Rubrik och ingress saknar helt grund. Frågan alla svenska journalister borde ställa sig
är varför det råder total tystnad från UD:s sida i fallet med den svenske journalisten
Joaquin Perez, som sedan ett drygt år sitter fängslad i Colombia, anklagad för att vara
chef för nyhetsbyrån ANNCOL, som sedan 1994 verkar från Sverige.

TT-artikel kan skapa juridiska problem för fängslad svensk journalist i Colombia

Av Dick Emanuelsson, Tegucigalpa, Honduras

I en signerad artikel av reportern Ylva Mossing om den i Colombia fängslade svenske journalisten Joaquin Pérez, insinuerades det i att han skulle kunna komma att ingå i en fångväxling med en fransk reporter. TT-artikeln har publicerats i en rad svenska medier men motsvarar inte vad som har sagt och gjorts i fallet.

Den franske reportern, Roméo Langlois, deltog i en militär expedition som organiserade av militära special- och arméstyrkor som drabbade samman med FARC-gerillans 15:e Front i södra Colombia för två veckor sedan. Först efter sju timmars strider, kastade Roméo Langlois av sig arméhjälmen och den skottsäkra vapenrocken och sprang över till gerillans posteringar. Bakom sig lämnade han fyra döda soldater och ett 20-tal sårade.

Colombias väpnade styrkor inledde omedelbart militära operationer med tusentals soldater och stridsflyg. Men utan resultat. I söndags framträdde en gerillaledare inför en utländsk journalist och inför dennes videokamera bekräftade gerillan att Langlois var lindrigt sårad i en arm men att han hade fått läkarhjälp och var välbehållen. Gerillaledaren sa, på reporterns fråga om fransmannen, att det är en ”impasse” som vi snart hoppas övervinna.

Enligt de första krigsrapporterna stupade 15 armésoldater, en siffra som senare sänktes till
fyra men 20 sårade. Gerillan förlorade tre gerillasoldater. Striderna pågick i tio timmar.

COLOMBIAS MASSMEDIA ÄR hårt styrda och har också, på grund av ägandeförhållandena, en stark politisk ståndpunkt som av logiska skäl är regeringsvänlig. En colombiansk journalist, Luis Ernesto Almario, som gick i exil till Australien för 30 år sedan, intervjuades via telefon av den colombianska radiostationen Radio W där denne, helt på personligt bevåg, menade att både Langlois och Joaquin Pérez kunde betraktas som krigsfångar och därför kunde utväxlas.

Denna personliga ståndpunkt har nu förvandlats i svensk press till att ”Farc vill byta fransman mot svensk”, som Aftonbladet [1] igår onsdag titulerade sin nyhetstext. Det är en helt felaktig tolkning av intervjun [2].

Luis Ernesto Almario har flera gånger deltagit i debattprogram i radiostationen Radio Café Stereo som sänds från Stockholm och som har medarbetare från de flesta världsdelar som kommenterar olika politiska skeenden i Colombia. Även denne reporter deltar från Latinamerika i radiostationens sändningar.

Den militära underrättelsetjänsten samt Colombias politiska hemliga polis, fram till idag DAS, har i alla år i sina rapporter pekat ut radiostationen och nyhetsbyrån Anncol för att vara finansierade och stå i FARC-gerillans tjänst, en klassisk anklagelse för att ”neutralisera” den politiska oppositionen mot en av de värsta stater i brott mot de mänskliga rättigheterna som den som Colombia representerar.

Men det räcker inte. Reportrar, ledamöter av Högsta domstolen, vänster- eller fackledare har systematiskt registrerats, förföljts och utsatts för mordhot för att de slagit vakt om rätten att ifrågasätta eller, om man så vill, helt enkelt göra sitt jobb. Som journalist under nära sex år i Colombia förföljdes denne reporter sekund för sekund vilket går att läsa i de dokument som åklagarämbetet beslag i DAS´ högkvarter [3].

Den hemliga politiska polisen, DAS, underställd Uribe, avlyssnade
journalister och ledamöter av HD. Bland annat den svenske journalisten
Dick Emanuelsson som var ackrediterad under fem år i Colombia.
Säkerhetspolisen dokumenterade han arbete och liv på 454 sidor.
Vad gjorde Svenska Journalistförbundet och dess medlemstidning?

DE TVÅ REPORTRARNA SOM INTERVJUADE Luis Ernesto Almario, insisterade hela tiden i att fråga Almario vad ”FARC ansåg”, vilket Almario svarade att det var han själv, inte FARC, som föreslog utväxlingen mellan Perez och Langlois och att han inte hade något som helst att göra med FARC-gerillan. att han inte vad FARC-gerillan ansåg i hans förslag om en fångutväxling.

