 |
| Carlos Alberto, 11 månader och hans mor Nancy del Carmen Apraez. Bägge kidnappades av ett colombianskt antikidnappningskommando som mördade modern och farbrodern. Två månader senare beslutades att Carlos Alberto skulle adopteras till utlandet. Sju månader efter kidnappningen adopterades Carlos Alberto till Sverige. Trots att morföräldrarna krävde att han skulle återlämnas till dem med ett domslut i ryggen, vägrade Adoptionscentrum. |
STULET BARN
COLOMBIA och en
statsterrorism där inte ens de små skonas.
Rubriken
ovan är från ett omfattande reportage, i Colombia och Sverige, publicerat i Folket i Bild Kulturfronts dubbelnummer
6-7/1996. Motivet för att vi än en gång publicerar reportaget är intresset från
den Colombianska Sanningskommissionen och dess utlandskommissionär Carlos Martin
Berinstain. Denne baskiske psykolog tar upp vittnesmål bland exilcolombianerna
i världen. Via Fonden för Mänskliga Rättigheter i Sverige har Kommissionen velat
dokumentera hur den statliga terrorismen också kan drabba en liten elva
månaders bebis.
Pojken
kidnappades tillsammans med sin mor och farbror, de två senare torterades och
mördades av en specialstyrka selektivt utvald inom den colombianska armén som paradoxalt
utgjorde UNASE (Unidad Administrativo
contra Secuestro), ett antikidnappningsorgan. Pojken övergavs på en öde
plats, 30 mil söderut i staden Pasto nära den ecuadorianska gränsen och
adopterades någon tid senare i ”Express” till ett par i Sverige.
TEXT&FOTO: DICK EMANUELSSON
 |
| Ingången till det colombianska barnavårdsmyndigheten ICBF. Ytterligare två barn till adoption. FOTO: DICK EMANUELSSON |
AUGUSTI 1996 / I EN STAD I SÖDRA SVERIGE lever en fyraårig pojke som för tre år sedan kidnappades tillsammans med sin mamma och farbror av colombianska säkerhetsagenter och militärer. Hon sköts i huvudet med två skott medan farbrodern torterades till döds av elchocker.
Pojken lämnades senare åt sitt öde på tre tusen meters höjd i en stad i Anderna i södra Colombia, 30 mil från sitt hem. Några månader senare överlämnades han av de lokala barnavårdsmyndigheterna till det svenska paret Ivarsson* från Södra Sverige. Svenska Adoptionscentrum förmedlade adoptionen.
Efter två års kamp lyckades mormodern få adoptionen ogiltigförklarad i colombiansk domstol. Men Adoptionscentrum och Ivarsson vägrar acceptera och följa beslutet.
Svenska UD, det politiskt ansvariga organet hävdar att mormodern måste väcka process i Sverige.
I Colombia har journalisten JULIA CLAUDIA DUQUE på tidskriften Cromos tagit emot mordhot och blivit skuggad av säkerhetspolisen DAS när hon synat fallet i sömmarna där 18 medlemmar från armén, säkerhets- och nationella polisen är inblandade i dramat, anklagade för kidnappning och mord på två människor.
Den svenske reportern DICK EMANUELSSON har under nio månaders arbete, direkt på plats i Colombia och i Sverige, gått igenom det djupt tragiska fallet i ett otal intervjuer och studier av domsluten. Hans slutsats är hård; såväl colombianska och svenska myndigheter som svenska Adoptionscentrum har medvetet förhalat en lösning så till den grad att mormodern nu gett upp inför allt motstånd, trots att hon fått rätt i den rättsliga processen i Colombia.
FOLKET I BILD Nr. 6-7 / 1996
Kidnappad
av säkerhetsagenter i Colombia, adopterad till Sverige
1993, samma
år som Carlos Alberto adopterades till Sverige, mördades 2190 barn i Colombia,
offer för den statliga terrorismen. Den förkrossande majoriteten av mördarna
utgjordes av säkerhetsagenter, polis och militär, enligt Andiska
Juristkommissionen.
TEXT / FOTO: DICK
EMANUELSSON
9 december 1992: En maskerad grupp säkerhetspoliser
ledda av armémajoren Carlos Ramirez
applicerar en dynamitladdning på ytterdörren i ett hus i stadsdelen Yanaconas i
staden Popayan i det vackra länet Cauca. Klockan är halv elva på kvällen. Från
Andernas sluttningar hörs det ensliga suset från vinden, från huset samtal.
Ett barn, Carlos Alberto Apraez. 11 månader. Sover tryggt i sin fars hus.
Nattlugnet bryts brutalt av dynamitladdningen som exploderar. In stormar åtta
maskerade personer och skriker namnet på barnets far. Men han finns inte i
hemma. Han bor överhuvudtaget inte där och har ingen relation till modern.
– Vi ska nog få fram honom i alla
fall, skriker en av agenterna och för med sig Carlos och hans mor. Nancy del Carmen Apraez samt
farbrodern Campos Elias Chanchi Becerra.
De tre placerades i
bakluckan på Nancys skåpbil. Två veckor senare påträffas farbrodern död,
bestialiskt torterad till döds av elchocker.
Carlos Alberto hittas skrikande av
köld klockan halv två på natten på sin ettårsdag, den 16 december, en vecka
efter kidnappningen. Modern är fortfarande försvunnen.
