2019-05-09

“Inte en enda droppe blod i Mapiripan var en tillfällighet”




“Inte en enda droppe blod i Mapiripan var en tillfällighet”

Av Dick Emanuelsson

Colombia och hur 'Statens paramilitära Monster' slaktade bönderna vid slakteriet eller brände ihjäl dem vid bensinstationen, en historia som upprepades av Nicaraguas opposition förra året.

TEGUCIGALPA / 2019-05-09 / Jag minns det som om det vore igår, nyheten i juli 1997 om att AUC, Colombias förenade paramilitärer slaktade 50 bybor i samhället Mapiripan i länet Meta.

Bestialiteterna hos dessa motorsågsmördande psykopater var ingen tillfällighet, de stod i tjänst hos den industriella agrarindustrin och land- och boskapsägare.

Regimen som då som nu stöddes av USA som den tredje största mottagare av militär "hjälp" från USA förfogade över två militärbaser vid floden där de 200 paramilitärerna färdades. De passerade även utan problem förbi en USA-bas som påstod bekämpa kokaodlingarna i regionen Meta och Guaviare.

DEN SVARTA streckningen visar hur de 200 tungt beväpnade parfamilitärerna färdades i ett transportplan som armén ställde till förfogande samt ytterligare ett transportplan från den nationella polisen. De landade i San José de Guaviare där det finns en colombiansk och en USA--antinarkotikabas. Därefter passerade dessa psykopatiska massmördare förbi två marinbaser på floden Rio Guaviare och en USa-station. UTAN PROBLEM.


De 200 fullt beväpnade mördarna hade transporterats från Urabaregionen i norr där de under detta decennium hade mördat tusen (1000) medlemmar av det colombianska kommunistpartiet som dominerade denna region med sina stora bananplantager där paramilitären beskattade Chiquita och Dole med tre cent per exporterad bananlåda. I gentjänst sköt "Statens Väktare" ihjäl den viktigaste fackliga och politiska motståndaren i regionen.

I rapporten som nu den colombianska Sanningskommissionen presenterar finns vittnesmålen från några extremt modiga män och kvinnor bland bönderna som återvänt till Puerto Alvira, en liten by som ingår i kommunen Mapiripan. Carmen är en av dessa som berättar om hur paramilitärerna anlände och med en lista i hand räknade upp 29 namn som bands och placerades på led och som senare skottskadades och som brändes ihjäl vid den lilla bensinstationen i samhället.

Grannar till de döda var de som fick släpa ner kropparna, som öppnats och fyllts med sten, till floden där de kastades i. Andra kroppar styckades och deras delar kastades till hundarna.



Dessa händelser vittnade och publicerade vi i slutet av 1990-talet men svenska större medier ägnade ingen större uppmärksamhet kring Colombia, "den äldsta demokratin i Latinamerika", som liberala USA-vänliga Dagens Nyheter karaktäriserade den Statliga Terrorismens vagga i Latinamerika.

Det är denna stat som är den mest underordnade stat inför USA som till och med begärde Natomedlemskap, den stat som överlät sju militärbaser och som oroas för att "mänskliga rättigheter i Venezuela bryts" samt ett ett militärt ryskt plan landar i Caracas som anser sig ha rätt att försvara sig mot eventuella bombningar från USA eller Colombia och inhandlar ett modernt ryskt luftförsvarssystem.

"Slaktarna från Mapiripan", är delar av en militär kapitalistisk strategi som syftade till att rensa hela sydvästra Meta och Guaviare på bönder: "Skriv på överlåtnadet av din jord eller så kommer ditt huvud att rulla i floden,", var budskapet till bönderna som övergav sin jord till transnationella oljebolag eller det mäktiga colombianska agrarkapitalet. Under Alvaro Uribes två perioder intensifierades denna utrotningspolitik av trilskande bönder.

Ovanstående borde vara en tankeställare för dem som vill "rensa" Venezuela på trilskande Chavister" som envisas med att kräva folkets rätt att suveränt forma sin egen framtid utan att Uncle Sam ska ha sista ordet.

