2019-05-15

Colombia: USA:s politiska fiasko i skådeprocessen mot f.d. gerillaledaren Jesus Santrich

Jesus Santrich till höger. Till vänster Ivan Marquez, chefsförhandlare för FARC-gerillans delegation i Havanna men som sedan ett år befinner sig underjordiskt i Colombia, risken att bli utlämnad till USA av den historiskt sett förrädiska politiska eliten i Colombia var och är uppenbar. Santrich var så när på ett hår nära att bli utlämnad i vad som var en skådesprocess mot honom.




Colombia: USA:s politiska fiasko i skådeprocessen mot f.d. gerillaledaren Jesus Santrich

Fredsdomstolen [JEP] kräver att han friges omedelbart!

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2019-05-15 / I morse offentliggjordes en politisk bomb som är ännu ett politiskt bakslag för den fascistiska colombianska högern som lovat att ”göra smulor av fredsavtalet” mellan FARC och regeringen Juan Manuel Santos. Men bakslaget är av ännu större dimension för de ”Politiska Korsriddarna i Vita Huset”. Gerillaledaren Jesus Santrich som dessa två krafter vill se utlämnad till USA ska stanna i Colombia och ”omedelbart friges”!

För så löd domslutet från JEP i morse. JEP är den juridiska instans, en slags fredsdomstol som är en del av Fredsavtalet mellan regeringen Juan Manuel Santos och Latinamerika äldsta gerillarörelse FARC-EP som slöts i november 2016.

Jesus Santrich greps den 9 april 2018 och anklagades för att ”konspirera” med målet att föra in tio ton kokain till USA. Han skulle dessutom ha gjort det EFTER att fredsavtalet hade skrivits under, en del av fredsavtalets juridiska artiklar för att inga brott efter det datumet i november 2016 ska kunna få amnesti.

Den blinde gerillaledaren

Jesus Santrich under fredsförhand-
lingarna i Havanna.
FOTO: DICK E.
En häpen folkopinion i Colombia och stora delar av Latinamerika och Karibien trodde inte sina öron. Santrich är blind och vid det påstådda tillfället när Santrich ska ha ”förhandlat” med påstådda utsända representanter från en av de mexikanska kartellerna, var han omgiven av den colombianska statens säkerhetspoliser DYGNET RUNT

Och att förhandla om leveranser av tio ton kokain, transportvägar, förbetalningar, personliga kontakter samt betalning för det vita pulvret låter sig knappast göras varken i huset i Bogota, under vakthållning 24 timmar om dygnet när ALLA som gick in i huset filmades av utplacerade kameror eller via telefon/annan kommunikation som ALLA var avlyssnade av det colombianska åklagarämbetets detektiver.

Dessutom vet Santrich med 30 års konspirativt arbete som erfarenhet och som ledare för den mest avlyssnade gerillan i Colombia att när det gäller att inleda och öppna kontakter finns det andra vägar.

Vägrade överlämna bevismaterial

Hur som helst ska alla anklagelser tas med fullt allvar. När Santrichs advokat krävde att få reda på vilka som var den colombianska åklagarens bevis för att gripa den man som deltog i fredsförhandlingarna i Havanna från första dag, vägrade åklagaren att överlämna dessa. När JEP, det vill säga Fredsdomstolen, som står över åklagarämbetet krävde få bevis överlämnade åklagaren Humberto Martinez, en inbiten politisk högerextremist med medlemsbok i det högerextrema partiet Cambio Radial (radikal förändring) ett par förvirrade ljudinspelningar som inte bevisade ett smack mot Santrich.

