Statskupp av den mildare graden i Colombia

"Ordóñez, en mördare av demokratin", skriver demonstranterna.

TEGUCIGALPA / 2013-12-15 / Colombias motsvarighet till justitiekansler, Alejandro Ordóñez, avskedade förra veckan Bogotas borgmästare Gustavo Petro och förklarade honom bannlyst för offentliga uppdrag under 15 år. Händelsen utlyste en folkstorm.

Petro är före detta gerillasoldat hos M19-gerillan. Denna lade ner sina vapen 1990 och omvandlades till ett politiskt parti som gradvis reducerades och idag är helt borta på den politiska scenen. Men ett fåtal av gerillaledarna som Petro är fortfarande aktiva och har under åren skapat länkar till andra politiska rörelser eller partier.

Alejandro Ordóñez är också inte vem som helst. Landets kongress, kontrollerad av den förre presidenten Uribe, utsåg honom den 11 december 2008 till landets justitiekansler (på spanska procurador) där även Petro, som då var senator, gav sin röst till. Valet var kontroversiellt eftersom Ordóñez är en ledande medlem av den ärkereaktionära katolska strömningen Opus Dei. Och som sådan tillhör han de krafter som bekämpar alla förslag för att ge homosexuella samma rättigheter som heterosexuella.

Politiskt står han längst ut till höger och är en pålitlig allierad till Uribe. Och som ”Uribist” är han besatt av att bekämpa den pågående fredsprocessen mellan regeringen Juan Manuel Santos och FARC-gerillan som förhandlar i Havanna, Kuba.

Avsatt Uribes kritiker

Det är inte första gången han avsätter en skoningslös kritiker av Uribe. Under sin tid som kongressledamot hade Petro hårda bataljer om Uribes paramilitära eller kontakter med Medellinkartellens narkotikahandel. Piedad Cordoba, den omutbara svarta senatorn från landets fattigaste län, Choco, genomförde också intensiva debatter där hon presenterade bevis och indicier för hur Uribe hade använt sig av de paramilitära dödsskvadronerna för att vinna presidentvalet 2002 och återvalet 2006. Ordóñez avsatte henne som senator och bannlyste henne från alla offentliga uppdrag under 18 år. Kongressledamoten Ivan Cepeda tillhör samma modiga skara som gått vidare och intervjuat en rad paramilitära ledare som lagt korten på bordet om vem Uribe verkligen är. Ivan är son till Manuel Cepeda, kommunistpartiets dåvarande senator och chefredaktör för partiets veckotidning. Han mördades den 9 augusti 1994 då han var på väg till senaten. Ivan är nu föremål för Justitiekanslerns nästa utredning. Huma Rights Watch protesterar och kräver att justitiekanslerns enorma maktbefogenheter ska begränsas, en uppfattning som också Colombias riksåklagare delar och vill ha utredd.

Utmanade ”Sopkartellen”

Vad Bogotas borgmästare gjorde som Ordóñez inte kunde förlåta honom var dessutom att utmana en bokstavlig ”Sopkartell” som bestod av fyra bolag, varav ett stod familjen Uribe, via hans hustru, nära. Petro ”återkommunaliserade” sophanteringen” vilket orsakade ett ramaskri, inte bara hos ägarna av dessa bolag utan hos större delen av den colombianska oligarkin.

– De fyra bolagen förfogade över en monopoliserad megahandel i en företagsallians som slöt sig samman i en strategi för att undvika att denna offentliga tjänst skulle återgå under kontroll av Bogotaregeringen. Verksamheten omfattade 2,4 biljoner pesos (drygt fem miljarder kronor)”, säger krönikören Alfredo Molano i en krönika.