Men med Trumps nickedocka kan Mapiripan multipliceras i Venezuela.

Nicaraguas folk har erfarenhet av hur de egna psykopaterna i la Contra genomförde många 'Mapiripan' under USAs krig mot sandinistregeringen under hela 1980-talet. Därför slog de till slut tillbaka Contras version 2018-2019 förra året. Men än har inte ormens huvud kapats.




Not a drop of blood in Mapiripán was chance": community leaders

An account of the first crossing of the Truth Commission for this municipality in the southeastern part of Meta.

By Truth Commission

They arrived at 1 o'clock on the afternoon of May 4, 1998. They entered dump trucks, trucks and luxurious vans. They were accompanied by those who said they were legal. There were almost 200 men, "but in a hamlet as small as Puerto Alvira they looked like a thousand," says Carmen *, a peasant woman from the area. They shot at anyone who crossed them on the road, and if they were half alive, the tires of the dump trucks passed over his head to finish him off. Some were in boots and camouflaged;others were civilian, but hooded. They entered screaming, giving orders, spitting in his face and shooting at his feet anyone who dared to look them in the eye. They took people out of their houses. They took her to the airstrip of the planes and the soccer field. There they organized it in rows. They even trained babies.They pulled out a list. "The following people, one step forward."They shouted the names and surnames of 29 peasants. Those 29 were tied up. Some were slaughtered and the others were taken to the foot of the harbor, where the petrol pumps were. They shot one of the tanks. Gasoline spilled on the victims, who were injured but alive. They set them on fire. Their bodies burned all afternoon. "The finados were tiny of the scorched and smelling of an odor that one never erases," says Carmen, who survived and saw everything."What the paramilitaries did in Mapiripán in five days, here in Puerto Alvira, they did it in five hours," he says.

The route of terror

The massacre of Puerto Alvira, a hamlet located in the southeast of Meta, on the banks of the Guaviare River, was one of the massacres that paramilitaries perpetrated in a journey of terror that began ten months ago in the urban area of ​​Mapiripán and that spread through several trails, inspections and hamlets.

"The communities of these peoples endured all possible cruelties.They were practically exterminated. In some places there were only the ruins of the burned houses, but their stories of pain were eclipsed by the Mapiripán massacre of July 1997, which was only a chapter of the extermination policy that we live in the south of Meta, "he says. Juan, defender of human rights.

In a journey of several days, a team of the Truth Commission toured the trails and savannahs that in the late nineties became routes of pain and death and, since then, have been the scene of massacres, tortures, murders selective, land dispossession, displacement and enforced disappearance.

The Commission was in Mapiripán and in four other villages in the area, where he heard the stories of some of the villagers who decided to return to their homes after years of exile. They still look like ghost towns: abandoned houses, roofs rotting, schools and health centers in ruins, walls perforated by bullets, streets and courtyards destroyed by bombs and cylinders, drowned places in undergrowth. And in that desolation, 10 or 20 families returned, without any guarantee, to claim the land they took away when they were forced to leave.

We are not 'collateral effects'

"The country was told on television that they came to kill us as guerrillas, raspachines and coca growers; They told him that we deserved to die, that we were a plague. Thus they justified the death of many innocent people. What nobody has been told is that not a bit of horror we lived was fluke; that each torture and each massacre had a specific purpose: to take us from our lands to give them to others, "says Francisco, a community leader in the region.

"If it helps to unearth the truth," says Francisco, "it is for people to understand that in this conflict nothing has happened and that not a single tortured, disappeared or murdered peasant was a" collateral effect, "the leader notes.

The murders of 50 peasants in the Mapiripán municipal slaughterhouse were not coincidental, where they were tortured, castrated and beheaded, then thrown into the Guaviare river.Neither was the first massacre of the inspection of the Cooperative, which was simultaneous to that of Mapiripán. "It was not enough for them to kill them. They also cut them up and fed the dogs the dismembered bodies of their victims, "says one survivor of that village.