JEP krävde att få tillgång till de påstådda bevis som USA:s Justitiedepartement påstod sig förfoga över. Men departementet vägrade lämna ut DEA-agenternas uppgifter. När JEP förhörde en av dessa DEA-agenter kunde denne inte ge ett seriöst svar:

Med anledning av det edsbundna vittnesmålet från DEA-agenten kunde flera allvarliga irreguljära saker noteras. Vad gäller åklagarsidan bidrog inte denna med att vidarebefordra ansökan om den juridiska assistenten till den utländska myndigheten (USA) och hänvisade och rättfärdigade avsaknaden av denna juridiska assistens med att de samarbetande vittnena gjorde sina vittnesmål som privatpersoner, sa JEP:s talesman Jesús Angel Bobadilla.

I klartext handlar det om, att varken det colombianska åklagarämbetet eller USA:s Justitiedepartement hade ”varmt på fötterna”, det vill säga de saknade alla slags former av bevis för att tvinga Högsta Domstolen i Colombia att utfärda ett domslut om utlämnande av den före detta gerillaledaren Jesus Santrich, som i verkligheten heter Seuxis Paucias Hernández Solarte.

Internationella opinionen

Santrich å sin sida sa redan från början att anklagelserna om att exportera tio ton kokain från Colombia till USA var en grov, ”absurd och cynisk anklagelse av åklagare Nestor Humberto Martínez”, med målet att sätta in en dödlig spik i Fredsavtalet och deportera en gerillaledare som uttalat sig kritiskt mot hur regeringen och kongressen har agerat för att, till exempel, inte överlämna ett enda hektar jord till de nästan 10.000 demobiliserade gerillasoldaterna varav majoriteten kommer från Colombias bondeklass.

I vanliga fall är det ren rutin för Colombias HD att utlämna colombianer till USA. Men eftersom fallet Santrich fick stor offentlig och internationell uppmärksamhet där dessutom specialdomstolen JEP står över den colombianska statsterrorismens institutioner, blev det en svårare nöt att knäcka.

Jesus Santrich, juli 2012 med den svenske reportern. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


Träffade Santrich i djungeln 2012

Jesus Santrich intervjuade vi i slutet av juli 2012 i hans gerillaläger i den colombianska djungeln. Han var full av optimism trots att de militära konfrontationerna mellan gerillan och militären hade intensifierats sedan den legendariske grundaren av Farc, Manuel Marulanda, hade avlidit i en hjärtattack i mars 2008.

Vad vi då inte visste, och som Santrich inte nämnde med ett ord, var det faktum att det bara återstod några månader INNAN fredsförhandlingarna i Havanna skulle inledas med den dåvarande president Santos´ representanter. Det kom att dröja fyra års hårda förhandlingar innan fredsavtalet kunde skrivas under av bägge parter.

Santrichs ständige kamrat, Ivan Marquez, chefsförhandlare för gerillans förhandlingsdelegation har gått under jorden och få räknar med att han ska anlända till Bogota med risken att han också dras in i en juridisk skådeprocess som innebär att han också riskerar att utlämnas till USA.

Alvaro Uribe, som är en svuren fiende till fredsavtalet har svårt att dölja sitt öppna hat mot den gerillaledare som fick flest röster när den forna gerillan samlades till sin ”10:e kongress” 2017 och valdes in i den 110 personer starka nationella ledningen för det nu civila partiet Farc.


Video: intervju med Jesus Santrich i djungeln i juli 2012:


112 mördade gerillasoldater

Partiet har också drabbats av ett `smutsigt krig´ utan motstycke där den statliga terrorismens olika aktörer har bragt livet om 112 före detta gerillasoldater, många av dessa nyblivna pappor eller mammor. Den 12 och 14 maj mördades de senaste Farcmedlemmarna och de läggs till en makaber lista på 600 civila och folkliga ledare som skjutits ihjäl av statsterrorismens utsända sedan november 2016.

Inte alla gerillasoldater i Farc anslöt sig till fredsavtalet och många som hade anslutit sig återvände in i djungeln eller upp i en av Andernas tre bergskedjor. I dag hävdar den militära underrättelsetjänsten att cirka 1500-2000 enheter ur FARC-gerillan befinner sig under vapen och tendensen är att antalet ökar starkt. Samma underrättelsetjänst påstår också att en ny allians mellan ELN-gerillan och FARC-gerillan har upprättats och att de bägge gerillorna opererar gemensamt i flera av Colombias 32 län.