Petro drog in armén av fattiga “recicladores”, sop- och lumpsamlare, fattiga människor som med häst och kärra i alla år har samlat in och återanvänt soporna i Bogota. Petro gav dem för första gången i sitt liv en anständig ställning i samhället. Men det förslog inte eftersom Sopmaffian förfogade över alla maskinfordon och gjorde allt för att stjälpa borgmästaren, bland annat samlade de in en halv miljon namn för att avsätta Petro från borgmästarposten.

Justitiekansler Ordóñez kom dock före, osäker på om en eventuell folkomröstning om borgmästarposten skulle utfalla till den politiska och ekonomiska elitens fördel om den näst viktigaste posten i Colombia, betraktad som en ”språngbräda” inför presidentposten.

Konspirationen

Enligt Uribes före detta vicepresident Francisco Santos, kusin med nuvarande president, så erbjöds denne borgmästarposten. Bakgrunden är att Santos inte fick förtroendet av Uribepartiet att ställa upp som presidentkandidat i valet i april nästa år och han blev rejält sur eftersom han trodde att han hade Uribes mandat. Som plåster på såret erbjöd Uribe honom borgmästarposten efter att justitiekansler Ordóñez, som delaktig i konspirationen, hade avsatt Petro.

Det paradoxala med justitiekanslerns beslut är att FARC-gerillan och USA:s nästa ambassadör i Bogota, Kevin Whitaker, förmodligen för första gången under den väpnade inre konfliktens 50 år är överens på en punkt i frågan om avsättandet av Petro; den kan komma att skada fredsprocessen i landet. För Justitiekanslern hävdar, exakt som Uribe, att alla gerillaledare på alla nivåer ska ställas inför rätta. Och han har med en sällan skådad besatthet rest till den Internationella Domstolen i Haag för att insistera hos dessa domare i att gerillan ska ställas inför domstolen anklagad för krigsbrott och fängslas.

Under hela förra fredagen strömmade hundratusentals colombianer från alla delar av landet till Plaza Bolivar. Själsförsvarsgrupper av Indiangardet i länet Cauca anlände till Bogota och omringade borgmästarhuset från att stormas av polis eller militär för att på så sätt verkställa Justitiekanslerns order. Avsättandet av Petro fick en politisk kontraproducerad effekt och alla talar nu om en bildandet av en gemensam bred folklig front för freden och den korrumperade eliten i landet.

Dick Emanuelsson

Exklusiv intervju med FARC-gerillans fredsförhandlare Ivan Marquez: – Colombia upplever en vår av drömmar av rättvisa

Från FARC-gerillans huvudbas Casa Verde, 1988.

TEGUCIGALPA / 2013-11-08 / Fredsförhandlingarna i Havanna mellan den colombianska regeringen Santos och FARC-gerillan registrerade förra veckan ännu ett framsteg. Den andra punkten av sex i fredsagendan som handlar om ”Politiskt deltagande”, skrevs under av parterna.

För en utomstående är innehållet i den 2:a punkten knappast några revolutionära reformer. Men för colombianen, i synnerhet för människorna på landsbygden, är överenskommelsen av stor betydelse. De är, som publicisten Horacio Duque skriver, ”reformer som demokratiserar en halvfeodal stat där lokala och regionala maktmän styr och kontrollerar samhället”.

Den första punkten i Fredsagendan behandlade frågan om jorden, en politisk vattendelare under ett sekels kamp för en jordreform. Nu går parterna vidare för att bredda och demokratisera samhällslivet genom att ge colombianerna rätt att delta och utöva inflytande på samhällsprocessen. Bara det faktum att dessa skrivningar sätts på pränt är ett erkännande av regeringen att den colombianska staten har motarbetat det demokratiska folkliga deltagandet. Och det är heller ingen överdrift eller hemlighet att den statliga terrorismen i blod har kvävt den legala politiska oppositionens alla tidigare försök att förändra Colombia.

