Visar inlägg med etikett UP. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett UP. Visa alla inlägg

2020-06-02

COLOMBIA och morden på f.d. gerillasoldater: ”I djungeln dog vi åtminstone med geväret i hand

Två bilder från två tidsepoker; fred och krig. Sandra, till vänster, från wayuufolket i länet Guajira vid den karibiska kusten i norr var gerillasoldat i FARC och skrev under fredsavtalet och tillsammans med Albeiro, hennes livskamrat från Arahuacofolket i Sierra Nevada. De började planera för en framtid med barn, och fick Albert, 22 dagar när vi träffade dem i Guajira 2017. "Om de saboterar freden tvekar jag inte att återigen greppa geväret", var hennes sista ord innan vi skiljdes. På den högra bilden, januari 1999, gerillakvinnan Marlene i FARC:s Södra Gerillablock i länet Putumayo vid gränsen mot Ecuador, 25 år och erfaren gerillakvinna. "Sanningen är att vi levde bättre i djungeln", säger den demobiliserade gerillakvinnan Diana i nedanstående text. FOTON: DICK EMANUELSSON.




COLOMBIA och morden på f.d. gerillasoldater:
”I djungeln dog vi åtminstone med geväret i hand. Här skjuts vi som om vi vore hundar”!
”Vad vi skrev under verkar mer vara vår egen dödsdom och inte freden”!

Det säger en kvinnlig gerillasoldat, `Diana´, i samtal med en av hennes före detta stridskamrater, Martin Cruz, i gerillan alias `Rubin Morro´.

Två fraser som sammanfattar den brutala råa situationen och känslostämningen bland de 14.000 demobiliserade gerillasoldaterna från den äldsta colombianska gerillarörelsen FARC-EP. Närmare två hundra av dessa har mördats sedan fredsavtalet skrevs under i november 2016, som Diana säger, ”som om de vore rabiessmittade hundar”!


MEN DET HANDLAR INTE bara om det fysiska hotet. Diana säger i samtalet till Morro att överlevnadssituationen är dramatisk och prekär.

– Här sitter vi, min lilla dotter Laura och jag. Du vet ju att min livskamrat mördades under fredsprocessen, vilket inte kriget inte lyckades med. Det hade varit en större ära att dö i kriget för en rättvis sak.

– Allt verkar tyda på, Morro, att vad vi skrev under var ett avtal för DÖD och inte FRED! Det har mördat 197 kamrater. Det är hemskt.

– Jag har inget arbete. Dottern och jag överlever knappt på ”månadsbidraget” (ett bidrag som utgör 90 procent av minimilönen som staten betalar de demobiliserade gerillasoldaterna och som gäller året ut). Vi lever inneboende i ett rum med tio andra familjer som grannar i huset. Tjugo personer delar på två toaletter som vi står i kö för att använda. Du kan själv tänka dig hur vi 20 ska dela på köket! Vi har gjort upp en kölista för att kunna laga maten.

– Sanningen är att vi levde bättre i djungeln. I FARC fick vi lära oss att arbeta. Därför kräver vi jord & mark för att bruka och verkställa våra produktiva projekt. Vi vill inte ha några allmosor.


DIANA ÄR RUTAN TVEKAN djupt resignerad, som de flesta av de vanliga f.d. gerillasoldaterna. Majoriteten av gerillasoldaterna kommer från bondeklassen och det naturliga hade, som de också krävde, att de skulle återgå att bruka jorden. Men regimen favoriserar storgods- och landägare och gruvföretag. Därmed bäddar de för en farlig situation, för enligt den militära underrättelsetjänsten har närmare 5.000 demobiliserade gerillasoldater återvänt till den väpnade kampen. Morden och den ekonomiska situationen är de avgörande orsakerna.

Diana:

– Föreställ dig, kamrat, att ibland tänker jag att vi kommer att få utstå samma politiska fysiska utrotning som Unión Patriótica (UP). I kriget, Morro, dog vi åtminstone med geväret i hand men här dödas vi som om vi vore hundar!