Den colombianska Justitiekanslern (el Procurador) överklagade JEP-domstolens beslut och har sex dagar på sig att lämna in en överklagan av domslutet i morse.

Video: den första intervjun med Ivan Marquez vid inledningen av fredsförhandlingarna i november 2012, i Havanna.
https://youtu.be/Jll10my1yxs



2019-05-09

“Inte en enda droppe blod i Mapiripan var en tillfällighet”




“Inte en enda droppe blod i Mapiripan var en tillfällighet”

Av Dick Emanuelsson

Colombia och hur 'Statens paramilitära Monster' slaktade bönderna vid slakteriet eller brände ihjäl dem vid bensinstationen, en historia som upprepades av Nicaraguas opposition förra året.

TEGUCIGALPA / 2019-05-09 / Jag minns det som om det vore igår, nyheten i juli 1997 om att AUC, Colombias förenade paramilitärer slaktade 50 bybor i samhället Mapiripan i länet Meta.

Bestialiteterna hos dessa motorsågsmördande psykopater var ingen tillfällighet, de stod i tjänst hos den industriella agrarindustrin och land- och boskapsägare.

Regimen som då som nu stöddes av USA som den tredje största mottagare av militär "hjälp" från USA förfogade över två militärbaser vid floden där de 200 paramilitärerna färdades. De passerade även utan problem förbi en USA-bas som påstod bekämpa kokaodlingarna i regionen Meta och Guaviare.

DEN SVARTA streckningen visar hur de 200 tungt beväpnade parfamilitärerna färdades i ett transportplan som armén ställde till förfogande samt ytterligare ett transportplan från den nationella polisen. De landade i San José de Guaviare där det finns en colombiansk och en USA--antinarkotikabas. Därefter passerade dessa psykopatiska massmördare förbi två marinbaser på floden Rio Guaviare och en USa-station. UTAN PROBLEM.


De 200 fullt beväpnade mördarna hade transporterats från Urabaregionen i norr där de under detta decennium hade mördat tusen (1000) medlemmar av det colombianska kommunistpartiet som dominerade denna region med sina stora bananplantager där paramilitären beskattade Chiquita och Dole med tre cent per exporterad bananlåda. I gentjänst sköt "Statens Väktare" ihjäl den viktigaste fackliga och politiska motståndaren i regionen.

I rapporten som nu den colombianska Sanningskommissionen presenterar finns vittnesmålen från några extremt modiga män och kvinnor bland bönderna som återvänt till Puerto Alvira, en liten by som ingår i kommunen Mapiripan. Carmen är en av dessa som berättar om hur paramilitärerna anlände och med en lista i hand räknade upp 29 namn som bands och placerades på led och som senare skottskadades och som brändes ihjäl vid den lilla bensinstationen i samhället.

Grannar till de döda var de som fick släpa ner kropparna, som öppnats och fyllts med sten, till floden där de kastades i. Andra kroppar styckades och deras delar kastades till hundarna.



Dessa händelser vittnade och publicerade vi i slutet av 1990-talet men svenska större medier ägnade ingen större uppmärksamhet kring Colombia, "den äldsta demokratin i Latinamerika", som liberala USA-vänliga Dagens Nyheter karaktäriserade den Statliga Terrorismens vagga i Latinamerika.

Det är denna stat som är den mest underordnade stat inför USA som till och med begärde Natomedlemskap, den stat som överlät sju militärbaser och som oroas för att "mänskliga rättigheter i Venezuela bryts" samt ett ett militärt ryskt plan landar i Caracas som anser sig ha rätt att försvara sig mot eventuella bombningar från USA eller Colombia och inhandlar ett modernt ryskt luftförsvarssystem.