Men TT-texten, som korrigerades efter att jag igår onsdag samtalade med TT:s Agneta Styrman via telefon från Honduras, är nu KÄLLA, inte bara för de svenska medierna utan för diverse skribenter som kan komplicera den juridiska situationen för den svenske journalisten Joaquin Perez. Deras texter kan användas som ”KÄLLA” för den colombianska åklagaren i rättegången mot Joaquin Perez.

För planeten är i dag åtkomlig på bara några sekunder och kan stå dyrt för en person som Joaquin Perez, som nu kan sammanlänkas, på basis av en TT-artikel, med FARC-gerillan.

Gerillans kommunikéer återges i alla de stora medierna. Det betyder inte
att de skulle stå gerillan nära.

En rättelse gjordes efter telefonsamtalet till TT. Men då var "källan"  redan ett faktum
för åklagarämbetet i Bogota och alla de "FARC-ologer" som målar ut varje
oppositionell i Colombia som en presumtiv gerillasoldat.

EN AV GERILLANS PUNKTER i den kommuniké [4] som publicerades i måndags, var att det i Colombia borde startas en omfattande debatt om reporterns roll i den väpnade konflikten i Colombia.

Varför inte förlägga en sådan debatt till Stockholm. Åren av väpnad och social konflikt i Colombia utgör en enorm källa som studiematerial för också våra reportrar.

En av frågorna skulle till exempel vara en annan punkt i gerillans kommuniké:

”Man kan fråga sig vilka åtgärder de colombianska myndigheterna hade vidtagit om en journalist, med gott uppsåt och sanna informativa kriterier, hade deltagit i attackerna tillsammans med ett gerillaförband och som under dessa strider hade tillfångatagits av armén?”

* Tillsammans med Joaquin Perez grundare av Nyhetsbyrån ANNCOL.

NOTER:

[1] Farc vill byta fransman mot svensk

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14799441.ab

[2]. Luis Ernesto Almario, colombiano exiliado hace 30 años en Australia pidió intercambiar a Roméo Langlois por Joaquín Pérez, fundador de Noticias de Anncol.

http://www.wradio.com.co/escucha/archivo_de_audio/luis-ernesto-almario-colombiano-exiliado-hace-30-anos-en-australia-pidio-intercambiar-a-romeo-langlois-por-joaquin-perez-fundador-de-noticias-de-anncol/20120508/oir/1684059.aspx

[3] DAS, TERRORISMO DE ESTADO

http://das-terror.blogspot.com/

[4] El Secretariado de las FARC-EP confirma que la guerrilla tiene en su poder el reportero francés

http://anncol1.blogspot.com/2012/05/el-secretariado-de-las-farc-ep-confirma.html

Läs mer:
”Jag åtalas för att tystas”

Tigran Feiler möter terrorstämplade svensken i Colombias ökända fängelse

http://mobil.aftonbladet.se/kultur/article14710333.ab?partner=www

Ny bred vänster föds i Colombia

<813 tecken>

Ny bred vänster föds i Colombia

Över 90 000 personer demonstrerade i måndags för en politisk lösning på den nära 50 år långa väpnade och sociala konflikten i landet och en front mot ”nyliberalism och imperialism”. Det var den nybildade breda vänsterfronten ”Marcha Patriotica” som samlade en av de största folkliga demonstrationerna under det senaste decenniet.

Under den gångna helgen genomförde partiet seminarier med över 4000 deltagare som utsågs i 26 av Colombias 32 län. Rörelsen omfattar över 1500 sociala och folkliga rörelser och vänsterpartier, bland dem kommunistpartiet och vänsterfalangen av det liberala partiet som leds av fredsaktivisten Piedad Cordoba. Partiet anklagas av höga generaler, högerpolitiker och delar av den regeringstrogna pressen för att vara en fasad för FARC-gerillan.

Dick Emanuelsson

MARIO UPEGUI, como lo recordamos en la Casa de Cultura en el barrio Policarpa
que él estaba dispuesto a dar su vida cuando centenares de colombianos sin techo tomaron
el terreno diez cuadras de la casa presidencial. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Murió Mario Upegui, uno de los clásicos comunistas colombianos  que fuera alumno de Camilo Torres

Por Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2012-04-05 /  Ser comunista colombiano es vivir siempre sobre el filo de la navaja, sintiendo a cada paso, el roce de la vida y de la muerte.

Un comunista que asuma su papel de líder, prácticamente está firmando su propia muerte, las estadísticas colombianas así nos lo confirman.

Mario Upeguí fue uno de esos personajes y ya no está entre nosotros. Murió ayer a los 76 años después de una larga enfermedad. Un hombre que según los parámetros que estableció el terrorismo de estado en su tierra, debería haber muerto hace rato como los miles de camaradas tanto del PCC como de la Unión Patriótica, pues fue uno de los fundadores.

