Colombia och SVT:s journalistiska fattigdomsbevis

 

Colombias försvarsminister Carlos Holmes Trujillo framträdde i dag och påstod att 130.000 hektar kokabuskodlingar hade förstörts under 2020. Och SVT vidarebefordrade uppgifterna utan att ifrågasätta uppgifterna och ge en bakgrund. Samme försvarsminister var ambassadör i Stockholm 2003-2006 då ansvarig för chef för den 1:e sekreterare som spionerade på de colombianska politiska flyktingarna i Sverige. FOTO: Colombias försvarsdepartement.

Colombia och SVT:s journalistiska fattigdomsbevis

AV DICK EMANUELSSON

TEGUCIGALPA / 2021-01-02 / I en video producerad i dag av Colombias försvarsdepartement och som samma dag publiceras av SVT, presenteras siffror om förstörda kokabusksfält som vid en första titt kan vara anmärkningsvärda.

För jämförs de med tidigare års siffror över förstörda kokabuskfält blir sanningshalten i det colombianska försvarsdepartements presskommuniké och SVT:s ”reportage” i allra högsta grad mager.

SVT:s journalist Malin Johansson, som har skrivit texten på SVT:s webbsida presenterade i dag den 2 januari 2021 en i princip kalkerad presskommuniké från det colombianska försvarsministeriet [1]. Johansson citerar bara ministeriets siffror över arealer med kokabuskar som förstörts under 2020 och som presenterades i den kopierade SVT-videon från ministeriets presstjänst där försvarsministern CARLOS HOLMES TRUJILLO presenterade sina från sitt sammanhang tagna siffror, siffror som SVT inte ifrågasätter.

För så här skriver SVT efter varje publicerad artikel på sin webb:

”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet” [2].

Och vad är det försvarsminister Carlos Holmes Trujillo säger:

”130 000 hektar (med kokabuskar) har förstörts vilket innebär att 115.440 kilo kokain inte kommer att produceras.

Vad han och Johansson inte nämner är VAD vi kan jämföra dessa ”130.000 hektar förstörda kokafält” med? Hur stor var arealen kokabusksfält 2019 och hur mycket framställd KOKAIN producerades 2019 respektive 2020? Då blir försvarsministerns och SVT:s siffror relevanta.

ATT JOHANSSON BORDE VARA FÖRSIKTIG med att kalkera uppgifter från det ministerium som är källan till ”los Falsos Positivos”, det vill säga utomrättsliga avrättningar av civila som skjutits ihjäl av armén men som presenterats som ”gerillasoldater stupade i strid med militären”, det är en princip som alla journalister med erfarenhet av att bevaka Colombia känner till. Människorättsorganisationerna uppskattar antalet utomrättsligt avrättade till över 5000 colombianer.

Lås oss då titta på en mer seriös källa vad gäller kokabuskar och antal hektar från ”El programa de Monitoreo de Cultivos Ilícitos, UNODC”, FN:s program för de olagliga (kokabusk)odlingarna” i Colombia.

Detta program har i princip följt utvecklingen i landet av den uppodlade arealen kokabuskar sedan 2003, strax efter att USA:s PLAN COLOMBIA sjösattes, en plan som i verkligheten hade sin udd riktad mot gerillan mer än oron för att eliminera kokabuskarna.

Med PLAN COLOMBIA inleddes besprutningarna med växtgiftet glisofat. Angela Bernal, från ursprungsbefolkningen Delsaiindianerna i länet Guaviare hade ett halvt hektar kokabuskar för att finansiera sin sons studier i staden men som brändes av växtgiftet. Till och med i staden Calamar besprutades och brändes odlingar av tomater, papaya, bananer, ananas och manioka. FOTO: DICK EMANUELSSON.

NÄR PLAN COLOMBIA INLEDDES 2000-2001 existerade det cirka 110.000 hektar av mark som hade såtts med kokabuskar. I sin rapport för bokslutet 2004 skrev Antonio Maria Costa, verkställande direktör för FN:s kontor för Narkotika och Brottslighet att ”för fjärde året i rad har kokaodlingarna minskat och visar en total areal på 80.000 hektar, vilket är en minskning av sju procent jämfört med 2003” [3].