– Jag tror att de lurade oss för att därefter mörda oss, som de (den colombianska militaristiska oligarkin, reds anm.) alltid har gjort. De har utrotat 200 av våra partikamrater!

MARGARITA före och efter fredsavtalet, november 2016. Hade hon skaffat barn till världen om hon hade vetat hur framtiden skulle gestalta sig för gerillans demobiliserade? FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


MORRO Å SIN SIDA, som tillhör det nu civila partiets ledning erkänner att han blev kall av de direkta men sanningsenliga orden från Diana. Men försöker trots realiteterna i dagens Colombia försvara fredsavtalet:

– Alla fredsprocesser i världen har varit svåra och komplicerade. Men visst, morden är symptom på en planerad utrotning av Krigets Herrar, summerar Martin Cruz sitt samtal med Diana.

Frågan är Martin Cruz kommer fortsätta använda sitt namn han döptes till i kyrkan eller om han i en snar framtid återigen kommer att kalla sig `Rubin Morro´?

Dick Emanuelsson


2019-10-11

I Bogota attackerades partihögkvarteren för kommunistpartiet, Union Patriotica och FARC på årsdagen av mordet på vänsterns presidentkandidat Jaime Pardo Leal

"NEJ TILL KRIGET-Vi försvarar Livet", står det på plakatet i fönstret till det colombianska kommunistpartiets centralkommittés lokaler i centrala Bogota. Under plakatet tre perforationer av skotten som avlossades mot fastigheten. FOTO: PACOCOL.




I Bogota attackerades partihögkvarteren för kommunistpartiet, Union Patriotica och FARC på årsdagen av mordet på vänsterns presidentkandidat Jaime Pardo Leal

Av Dick Emanuelsson


I gryningen i dag attackerades partihögkvarteren för det colombianska kommunistiska partiet, PCC, vänsteralliansen Union Patriotica (UP) och det civila FARC-partiet samtidigt av två olika kommandon. Attackerna ses som en hämndreaktion mot att den fascistoide förre presidenten Alvaro Uribe ställdes inför rätta den 8 oktober i Högsta Domstolen och som en ”markering” mot vänsterns kandidater som ställer upp i de regionala och kommunala valen den 20 oktober.

Den älskade vänsterledaren
Jaime Pardo Leal.
Att attackerna ägde rum på årsdagen (1987) av mordet på UP:s ordförande Jaime Pardo Leal, som i presidentvalet 1986 orsakade en politisk jordbävning med en aldrig tidigare skådad valframgång för vänstern, är heller ingen tillfällighet. Den politiska oligarkin skakades 1986 av valresultatet och inledde det ”smutsiga kriget” mot den nya vänstern i vänsteralliansen Union Patriotica. När detta första ”krig” mot UP hade avslutats i slutet av 1990-talet hade mer än 5000 av de främsta ledarna och medlemmarna mördats av den statliga terrorismen statliga och paramilitära agenter.

Vi kommer tillbaka”!

När klockan slagit fem över tolv i natt den 11 oktober attackerades lokaliteterna för kommunistpartiet och UP som delar lokaler i centrala Bogota. Samtidigt attackerades Farc-partiets lokaler i en annan del av Bogota av ett annat kommando. Skottlossning och brandbomber avlossades och kastades mot fastigheterna där dessa fascistiska kommandon lämnade flygblad med en dödsskalle och texten: " ¡R E G R E S A M O S "! Vi kommer tillbaka.

Kommunistpartiets generalsekreterare Jaime Caycedo fördömde attackerna i ett pressmeddelande.

Blodig valkampanj

Inför de regionala- och kommunalvalen har terrorn, morden, försvinnanden och tortyr av kandidater intensifierats som bara har en motsvarighet från 1980-talets smutsiga krig mot vänstern och de progressiva kandidaterna. Vänsterns och folkrörelsens presidentkandidat Gustavo Petro, som fick över åtta miljoner röster vid valet 2018, är ytterligare en varning för den militaristiska oligarkin om att när det finns ett politiskt alternativ, går det colombianska folket till valurnorna. I vanliga fall har colombianen i gemen inget förtroende för den ”colombianska varianten av demokrati”, där inte ens hälften röstar.