27 år sedan sist

FARC-gerillan skrev redan den 28 maj 1984 under ett ”Eldupphöravtal” med regeringen Belisario Betancourt. I dess kölvatten bildades den breda vänsteralliansen Union Patriotica (UP). Det bröt dominansen hos tvåpartisystemets liberaler och konservativa. Bland dem som valdes till den colombianska kongressen fanns Ivan Márquez och ytterligare elva av hans kamrater. Den unge FARC-ledaren krävde, som han gör i dag i den 2:a punkten, ”säkerhetsgarantier” för att delta i den politiska kampen utan att mördas.

Men saldot efter undertecknandet av fredsavtalet 1984 avskräcker. I valen till president, kongress, senat och lokala maktcentra valdes fem senatorer, nio deputerade i underkammaren, 23 borgmästare, 14 landstingsråd och 351 kommunalråd. Efter 4-5 år hade UP förvandlats till ett skelett med uppskattningsvis tre tusen av sina bästa kadrer mördade. Nästan alla borgmästare, kommunalråd, senatorer eller parlamentsledamöter hade mördats eller tvingats i exil.

För parlamentariker som Ivan Marquez återstod bara två val; att fortsätta vara ett skottmål för en stat som vägrade acceptera politiska och ekonomiska förändringar eller rädda livet och återuppta den väpnade kampen.

Affischer  från valrörelsen med UP 1985-86.
På affischen syns fotogrtafierna av FARC-
gerillans grundare Manuel Marulanda och Jacobo
Arenas. Den skäggige med glasögon är Ivan
Marquez, som valdes till kongressen.

 

Plundrat land

Flamman fick en exklusiv intervju med Ivan Marquez och hans syn på den nya partiella överenskommelsen om det “Politiska Deltagandet”.

– Colombia, framför allt de mest fattiga och enkla, upplever en vår av drömmar av rättvisa. Folket har ockuperat och intagit vägar för att inte fortsätta bli ignorerade av regeringen. Det slutliga målet, freden, är helt avhängigt befolkningens deltagande och inte en handfull privilegierade oligarker. Dessa har lagt under sig landet, plundrat och sålt ut det till de transnationella bolagen som om det vore en loppmarknad. Människor vill vara med och bestämma och det är i det som det verkliga medborgarinflytandet handlar om.

Gerillaledaren säger till Flamman att det primära i överenskommelsen är att respekten för livet garanteras. Även om det existerar politiska motsättningar ska ingen stigmatiseras, att idéerna kan framföras utan att detta leder till att vederbörande mördas, försvinner eller fängslas.

– Det är det som händer när man (staten) agerar efter utländska doktriner (Pentagons Nationella säkerhetsdoktrin) som ser medborgaren som ”en intern fiende”. 

Ivan Marquez intervjuas av artikelförfattaren Dick Emanuelsson

Nya tillfälliga valkretsar

Tre teman slås fast i agendans 2:a punkt:

1. Rättigheter och garantier för den politiska oppositionen, och i synnerhet för de nya rörelserna som växer fram efter att avtalets sex punkter har undertecknats, att utöva dessa rättigheter.

2. Demokratiska mekanismer för ett medborgardeltagande, inklusive ett direkt deltagande på olika nivåer och på diverse områden.

3. Effektiva åtgärder för att utöva ett större deltagande i den lokala, regionala och nationella politiken för alla samhällsgrupper på lika villkor och med säkerhetsgarantier, framför allt de mest utsatta.

Avtalets andra punkt, som totalt omfattar 20 A4-sidor, handlar också om att inrätta folkliga råd, speciellt i regioner där den väpnade konflikten har orsakat stort lidande och där gerillan har ett stort folkligt inflytande. I dessa områden ska det också införas tillfälliga valkretsar som ska ge gerillan större möjligheter att kunna väljas till de olika politiska nivåerna i det colombianska samhället.

Nej till ”militära lösningar”

Ivan Marquez menar att staten inte kan fortsätta att lösa politiska och sociala konflikter med militära medel. Ett exempel på detta är den stora proteströrelsen från bönder, studenter med flera samhällsgrupper som skakade om etablissemanget under augusti-oktober och som skördade ett dussin liv bland de mobiliserade.