Låt oss då hoppa till 2019 för att få fram hur stor areal av kokabuskar som var uppodlad. För då får vi en mer relevant jämförelse om vad som har hänt och jämför siffrorna med 2020 men framför allt, hur stor var produktionen av KOKAIN 2019 och 2020?

 

DEN 6 MARS 2020 INTERVJUADE den tyska nyhetsbyrån DW PIERRE LAPAQUE, FN:s Högkommissionär i Colombia i kampen mot drogerna. Han var pessimistisk över utvecklingen.

– Colombia registrerar det högsta antalet grödor sedan vi började mäta, även om arealen har minskat en aning har produktionen av KOKAIN ökat [4], summerade Lapaque.

Den 17 juni 2020 framträdde president IVAN DUQUE på en presskonferens i Bogota och uppgav glädjestrålande att den uppodlade kokabuskarealen hade reducerats med nio procent (9 %) under 2019.

Den odlade arealen 2018 uppgick till 169.000 hektar och minskade till 154.000 hektar år 2019. Han hävdade då att ”minskningen var den största på sex år” [5].

Det är siffror som tagits fram gemensamt mellan FN-organet SIMCI (Sistema Integrado de Monitoreo de Cultivos Ilícitos) och det andra FN-organet mot Organiserad Brottslighet och Droger, UNODC.

Men vad Duque och det colombianska försvarsdepartementen då INTE uppgav var att produktionen av KOKAIN hade ökat med 1,5 procent!

Samma dag uppgav försvarsdepartementet att de väpnade styrkorna hade ”förstört 94.670 hektar kokabuskodlingar” [6].

 

OCH DET ÄR MÖJLIGT ATT SIFFRAN i sig är korrekt. Men för en läsare eller tittare som inte har ett hum om hur man ska se på temat om kokabuskodlingarna i Colombia eller andra länder så handlar det i botten om en socio-ekonomisk fråga.

För hur är det möjligt att militären i Colombia eliminerar nästan 100.000 hektar år 2019 av en sammanlagd areal på 154.000 hektar, vilket enligt matematiska uträkningar vid handen ger att då ÅTERSTÅR det bara 54.000 hektar av kokabuskar?
Lägger vi dessutom till dagens siffror från försvarsminister Holmes Trujillo, som hävdar att militären år 2020 eliminerade ytterligare 130.000 hektar, då inser vi att denna siffermatematik har en djupare dimension för det blir ett UNDERSKOTT på 124.600 hektar.

MEN JOHANSSON OCH SVT ger inte denna bredare bakgrund kring ett komplex tema som kokaodlingarna i Colombia. . Som till exempel ORSAK och VERKAN, om avsaknaden av en verklig JORDREFORM som är den centrala frågan om varför bönderna efter varje ”framgångsrik historisk reducering av kokabuskarealerna” återvänder och odlar nya buskar år efter år.

Där skulle SVT och Johansson finna en bakgrund. För det är ju det som SVT försäkrar läsaren och tittaren, nämligen att ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet”. 

Att militären i Colombia i dag har genomfört är ett desperat försök att blidka USA och Donald Trump. Denne har, när siffrorna presenterades 2020 om de 154.000 hektaren kokabuskar hotat med indragen hjälp och att placera det främsta kokainproducerade landet i världen på en lista över just DROG-länder. Trumps krav var att Colombia än en gång skulle inleda flygbesprutningar av kokabuskarna, vilket ALLA experter på temat anser vara fullständigt utsiktslöst, vilket de senaste tjugo årens erfarenheter vid handen visar. Dessutom har den Högsta Domstolen i Colombia förbjudit staten att än en gång använda det cancerframkallande pesticiden Glifosat.

 

EN ANNAN CENTRAL PUNKT i frågan om droghandeln och drogframställningen är att ALLA framstående och systembevarande politiker och generaler i Colombia har fått inkomster från narkotikahandeln. Kokainet sitter i den colombianska statsapparatens ryggrad och fungerar, precis som i USA:s finansiella system, som en parallell ekonomi som gjort att den, enligt nationalekonomerna på pappret bankrutta ekonomin i Colombia, har överlevt. Noam Chomsky nämnde i en av sina böcker att de colombianska bönderna får en spottstyver av vinsterna från kokainframställningen för att överleva medan 90 procent av dessa drogvinster från det vita pulvret stannar i det finansiella systemet i USA.