The people who died in the Puerto Siare massacre were not 'collateral effects' -they threw them in cans and in canvas with sand to incinerate them-, nor were the surviving peasants who were forced to carry the corpses of their own neighbors to throw them, with a stomach full of stones, in the river Meta.

The massacres of Tillavá, Mielón, Pororio, Guacamayas and Rincon del Indio were not coincidence, where the massacres arrived, killed, left and returned to continue killing. They did not burn all the houses of the Anzuelo because, yes, they did not close by chance the trails that connected all the paths with the populated center of Mapiripán. "Walking on any path was a death sentence.There was a time when no civilian could enter the urban area and the remittances only arrived, by river, from Venezuela, "says a peasant from the region.

It was not by chance that they took almost absolute control of the Danube, Saint Helena, San Antonio, El Alto del Águila, Merecure and other trails to found large haciendas. "Either he signs the deed to the farm or I kill him", "he tells me where the enemy is or he bites him to pieces", "they go off to another part or they go to the grave", they were told.

They made it. They terrorized the communities. Those who did not die, fled. They emptied paths and hamlets. They stripped entire peasant farms. They stayed with a good part of the lands of the natives and, in the end, to these lands they appeared new owners.

We have many questions

"Twenty years after the horror," says Francisco, "these lands, emptied of communities, are lined in palm. Recently gentlemen came to explore them. They say that all the time we live on thousands of oil wells and that we did not realize it. In the newspapers they announce that this land is apt for big industries, that in a good part of Mapiripán will be 'consolidated' the agroindustrial and petroleum future of Colombia ".

"Living on assumptions tires," says Francisco. The survivors only want the truth and we have many questions: What does it have to see what happened to us 20 years ago with what happens to us now? To whom do we claim the lands that they took from us? To consolidate what things wanted us so far, so scared, so disappeared, so dead? "

.................
ESPAÑOL:
“Ni una gota de sangre en Mapiripán fue casualidad”: líderes comunales

Un relato de la primera travesía de la Comisión de la Verdad por este municipio del suroriente de Meta.

Comisión de la Verdad / Miércoles 8 de mayo de 2019
Llegaron a la 1 de la tarde del 4 de mayo de 1998. Entraron en volquetas, camiones y camionetas lujosas. Iban acompañados de los que se decían legales. Eran casi 200 hombres, “pero en un caserío tan pequeño como Puerto Alvira parecían mil”, cuenta Carmen*, una campesina de la zona. Le disparaban al que se les atravesara por el camino y al que quedara medio vivo le pasaban las llantas de las volquetas por la cabeza para rematarlo. Algunos estaban de botas y camuflado; otros estaban de civil, pero encapuchados. Entraron gritando, dando órdenes, escupiéndole en la cara y disparándole a los pies al que se atreviera a mirarlos a los ojos. Sacaron a la gente de sus casas. La llevaron a la pista de aterrizaje de las avionetas y a la cancha de fútbol. Allí la organizaron en filas. Hicieron formar hasta a los bebés. Sacaron una lista. “Las siguientes personas, un paso al frente”. Gritaron los nombres y los apellidos de 29 campesinos. A esos 29 los amarraron. A unos los degollaron y a los demás los llevaron al pie del puerto, donde estaban los surtidores de gasolina. Le dispararon a uno de los tanques. La gasolina se derramó sobre las víctimas, que estaban heridas pero vivas. Les prendieron fuego. Sus cuerpos ardieron toda la tarde. “Los finados quedaron pequeñitos de lo chamuscados y oliendo a un olor que a uno no se le borra jamás”, dice Carmen, quien sobrevivió y lo vio todo. “Lo que los paramilitares hicieron en Mapiripán en cinco días, aquí, en Puerto Alvira, lo hicieron en cinco horas”, cuenta.

La ruta del terror

La masacre de Puerto Alvira, un caserío ubicado en el suroriente de Meta, a orillas del río Guaviare, fue una de las matanzas que paramilitares perpetraron en un recorrido del terror que inició diez meses atrás en el casco urbano de Mapiripán y que se extendió por varias veredas, inspecciones y caseríos.