Ignorerades
När de anhöriga gick till den lokala säkerhetspolisen
DAS (*), F2 (**) och den regionala åklagarmyndigheten i Popayán för att anmäla
brottet, såg de skåpbilen som kidnapparna hade stulit. Den var parkerad utanför
UNASE (*)s kontor i Popayán. Men de ignorerades av myndigheterna när de nämnde
det. Efter en månad lades ärendet ner.
Den 25 september 1993, det hade gått nästan
tio månader när mormodern fick ett telefonsamtal.
– En röst berättade för mig att mitt
barnbarn skulle överlämnas nästa dag utanför armébataljonen i Pasto. Jag tror
att det var en av kidnapparna som ville lätta sitt dåliga samvete.
Hon tog den första bussen till Pasto,
en sex-sju timmars resa från Popayán, men ingenting. Amparo Apraez bar på ett
foto av sitt barnbarn och gick igenom många av stadens kvarter tills hon
träffade en dam på ett kafé som sa att ett barn hade hittats övergivet i ett
gathörn den 16 december 1992.
Rädda
människor
När jag anländer till bostadsområdet för kidnappningen vill
ingen tala om den. De tar mig drygt två timmar och list för att hitta huset där
kidnappningen ägde rum. Och folk har skäl att vara rädda. Många människor har
mördats när de vittnat mot de uniformerade.
Amparo Apraez,
mormodern till Carlos Alberto och hennes advokat, Harold Mosquera har i snart fyra år ihärdigt kämpat för att
återvinna sin dotterson som adopterades till Sverige av landets
barnavårdsmyndigheter. I ett unikt rättsfall, som inte har någon internationell
motsvarighet, ogiltigförklarades adoptionen 9 juni 1995 av colombiansk domstol.
De 19 säkerhetsagenterna som genomförde kidnappningen och
morden föll på eget grepp. En av dem tappade en namnlista vid kidnappningen på
de personer som ingick i operationen.
 |
Huset till vänster: Där sprängdes dörren på kvällen av den militära arméstyrkan som kidnappade Carlos Albrto, hans mor och farbror, de två senare mördade.
FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Slagen men
inte besegrad
– Detta fotografi togs åtta dagar innan kidnappningen, säger
Amparo de Apraez när jag träffar henne i hemmet och sträcker fram en färgbild
på en mor och hennes elva månaders son där lyckan sprudlar ur moderns ögon.
På väggarna i det stora och vackra rummet hänger en tavla på
Beethoven och andra med religiösa katolska motiv. I Amparo de Apraez' ansikte
finns ett tydligt drag av sorg och besvikelse. Hon är slagen men inte besegrad,
som hon säger.
– Vi hade redan från början misstankar om att delar ur UNASE
(antikidnappningsenhet inom säkerhetspolisen men med militärer från
specialstyrkorna, reds anm.) var de skyldiga. Säkerhetsagenterna skyddade
varandra med sina alibin. De var också intima vänner till åklagarämbetet.
En månad senare arkiverades fallet.
Colombianer
fick inte adoptera
När Amparo de Apraez nämner sin dotter sons namn blänker
hennes ögon till av tårar. En vecka efter kidnappningen påträffades han i
staden Pasto. 30 mil söderut vid gränsen mot Ecuador eller tolv timmars bilresa
uppe i Anderna.
– Han skrek av köld. En nattvakt hittade honom halv två på
natten.
Det var nu som spelet kring det ettåriga colombianska barnet
inleddes vilket slutade med att han redan efter några månader var klar för att
adopteras till Sverige. Från Pasto hade paret Ivarsson adopterat ett barn
tidigare.
– Men nattvakten och hans fru ville adoptera barnet, vilket
de framförde till barnavårdsmyndigheterna i ICBF. Men denna myndighet vägrade
och efter åtta dagar placerades barnet i ett barnhem i väntan på utländska
adoptivföräldrar.
– ICBF gjorde ingenting, varken i lokal– eller nationella
pressen för att lokalisera modern eller anhöriga. Och eftersom de kidnappades
tolv timmars bussresa från Pasto fanns det ingen möjlighet att kunna reda ut
försvinnandet. Vi hade satt ut ett foto i vår lokalpress i Popayan. Men utan
resultat.
Pappersexercisen för att adoptera barnet till Sverige
inleddes omedelbart.
Den 4 februari 1993, endast 18 dagar efter efterlysningen i
lokalradion förklarades Carlos Alberto ”övergiven”. Nu inleddes arbetet på att
hitta adoptionsföräldrar. Valet kom att gå till Sverige och Ivarsson.
 |
| Carlos Albertos mordföräldrar som kämpade i år för att återvinna sitt barnbarn. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Får upp ett
spår
Genom ett bokstavligt detektivarbete lyckades Amparo de Apraez
lokalisera var hennes dotterson hade hittats. Den 25 september 1993, alltså nio
månader efter kidnappningen och fyra månader efter att Carlos Alberto rest till
Sverige med sina nya föräldrar, fick Amparo de Apraez ett telefonsamtal från en
anonym person som meddelade att hennes barnbarn skulle överlämnas framför
armébataljonen i Pasto nästa dag.
Amparo de Apraez fick hjärtat i halsgropen och överlycklig
reste hon och hennes svåger den 30 mil långa vägen uppe i Anderna med buss. Men
inget hände, inget barn överlämnades.
Desperationen över att inte återse sitt barnbarn började
gripa Amparo de Apraez. De övernattade och väntade nästan hela nästa dag. Men
förgäves.
– Jag hade ett foto på barnet och vi beslöt att knacka dörr.
När vi efter halva dagen var på väg att ge upp fick vi napp. En kvinna uppgav
att ett barn hade hittats och att ett par med efternamnet España hade tagit
hand om det och visade var de bodde.