OCH OM SVT BARA HAR FÖRSVARSMINISTERNS siffror, då blir det heller ingen nyhet. För är det något som varje reporter och journalist ska tänka på vad det gäller den colombianska staten, så är det att den är professionell på psykologisk mediekrigföring och manipulering av oerfarna reportrar.

I verkligheten blir SVT helt enkelt bara en budbärare för den colombianska statsterrorismens försvarsminister: Denne har dessutom en svensk anknytning som ambassadör i Stockholm 2003-2006. Under de åren fungerade ambassaden som en spioncentral mot de colombianska politiska flyktingarna i Sverige, exakt på samma sätt som den chilenska Pinochetdiktaturens ambassad i Stockholm opererade fram till 1990 då diktatorn tvingades dra sig tillbaka.

SPIONDUON på Östermalmsgatan 44, på Östermalm där ambassadör CARLOS HOLMES TRUJILLO och hans 1:e sekreterare ERNESTO YAMHURE huserade. På ambassaden hade de inrättat ett spionnätverk som president Alvaro Uribe döpte till ”100.000 vänner till Colombia i utlandet”. FOTO: DICK EMANUELSSON.

HOLMES´ 1:e SEKRETERARE de åren var ERNESTO YAMHURE som smygfotograferade colombianska demonstranter på Stadsgårdskajen i Stockholm. Han avslöjades och skickades tillbaka till Bogota med en förstörd diplomatisk karriär.

Han avslöjades några år senare som Stockholmsambassadens rapportör till den hemliga politiska polisens olagliga kontraspionagegrupp ”DAS-G3”.

Ett år efter den händelsen avslöjades han som ”personlig politisk rådgivare till Carlos Castaño”, de paramilitära dödsskvadronerna AUC:s chef, ansvarig, enligt det colombianska åklagarämbetet för morden på 150.000 civila colombianer från 1994-2002.

Tillbaka i Bogota blev Carlos Holmes Trujillo försvarsminister medan Ernesto Yamhure valde att gå i landsflykt efter att åklagarämbetet ville ha ett samtal med honom om hans kontakter med Castaño.

Sedan år 2010 återfinns Yamhure i Miami, USA där han har slagit sig ner som ”affärsman”.

Homeland Security verkar inte ha något emot att ge denne paramilitäre ”diplomat” permanent uppehållstillstånd.

Kunde SVT ha fått fram dessa uppgifter INNAN de publicerade Holmes i dag? Naturligtvis. Först då skulle SVT ge täckning för sina försäkringar om att ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet”.

[1]. https://www.cgfm.mil.co/es/blog/las-130-mil-hectareas-erradicadas-este-ano-equivalen-mas-de-120370-canchas-de-futbol

[2] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rekordar-i-kriget-mot-kokainet-i-colombia

[3]. https://www.unodc.org/pdf/andean/Colombia_coca_survey_es.pdf

[4]. https://www.dw.com/es/colombia-nueva-polémica-ante-eventual-uso-del-glifosato-en-cultivos-de-coca/a-52668280

[5]. https://www.elespectador.com/noticias/judicial/naciones-unidas-reporta-reduccion-del-9-en-cultivos-de-coca-en-colombia/

[6]. https://twitter.com/mindefensa/status/1273288869979598850

 

“Inte en enda droppe blod i Mapiripan var en tillfällighet”

“Inte en enda droppe blod i Mapiripan var en tillfällighet”

Av Dick Emanuelsson

Colombia och hur 'Statens paramilitära Monster' slaktade bönderna vid slakteriet eller brände ihjäl dem vid bensinstationen, en historia som upprepades av Nicaraguas opposition förra året.

TEGUCIGALPA / 2019-05-09 / Jag minns det som om det vore igår, nyheten i juli 1997 om att AUC, Colombias förenade paramilitärer slaktade 50 bybor i samhället Mapiripan i länet Meta.