– Det är med den bakgrunden vi har nått de första men mycket viktiga närmanden och avtal i den 2:a punkten i fredsagendan. Och det är kanske en av de viktigaste landvinningarna, att utan dröjsmål sammankalla partier, språkrör och folkrörelser för att utarbeta riktlinjer för att äntligen ha en stadga som bas för den politiska oppositionens verksamhet.

Gerillans chefsförhandlare understryker samtidigt att det återstår fyra punkter i agendan och att det historiska motståndet från den colombianska högerns mest extrema krafter talar för att de kommer göra allt för att torpedera ett eventuellt fredsavtal med gerillan.

Dick Emanuelsson

Svensk journalist leder hungerstrejk i colombianskt fängelse. – Vi överlever i vad som är en mänsklig kyrkogård

Som Julian Assange, greps Joaquin Perez för att tänka annorlunda än makten
och sin kritik mot den statliga terrorismen i Colombia

Svensk journalist leder hungerstrejk i colombianskt fängelse

– Vi överlever i vad som är en mänsklig kyrkogård

TEGUCIGALPA / 2013-10-21 / Den svenske medborgaren Joaquin Perez är en av talesmännen i den pågående hungerstrejken i fängelset La Picota i Colombias huvudstad Bogota. Aktionen sprids till andra fängelser i Colombia.

 

– Hungerstrejken är en protest mot omänskliga och ovärdiga förhållanden. Men droppen kom när den redan lilla ransonen av måltider reducerades ytterligare. Vi överlever i vad som är en mänsklig kyrkogård, säger han när jag får kontakt med honom via telefon.

 

Joaquin Perez greps den 21 mars 2011 när han anlände till Caracas flygplats Maiquetia. Bara tre dagar senare överlämnades han till de colombianska myndigheterna i en aktion som bröt mot alla venezuelanska som internationella konventioner.

I vad som uppfattas, till och med av regeringsvänliga medier i Colombia, dömdes han i oktober 2012 till åtta års fängelse för påstått medlemskap i den colombianska FARC-gerillan. Och det trots att Perez är svensk medborgare sedan år 2000 efter att han fått permanent uppehållstillstånd 1994 då han anlände till Sverige. Sedan 1994 har han inte satt sin fot i Colombia på grund av mordhoten.

Uribes hot och hat mot ANNCOL

Åklagarämbetet försökte även att leda i bevis att internetbaserade ANNCOL, Nyhetsbyrån Nya Nicaragua, för vilken Perez är chef, är en nyhetsbyrå i FARC-gerillans tjänst. Men åklagaren misslyckades med aktionen mot ANNCOL.

Den förre presidenten Alvaro Uribe svor i december 2007 offentligt att han skulle jaga ANNCOL:s medarbetare och spärra in dem i fängelset för nyhetsbyråns kritiska granskning av Uribes förbindelser med Medellinkartellen. USA:s Försvarsministerium rapporterade i en hemlig promemoria i mars 1991 att ministeriet betraktade Uribe som ”Nr. 82” på listan av personer som arbetade för Medellinkartellen och kanrkbaronen Pablo Escobar.

Uribe rasade mot ANNCOL för dess journalistiska bevakning. I dag är Uribe allt mer trängd och allt fler av de paramilitära ledarna pekar i dag ut honom som den verklige ”Gudfadern” i Colombia.

5 000 av hans kamrater mördades

I Colombia var han kommunalråd och vald för vänsteralliansen Union Patriotica (UP) i staden Corinto. (UP) var en bred rörelse som när den bildades efter fredsavtalet 1984, utsattes för ett ”smutsigt krig” som i praktiken förvandlade det tredje största partiet i Colombia till ett skelett.