Kommunistpartiet och UP överlämnade för några dagar sedan också en rapport till den Specialdomstol (JEP) som inrättades efter fredsavtalets undertecknande. Denna ska gå igenom grova fall av brott mot de mänskliga rättigheterna i Colombia under det halvsekel av väpnad konflikt i det sydamerikanska landet. I de två nämnda organisationernas fall handlar det om över fem tusen mördade medlemmar som förblivit i nästan total straffrihet och som den colombianska staten är ansvarig och skyldig till i de flesta fall.

UP, som är en vänsterns valallians deltar i inför valen i den bredare alliansen “Coalición Colombia Humana”, som leds av Gustavo Petro och som räknar med att göra stora valsegrar inför valen den 20 oktober. Utan tvekan försöker dessa fascistkommandon att injektera rädsla och terror än en gång för att förhindra att dessa kandidater ska ersätta den korrumperade politiska elitens konservativa och liberala personligheter som i sekel har berikat sig och förvandlat Colombia till ett av de värsta klassamhällena på den amerikanska kontinenten.

Personal från kommunistpartiets veckotidning Voz protesterar i juli 2001 mot att en missil från ett Mirageplan placerades  framför ingången till Voz vid 4-tiden i gryningen. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Miragemissil mot kommunistpartiets veckotidning

Kommunistpartiets veckotidning Voz utsattes för ett liknande attentat i juli 2001. Men den gången handlade det om en meter lång missil för ett Mirageplan som låg gömd på flaket till en pickup täckt med bananer. Den lilla pickupen parkerades framför ingången till Voz vid 4-tiden i gryningen och om den hade exploderat skulle den ha jämnat fem kvarter med marken. Bara det colombianska flygvapnet förfogar över denna form av explosiva ämnen. Senare tog de paramilitära gruppernas (AUC) ledare Carlos Castaño på sig ansvaret för bomben som han sa var en varning till Colombias kommunister.

Voz´ tidigare chefredaktör
Manuel Cepeda mördades
den 9 augusti 1994.
Voz´ legendariske chefredaktör under tre decennier, Manuel Cepeda, mördades av ett kombinerat kommando bestående av paramilitärer och agenter ur den militära underrättelsetjänsten B2 den 9 augusti 1994. Han var då på väg till kongressen dit han hade valts 1992 som senator. Ett dussintals journalister och andra anställda i Voz har rönt samma öde.



2005-04-21

KVINNA I GERILLAN: ”Vår kamp handlar om befrielsen för både kvinnor som män”

  

Kvinnor och män i FARC-EP.
FOTO: DICK EMANUELSSON.




KVINNA I GERILLAN

”Vår kamp handlar om befrielsen för både kvinnor som män”

Av Dick Emanuelsson

Hon är smal, drygt 37 år och har tillbringat de senaste 20 åren i gerillan. Catherine Miller har stridit på de flesta frontavsnitten där FARC opererar, politiskt och militärt . En människa som har en så lång obruten tid i den militära konfrontationen förvandlas, när den politiska och ideologiska motivationen saknas, lätt till en krigsrobot i händerna på befäl och förstår inte varför de befinner sig i krig. Men Catherine utstrålar i stället ett alldeles speciellt ömt sätt att debattera kriget och varför de attackerar polisstationer eller armébaser i stället för att vara en alldeles typisk colombiansk hemmafru som reproducerar en stor barnaskara medan mannen går på fotboll eller krogen med kompisarna.

– Som de flesta av mina kvinnliga eller manliga kamrater i FARC kommer jag från enkla fattiga förhållanden. Min far var statsanställd och min mor hemmafru som fostrade fem barn. Det är en mycket vanlig familjesituation i Colombia. Under åren växte en medvetenhet fram att i Colombia gick det inte att göra en legal öppen och politisk opposition mot ett oerhört orättvist klassamhälle. De som gjorde motstånd, som min far som var fackföreningsledare, gick ofta och går ofta döden till mötes. Den enda verkliga politiska opposition som regimen inte kunde krossa var den väpnade oppositionen, säger hon medan fåglarna kvittrar i tusentals i trädkronorna ovanför oss.