"Slaktarna från Mapiripan", är delar av en militär kapitalistisk strategi som syftade till att rensa hela sydvästra Meta och Guaviare på bönder: "Skriv på överlåtnadet av din jord eller så kommer ditt huvud att rulla i floden,", var budskapet till bönderna som övergav sin jord till transnationella oljebolag eller det mäktiga colombianska agrarkapitalet. Under Alvaro Uribes två perioder intensifierades denna utrotningspolitik av trilskande bönder.

Ovanstående borde vara en tankeställare för dem som vill "rensa" Venezuela på trilskande Chavister" som envisas med att kräva folkets rätt att suveränt forma sin egen framtid utan att Uncle Sam ska ha sista ordet.

Men med Trumps nickedocka kan Mapiripan multipliceras i Venezuela.

Nicaraguas folk har erfarenhet av hur de egna psykopaterna i la Contra genomförde många 'Mapiripan' under USAs krig mot sandinistregeringen under hela 1980-talet. Därför slog de till slut tillbaka Contras version 2018-2019 förra året. Men än har inte ormens huvud kapats.




Not a drop of blood in Mapiripán was chance": community leaders

An account of the first crossing of the Truth Commission for this municipality in the southeastern part of Meta.

By Truth Commission

They arrived at 1 o'clock on the afternoon of May 4, 1998. They entered dump trucks, trucks and luxurious vans. They were accompanied by those who said they were legal. There were almost 200 men, "but in a hamlet as small as Puerto Alvira they looked like a thousand," says Carmen *, a peasant woman from the area. They shot at anyone who crossed them on the road, and if they were half alive, the tires of the dump trucks passed over his head to finish him off. Some were in boots and camouflaged;others were civilian, but hooded. They entered screaming, giving orders, spitting in his face and shooting at his feet anyone who dared to look them in the eye. They took people out of their houses. They took her to the airstrip of the planes and the soccer field. There they organized it in rows. They even trained babies.They pulled out a list. "The following people, one step forward."They shouted the names and surnames of 29 peasants. Those 29 were tied up. Some were slaughtered and the others were taken to the foot of the harbor, where the petrol pumps were. They shot one of the tanks. Gasoline spilled on the victims, who were injured but alive. They set them on fire. Their bodies burned all afternoon. "The finados were tiny of the scorched and smelling of an odor that one never erases," says Carmen, who survived and saw everything."What the paramilitaries did in Mapiripán in five days, here in Puerto Alvira, they did it in five hours," he says.

The route of terror

The massacre of Puerto Alvira, a hamlet located in the southeast of Meta, on the banks of the Guaviare River, was one of the massacres that paramilitaries perpetrated in a journey of terror that began ten months ago in the urban area of ​​Mapiripán and that spread through several trails, inspections and hamlets.

"The communities of these peoples endured all possible cruelties.They were practically exterminated. In some places there were only the ruins of the burned houses, but their stories of pain were eclipsed by the Mapiripán massacre of July 1997, which was only a chapter of the extermination policy that we live in the south of Meta, "he says. Juan, defender of human rights.

In a journey of several days, a team of the Truth Commission toured the trails and savannahs that in the late nineties became routes of pain and death and, since then, have been the scene of massacres, tortures, murders selective, land dispossession, displacement and enforced disappearance.

The Commission was in Mapiripán and in four other villages in the area, where he heard the stories of some of the villagers who decided to return to their homes after years of exile. They still look like ghost towns: abandoned houses, roofs rotting, schools and health centers in ruins, walls perforated by bullets, streets and courtyards destroyed by bombs and cylinders, drowned places in undergrowth. And in that desolation, 10 or 20 families returned, without any guarantee, to claim the land they took away when they were forced to leave.