 

Mer än 5.000 av dess främsta medlemmar som borgmästare, senatorer, parlamentsledamöter eller kommunalråd mördades av en statlig terrorism som använde sig av paramilitära dödsskvadroner för att eliminera ett politiskt regeringsalternativ i slutet av 1980-talet.

Det var för att undgås att mördas av en sådan som Joaquin Perez anlände till Sverige på grund av de ständiga mordhoten och kidnappningen av hans dåvarande fru. Hans överklagan av domen kommer snart upp till behandling och Perez och hans advokat säger att utsikterna är goda till att han släpps på fri fot.

I fängelset har han, som en naturlig folkledare han är, vunnit aktning och respekt hos fångarna. Och det är ingen tillfällighet att han blivit något av en talesman eller språkrör för den pågående och tidigare hungerstrejker bland fångarna.

 

”Griskött som luktar grisurin”

– INPEC, Colombias kriminalvårdsmyndighet, bytte ut det företag som tidigare hade levererat måltiderna till landets 254 fängelser med 118.000 fångar, det vill säga en lukrativ affär. Förhandlingarna gick blixtsnabbt, på sex timmar. Men vad betydde det för fångarna? Jo, mindre ris, potatis, kött och kyckling. Visserligen är det få fångar som äter det vedervärdiga köttet som är som en stövelsula. Eller griskött som luktar grisurin. Staten vill döda på flera sätt och nu försöker de döda oss genom att svälta ut oss, säger Joaquin Perez med vrede i rösten.

Det är inte bara maten som fångarna har utlyst hungerstrejken emot. Perez säger att avdelningen ERON i La Picota-fängelset, där de politiska fångarna, gerillasoldater och andra som myndigheterna betraktar som ”risker”, är ett relativt nybyggt fängelse som har byggts enligt USA-modellen.

– Men här råder ren kaos. Inget fungerar. I Bogota finns det stora reserver av sötvatten men i La Picota har vi bara vatten på morgonen, lunch- och middagstid. Resten av dagen är vattnet avstängt.

Sjuk och behöver opereras

Joaquin Perez är sjuk och behov av två skyndsamma operationer. Han är egentligen ett typiskt fall där myndigheterna sakta men säkert har livet av en fånge. Sedan två år är han behov av att opereras. Svenska ambassaden gör inget. Bara några pliktskyldiga besök.

– Jag behöver två operationer. De första har att göra med kardiovaskulära problem i den nedre delen av buken. Den andra har att göra med ett ljumskbråck, som växer ner mot botten. Men jag är bara ett fall bland tusentals fångar som är utestängda från den konstitutionella rätten till sjukvård.

Han nämner att INPEC, bestämde sig för att ta bort den särskilda maten för fångar som lider av sjukdomar som diabetes, hypoglykemi, urinsyra, hyperlipidemi, triglycerider, magsår, irriterande tjocktarm, lågt eller högt blodtryck, magkatarr. Dessa riskerar att förlora sina liv.

Fångar avlider

– För två veckor sedan avled av en infarkt en av de sjuka fångarna i vår avdelning vid namn Fandiño. För två dagar sedan avled en annan fånge på grund av bristen av läkare och sjukvård. Vad vi befinner oss i är en mänsklig sopstation!

Den colombianska Staten destinerar varje dag 21.000 pesos för fångarnas mat; frukost, lunch och middag. Det är lika med 11 dollar eller 70 svenska kronor.

Dick Emanuelsson

Not:

[1] Uribe taca a Anncol. http://www.dailymotion.com/video/x3qx90_uribe-ataca-a-anncol_news

Colombia: Den blodiga kampen för rätten till jord. Catatumbo kämpar för det Autonoma Bondereservatet

"19 augusti, för en folkregering av arbetare och bönder. LEVE BONDESTREJKEN"

Under 53 dagar blockerade 20.000 colombianska bönder i nordöstra Colombia de viktigaste vägarna och skakade om centralregeringen i Bogota. Den utgjorde den största folkliga mobiliseringen under de senaste tio åren i Colombia.

