1,2 procent, en bekräftelse på den totala straffriheten.

Efter Colombia följer Filippinerna där den antifackliga mordvågen 2006 skördade 33 offer. Myndigheterna i flera asiatiska och afrikanska stater anklagas också för att vara delaktig i eller ansvarig för mord på facket.

Även om inte fackligt aktiva mördas i den industrialiserade världen i Nord, visar IFK:s årsrapport att förföljelsen inte är mindre än i Syd. Australien är ett exempel på hur högerregeringen försämrar arbetsrätten samtidigt som den attackerar fackets kamp för värdiga arbets- och löneförhållanden. Lagen ”Alternativ för de anställda” innebar att en rad sociala och ekonomiska erövringar som facket hade gjort under decenniers kamp försämrades kraftigt. Det fackliga manöverutrymmet begränsades dramatiskt samtidigt som en lag mot vilda strejker infördes med skyhöga böter för att förhindra arbetarna att gå ut i försvar för sina rättigheter eller mot hänsynslösa arbetsgivare.

I USA försvann genom en lagändring rätten för miljoner offentlighetsanställda att tillhöra en fackförening. Årsrapporten pekar också ut transnationella bolag som Coca Cola, Wal-Mart, Goodyear, Nestlé och franska byggiganten Bouygues som speciellt antifackliga som bland annat utnyttjar de antifackliga lagar som införts i länder som Polen.

Precis som tidigare år fördömer det internationella facket de så kallade Maquilasföretagen i de ekonomiska frizonerna i Asien, Latinamerika och Afrika som i första hand drabbar den kvinnliga arbetskraften.

Dick Emanuelsson