“Las comunidades de estos pueblos soportaron todas las crueldades posibles. Fueron prácticamente exterminadas. En algunos lugares no quedaron sino las ruinas de las casas incendiadas, pero sus historias de dolor quedaron eclipsadas por la masacre de Mapiripán de julio de 1997, que solo fue un capítulo de la política de exterminio que vivimos en el sur de Meta”, dice Juan, defensor de derechos humanos.

En una travesía de varios días, un equipo de la Comisión de la Verdad recorrió las trochas y las sabanas que a finales de los noventa se convirtieron en rutas de dolor y muerte y que, desde entonces, han sido escenario de masacres, torturas, asesinatos selectivos, despojos de tierras, desplazamientos y desapariciones forzadas.

La Comisión estuvo en Mapiripán y en otros cuatro caseríos de la zona, donde escuchó los relatos de algunos de los pobladores que decidieron regresar a sus casas después de años de destierro. Aún parecen pueblos fantasmas: casas abandonadas, techos pudriéndose, escuelas y centros de salud en ruinas, paredes perforadas por balas, calles y patios destruidos por bombas y cilindros, locales ahogados en maleza. Y en esa desolación, 10 o 20 familias que volvieron, sin ninguna garantía, para reclamar las tierras que les quitaron cuando los obligaron a irse.

No somos ‘efectos colaterales’

“Al país le contaron por televisión que vinieron a matarnos por guerrilleros, por raspachines y por cocaleros; le dijeron que merecíamos morir, que éramos una plaga. Así justificaron la muerte de mucha gente inocente. Lo que a nadie le han contado es que ni una pizca del horror que vivimos fue chiripa; que cada tortura y cada masacre tenían un propósito concreto: sacarnos de nuestras tierras para dárselas a otros”, dice Francisco, un líder comunal de la región.

“Si de algo sirve desenterrar la verdad –anota Francisco– es para que la gente entienda que en este conflicto nada ha sido casualidad y que ni un solo campesino torturado, desaparecido o asesinado fue un “efecto colateral”, anota el líder.

No fueron casualidad los asesinatos de 50 campesinos en el matadero municipal de Mapiripán, donde los torturaron, los castraron y los degollaron para luego botarlos al río Guaviare. Tampoco lo fue la primera matanza de la inspección de La Cooperativa, que fue simultánea a la de Mapiripán. “No les bastó con matarlos. También los despedazaron y les dieron de comer a los perros los cuerpos desmembrados de sus víctimas”, dice una sobreviviente de ese caserío.

No fueron ‘efectos colaterales’ las personas que murieron en la masacre de Puerto Siare –las botaron en canecas y en lonas con arena para incinerarlas–, ni lo fueron los campesinos sobrevivientes a los que los obligaron a cargar los cadáveres de sus propios vecinos para botarlos, con el estómago lleno de piedras, en el río Meta.

No fueron casualidad las masacres de Tillavá, del Mielón, del Pororio, de Guacamayas y del Rincón del Indio, a donde los masacradores llegaban, mataban, se iban y volvían para seguir matando. No quemaron todas las casas del Anzuelo porque sí, ni cerraron por azar las trochas que conectaban todas las veredas con el centro poblado de Mapiripán. “Andar por cualquier camino era una pena de muerte. Hubo una época en la que ningún civil podía entrar al casco urbano y las remesas solo llegaban, por río, desde Venezuela”, cuenta un campesino de la región.

No fue casualidad que hayan tomado el control casi absoluto del Danubio, Santa Helena, San Antonio, El Alto del Águila, Merecure y otras veredas para fundar grandes haciendas. “O me firma la escritura de la finca o lo mato”, “me dice dónde está el enemigo o lo pico a pedazos”, “se largan a otra parte o se van para la fosa”, les decían.

Lo lograron. Aterrorizaron a las comunidades. Los que no murieron, huyeron. Vaciaron veredas y caseríos. Despojaron fincas campesinas enteras. Se quedaron con buena parte de las tierras de los indígenas y, al final, a esas tierras les aparecieron nuevos dueños.