We are not 'collateral effects'

"The country was told on television that they came to kill us as guerrillas, raspachines and coca growers; They told him that we deserved to die, that we were a plague. Thus they justified the death of many innocent people. What nobody has been told is that not a bit of horror we lived was fluke; that each torture and each massacre had a specific purpose: to take us from our lands to give them to others, "says Francisco, a community leader in the region.

"If it helps to unearth the truth," says Francisco, "it is for people to understand that in this conflict nothing has happened and that not a single tortured, disappeared or murdered peasant was a" collateral effect, "the leader notes.

The murders of 50 peasants in the Mapiripán municipal slaughterhouse were not coincidental, where they were tortured, castrated and beheaded, then thrown into the Guaviare river.Neither was the first massacre of the inspection of the Cooperative, which was simultaneous to that of Mapiripán. "It was not enough for them to kill them. They also cut them up and fed the dogs the dismembered bodies of their victims, "says one survivor of that village.

The people who died in the Puerto Siare massacre were not 'collateral effects' -they threw them in cans and in canvas with sand to incinerate them-, nor were the surviving peasants who were forced to carry the corpses of their own neighbors to throw them, with a stomach full of stones, in the river Meta.

The massacres of Tillavá, Mielón, Pororio, Guacamayas and Rincon del Indio were not coincidence, where the massacres arrived, killed, left and returned to continue killing. They did not burn all the houses of the Anzuelo because, yes, they did not close by chance the trails that connected all the paths with the populated center of Mapiripán. "Walking on any path was a death sentence.There was a time when no civilian could enter the urban area and the remittances only arrived, by river, from Venezuela, "says a peasant from the region.

It was not by chance that they took almost absolute control of the Danube, Saint Helena, San Antonio, El Alto del Águila, Merecure and other trails to found large haciendas. "Either he signs the deed to the farm or I kill him", "he tells me where the enemy is or he bites him to pieces", "they go off to another part or they go to the grave", they were told.

They made it. They terrorized the communities. Those who did not die, fled. They emptied paths and hamlets. They stripped entire peasant farms. They stayed with a good part of the lands of the natives and, in the end, to these lands they appeared new owners.

We have many questions

"Twenty years after the horror," says Francisco, "these lands, emptied of communities, are lined in palm. Recently gentlemen came to explore them. They say that all the time we live on thousands of oil wells and that we did not realize it. In the newspapers they announce that this land is apt for big industries, that in a good part of Mapiripán will be 'consolidated' the agroindustrial and petroleum future of Colombia ".

"Living on assumptions tires," says Francisco. The survivors only want the truth and we have many questions: What does it have to see what happened to us 20 years ago with what happens to us now? To whom do we claim the lands that they took from us? To consolidate what things wanted us so far, so scared, so disappeared, so dead? "

.................
ESPAÑOL:
“Ni una gota de sangre en Mapiripán fue casualidad”: líderes comunales

Un relato de la primera travesía de la Comisión de la Verdad por este municipio del suroriente de Meta.

Comisión de la Verdad / Miércoles 8 de mayo de 2019
Llegaron a la 1 de la tarde del 4 de mayo de 1998. Entraron en volquetas, camiones y camionetas lujosas. Iban acompañados de los que se decían legales. Eran casi 200 hombres, “pero en un caserío tan pequeño como Puerto Alvira parecían mil”, cuenta Carmen*, una campesina de la zona. Le disparaban al que se les atravesara por el camino y al que quedara medio vivo le pasaban las llantas de las volquetas por la cabeza para rematarlo. Algunos estaban de botas y camuflado; otros estaban de civil, pero encapuchados. Entraron gritando, dando órdenes, escupiéndole en la cara y disparándole a los pies al que se atreviera a mirarlos a los ojos. Sacaron a la gente de sus casas. La llevaron a la pista de aterrizaje de las avionetas y a la cancha de fútbol. Allí la organizaron en filas. Hicieron formar hasta a los bebés. Sacaron una lista. “Las siguientes personas, un paso al frente”. Gritaron los nombres y los apellidos de 29 campesinos. A esos 29 los amarraron. A unos los degollaron y a los demás los llevaron al pie del puerto, donde estaban los surtidores de gasolina. Le dispararon a uno de los tanques. La gasolina se derramó sobre las víctimas, que estaban heridas pero vivas. Les prendieron fuego. Sus cuerpos ardieron toda la tarde. “Los finados quedaron pequeñitos de lo chamuscados y oliendo a un olor que a uno no se le borra jamás”, dice Carmen, quien sobrevivió y lo vio todo. “Lo que los paramilitares hicieron en Mapiripán en cinco días, aquí, en Puerto Alvira, lo hicieron en cinco horas”, cuenta.