No voy a mencionar todos sus cargos, no fue eso lo que llenaba de orgullo a este hombre que jamás se sintió importante y se mantuvo fiel a sus raíces entrelazadas entre el pueblo trabajador.  Recuerdo que lo conocí en  el mes de marzo de 1988; lo entrevisté mientras recorríamos el barrio de Policarpa y él me iba relatando que por fin la alcaldía o el ministerio de educación –para ser sincero debo decir que no recuerdo que institución estatal era- había entregado el presupuesto para construir, en ese barrio distante a diez cuadras de la casa presidencial, un colegio de cinco pisos al lado de la Casa de Cultura.

Casa en cuyas paredes podían verse grandes cuadros de Bolívar, el Che, Fidel, Lenin, Marx pretendiendo crear conciencia política en el barrio.

1988: Elecciones municipales y departamentales. De la izquierda;
El legendario secretario general del Partido Comunista, Gilberto
Vieira, el presidente de la Unión Patriótica Bernardo Jaramillo,
asesinado el 22 de marzo de 1990 y Mario, con uno de sus
centenares de sombreros, vienen para votar en el barrio Policarpa

EL TRABAJO PARA UNA CASA DIGNA para los trabajadores colombianos fue una de las tareas primordiales que sentía, debían cumplirse, en comunión con las decisiones del partido. Nunca actuó por sí sólo, era un convencido que sin base política y organización no se produce nada. Sus criterios lo convirtieron en uno de los líderes naturales para dirigir la legendaria PROVIVIENDA, organismo creado por el Partido Comunista Colombiano que logró construir más de 200 barrios en el territorio nacional. Ese fue su reto contra las constructoras mafiosas que en unidad con los políticos oligarcas tantas veces engañaron a los colombianos, invitándolos a invertir en vivienda generando montones de sueños truncados, como por ejemplo cuando levantaron barrios sin agua potable o sin salida cloacal.

Los ojos de Mario brillaban cuando me contaba  lo sucedido en  la Semana Santa de 1966, cuando las mujeres comunistas se enfrentaron con la policía y el ejército, con baldes de agua hirviendo. La fuerza represiva estaba allí para aplastar y desalojar a centenares de familias que habían colocado palos y plástico negro haciendo de techo, en la toma de los terrenos que sería luego el barrio Policarpa, en Bogotá, diez cuadras de la Casa Presidencial.

Ese fue el barrio más comunista de Colombia, como decían los oligarcas con odio pero también con temor y respeto en la voz porque conocían el tesón de esa gente.

En la localidad de Sumapaz, Distrito No. 20 de Bogota, fue alcalde Mario 2004. No era
para menos ya que es una bastión de la Unión Patriótica y Partido Comunista Colombiano
que tienen aproximadamente 95 por ciento de los votos en esta región en donde la guerrilla
de las FARC tienen profundas raices e impuso, por falta de voluntad del estado, una
reforma agraría, impidiendo la concentración de la tierra en las manos de los terratenientes.
Uribe, con sus Batallones de Alta Montaña, intentó de derrotar la guerrilla pero en vano.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

ME CONTÓ MI VIEJO AMIGO, compañero y colega Álvaro Angarita, ex periodista del semanario VOZ (órgano central del PCC) que Mario Upegui aprendió a leer y escribir gracias a Camilo Torres, el cura que posteriormente fue guerrillero y murió en su primer combate el 15 de febrero de 1966.

A los 13 o 14 años Mario lo acompañó como  guardaespaldas  y así comenzó su vida revolucionaría. Dedicado a la causa popular y para cimentar las piezas para la Revolución que soñó tanto Camilo Torres, como Mario Upegui, siguió su lucha consecuente hasta sus últimos minutos de vida. Casi nunca faltaba Mario en los eventos y homenajes anuales en Bogota a su mentor. Y muchas veces fue uno de los principales oradores.

LA VOZ DE MARIO TENÍA FUERZA, más de un militar habrá sentido envidia por ese tono marcial pero con tremendo contenido de clase. Fue un agitador clásico que conmovía a las masas, lejos de ser  demagogo o populista, sino por poder entablar una relación que surgía como producto de las mismas luchas por una vida y un estado nuevo. Porque eran las mismas raíces de la clase obrera, pobre y explotada por una oligarquía militarista, clasista e intolerante, las que formaban el pensamiento comunista que Mario nunca dejó.

Los comunistas y el pueblo trabajador, no sólo en Bogotá sino en toda Colombia, están de luto. El mismo luto que hoy llevamos quienes tuvimos la honra de conocerlo, pero no hay lugar a lágrimas ni a tristezas. Diremos, como el mismo decía ante las tumbas de tantos camaradas que entregaron sus vidas en aras del mundo mejor:

¡´´NI UN MINUTO DE SILENCIO, TODA UNA VIDA DE COMBATE´´!

¡¡¡¡CAMARADA MARIO UPEGUI, HASTA LA VICTORIA SIEMPRE!!!!