Bestialiteterna hos dessa motorsågsmördande psykopater var ingen tillfällighet, de stod i tjänst hos den industriella agrarindustrin och land- och boskapsägare.

Regimen som då som nu stöddes av USA som den tredje största mottagare av militär "hjälp" från USA förfogade över två militärbaser vid floden där de 200 paramilitärerna färdades. De passerade även utan problem förbi en USA-bas som påstod bekämpa kokaodlingarna i regionen Meta och Guaviare.

DEN SVARTA streckningen visar hur de 200 tungt beväpnade parfamilitärerna färdades i ett transportplan som armén ställde till förfogande samt ytterligare ett transportplan från den nationella polisen. De landade i San José de Guaviare där det finns en colombiansk och en USA--antinarkotikabas. Därefter passerade dessa psykopatiska massmördare förbi två marinbaser på floden Rio Guaviare och en USa-station. UTAN PROBLEM.

De 200 fullt beväpnade mördarna hade transporterats från Urabaregionen i norr där de under detta decennium hade mördat tusen (1000) medlemmar av det colombianska kommunistpartiet som dominerade denna region med sina stora bananplantager där paramilitären beskattade Chiquita och Dole med tre cent per exporterad bananlåda. I gentjänst sköt "Statens Väktare" ihjäl den viktigaste fackliga och politiska motståndaren i regionen.

I rapporten som nu den colombianska Sanningskommissionen presenterar finns vittnesmålen från några extremt modiga män och kvinnor bland bönderna som återvänt till Puerto Alvira, en liten by som ingår i kommunen Mapiripan. Carmen är en av dessa som berättar om hur paramilitärerna anlände och med en lista i hand räknade upp 29 namn som bands och placerades på led och som senare skottskadades och som brändes ihjäl vid den lilla bensinstationen i samhället.

Grannar till de döda var de som fick släpa ner kropparna, som öppnats och fyllts med sten, till floden där de kastades i. Andra kroppar styckades och deras delar kastades till hundarna.

Dessa händelser vittnade och publicerade vi i slutet av 1990-talet men svenska större medier ägnade ingen större uppmärksamhet kring Colombia, "den äldsta demokratin i Latinamerika", som liberala USA-vänliga Dagens Nyheter karaktäriserade den Statliga Terrorismens vagga i Latinamerika.

Det är denna stat som är den mest underordnade stat inför USA som till och med begärde Natomedlemskap, den stat som överlät sju militärbaser och som oroas för att "mänskliga rättigheter i Venezuela bryts" samt ett ett militärt ryskt plan landar i Caracas som anser sig ha rätt att försvara sig mot eventuella bombningar från USA eller Colombia och inhandlar ett modernt ryskt luftförsvarssystem.

"Slaktarna från Mapiripan", är delar av en militär kapitalistisk strategi som syftade till att rensa hela sydvästra Meta och Guaviare på bönder: "Skriv på överlåtnadet av din jord eller så kommer ditt huvud att rulla i floden,", var budskapet till bönderna som övergav sin jord till transnationella oljebolag eller det mäktiga colombianska agrarkapitalet. Under Alvaro Uribes två perioder intensifierades denna utrotningspolitik av trilskande bönder.

Ovanstående borde vara en tankeställare för dem som vill "rensa" Venezuela på trilskande Chavister" som envisas med att kräva folkets rätt att suveränt forma sin egen framtid utan att Uncle Sam ska ha sista ordet.

Men med Trumps nickedocka kan Mapiripan multipliceras i Venezuela.

Nicaraguas folk har erfarenhet av hur de egna psykopaterna i la Contra genomförde många 'Mapiripan' under USAs krig mot sandinistregeringen under hela 1980-talet. Därför slog de till slut tillbaka Contras version 2018-2019 förra året. Men än har inte ormens huvud kapats.

Not a drop of blood in Mapiripán was chance": community leaders

An account of the first crossing of the Truth Commission for this municipality in the southeastern part of Meta.