För fru España blev mötet med Carlos Albertos mormoder en
chock.
– ”Men varför kommer ni först nu och var finns mamman”?!
undrade kvinnan. Jag berättade vad som hade hänt. Hon berättade att ICBF hade fört
med sig barnet.
Adopterad
utomlands
Amparo de Apraez och fru España sökte upp
barnavårdsmyndigheterna för att återfå Carlos Alberto. Mormodern berättade om bakgrunden för inspektören som gav dem kallduschen rakt i
ansiktet: ”Jag är ledsen men barnet finns inte längre här, det befinner sig
utomlands”, uppgav inspektören Irma
Bolivar de Moreno.
– Jag chockades och frågade vart han adopterats. Men hon
uppgav att det var hemlighetsstämplat under 30 år.
Amparo de Apraez lämnade ICBF gråtande och reste tillbaka
till Popayan och berättade för advokaten Harold Mosquera vad som hade hänt. Den
unge svarte advokaten, som i vanliga fall är juridisk rådgivare för stadens
fackföreningar, beslöt att åta sig det världsunika fallet utan betalning. Alla
de besparingar och inkomster som paret Apraez får från sin glassrestaurang har
de lagt ned på den gigantiska kampen att återfå sitt barnbarn som sedan födseln
har vuxit upp med sin mormor. Den colombianska staten, ansvarig för sina
säkerhetsagenter har inte gett familjen ett enda öre i ekonomisk ersättning.
Hemlighetsstämpeln
hävs
Den 28 januari 1994 annullerades hemlighetsstämpeln. Amparo
de Apraez reste till huvudstaden Bogota där hon träffade jurister från
ASFADDES, Föreningen för de anhöriga till
de fängslade och försvunna. De bidrog ekonomiskt till att finansiera Amparo
de Apraez’ resa till Stockholm i slutet av juni förra året (1995) där hon
skulle komma att återse sin dotterson efter två och ett halvt år som
försvunnen.
Mitt under besöket i Stockholm kom beskedet om att också
adoptionen ogiltigförklarats av colombiansk domstol.
Advokat Harold Mosquera åtog sig som sagt fallet utan
betalning och på helt humana grunder, men även av en annan orsak:
– Det är ett mycket intressant fall, helt unikt i världen.
Det är första gången en adoption har ogiltigförklarats med denna bakgrund. Och
det beror inte på det colombianska rättssystemet utan snarare trots detta och
på grund av den kamp som doña Amparo fört för att återfå sitt barnbarn.
_6.jpg) |
Advokat Harold Mosquera Carlos Albertos mormor, Amparo Apraez.
FOTO: DICK EMANUELSSON |
”Inget foto
i pressen”
I normala fäll säger lagens Art. 40 att ett foto på
barnet bör införas i den nationella pressen eller i televisionen. Detta skedde
inte, inte ens i den lokala pressen infördes ett foto av de colombianska
barnavårdsmyndigheterna lokala avdelning av ICBF i staden Pasto. De gjorde
endast en efterlysning i radion. ”Men hur ska anhöriga till ett försvunnet barn
känna igen barnet via radioetern och dessutom om de bor i ett annat län”?
undrar advokat Mosquera med sarkasm i rösten.
Svenska Adoptionscentrum har ett kontor i en fashionabel
stadsdel i Bogota med två anställda. Det är helt klart att svenska
Adoptionscentrum är intresserad av att adoptera många barn som kan ge ekonomisk
vinst för denna verksamhet, menar advokaten.
– Centret anlitar colombianska advokater som utför de
formella uppgifterna som ingår i en adoption för att föra ut barnet till
Sverige. Paret får ett foto på barnet och ett erbjudande om att adoptera
barnet. Men de får ingen information om barnets bakgrund. Paret anländer till
Colombia i god tro art allt har gått korrekt till och återvänder lyckliga till
Sverige med sitt nya barn.
 |
| "Barn som söker ett hem", annonserar barnavårdsmyndigheten ICBF i samarbete med Colombias största dagstidning, El Tiempo. |
Vad visste
adoptionscentrum?
– Vad som också oroar mig, och som jag vill att ni i Sverige
ska klara ut, det är att redan i september 1993, det vill säga, mindre än fyra
månader efter att barnet adopterats till Sverige, fick ICBF i Pasto vetskap om
att barnet och dess mamma hade kidnappats och att hon var försvunnen. Vi
vet att ICBF och Adoptionscentrum arbetar intimt tillsammans och det innebär
att Adoptionscentrum redan efter fyra månader efter adoptionen, visste att
barnet hade kidnappats. Adoptionscentrum skulle därför kunnat lösa detta
tragiska fall snabbt och utan de trauman som det nu åsamkat för de tre parterna
som är inblandade.
– Vi har haft känslan att Adoptionscentrum och ICBF' har
dragit ut på processen i vetskap om att för varje dag som går blir det
mycket svårare för barnet att återvända till Colombia. Detta uppträdande är för
oss förkastligt. Såväl ICBF i Pasto som Adoptionscentrum i Bogota pressade
Amparo de Apraez att hålla en låg profil och inte gå ut offentligt eller till
pressen. Argumentet var att hon då enklare skulle återfå sitt barnbarn.
– I slutet av 1993 uppsökte vi Adoptionscentrum i Bogota
tillsammans. De var redan invigda i bakgrunden till kidnappningen och uppgav
att (den svenska) familjen därför hade anlitat en advokat. Dennes enda uppgift
gick ut på att fördröja en lösning av fallet.