Blockaden som koncentrerades på tre strategiska punkter, lamslog nästan hela länet Norte de Santander som gränsar till Venezuela i nordöst. Kravet är en jordreform där de 20.000 bönderna ska kunna organisera sina liv i ett autonomt Bondereservat. FARC-gerillan, som parallellt driver fredsförhandlingar med regeringen Santos i Havanna, ställde just detta krav efter att en nationell konferens, med deltagande av universitet, bondeorganisationer och folkrörelser som behandlade jordfrågan i december förra året, pekade på att de autonoma bondereservaten kan utgöra en viktig milstolpe för en varaktig fred i Colombia.

Orsaken till kriget

Den väpnade konflikten inleddes i maj 1964, det vill säga för nästan 50 är sedan. Då attackerades 48 män och kvinnor i det lilla bondesamhället Marquetalia av 17.000 infanterisoldater och flyg under överinseende av Pentagons män i Bogota. ”Plan Lasso” inleddes. Böndernas svar och försvar blev bildandet av FARC, Colombias väpnade revolutionära styrkor och leddes av den man som skulle bli den legendariske FARC-ledaren Manuel Marulanda, alias ´Tirofijo´, den pricksäkre.

Statens svar på böndernas krav på jord har alltid varit våldsamt. Men hoppet och möjligheten till fred ligger i att bönderna ges rätt till jord.

Exemplet från de 53 dagarnas kamp i Catatumbo sprids nu som ringar över vattnet i hela Colombia. Den 19 augusti utbryter en nationell bondeprotest över hela landet. I 54 andra regioner i Colombia ställer hundratusentals bönder samma krav som i Catatumbo, rätt till ett Autonomt Bondereservat. Den rätten finns också finns inskriven i den colombianska grundlagen. Den 1:a punkten i Fredsagendan mellan parterna i Havanna, handlar om jordfrågan. FARC och Santos kom överens om att Bondereservaten är en möjlighet till att fördela jorden.

Kvinnorna i spetsen

Bondekvinnor och ungdomar har under de 53 dagarnas kamp vuxit fram som litterära folkledare. Kvinnorna, som inte bara lever i ett allmänt machosamhälle som det colombianska, och än värre bland bönderna, har erövrat ett utrymme som tidigare var helt avsett för männen.

– Kvinnornas uppgift och insatser har varit av helt avgörande betydelse för den delseger vi har uppnått. De har lett massmöten och konferenser med tusentals bönder närvarande. De har representerat vår massrörelse inför pressen. Och detta vid sidan av sina traditionella organisatoriska uppgifter som att ansvara för transporter, livsmedel och sjukvård bland de 20.000 kamraterna. Tack vare kvinnorna har ALLA stått pall under de 53 dagar av konfrontation med armén och polisen.

Det säger César Jerez, språkrör och ledare för bönderna i Catatumbo.

César Jerez

Droner avlyssnade

Fyra bönder sköts ihjäl och ett hundratal skottskadades av arméns utplacerade krypskyttar som besköt de obeväpnade bönderna med AK-gevär, berättar Cesar.

– De satte inte bara in stridsflög som flög provocerande över oss utan även droner som avlyssnade alla slags kommunikationer från kamraterna. Det var en psykologisk krigföring som aldrig tidigare hade förekommit i Colombia. Men trots det vann vi den allmänna opinionen, tack vare medier som Telesur eller alternativa medier som Prensa Rural. De sociala nätverken fungerade som blixtsnabba kommandocentraler som mobiliserade solidaritet från hela Colombia, Latinamerika och stora delar av världen.

Kol och olja

När Flamman talar med Jerez har bönderna rensat bort alla vägblockader som varken armén eller den militariserade ESMAD-polisen lyckades att avlägsna. I tisdags inleddes förhandlingarna i Bogota kring böndernas 10-punktsprogram.