Tenemos muchas preguntas

“Veinte años después del horror –dice Francisco–, estas tierras, vaciadas de comunidades, están forradas en palma. Hace poco llegaron unos señores a explorarlas. Dicen que todo el tiempo vivimos encima de miles de pozos de petróleo y que no nos dimos cuenta. En los periódicos anuncian que esta tierra es apta para grandes industrias, que en buena parte de Mapiripán se ‘consolidará’ el futuro agroindustrial y petrolero de Colombia”.

“Vivir de suposiciones cansa –señala Francisco–. Los sobrevivientes solo queremos la verdad y tenemos muchas preguntas: ¿Qué tiene ver lo que nos pasó hace 20 años con lo que nos pasa ahora? ¿A quién le reclamamos las tierras que nos quitaron? ¿Para consolidar qué cosas nos querían tan lejos, tan asustados, tan desaparecidos, tan muertos?”





2018-09-26

Trettioåtta (38) barn i colombianska länet Guajira dog av undernäring medan president Duque pratade i FN om ”Venezuelas humanitära kris”

President Ivan Duque är mer oroad över grannlandet Venezuela än över det faktum att barnen i hans eget land dör av kronisk undernäring.




Trettioåtta (38) barn i colombianska länet Guajira dog av undernäring medan president Duque pratade i FN om ”Venezuelas humanitära kris”

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2018-09-25 / Colombias Nationella Hälsovårdsinstitut (INSC) presenterade i dag en rapport som konstaterar att 38 barn under fem år från wayuuindianerna i länet Guajira har avlidit i år på grund av kronisk undernäring. Samtidigt talade Colombias president Ivan Duque om behovet att förstärka blockaden mot Venezuela på alla fronter.

Länet Guajira har sedan flera decennier upplevt en dramatisk humanitär tragedi med hundratals barn och gamla som avlidit av undernäring men framför allt på grund av brist på vatten. Halva länet, den norra delen, kännetecknas av ett ökenliknande landskap medan den södra delen har haft en frodig vegetation fram tills världens största kolgruva i dagbrott började exploateringen av denna naturrikedom. Den blev en förbannelse för civilbefolkningen som till stora delar fördrevs från sina 69.000 hektar samt bestals på sina vattenkällor.

Världens största kolgruva i dagbrott, det multinationella El Cerrejon. Det har fördrivit tiotusentals wayuuindianer och afro-colombianer från sina byar på de 69.000 hektar som gruvbolaget har lagt under sig.


Dödstalet ökar under 2018

Barnen har också avlidit på grund av bristen på hälsovård och rätt till denna mänskliga rättighet. Enligt INSC:s bulletin om epidemiska frågor har 961 fall av kronisk undernäring konstaterats fram tills vecka 36 i år. INSC uppger även att tendensen är att den kroniska undernäringen växer. 2017 avled 27 barn under fem år medan dödstalet hittills under 2018 är 38.

Institutets Fabio Aristizabal uppgav att det råder stora missförhållanden inom hälsovårdssektorn. Andra som inte är lika diplomatiska och försiktiga i sina uttalanden hävdar att det är den privatiserade hälsovårdsmodellen som får dessa dramatiska konsekvenser som de som nu utspelas varje vecka i Guajira.

”Ibland äter vi bara lunch. . .”

Basen för det colombianska fragmenterade hälsovårdssystemet är Ley 100, Lagen 100 som lades fram av Alvaro Uribe då han var senator. Modellen handlar om att fragmentera den allmänna sjukvården till förmån för den privata kliniken&sjukhuset.

I en artikel i Telesur säger Betty Martínez Arpushana, mor till sex barn från wayuufolket att ”ibland äter vi bara lunch medan vi nästa dag inte har något att äta. Ibland äter vi frukost och äter inte lunch. Det är det som är barnens situation i byarna”.