– Min tanke var; jag vill kämpa för att förändra denna orättvisa men inte dö så snabbt. Därför ansluter jag mig till gerillan.

Catherine hade, som tusentals andra colombianer, anslutit sig till vänsteralliansen Union Patriotica, UP. Och det var den fatala och makabra fysiska likvideringen av närmare fem tusen av de mesta framstående UP-medlemmarna som fick Catherine att ta det drastiska beslutet att lämna gator och torg i byn eller i staden och bege sig upp i bergen eller in i djungeln för att fortsätta den politiska kampen, men under andra betingelser.

– Jag blev vittne till hur många av mina obeväpnade vänner och kamrater, som inte var gerillasoldater, mördades en efter en eftersom den politiska och ekonomiska eliten såg UP som ett allvarligt politiskt hot mot sin oinskränkta makt. I dag är UP praktiskt taget fysiskt utrotad som politisk organisation.

I den colombianska officiella pressen, men även i en del rapporter från Amnesty, talas det om att gerillan tvångsrekryterar barn eller ungdomar till gerillan. Catherine skakar på huvudet åt påståendet som hon och hennes kamrater har sett och hört många gånger när de sett på TV-nyheterna i lägret.

– Många människor vill ansluta sig till gerillan men inte alla uppfyller de speciella krav som ställs på en person för att bli gerillasoldat. För det ställs mycket stora krav för att du ska kunna orka, men framför allt förstå politiskt varför du ansluter dig till den väpnade kampen. Det finns andra uppgifter som inte är rent militära för dem som inte klarar den fysiska biten. Här marscherar du långt, både på dagen som på natten. Det är tungt och för dem som kommer från staden är det en brutal förvandling av vardagen, säger hon med ett illamarigt leende men tillägger: Jag var en av dem som lyfte pennor och städade i huset, som tyngsta börda. Då kan du tänka dig hur det var att komma hit och bära en ryggsäck som ibland kan väga 25-30 kilo plus ett gevär som väger 6-7 kilo.

Nya familjen i gerillan

Den familj hon lämnade i staden kompenserades, som hon säger, med den nya familj hon fick i form av kamraterna i gerillan. De kom att utgöra ett personligt stöd för henne i svåra stunder när kanske en kamrat hade stupat eller sårats eller när man kanske helt enkelt bara är deprimerad av någon anledning.

Barn då? undrar jag, känns det inte tomt för en kvinna som börjar komma upp i åren att en dag stå där och titta tillbaka på år av kamp för andra medan man personligen förvägrar sig den rätten för en själv? För första gången ser jag att frågan prickar hårt. Men hon hämtar sig och säger:

– Här är det omöjligt att både ha barn och gå ut i strid. Jag bestämde mig för att avstå av den anledningen. Här är vi i första hand stridande och i andra hand kvinnor. Några av kamraterna har fått barn men tvingats lämna ifrån dem för det är omöjligt att kombinera bägge sakerna, ge kärlek till sitt barn och i nästa ögonblick lämna det i lägret för att gå ut i strid. Hur som helst är jag optimist och tror på att Revolutionen ska segra snart och att jag ska kunna göra många saker som inte varit möjliga under tiden i gerillan.

  • I press och media i Colombia påstår man att FARC har förlorat sin ideologiska och politiska kompass och förvandlats till en knarkexporterande maffia. Men i varje läger jag har anlänt till pågår det politiska föreläsningar och diskussioner varje dag. I går höll du en föreläsning om Simon Bolivar och den Bolivarianska rörelsen i Latinamerika.