”Godkänn
annulleringen”
Advokat Mosquera trängde in i den svenska juridiken för att
få besked om hur man ska gå till väga i ett liknande fall. Han hävdar att lagen
ger mormodern rätt att återfå sin dotterson.
– Som vi förstår den svenska lagen behövs det ingen rättslig
process också i Sverige, vilket Annika Grünewald på Adoptionscentrum hävdar. I
den svenska lagen finns inget om ogiltigförklarandet av adoption av utländskt
barn. De svenska myndigheterna har ratificerat adoptionen som ägde rum i Pasto
i juni 1993. Därför måste den också godkänna att samma juridiska myndigheter den
4 juni 1995 har upphävt denna adoption och godkänna att barnet återlämnas.
Advokat Mosquera understryker att detta är de rent juridiska
principerna till varför barnet bör återvända till Colombia. Men det finns också
en human sida av fallet som man måste ta i beaktande.
– Man måste se till barnets rätt till ett land, till en
familj och det bör i första hand vara den biologiska familjen. En människa mår
inte bra om denna samtidigt vet att på andra sidan jorden återfinns den
biologiska familjen. För adoptivföräldrarna är det mycket lättare att adoptera
ett annat barn än att Amparo de Apraez bara ska glömma att hennes kidnappade
dotterson återfinns i Sverige. Därför anser vi att barnet bör återvända till
sina morföräldrar.
 |
Barn som passas av en barnmamma, i Medellin.
FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Statlig
terrorism
Varför har inte den colombianska staten agerat till förmån
för Amparo de Apraez? De som misstänks för att ha utfört kidnappningen är
dessutom säkerhetsagenter, betalda och anställda av staten?
– När vi anlände till
utrikesministeriet i Bogota uppgav dess viceminister att de inte kunde hjälpa
oss eftersom det skulle kunna skada relationerna mellan Colombia och Sverige.
Vi låg lågt med beslutet om annullering av adoptionen eftersom vi ville ha en
human och informell uppgörelse med adoptivföräldrarna. Vi föreslog till och med
adoptivföräldrarna i ett brev att de skulle kunna ha vårdnaden över barnet men
att barnet skulle tillbringa en tid också i Colombia. Vi fick aldrig något
svar på detta informella erbjudande.
·
Gick brevet direkt till adoptivföräldrarna eller
via Adoptionscentrum?
– Det
var adresserat till paret Ivarsson men gick via Adoptionscentrum eftersom det
skulle översättas till svenska.
– Den
colombianska staten gav oss heller ingen som helst hjälp, trots att de visste
att en colombiansk medborgare hade blivit kidnappad och befann sig i Sverige.
Staten oroade sig mer för relationerna till Sverige än ett kidnappat barn.
Kidnappade skanskaanställda
– Låt
oss göra en jämförelse med de svenska topograferna från SKANSKA som blev
kidnappade i Colombia (december 1994-maj 1995) av FARC-gerillan. Den svenska staten krävde av
den colombianska regeringen att göra alla ansträngningar för att lösa fallet
(Sveriges dåvarande ambassadör flög i en arméhelikopter över regionen och i
megafon skrek att Sverige var ett land som värnade om de mänskliga
rättigheterna, reds anm). Tänk om den colombianska staten hade agerat med samma
vilja och kraft som Sverige?!
Det multinationella svenska företaget Skanska lade tre miljoner dollar i en pott för alla de kostnader, som till exempel psykologer, logistik och en enorm kampanj i Colombia för att få dem frigivna.
– I stället har staten gjort allt för att motarbeta en lösning eftersom det är statens
egna agenter som orsakade problemet. Här handlar det om en statlig terrorism
där en liten kille har blivit offer för en organisation som till uppgift har
att verka för att kidnappade personer kommer till rätta. I själva verket har
den blivit avslöjad som kidnappare. För den colombianska staten handlar det om
att dölja detta internationellt, understryker advokat Mosquera.
 |
| De två topograferna från Skanska frigavs efter fem månaderav den 18:e FARC-fronten i närheten av det stora kraftverksbygget Urra-1. Kidnappningen var en protest mot kraftverket som skulle fördriva Embera-Katioindinaerna från en boplats de levt i tusen år, eliminera fisket för 10,000 fiskare i floden och utrota fisken. Farhågorna bekräftades senare år. De två frigavs mot löftet att en presskommuniké från gerillan skulle läsas upp på en presskonferens i presidentpalatset i Bogota och Rosenbad i Stockholm. Efter att det var gjort, frigavs de två. Till pressen sa de att de hade behandlats väl, men att de hade marscherat mycket med gerillatrupperna. En av de två fick en tigertand av en gerillakvinna som var avsett till Tommy Yrvings son som hade väntat på att pappan skulle komma hem. |
 |
| Jobb för lillgrabben i utbyte mot en köttbit. Ett slakteri i kommunen Cienaga, länet Magdalena. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Förslaget till paret Ivarsson
Misstroendet mot såväl de
egna barnavårdsmyndigheterna (ICBF) i Colombia och Adoptionscentrum är
bokstavligt totalt från advokat Mosquera och Amparo de Apraez. Därför vill de
via denna intervju göra följande förslag till adoptivföräldrarna:
– Vi
misstänker att adoptivföräldrarna har blivit manipulerade eller påverkade av
ICBF och Adoptionscentrum vilket har reducerat möjligheterna att lösa
problemet. Vi skulle vilja veta vad de vill och vilka eventuella förslag de kan
ha. Vi tror att ett samtal, utan ICBF eller Adoptionscentrum, mellan paret
Ivarsson och Amparo de Apraez kan lösa problemet mer än alla domslut eller
liknande som hittills producerats. Finns det en beredskap och vilja från
dem, så är vi beredda att var som helst i världen sätta oss ned för att
diskutera fram en lösning på problemet, med undantag för Sverige. För där
skulle Adoptionscentrum blanda sig i fallet och ha en taxi väntande nedanför
kontoret.