Barn i byn Los Remedios, Guajira. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


Men Duque ser Maduro som huvudfiende

Medan wayuuindianerna begraver ett barn varje vecka i Guajira, uppgav landets president Ivan Duque igår att han, i allians med USA:s president Donald Trump, ska uppmana världen att införa sanktioner mot regeringen i Venezuela. I vems tjänst då?

USA har uppgett att de ska skicka ett militärt sjukvårdsfartyg, USNS Comfort, till den colombianska kusten i Guajira. Men inte för att bistå wayuuindianernas barn och familjer i länet. I stället påstår Pentagon att USNS Comfort ska vara en assistens för de venezuelanska migranterna som trodde att de skulle kunna hitta ett bättre liv i grannlandet Colombia.

Men argumentet om att dessa immigranter ska tas hand om på ett fartyg längst upp i norra Colombia skrattar man åt i journalistkretsar i Bogota. Vad fartyget kan komma att hand om är nog mer sårade soldater från en invasion av Venezuela än att ta hand om venezuelanska immigranter. USNS Comfort förfogar över 1200 bäddar och tolv operationssalar.

Venezuelanerna återvänder lurade

Venezuelas president uppgav i dag på ett stort möte med colombianska immigranter i Venezuela att han ska be FN att bidra med att hjälpa till att de venezuelaner som vill återvända ska kunna göra det. Hittills har 30.000 venezuelaner rest hem, i första hand med buss från Colombia och Brasilien, men även från sex andra sydamerikanska länder.

När detta skrivs är det fjärde planet på väg tillbaka från Peru med venezuelaner som undantagslöst berättar om hur de lurats av politiker och andra suspekta figurer om arbete, bostad, utbildning och sjukvård. Men vad de mötte var en hänsynslös exploatering på arbetsmarknaden, om de haft tur att få jobb, eller, som i många kvinnors fall, utsatts för sexuella övergrepp med tvångskrav på att låna ut sig till prostitution.

LÄS MER:
Förra året gjorde vi ett omfattande reportage i länet Guajira som kan utgöra en bakgrund för att förstå den dramatiska situationen för wayuufolket och befolkningen i största allmänhet. Reportaget publicerades i något kortare format i tidningen Proletären.

SVENSKA:

Colombia-Guajira: Gruv- och Energilokomotivets” offer och motståndare

SPANSKA:

Colombia: “Muerte a cambio de carbón”: La Mina de El Cerrejon en Guajira [1-3]

Colombia: “Muerte a cambio de carbón” [2-3]. La lucha contra el despojo, por el agua y una guerrilla que volaba la locomotora del tren de carbón

Colombia: “Muerte a cambio de oro” [3-3] La victoria popular en Cajamarca y una monja de la Resistencia contra AnglGold Ashanti







2018-08-10

Colombia: Israelisk militär anklagas för organisering av sexturism med minderåriga samt drogfester

Den före detta israeliske arméofficeren Assi Moosh och hans kvinnliga assistent ´Madame´ Liliana del Carmen Campos Puello som ledde sexnätverket med minderåriga i turiststaden Cartagena.




Colombia: Israelisk militär anklagas för organisering av sexturism med minderåriga samt drogfester

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2018-08-09 / Under 15 år exploaterade den före detta israeliske arméofficeren Assi Moosh, 44, ett nätverk för sexturism som inkluderade minderåriga och knarkhandel. Det är uppgifter som de colombianska myndigheterna har skickat till Interpol med en begäran att han ska utlämnas till Colombia för att ställas in för rätta.

Sedan 15 år har den colombianska säkerhetspolisen följt Moosh men utan att ingripa. Han har ett förflutet som medlem av en knarkkartell som uppdagades redan 2003 i Amsterdam med förgreningar till länder som Thailand, Nya Zeeland, Brasilien, Spanien, Indien, Frankrike och Japan.

Till Colombia kom han första gången år 2009 och slog sig ned på den underbara sommarorten Taganga, några kilometer från den mer kända staden Santa Marta vid den Karibiska kusten. Under min tid som reporter i Colombia bodde jag många gånger på Cementarbetarförbundet Sutimacs semesterhem i Santa Marta och tog bussen till Taganga för att resa vidare till det fantastiska naturreservatet Parque Tayrona.