By Truth Commission

They arrived at 1 o'clock on the afternoon of May 4, 1998. They entered dump trucks, trucks and luxurious vans. They were accompanied by those who said they were legal. There were almost 200 men, "but in a hamlet as small as Puerto Alvira they looked like a thousand," says Carmen *, a peasant woman from the area. They shot at anyone who crossed them on the road, and if they were half alive, the tires of the dump trucks passed over his head to finish him off. Some were in boots and camouflaged;others were civilian, but hooded. They entered screaming, giving orders, spitting in his face and shooting at his feet anyone who dared to look them in the eye. They took people out of their houses. They took her to the airstrip of the planes and the soccer field. There they organized it in rows. They even trained babies.They pulled out a list. "The following people, one step forward."They shouted the names and surnames of 29 peasants. Those 29 were tied up. Some were slaughtered and the others were taken to the foot of the harbor, where the petrol pumps were. They shot one of the tanks. Gasoline spilled on the victims, who were injured but alive. They set them on fire. Their bodies burned all afternoon. "The finados were tiny of the scorched and smelling of an odor that one never erases," says Carmen, who survived and saw everything."What the paramilitaries did in Mapiripán in five days, here in Puerto Alvira, they did it in five hours," he says.

The route of terror

The massacre of Puerto Alvira, a hamlet located in the southeast of Meta, on the banks of the Guaviare River, was one of the massacres that paramilitaries perpetrated in a journey of terror that began ten months ago in the urban area of ​​Mapiripán and that spread through several trails, inspections and hamlets.

"The communities of these peoples endured all possible cruelties.They were practically exterminated. In some places there were only the ruins of the burned houses, but their stories of pain were eclipsed by the Mapiripán massacre of July 1997, which was only a chapter of the extermination policy that we live in the south of Meta, "he says. Juan, defender of human rights.

In a journey of several days, a team of the Truth Commission toured the trails and savannahs that in the late nineties became routes of pain and death and, since then, have been the scene of massacres, tortures, murders selective, land dispossession, displacement and enforced disappearance.

The Commission was in Mapiripán and in four other villages in the area, where he heard the stories of some of the villagers who decided to return to their homes after years of exile. They still look like ghost towns: abandoned houses, roofs rotting, schools and health centers in ruins, walls perforated by bullets, streets and courtyards destroyed by bombs and cylinders, drowned places in undergrowth. And in that desolation, 10 or 20 families returned, without any guarantee, to claim the land they took away when they were forced to leave.

We are not 'collateral effects'

"The country was told on television that they came to kill us as guerrillas, raspachines and coca growers; They told him that we deserved to die, that we were a plague. Thus they justified the death of many innocent people. What nobody has been told is that not a bit of horror we lived was fluke; that each torture and each massacre had a specific purpose: to take us from our lands to give them to others, "says Francisco, a community leader in the region.

"If it helps to unearth the truth," says Francisco, "it is for people to understand that in this conflict nothing has happened and that not a single tortured, disappeared or murdered peasant was a" collateral effect, "the leader notes.

The murders of 50 peasants in the Mapiripán municipal slaughterhouse were not coincidental, where they were tortured, castrated and beheaded, then thrown into the Guaviare river.Neither was the first massacre of the inspection of the Cooperative, which was simultaneous to that of Mapiripán. "It was not enough for them to kill them. They also cut them up and fed the dogs the dismembered bodies of their victims, "says one survivor of that village.

The people who died in the Puerto Siare massacre were not 'collateral effects' -they threw them in cans and in canvas with sand to incinerate them-, nor were the surviving peasants who were forced to carry the corpses of their own neighbors to throw them, with a stomach full of stones, in the river Meta.

The massacres of Tillavá, Mielón, Pororio, Guacamayas and Rincon del Indio were not coincidence, where the massacres arrived, killed, left and returned to continue killing. They did not burn all the houses of the Anzuelo because, yes, they did not close by chance the trails that connected all the paths with the populated center of Mapiripán. "Walking on any path was a death sentence.There was a time when no civilian could enter the urban area and the remittances only arrived, by river, from Venezuela, "says a peasant from the region.