– Vi vädjar därför till paret Ivarsson att samarbeta för en
bästa lösning för barnet.
När jag framför hälsningen via telefon till
adoptivföräldrarna avvisar de bestämt och vill inte ens veta innehållet i
mormoderns förslag. I stället hänvisar de till att Adoptionscentrum sköter
deras förehavanden.
Not: "Ivarsson” heter i själva verket något annat.
 |
| Det var en specialstyrka från UNASE, ett kommando med medlemmar selektivt utvalda från armén som 1996 bytte namn till dagens "GAULA" som kidnappade Carlos Alberto, hans mor och farbror. Kommandot ska bekämpa kidnappningar men anklagas regelbundet för att verkställa sådana. |
 |
Framsidan på Folket i Bild Kulturfron 6-7/1996
Carlos Alberto, 11 månader och hans mor Nancy del Carmen Apraez. Bägge kidnappades av ett colombianskt antikidnappningskommando som mördade modern och farbrodern. Två månader senare beslutades att Carlos Alberto skulle adopteras till utlandet. Sju månader efter kidnappningen adopterades Carlos Alberto till Sverige. Trots att morföräldrarna krävde att han skulle återlämnas till dem med ett domslut i ryggen, vägrade Adoptionscentrum. |
STULET BARN (2-2)
Trixade och förhalade Adoptionscentrum så att ett återlämnande av det kidnappade barnet omöjliggjordes?
”Ligg lågt med beslutet”!
”Vi har just fått besked att familjen förlorat i
högre instans. De normala överklagandemöjligheterna är därmed uttömda. Därmed
träder beslutet om ogiltigförklarande av adoptionen i kraft”.
Så skrev Adoptionscentrums informatör, Annika Grünewald till
NIA, Statens Nämnd för internationella adoptionsfrågor, den 31 augusti 1995.
Men beslutet att lämna tillbaka det kidnappade colombianska
barnet Carlos Alberto Apraez till de biologiska morföräldrarna har hittills,
ett år senare, inte genomförts.
TEXT & FOTO: DICK
EMANUELSSON
För det prestigefyllda Adoptionscentrum och de colombianska
barnavårdsmyndigheterna ICBF (Instituto
Colombiano de Bienestar Familiar) har kidnappningen och adoptionen av den
ettårige Carlos Alberto inneburit en svår prestigeförlust. Inför chocken av att
ha förmedlat respektive adopterat ett barn som kidnappats av säkerhetsagenter i
Colombia där modern och farbrodern mördats, verkar bägge instanser ha haft
svårt att hantera fallet på ett adekvat sätt när det ställs inför frågor.
ICBF förhalade under sju veckor i Colombia min ansökan om en
intervju så att den till slut blev omöjlig att genomföra. Samma taktik som man
använt sig av i förhalandet av återlämnandet av Carlos Alberto.
När jag i tre brev till Colombias ambassad i Stockholm
skriftligt ställde frågan när ICBF i Bogota fick reda på att barnets mor hade
kidnappats, uppger ambassadör Teresa Ivars till slut den 1 juli att den
uppgiften är hemlighetsstämplad.
Annika Grünewald lämnar vresigt och irriterat både felaktiga
och motstridiga uppgifter vid flera tillfällen i de två intervjuer hon har
medverkat i. Hon förnekar också uppenbara faktum som framkommer i flera källor.
Adopterat ett barn tidigare
Den 26 augusti 1992 hade
det svenska paret Ivarsson ansökt hos ICBF om att adoptera ytterligare ett
barn. Paret hade tidigare adopterat ett barn från just staden Pasto nära
gränsen till Ecuador. I april 1993 fick de ett erbjudande med foto från den nu
omplacerade barnavårdsinspektören i Pasto, Irma
Moreno de Bolivar från ICBF att adoptera Carlos Alberto.
I Colombia liksom i hela
världen ska barn i första hand adopteras inom landet. Det colombianska paret
som hittade Carlos Alberto på hans ettårsdag den iskalla natten den 16
december, hade velat adoptera pojken. Men de avvisades bryskt av fru Moreno.
– Tydligen
hade hon redan bestämt sig för att låta pojken adopteras till Ivarsson, någon
annan rimlig förklaring finns inte, menar mormodern. Amparo de Apraez.
Efter att ha förvägrats
en intervju på ICBF i Bogota beslöt jag mig för att ändå göra ett försök direkt
på plats. Med förevändningen att jag ville gradera upp några uppgifter om mor-
och barnadödlighet i landet togs jag emot av psykologen Cecilia Maldonado. Konversationen svängde snart in på adoptioner.
På min fråga om ett colombianskt par är att föredra framför ett utländskt svarar
hon ”självklart”.
– Visst,
ett barn som hittas övergivet kan adopteras utan större problem av ett par i
Colombia. Det kan också få ett hem i vad vi kallar ”Hogar Amigo", ett
‘Vänhem’.