Min gamla vän Irene Nilsson, som var volontär på 1980-talet för organisationen UBV berättade en gång om att hon hade deltagit i ett projekt för att stödja fiskarna i Taganga som hade två båtar. Deras problem var transporten av fisken till Bogota. De fick hjälp tills paramilitären sprängde deras båtar. Det vill säga, bakom idyllen fanns det en mörkare sida som representerade den statliga terrorismens hantlangare i form av de paramilitära dödsskvadronerna.



Knark- och seximperium

Det var till denna ”idyll” den israeliske arméofficeren slog sig ned och skapade sitt knark- och seximperium. Invånarna i både Taganga som Santa Marta begrep inte varför de polisiära myndigheterna inte ingrep mot denna kriminella verksamhet.

Moosh investerade tre miljarder colombianska pesos, cirka drygt en miljon dollar i en hotellkedja i städerna Taganga, Santa Marta och den kända koloniala staden Cartagena. I denna stad florerar sexhandeln och FN-organen säger att här har just barnprostitutionen en stark bas.

De colombianska myndigheterna menar att Moosh inte är ensam utan ingår i ett större nätverk med andra israeler bosatta i Colombia. Detta nätverk opererar på samma sätt som Moosh gör på den karibiska kustremsan med pensionat, hotell speciellt riktade till utländska turister som söker prostituerade och droger.

Moosh deporterades från Colombia i november 2017 för myndigheterna ansåg han vara en ”nationell säkerhetsrisk”. Men Moosh krävde att få återvända till Colombia där han dessutom har tre barn. Han sa till dagstidningen El Tiempo att den israeliska ambassaden i Bogota stöder hans rätt att få komma tillbaka.

Israelens sexnätverk med 250 minderåriga offer

Den 30 juli i år publicerade El Tiempo en artikel som berättade att ett nätverk för prostitution hade avslöjats och 18 personer gripits. Mer än 250 minderåriga i åldern 14-17 år hade exploaterats i vad tidningen kallade för ”sexslaveri”. Nätverket opererade just i turistkvarteren i Cartagena. Och bland de som efterlyses återfinns Moosh.

Cartagena är i praktiken två världar. Den ena som turisterna besöker och där utbjudet av prostituerade är konstant. Och på den andra sidan av Cartagena finns de extremt fattiga. Som till exempel stadsdelen Nelson Mandela där tusentals internflyktingar lever och som slagit upp sina huspålar på marker som ständigt blir översvämmade av de tropiska skyfallen.

De är internflyktingar som flytt till Cartagena på grund av den väpnade konflikten eller bortkörda av ´Los Terratenientes´ som kontrakterar de paramilitära dödsskvadronerna som tvingar bort bönderna från sina marker. Sammanlagt beräknas det finnas mer än fem miljoner internflyktingar i Colombia. Många av dessa tvingas prostituera sig för att överleva.

Barn från det fattiga Cartagena sträcker fram sina koppar för att turisterna som befinner sig uppe på berget där ett nunnekloster byggdes under kolonialmakten ska kunna skänka barnen en slant för att lindra misären. Det är bland dessa familjer som sexslavdrivarna söker sina offer. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Marinkapten som rekryterade 14-åringar

Bland de gripna återfinns 'Madame' eller Liliana del Carmen Campos Puello som är hennes riktiga namn. Till sin hjälp hade hon Raul Danilo Romero Pabon, marinkapten vid marinbasen i Cartagena. Hans viktigaste uppgift var att rekrytera 14-åringar, våldföra sig på dessa, placera ut dem och tatuera sitt namn på deras kroppar samt hota dem om offren skulle våga att anmäla nätverket till myndigheterna. Till sin hjälp hade två poliser.

Kriminalpolisen hade fått mängder av information från befolkningen och slog till i en razzia där colombianer och utlänningar, de flesta israeler greps. Ett av hotellen som fick besök av polisen var ‘Casa Benjamin’, i Mooshs ägo.