It was not by chance that they took almost absolute control of the Danube, Saint Helena, San Antonio, El Alto del Águila, Merecure and other trails to found large haciendas. "Either he signs the deed to the farm or I kill him", "he tells me where the enemy is or he bites him to pieces", "they go off to another part or they go to the grave", they were told.

They made it. They terrorized the communities. Those who did not die, fled. They emptied paths and hamlets. They stripped entire peasant farms. They stayed with a good part of the lands of the natives and, in the end, to these lands they appeared new owners.

We have many questions

"Twenty years after the horror," says Francisco, "these lands, emptied of communities, are lined in palm. Recently gentlemen came to explore them. They say that all the time we live on thousands of oil wells and that we did not realize it. In the newspapers they announce that this land is apt for big industries, that in a good part of Mapiripán will be 'consolidated' the agroindustrial and petroleum future of Colombia ".

"Living on assumptions tires," says Francisco. The survivors only want the truth and we have many questions: What does it have to see what happened to us 20 years ago with what happens to us now? To whom do we claim the lands that they took from us? To consolidate what things wanted us so far, so scared, so disappeared, so dead? "

.................
ESPAÑOL:
“Ni una gota de sangre en Mapiripán fue casualidad”: líderes comunales

Un relato de la primera travesía de la Comisión de la Verdad por este municipio del suroriente de Meta.

Comisión de la Verdad / Miércoles 8 de mayo de 2019
Llegaron a la 1 de la tarde del 4 de mayo de 1998. Entraron en volquetas, camiones y camionetas lujosas. Iban acompañados de los que se decían legales. Eran casi 200 hombres, “pero en un caserío tan pequeño como Puerto Alvira parecían mil”, cuenta Carmen*, una campesina de la zona. Le disparaban al que se les atravesara por el camino y al que quedara medio vivo le pasaban las llantas de las volquetas por la cabeza para rematarlo. Algunos estaban de botas y camuflado; otros estaban de civil, pero encapuchados. Entraron gritando, dando órdenes, escupiéndole en la cara y disparándole a los pies al que se atreviera a mirarlos a los ojos. Sacaron a la gente de sus casas. La llevaron a la pista de aterrizaje de las avionetas y a la cancha de fútbol. Allí la organizaron en filas. Hicieron formar hasta a los bebés. Sacaron una lista. “Las siguientes personas, un paso al frente”. Gritaron los nombres y los apellidos de 29 campesinos. A esos 29 los amarraron. A unos los degollaron y a los demás los llevaron al pie del puerto, donde estaban los surtidores de gasolina. Le dispararon a uno de los tanques. La gasolina se derramó sobre las víctimas, que estaban heridas pero vivas. Les prendieron fuego. Sus cuerpos ardieron toda la tarde. “Los finados quedaron pequeñitos de lo chamuscados y oliendo a un olor que a uno no se le borra jamás”, dice Carmen, quien sobrevivió y lo vio todo. “Lo que los paramilitares hicieron en Mapiripán en cinco días, aquí, en Puerto Alvira, lo hicieron en cinco horas”, cuenta.

La ruta del terror

La masacre de Puerto Alvira, un caserío ubicado en el suroriente de Meta, a orillas del río Guaviare, fue una de las matanzas que paramilitares perpetraron en un recorrido del terror que inició diez meses atrás en el casco urbano de Mapiripán y que se extendió por varias veredas, inspecciones y caseríos.

“Las comunidades de estos pueblos soportaron todas las crueldades posibles. Fueron prácticamente exterminadas. En algunos lugares no quedaron sino las ruinas de las casas incendiadas, pero sus historias de dolor quedaron eclipsadas por la masacre de Mapiripán de julio de 1997, que solo fue un capítulo de la política de exterminio que vivimos en el sur de Meta”, dice Juan, defensor de derechos humanos.

En una travesía de varios días, un equipo de la Comisión de la Verdad recorrió las trochas y las sabanas que a finales de los noventa se convirtieron en rutas de dolor y muerte y que, desde entonces, han sido escenario de masacres, torturas, asesinatos selectivos, despojos de tierras, desplazamientos y desapariciones forzadas.