I Catatumbo finns det enorma reserver av kol och olja. Det är en avgörande orsak till varför Santosregeringen har vägrat att acceptera bildandet av ett Bondereservat. Ett planerat projekt för en kolgruva i dagbrott skulle förinta 71.000 hektar av regnskog, bördig mark och fördriva bönder och indianer. Över åtta (8) miljoner ton kol skulle grävas upp per år, enligt planen.

– Den colombianska eliten slår bakut mot Bondereservatet. För här sammanstrålar intressena hos olja, kol och matoljeproducenterna. Därför anlände paramilitären 1999 och massakrerade bönder, indianer och vänstern. Det är därför du kan se många av dessa ungdomar gå i spetsen för blockaden och protesterna eftersom det var tiotusentals barn som blev föräldralösa när paramilitären slaktade deras pappor för några år sedan, säger Cesar.

Paramilitärens kremeringsugnar

Det var också här som paramilitärerna byggde ugnar i bästa Nazistil där hundratals folkledare ut civilbefolkningen bokstavligen försvann i aska för att dölja spåren av den colombianska statens smutsiga krig. I Catatumboregionen fördrevs 100.000 människor, cirka 12.000 mördades och 600 är ”försvunna”.

– Det var Staten som skapade oss, det Paramilitära Monstret, sa Salvatore Mancuso, paramilitärernas ledare i en efterklok tanke i förhören mot honom.

Han ledde de paramilitära styrkorna i Catatumbo 1999 i allians med armén. Hans vittnesmål är obekväma för generaler och höga politiker. Det var makteliten som inte bara skapade paramilitären utan använde sig av dödsskvadronerna för att fördriva bönder och fysiskt likvidera all politisk opposition, allt för att behålla sina maktpositioner och exploatera naturresurserna, många gånger i allians med multinationella bolag som Dole eller Chiquita.

Utbildad i Sovjetunionen

När Flamman talar med Cesar Jerez håller han på och packar sin ryggsäck och förbereder sig för förhandlingarna med regeringen några dagar senare i huvudstaden Bogota. Han är född i en bondefamilj i den oerhört vackra Cimitarradalen i centrala Colombia där han också är ordförande för Bondereservatet.

Men hans högre studier avverkade han i den förra sovjetrepubliken Asjebardjan och utexaminerades som industrigeolog med olja och gas som experttema.

– Regeringens rådgivare och förhandlare mot bönderna har till största delen också sina studier från utlandet, men knappast från det forna Sovjetunionen. I stället är det främst Harvard eller Oxford. Så varför skulle inte bönderna också ha sina rådgivare med högre studier. Och jag tror knappast att de bryr sig att mina titlar inte är från Harvard, menar Cesar och skrattar.

Dick Emanuelsson

“Bönderna är de exkluderades Upprorsröst”

Heberto Diaz är ordförande för den största bondeorganisationen i Colombia, Fensuagro.

Miljoner colombianer i öppen strid mot nyliberalismen

TEGUCIGALPA / Jordlösa och småbönder, sjukvårdspersonal och lastbilschaufförer, risodlare och studenter och till och med dagmammor för ensamstående fattiga kvinnor har under snart tre veckor skakat om Colombia.

Det började som en planerad massaktion av Colombias åtta miljoner bönder. Men den förvandlades snart till en landsomfattande blockad av vägar och städer som omfattade och omfattar i stort alla folkliga samhällsgrupper. Även småföretagare som drabbats av konsekvenserna av frihandelsavtalet med USA har anslutit sig för att ställa också sina krav mot regeringen Juan Manuel Santos. Regeringen upplever den värsta krisen någonsin.