* Vilka krav ställs på
dessa personer:
– Det
ställs inga större krav än att barnet ska ha ett hem, en av föräldrarna bör ha
en inkomst men det viktigaste är att barnet får en trygghet.
 |
| Barn i Ciudad Bolivar, södra Bogota där hundratals barn och ungdomar mördades 1994-96. FOTO: DICK EMANUELSSON |
Colombianer förvägrades adoptera
När kidnappningen av
Carlos Albertos mor blev känd i september 1993 hade problemet kunnat förbli
internt i Colombia. Nu har det i stället antagit internationella samt
psykologiska trauman, för såväl hans familj i Colombia som de svenska
adoptivföräldrarna.
Förmedlande organ som till
exempel Adoptionscentrum ska medverka
till att adoption i första hand sker inom
landet, något som kan verka motsägelsefullt eftersom de agerar för att
förmedla adoptioner till svenska par. Vad Adoptionscentrum har gjort för att
bidra till att Carlos Alberto skulle ha adopterats i Colombia vill inte
Grünewald uppge.
Den allvarligaste
kritiken från den biologiska familjen i Colombia går ut på att
Adoptionscentrum och ICBF aldrig hade för avsikt att låta barnet komma
tillbaka.
– Efter
att sanningen bakom kidnappningen kommit fram, talade vår advokat med Pilar Ezqoveda på svenska Adoptionscentrum
i Bogota. Hon chockades men uppmanade oss att inte göra något på egen hand och
inte heller dra in myndigheterna i fallet. Hon lovade oss att göra allt för att
återvinna barnet och att tala med adoptivföräldrarna.
– Det tror inte jag på! kontrar
Annika Grünewald när hon ställs inför detta påstående.
 |
| Ingången till det colombianska barnavårdsmyndigheten ICBF. Ytterligare två barn till adoption. FOTO: DICK EMANUELSSON |
Lämnar osanna uppgifter
Enligt mormodern och
hennes advokat besökte de Adoptionscentrum redan i november 1993. Men Annika
Grünewald har inga som helst uppgifter om detta. I stället uppger Adoptionscentrums
språkrör att hon först fick höra om att barnet hade blivit kidnappat den 11
februari 1994.
* Vilka informerade ni i Sverige om detta?
– Naturligtvis familjen
och NIA, Statens Nämnd för Internationella
Adoptionsfrågor som är vår tillsynsmyndighet.
* * Och vilka var deras rekommendationer?
– Det kommer jag inte
ihåg, det får du fråga dem om.
Och det är nog inte så
märkligt att Annika Grünewald inte minns eftersom denna kontakt aldrig togs med
”tillsynsmyndigheten”, NIA. Först den 17 februari, men inte 1994 utan 1995,
informerade Annika Grünewald NIA. Då har tjänstemannen Ulla Fredriksson på NIA i ett brev den 3 februari 1995 till
Adoptionscentrum krävt att centret förklarar vad som föregått adoptionen av
Carlos Alberto.
När Annika Grünewald
läser igenom utkastet till denna artikel innan publicering hävdar hon i efterhand att Adoptionscentrums kansli i
februari 1994 ”muntligen” informerade Ulla Fredriksson på NIA. I två bandade
intervjuer nämner hon dock inte någonting av detta trots att hon själv irriterat
och uppenbart besvärad ställer motfrågan ”varför vill du veta det”!? väl
medveten om att frågan om när Adoptionscentrum
fick reda på kidnappningen är av avgörande karaktär. Det finns heller inga som
helst offentliga dokument hos det statliga NIA som bekräftar denna verbala
information.
_6.jpg) |
Advokat Harold Mosquera och Carlos Albertos mormor, Amparo Apraez.
FOTO: DICK EMANUELSSON |
Krävde klarhet av Adoptionscentrum
– Vi fick ett brev,
diariefört den 2 februari 1995, från en svensk person i Peace Brigade International (PBI). Han hade genom Föreningen för de försvunna, Asfaddes, i
Colombia, fått reda på att en kidnappad colombiansk pojke hade adopterats till
Sverige. Jag hade kontakt med honom per telefon redan i januari 1995 men brevet
anlände i februari. Det var då som vi för första gången hörde talas om
kidnappningen, säger Lars Bertil, NIA,
Adoptionscentrums ”tillsvarsmyndighet”.
·
Vilka
åtgärder vidtog NIA?
– Vi
skrev till Adoptionscentrum den 3 februari och bad dem redogöra för vad som
föregått adoptionen. Vi skrev den 24 februari 1995 till vår ambassad i Bogota
som kände till fallet.
Ville undvika publicitet
 |
De fattigas "badkar" i bostads-
området Agua Blanca, Cali. |
I svaret från
Adoptionscentrum uppger Annika Grünewald att svenska ambassaden
i Bogota
informerades i april 1994 personligen av henne. Men där måste informationen ha
stannat för ingen på UD som jag varit i kontakt med kände till att det i
Sverige fanns ett colombianskt barn som hade kidnappats och adopterats förrän
de läste nyheten i Norrskensflamman i början av november
1995.
Grünewald hade även
diskussioner med högsta instanser inom ICBF i Colombia. Till NIA rapporterade
Annika Grünewald följande i sitt brev den 17 februari 1995:
”ICBF rådde Adoptionscentrum att stödja en dialog mellan makarna Ivarsson
och morföräldrarna i Pasto (ska
vara staden POPAYAN, tolv timmars resväg från Pasto, reds anm.)
eftersom man ville undvika publicitet som befarades skada förtroendet inom
Colombia för adoptionsinstitutet”.