– Så är det. Här delar vi upp den fysiska och den politiska skolningen men även det kulturella arbetet, som är oerhört viktigt för gerillasoldaterna att ta del av. Som du ser så tittar vi på TV-nyheterna klockan 07.00, 12.30 och 19.00 varje dag. Med undantag för de sena nyheterna så diskuterar vi dessa nyheter varje dag. Det är ju därför vi befinner oss i en väpnad konflikt, vi måste hänga med vad som händer i hela landet för att ha en övergripande syn på händelseutvecklingen.

Under ett uppdrag i en stad tillfångatogs Catherine av armén. Hon dömdes till fem och ett halvt års fängelse men efter två år och en permission till hemmet passade hon på att "avvika" tillbaka till kamraterna i FARC.

– Jag dömdes för "Rebelion", anstiftan till uppror. Det var en infiltratör från arméns underrättelsetjänst som hade infiltrerat gerillan och som överlämnade sina uppgifter om mig och andra till armén som grep oss under ett civilt uppdrag i stan. Under förhören torterades vi hela tiden för att bekänna brott vi inte hade begått. Staten vill trampa på dig, förnedra dig för att du ska förändra dina ideal.

– Även familjen, som besöker dig i fängelset, vill förstås att du återvänder till hemmet. "Det är bra nu, du har offrat dig tillräckligt för Saken men kom nu hem i stället", är oftast bönen från familjen. Och det är tungt ibland, men när den politiska övertygelsen och kärleken till folket är så stark är det inget svårt val.

  • Har du tagit del av eller hört om sexuella övergrepp mot dina kvinnliga kamrater inom gerillan?

– Ytterligaste en ful lögn, ägnad till att misskreditera FARC:s politiska kamp och mål. Jag har aldrig stött på anklagelser eller ens hört rykten om att sådant skulle ha inträffat. Men i händelse av att en våldtäkt har inträffat, ställs vederbörande inför det Revolutionära Krigsrådet och rannsakas för ett brott som kan betyda avrättning, så allvarligt ser vi på detta brott.

  • Finns det frågor som skiljer kvinnor och män inom gerillan?

– Motiv för att kvinnorna skulle samlas åtskilda från männen i lägret? Nej, det finns inte och som jag har understrukit tidigare, innan att vara kvinnor är vi först och främst stridande kämpar. Skulle vi vara fysiskt svagare än männen? Ha! Här kommer det killar från staden som inte har sucken av chans i en fysisk kraftmätning mot våra kvinnor, säger den tunna 36-åringen och lägger upp ett gapskratt. Men inför striden är vi alla lika. Om vi ska laga mat eller diska så gör vi samma saker.

  • Det betyder att det inte finns några mansgrisar i FARC?

– Naturligtvis tar många av bägge könen med sig alla dessa reaktionära gammaldags värderingar när de ansluter sig till gerillan. "El Machismo" är inget som raderas bort från en dag till en annan. Min uppfattning och erfarenhet är att i FARC kämpar vi som en enhet för byggandet av socialismen. Och om vi en dag lyckas bygga socialismen och männen fortsätter med sin "Machismo", då kommer vi att gå tillbaka till geväret, en gång till. Det låter drastiskt, men vår kamp handlar om befrielsen för både kvinnor som män.

  • Är du övertygad om den colombianska revolutionens seger?

– Till hundra procent! För varje dag är vår kamp allt större, varje dag är vi fler, varje dag förstärks vi med allt större folkligt stöd. Vår seger är säker, förr eller senare.

  • Och efter segern, jag föreställer mig att du också har vardagliga drömmar som alla?

– Visst, gärna en ambassadörspost, hahahaha!

  • Kanske ambassadör i Stockholm?

– Varför inte? Jag fascineras varje gång jag ser på TV-bilder från Europa, även om jag förstår att klimatförhållandena i Sverige lite annorlunda än våra. Men vad vackert att kunna lära känna andra kulturer och folk.

  • Och för Colombias folk?

– För barnen, för hela folket i allmänhet, att få den mänskliga rättigheten att leva i ett land där alla behoven är tillfredsställda; Arbete, utbildning, hälsovård, ett tak över huvudet, mänskliga fri- och rättigheter, att kunna delta i det politiska livet utan att bli skjuten eller förföljd.