La ruta del terror

La masacre de Puerto Alvira, un caserío ubicado en el suroriente de Meta, a orillas del río Guaviare, fue una de las matanzas que paramilitares perpetraron en un recorrido del terror que inició diez meses atrás en el casco urbano de Mapiripán y que se extendió por varias veredas, inspecciones y caseríos.

“Las comunidades de estos pueblos soportaron todas las crueldades posibles. Fueron prácticamente exterminadas. En algunos lugares no quedaron sino las ruinas de las casas incendiadas, pero sus historias de dolor quedaron eclipsadas por la masacre de Mapiripán de julio de 1997, que solo fue un capítulo de la política de exterminio que vivimos en el sur de Meta”, dice Juan, defensor de derechos humanos.

En una travesía de varios días, un equipo de la Comisión de la Verdad recorrió las trochas y las sabanas que a finales de los noventa se convirtieron en rutas de dolor y muerte y que, desde entonces, han sido escenario de masacres, torturas, asesinatos selectivos, despojos de tierras, desplazamientos y desapariciones forzadas.

La Comisión estuvo en Mapiripán y en otros cuatro caseríos de la zona, donde escuchó los relatos de algunos de los pobladores que decidieron regresar a sus casas después de años de destierro. Aún parecen pueblos fantasmas: casas abandonadas, techos pudriéndose, escuelas y centros de salud en ruinas, paredes perforadas por balas, calles y patios destruidos por bombas y cilindros, locales ahogados en maleza. Y en esa desolación, 10 o 20 familias que volvieron, sin ninguna garantía, para reclamar las tierras que les quitaron cuando los obligaron a irse.

No somos ‘efectos colaterales’

“Al país le contaron por televisión que vinieron a matarnos por guerrilleros, por raspachines y por cocaleros; le dijeron que merecíamos morir, que éramos una plaga. Así justificaron la muerte de mucha gente inocente. Lo que a nadie le han contado es que ni una pizca del horror que vivimos fue chiripa; que cada tortura y cada masacre tenían un propósito concreto: sacarnos de nuestras tierras para dárselas a otros”, dice Francisco, un líder comunal de la región.

“Si de algo sirve desenterrar la verdad –anota Francisco– es para que la gente entienda que en este conflicto nada ha sido casualidad y que ni un solo campesino torturado, desaparecido o asesinado fue un “efecto colateral”, anota el líder.

No fueron casualidad los asesinatos de 50 campesinos en el matadero municipal de Mapiripán, donde los torturaron, los castraron y los degollaron para luego botarlos al río Guaviare. Tampoco lo fue la primera matanza de la inspección de La Cooperativa, que fue simultánea a la de Mapiripán. “No les bastó con matarlos. También los despedazaron y les dieron de comer a los perros los cuerpos desmembrados de sus víctimas”, dice una sobreviviente de ese caserío.

No fueron ‘efectos colaterales’ las personas que murieron en la masacre de Puerto Siare –las botaron en canecas y en lonas con arena para incinerarlas–, ni lo fueron los campesinos sobrevivientes a los que los obligaron a cargar los cadáveres de sus propios vecinos para botarlos, con el estómago lleno de piedras, en el río Meta.