Och mormodern och hennes
advokat, Harold Mosquera, bekräftar
bilden av förhalandet och försöket att mörklägga skandalen:
– Efter
att hemlighetstämpeln för barnets vistelseort hade upphävts den 28 januari
1994, försökte vi ta kontakt med paret Ivarsson i Sverige. Vi ville försonas
och hitta en lösning som skulle tillfredsställa alla parter. Vi skrev flera
brev som gick till Adoptionscentrum men vi fick aldrig något svar, utom en
gång.
– Adoptionscentrum
i Bogota meddelade oss helt kort att Ivarsson skulle skriva till oss snart för
att hitta en lösning, men det hände inget.
Annika Grünewald förnekar
att Adoptionscentrum fått något liknande förslag.
Underkänner ogiltigförklarandet av
adoptionen
Den 4 augusti 1993
godkände NIA adoptionen av Carlos Alberto. Annika Grünewald anser att detta
beslut inte går att häva, trots att barnet är kidnappat och hans mamma med all
sannolikhet är mördad av de säkerhetsagenter som kidnappade dem.
Den 26 september 1993
uppdagades sanningen för ICBF som tydligen valde att ”ligga lågt”. I november
meddelades Adoptionscentrum i Bogota. Men enligt Annika Grünewald fick centret
reda på omständigheterna först den 11 februari 1994, då via advokat Mosquera.
· * Hur lång
tid tycker du, Annika Grünewald, att det ska gå INNAN man kan vägra att lämna
tillbaka ett barn som man vet är kidnappat?
– Det
går inte att lämna tillbaka ett barn som är adopterat i Sverige eftersom en
svensk adoption inte är hävbar.
· * Men det
juridiska beslutet för adoptionen togs ju i Colombia, inte i Sverige?
– Den
godkändes i Sverige och går inte att häva, även om familjen hade velat skicka
tillbaka barnet.
· * Även om
barnet är kidnappat? Ogiltigförklarandet baseras ju just på detta faktum?
– Vad
som är självklart är att adoptionen inte hade ägt rum om man vetat detta vid
tidpunkten för adoptionen.
· * Adoptionscentrum
följer juridiska beslut i Colombia men i detta fall gör man det inte?
– Det
är inte Adoptionscentrum som gör det ena eller andra. Dessutom finns det lagstiftning
i båda länderna som man måste ta hänsyn till. Det handlar dessutom om en liten
unge och hans framtid.
· * Men om ni
fick reda på detta för två år sedan, tänkte ni inte på konsekvenserna i så
fall för barnet och hans biologiska familj?
– När
vi fick reda på det här, var det inte frågan om att återlämna barnet. Det var
inte vad mormodern ville, uppger Annika Grünewald och kommer med en brasklapp
som talar mot alla andra uppgifter från såväl mormodern som advokaten.
· * Men det
finns ett beslut på att ogiltigförklara adoptionen i Colombia. Vad gör ni?
– Men
det har jag ju sagt ett antal gånger: barnet är adopterat enligt svensk lag!
säger Annika Grünewald med uppenbar irritation i rösten.
· * Så ni tar
inte hänsyn till juridiska beslut i Colombia?
– Även
om den här familjen skulle vilja så kan de inte skicka tillbaka barnet. Det är
som om du skulle skicka tillbaka några av dina (SIC!) barn, om du har några.
· * Varför
anlitade föräldrarna en advokat i Colombia om man ändå inte tänkte underordna
sig ett negativt domslut?
– De
trodde inte att det var det bästa för barnet att bli skickad tillbaka. De
visste inte heller vilket beslut det skulle bli. Varken Adoptionscentrum eller
familjen hade en aning om vad som skulle hända i processen.
 |
| Carlos Albertos morförldrar framför sin lilla glassrestaurang i staden Popayan, Colombia. |
”Absolut ingen press”!
När hemlighetsstämpeln
hävdes för barnets uppehållsort bestämde doña Amparo att återse sin dotterson.
Inför resan till Stockholm uppmanade såväl svenska ambassaden i Bogota som
Adoptionscentrum i Stockholm henne att inte yppa något som helst om motivet för
sitt besök i Sverige.
– Min ciceron talade
dagligen med Annika Grünewald om vilka besök vi hade och vad som utspelades.
Hon underströk hela tiden för min guide att vi ”absolut inte fick komma i
kontakt med pressen".
– Jag visste heller inte
vilken dag jag skulle träffa adoptivföräldrarna förrän Annika Grünewald ringde
en dag och sa att den nu var bekräftad. ”Men ingen press”! insisterade hon.
Nästa dag anlände
mormodern till Adoptionscentrums lokaler i Stockholm där paret Ivarsson och
Annika Grünewald väntade. Mötet med Carlos Alberto blev gripande för Amparo de Apraez.
– Jag nästan svimmade när
jag såg min dotterson, han var så fin, så stor men blyg inför mig. Ivarsson var
mycket vänliga och förstående och jag fick ett mycket gott intryck av dem. De
betraktade sig också som offer i denna tragedi.
Taxi väntade
– De uppgav att de skulle
överlämna barnet om lagen så krävde. De definierade inte om det var den svenska
eller colombianska lagen, uppger Amparo de Apraez. De uppmanade även mig att
noga tänka i genom saken för barnets bästa.
– Samtalet blev inte
särskilt långt. Annika Grünewald (iskall svensk byråkratmentalitet) tittade
hela tiden på klockan och efter två timmar sa hon: ”Så synd, men tiden har gått
ut”! för att ge mig en vink med armen över min axel om att ”det är dags att gå
nu”. Samtidigt som hon började gå mot dörren. Jag blev hemskt ledsen och
började gråta. På gatan stod en taxi och väntade på att föra mig till hotellet.