I operationen, berättar El Tiempo, greps sex förmodade medlemmar av ett nätverk kallat VIP. Det utpekas för att vara ansvarigt för en massiv prostitution och andra brott. Bland de gripna finns de två israeliska medborgarna Liad och Samu. En arresteringsorder utlystes också mot Assi Moosh, som anklagas för att vara chef för Nätverket och som nu begärs utlämnad till Colombia via Interpol.

Assi Moosh när han deporterades i november 2017 från Colombia i stället för att ställas inför rätta för sina brott. Nu vill myndigheterna se honom utlämnad till Colombia med hjälp av Interpol.


Israelmilitär fortbildade paramilitärer i tortyr och mord

Yaser Jair Klein
En annan israelisk arméofficer, Yaser Jair Klein, anlände till Colombia på 1980-talet och togs emot och inhystes i ett hotell i Medellin av den colombianska armén. Klein kom att specialutbilda just dessa paramilitära dödsskvadroner i mord, tortyr av fångar och hur offren skulle försvinna.

Klein blodiga tjänster betalades av Medellinkartellens `El Mexicano´, José Rodriguez Gacha. Han var en blind besatt antikommunist som svor att döda alla kommunister och vänsterelement i Colombia. Till slut blev han för farlig för den colombianska staten efter att Medellinkartellen inlett sprängningar av bilbomber mot myndigheter och personer och han sköts ihjäl av polisen 1989.

Alliansen Stat-Medellinkartellen-Paramilitärer likviderade fysiskt det breda colombianska vänsterpartiet Union Patriotica där över 3000 ledande medlemmar slaktades, mer än 3000 fackföreningsledare och medlemmar samt tusentals personer från bonde- och andra folkrörelser.

Den israeliske översten Yaser Jair Klein kom att specialutbilda de colombianska  paramilitära dödsskvadronerna i mord, tortyr av fångar och hur offren skulle försvinna.


Alvaro Uribe som ”Andernas Ariel Sharon”

Paramilitärens ledare Carlos Castaño hyste en gränslös beundran för den sionistiska staten och besökte landet i mellanöstern flera gånger, bland annat för ”fortbildning” i hur ”fienden ska elimineras”. Enligt det colombianska åklagarämbetet är Castaño ansvarig för morden på över 150.000 civila colombianers liv. Bland annat använde paramilitären ugnar för att göra sig av med sina offers kroppar.

Den israeliska närvaron är stark i Colombia och armén är till exempel utrustad med det israeliska Galilgeväret, måhända att det fabriceras på licens i Colombia men staten får betala för varje gevär det producerar.

Den israeliska säkerhetstjänsten Mossad har en stor kontingent i Colombia. Israeliska militära och polisiära rådgivare finns på alla nivåer och colombianska militärer och poliser samt underrättelseagenter reser regelbundet till Israel på ”fortbildning”.

Bland människorättsorganisationerna döptes den förre presidenten Alvaro Uribe till ”Andernas Ariel Sharon”, slaktaren av de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon den 16 och 17 september 1982. Att Uribe, i likhet med Castaño hyser ett stort förtroende och beundran för den sionistiska staten är ingen hemlighet.

Uribe återfanns på en hemlig lista av 103 personer som USA:s försvarsdepartement upprättade över vad man ansåg vara Medellinkartellens folk. Uribe hade Nummer 82.

Alvaro Uribe och den israeliske översten Yaser Jair Klein. Uribe hyser en stor beundran för den israeliska staten.


Ambassadören rasar för palestinskt erkännande

I dag, torsdag den 9 augusti 2018 protesterade Israels ambassadör för att den colombianska regeringen överväger att erkänna Palestina som stat. Det är samma ambassad som inte hade några erinringar mot den f.d. arméofficeren Mooshs sexnätverk med bland annat 14-åringar.

För ingen kan väl anklaga den israeliske ambassadören för att ha varit ovetande om dennes ”aktiviteter” med tanke på att ambassadören förfogar över några av världens mest professionella agenter?