No fueron casualidad las masacres de Tillavá, del Mielón, del Pororio, de Guacamayas y del Rincón del Indio, a donde los masacradores llegaban, mataban, se iban y volvían para seguir matando. No quemaron todas las casas del Anzuelo porque sí, ni cerraron por azar las trochas que conectaban todas las veredas con el centro poblado de Mapiripán. “Andar por cualquier camino era una pena de muerte. Hubo una época en la que ningún civil podía entrar al casco urbano y las remesas solo llegaban, por río, desde Venezuela”, cuenta un campesino de la región.

No fue casualidad que hayan tomado el control casi absoluto del Danubio, Santa Helena, San Antonio, El Alto del Águila, Merecure y otras veredas para fundar grandes haciendas. “O me firma la escritura de la finca o lo mato”, “me dice dónde está el enemigo o lo pico a pedazos”, “se largan a otra parte o se van para la fosa”, les decían.

Lo lograron. Aterrorizaron a las comunidades. Los que no murieron, huyeron. Vaciaron veredas y caseríos. Despojaron fincas campesinas enteras. Se quedaron con buena parte de las tierras de los indígenas y, al final, a esas tierras les aparecieron nuevos dueños.

Tenemos muchas preguntas

“Veinte años después del horror –dice Francisco–, estas tierras, vaciadas de comunidades, están forradas en palma. Hace poco llegaron unos señores a explorarlas. Dicen que todo el tiempo vivimos encima de miles de pozos de petróleo y que no nos dimos cuenta. En los periódicos anuncian que esta tierra es apta para grandes industrias, que en buena parte de Mapiripán se ‘consolidará’ el futuro agroindustrial y petrolero de Colombia”.

“Vivir de suposiciones cansa –señala Francisco–. Los sobrevivientes solo queremos la verdad y tenemos muchas preguntas: ¿Qué tiene ver lo que nos pasó hace 20 años con lo que nos pasa ahora? ¿A quién le reclamamos las tierras que nos quitaron? ¿Para consolidar qué cosas nos querían tan lejos, tan asustados, tan desaparecidos, tan muertos?”





2018-09-26

Trettioåtta (38) barn i colombianska länet Guajira dog av undernäring medan president Duque pratade i FN om ”Venezuelas humanitära kris”

President Ivan Duque är mer oroad över grannlandet Venezuela än över det faktum att barnen i hans eget land dör av kronisk undernäring.




Trettioåtta (38) barn i colombianska länet Guajira dog av undernäring medan president Duque pratade i FN om ”Venezuelas humanitära kris”

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2018-09-25 / Colombias Nationella Hälsovårdsinstitut (INSC) presenterade i dag en rapport som konstaterar att 38 barn under fem år från wayuuindianerna i länet Guajira har avlidit i år på grund av kronisk undernäring. Samtidigt talade Colombias president Ivan Duque om behovet att förstärka blockaden mot Venezuela på alla fronter.

Länet Guajira har sedan flera decennier upplevt en dramatisk humanitär tragedi med hundratals barn och gamla som avlidit av undernäring men framför allt på grund av brist på vatten. Halva länet, den norra delen, kännetecknas av ett ökenliknande landskap medan den södra delen har haft en frodig vegetation fram tills världens största kolgruva i dagbrott började exploateringen av denna naturrikedom. Den blev en förbannelse för civilbefolkningen som till stora delar fördrevs från sina 69.000 hektar samt bestals på sina vattenkällor.

Världens största kolgruva i dagbrott, det multinationella El Cerrejon. Det har fördrivit tiotusentals wayuuindianer och afro-colombianer från sina byar på de 69.000 hektar som gruvbolaget har lagt under sig.


Dödstalet ökar under 2018

Barnen har också avlidit på grund av bristen på hälsovård och rätt till denna mänskliga rättighet. Enligt INSC:s bulletin om epidemiska frågor har 961 fall av kronisk undernäring konstaterats fram tills vecka 36 i år. INSC uppger även att tendensen är att den kroniska undernäringen växer. 2017 avled 27 barn under fem år medan dödstalet hittills under 2018 är 38.