Den 8 juni (1996) var det
tre år sedan Carlos Alberto fick nya föräldrar. De är offer i ett trauma som
måste upplevas som outhärdligt för alla inblandade.
Men kan beslut bli så
prestigefyllda att man låter människor vänta i år efter år på att en fråga
avgörs som alla vet kräver snabba åtgärder och beslut för att undgå att
förlänga det trauma som ett litet barn upplever?
Vilka tankar kommer
genomströmma Carlos Albertos huvud när han blir så pass vuxen att han förstår
innebörden i att han och hans mor kidnappades när han bara var ett år? Vilka
tankar kommer han att ägna sin försvunna och mördade mor och farbror? Och hur
kommer han att reagera när han förstår att hans biologiska familj pantsatte
alla sina tillgångar för att återvinna sin dotterson, det biologiska arv som
deras dotter efterlämnade men som förvägrades dem?
Not: "Ivarsson” heter i själva
verket något annat.
 |
| En "gamin", gatubarn på Bogotas gator. Övergivna och många gånger misshandlade av sin egen familj. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Colombias
barnavårdsmyndig marknadsför adoption på Internet!
Men Adoptionscentrum har ”stort förtroende för ICBF”
Som om det skulle
vara en vara vilken som helst, marknadsför nu den colombianska familje- och
barnavårdsmyndigheten ICBF (Instituto
Colombiano de Bienestar Familiar) colombianske barn till adoption.
TEXT: DICK
EMANUELSSON
För
drygt sex månader sedan, den 15 december 1995, skrev Annika Grunewald vid
Adoptioncentrum att hon hade ”stort
förtroende för de colombianska familjevårdsmyndigheternas arbete med
adoptionerna”. Hennes uttalande hade föranletts av att jag i ett debattlägg
i tidningen Arbetet i Malmö hade krävt att alla adoptioner från Colombia borde
stoppas. Bakgrunden var bland annat handläggningen av adoptionen av Carlos
Alberto samt att den stat från vilken svenska par adopterar barn, i själva
verket har ihjäl drygt två tusen barn per år.
Människorättsorganisationer
i och utanför Colombia lägger det direkta ansvaret till den förkrossande
majoriteten för dessa mord på polis, säkerhetsagenter och militär, underställda
staten.
Internetsida för adoption
Och
nu kommersialiseras handeln officiellt med barn från Colombia, för handel
verkar det nu ha blivit från de myndigheter för vilka Grünewald har stort
förtroende för.
För
alla med en dator och modem och med en uppkoppling till Internet är det möjligt
att ta del av detta erbjudande som slutar med orden:
”Komplett
pris, enligt internationella adoptionskostnader tur och retur, inkluderande två
vuxna och ett barn är uppskattat till = $13,850".
Annika
Grünewald påpekade när hon läste igenom dessa
artiklar INNAN publicering att ICBF ”inte tar ut några avgifter”. Det är
möjligt. Men att lägga ut erbjudanden om adoption på Internet bland pedofiler
och andra suspekta ”hemsidor” är kanske inte det första en sådan myndighet
gör.
För
det andra ska såväl ICBF som Adoptionscentrum verka för att adoptioner i första
hand sker i hemlandet, Colombia. Grünewald vägrar kommentera vad
Adoptionscentrum gjorde för att Carlos Alberto skulle adopteras i Colombia.
För
det tredje förstärker ICBF tendensen om att adoptioner i första hand sker till
utlandet. Statistiken talar sitt tydliga språk; 78 procent av alla
colombianska adoptioner går till utlandet.
Till
vem riktar sig ICBF på Internet?
Har
Annika Grünewald fortfarande lika ”stort förtroende för ICBF”?
* DICK EMANUELSSON har bevakat
Colombia sedan 1980 då han gjorde de första reportagen från det sydamerikanska
landet. Han arbetade heltid som reporter år 2000-2005 och tvingades lämna
Colombia i december 2005 efter att ha mordhotats under hela 2005. I februari
2009 gjorde åklagarämbetet en razzia hos den hemliga politiska polisen DAS, Departamento Administrativo de Seguridad
och där beslagtogs ett stort antal personakter, bland dem Emanuelssons som var
en av sex journalister som hade förföljts och bevakats under lång tid.
Sammanlagt hade säkerhetsagenterna sammanställt 476 A4-rapporter över
Emanuelsson arbete och liv. DAS-chefen Jorge Noguera dömdes till åtta
års fängelse för avlyssning och förföljelser av de sex journalisterna.
DAS-G3:s registrering av Emanuelssons arbete och liv i Colombia:
https://das-terror.blogspot.com
Emanuelsson framförde också
sitt vittnesmål till den Colombianska Sanningskommissionen utlandskommissionär Carlos
Martin Berinstain den 12 oktober 2020 i Stockholm. Emanuelsson skriftliga
rapport finns på följande länk:
https://www.scribd.com/document/490764826/Testimonio-de-Dick-Emanuelsson-a-la-Comsion-de-Verdad-en-Colombia
YouTube: https://youtu.be/aIH2F_eg4hg
DN-serie: Barn till varje pris: I sex decennier har internationell
adoption till Sverige kantats av larm om oegentligheter. I dag är många av de
adopterade vuxna. De vill ha svar. Vad gör Sverige för att utreda vad som har
hänt? DN granskar brotten som har begåtts i adoptioners spår. Adfoptionscentrum står i blickpunkten.
https://www.dn.se/om/barn-till-varje-pris/
_6.jpg)
_6.jpg)