La Comisión estuvo en Mapiripán y en otros cuatro caseríos de la zona, donde escuchó los relatos de algunos de los pobladores que decidieron regresar a sus casas después de años de destierro. Aún parecen pueblos fantasmas: casas abandonadas, techos pudriéndose, escuelas y centros de salud en ruinas, paredes perforadas por balas, calles y patios destruidos por bombas y cilindros, locales ahogados en maleza. Y en esa desolación, 10 o 20 familias que volvieron, sin ninguna garantía, para reclamar las tierras que les quitaron cuando los obligaron a irse.

No somos ‘efectos colaterales’

“Al país le contaron por televisión que vinieron a matarnos por guerrilleros, por raspachines y por cocaleros; le dijeron que merecíamos morir, que éramos una plaga. Así justificaron la muerte de mucha gente inocente. Lo que a nadie le han contado es que ni una pizca del horror que vivimos fue chiripa; que cada tortura y cada masacre tenían un propósito concreto: sacarnos de nuestras tierras para dárselas a otros”, dice Francisco, un líder comunal de la región.

“Si de algo sirve desenterrar la verdad –anota Francisco– es para que la gente entienda que en este conflicto nada ha sido casualidad y que ni un solo campesino torturado, desaparecido o asesinado fue un “efecto colateral”, anota el líder.

No fueron casualidad los asesinatos de 50 campesinos en el matadero municipal de Mapiripán, donde los torturaron, los castraron y los degollaron para luego botarlos al río Guaviare. Tampoco lo fue la primera matanza de la inspección de La Cooperativa, que fue simultánea a la de Mapiripán. “No les bastó con matarlos. También los despedazaron y les dieron de comer a los perros los cuerpos desmembrados de sus víctimas”, dice una sobreviviente de ese caserío.

No fueron ‘efectos colaterales’ las personas que murieron en la masacre de Puerto Siare –las botaron en canecas y en lonas con arena para incinerarlas–, ni lo fueron los campesinos sobrevivientes a los que los obligaron a cargar los cadáveres de sus propios vecinos para botarlos, con el estómago lleno de piedras, en el río Meta.

No fueron casualidad las masacres de Tillavá, del Mielón, del Pororio, de Guacamayas y del Rincón del Indio, a donde los masacradores llegaban, mataban, se iban y volvían para seguir matando. No quemaron todas las casas del Anzuelo porque sí, ni cerraron por azar las trochas que conectaban todas las veredas con el centro poblado de Mapiripán. “Andar por cualquier camino era una pena de muerte. Hubo una época en la que ningún civil podía entrar al casco urbano y las remesas solo llegaban, por río, desde Venezuela”, cuenta un campesino de la región.

No fue casualidad que hayan tomado el control casi absoluto del Danubio, Santa Helena, San Antonio, El Alto del Águila, Merecure y otras veredas para fundar grandes haciendas. “O me firma la escritura de la finca o lo mato”, “me dice dónde está el enemigo o lo pico a pedazos”, “se largan a otra parte o se van para la fosa”, les decían.

Lo lograron. Aterrorizaron a las comunidades. Los que no murieron, huyeron. Vaciaron veredas y caseríos. Despojaron fincas campesinas enteras. Se quedaron con buena parte de las tierras de los indígenas y, al final, a esas tierras les aparecieron nuevos dueños.

Tenemos muchas preguntas

“Veinte años después del horror –dice Francisco–, estas tierras, vaciadas de comunidades, están forradas en palma. Hace poco llegaron unos señores a explorarlas. Dicen que todo el tiempo vivimos encima de miles de pozos de petróleo y que no nos dimos cuenta. En los periódicos anuncian que esta tierra es apta para grandes industrias, que en buena parte de Mapiripán se ‘consolidará’ el futuro agroindustrial y petrolero de Colombia”.

“Vivir de suposiciones cansa –señala Francisco–. Los sobrevivientes solo queremos la verdad y tenemos muchas preguntas: ¿Qué tiene ver lo que nos pasó hace 20 años con lo que nos pasa ahora? ¿A quién le reclamamos las tierras que nos quitaron? ¿Para consolidar qué cosas nos querían tan lejos, tan asustados, tan desaparecidos, tan muertos?”

https://www.prensarural.org/spip/spip.php?article24318