Institutets Fabio Aristizabal uppgav att det råder stora missförhållanden inom hälsovårdssektorn. Andra som inte är lika diplomatiska och försiktiga i sina uttalanden hävdar att det är den privatiserade hälsovårdsmodellen som får dessa dramatiska konsekvenser som de som nu utspelas varje vecka i Guajira.

”Ibland äter vi bara lunch. . .”

Basen för det colombianska fragmenterade hälsovårdssystemet är Ley 100, Lagen 100 som lades fram av Alvaro Uribe då han var senator. Modellen handlar om att fragmentera den allmänna sjukvården till förmån för den privata kliniken&sjukhuset.

I en artikel i Telesur säger Betty Martínez Arpushana, mor till sex barn från wayuufolket att ”ibland äter vi bara lunch medan vi nästa dag inte har något att äta. Ibland äter vi frukost och äter inte lunch. Det är det som är barnens situation i byarna”.

Barn i byn Los Remedios, Guajira. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


Men Duque ser Maduro som huvudfiende

Medan wayuuindianerna begraver ett barn varje vecka i Guajira, uppgav landets president Ivan Duque igår att han, i allians med USA:s president Donald Trump, ska uppmana världen att införa sanktioner mot regeringen i Venezuela. I vems tjänst då?

USA har uppgett att de ska skicka ett militärt sjukvårdsfartyg, USNS Comfort, till den colombianska kusten i Guajira. Men inte för att bistå wayuuindianernas barn och familjer i länet. I stället påstår Pentagon att USNS Comfort ska vara en assistens för de venezuelanska migranterna som trodde att de skulle kunna hitta ett bättre liv i grannlandet Colombia.

Men argumentet om att dessa immigranter ska tas hand om på ett fartyg längst upp i norra Colombia skrattar man åt i journalistkretsar i Bogota. Vad fartyget kan komma att hand om är nog mer sårade soldater från en invasion av Venezuela än att ta hand om venezuelanska immigranter. USNS Comfort förfogar över 1200 bäddar och tolv operationssalar.

Venezuelanerna återvänder lurade

Venezuelas president uppgav i dag på ett stort möte med colombianska immigranter i Venezuela att han ska be FN att bidra med att hjälpa till att de venezuelaner som vill återvända ska kunna göra det. Hittills har 30.000 venezuelaner rest hem, i första hand med buss från Colombia och Brasilien, men även från sex andra sydamerikanska länder.

När detta skrivs är det fjärde planet på väg tillbaka från Peru med venezuelaner som undantagslöst berättar om hur de lurats av politiker och andra suspekta figurer om arbete, bostad, utbildning och sjukvård. Men vad de mötte var en hänsynslös exploatering på arbetsmarknaden, om de haft tur att få jobb, eller, som i många kvinnors fall, utsatts för sexuella övergrepp med tvångskrav på att låna ut sig till prostitution.

LÄS MER:
Förra året gjorde vi ett omfattande reportage i länet Guajira som kan utgöra en bakgrund för att förstå den dramatiska situationen för wayuufolket och befolkningen i största allmänhet. Reportaget publicerades i något kortare format i tidningen Proletären.

SVENSKA:

Colombia-Guajira: Gruv- och Energilokomotivets” offer och motståndare

SPANSKA:

Colombia: “Muerte a cambio de carbón”: La Mina de El Cerrejon en Guajira [1-3]

Colombia: “Muerte a cambio de carbón” [2-3]. La lucha contra el despojo, por el agua y una guerrilla que volaba la locomotora del tren de carbón

Colombia: “Muerte a cambio de oro” [3-3] La victoria popular en Cajamarca y una monja de la Resistencia contra AnglGold Ashanti