Den 30 augusti var över 2,3 miljoner colombianer ute på gator, torg och landsvägar i de 32 länen. Santos förlorade kontrollen och gjorde som alla hans tidigare föregångare, han kallade in 50.000 militärer, en tiondel av Colombias väpnade och polisiära styrkor. Huvudstaden Bogota intogs av nära 10.000 militärer och tusentals antiupprorspoliser. Ett dussintal har dödats och ett par hundra har skadats eller sårats av skottlossning från de uniformerade. Närmare 1.000 colombianer har fängslats under massaktionerna.

Heberto Diaz är ordförande för den största bondeorganisationen i Colombia, Fensuagro.

– Bönderna är de exkluderades Upprorsröst. Vi har återvänt till den politiska estraden och går inte att negligeras, säger han på telefon till Flamman.

Rätten att framföra sina krav i Colombia har alltid varit förenat med stora risker. Heberto Diaz har begravt över 1.100 av Fensuagros medlemmar men han säger att det finns ingen återvändo för miljoner fattiga, främst på landsbygden, har inget att förlora.

62,3 % av jorden kontrolleras av 1%

Vilka är då böndernas krav mot regeringen?

– Vi kräver att regeringen sätter in alla slags åtgärder för att lindra krisen på landsbygden i form av lagar, prissättning av våra produkter, sänkning av bensinpriserna.

– Den andra punkten handlar om jordegendom. I Colombia är 500.000 bondefamiljer utan jord eller har mindre än tre hektar. En (1) procent av egendomsägarna på landsbygden kontrollerar 62,3 % av den bästa fertila jorden. Totalt handlar det om femtio miljoner hektar som är i händerna på mäktiga landägare. I Colombia tillåts inte en jordreform. Vi kräver därför att tillgången till jord demokratiseras. Vi är inte motståndare till att det existerar agroindustriella komplex som förfogar över jord. Men dessa kan inte stå över böndernas rätt till att bruka jorden.

Fredsförhandlingarna i Havanna

Samtidigt som den största massaktionen sedan generalstrejken 1977 pågår, för regeringen förhandlingar med FARC-gerillan i Havanna. Den första punkten av sex handlar just om jordfrågan. I december 2012, som ett resultat av förhandlingarna genomfördes i Bogota en nationell konferens om jorden.

– Hundratals organisationer från landsbygden och städerna deltog och över 800 förslag sammanfattades och överlämnades till regeringen och FARC. Gerillans förhandlare kondenserade dessa förslag i ett ”100-punkters program för landsbygden”. Inte någon tidigare regering har tagit våra krav på allvar. Men konferensen i december och den nuvarande massaktionen över hela Colombia, har visat att vi måste få möjlighet att framföra våra krav och tas på allvar.

Dick Emanuelsson

Gerillaledaren Manuel Marulandas änka: “FARC är för alltid min familj”

Sandra Ramírez, när hon anslöt sig till FARC-gerillan 1982, och nu i Havanna i fredssamtal.

Gerillaledaren Manuel Marulandas änka:

“FARC är för alltid min familj”

Fyrtio procent av gerillasoldaterna i FARC är kvinnor. Armésoldaterna säger öppenhjärtigt att de fruktar kvinnorna mer än männen i gerillan. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson beskriver i två reportage för Proletären Kvinnan i gerillan.

Sandra Ramirez har stridit i snart 30 år och under majoriteten av dessa år som den legendariske gerillaledaren Manuel Marulandas livskamrat. Med henne samtalade jag en eftermiddag i Havanna i en exklusiv intervju för det är gånger som journalister har haft möjligheten att intervjua henne.

Hennes mörka ögon iakttog mig minutiöst den där dagen i slutet av mars 1988 då jag anlände till gerillans centrala bas, en tre dagar resa på häst från Bogotas utkanter. Nästan 25 år senare träffas vi igen i Havanna och jag tycker att hon inte har åldrats nämnvärt, trots kriget och förlusten av Manuel Marulanda, FARC-gerillans legendariske befälhavare och Sandras livskamrat.

Det blir omfamningar och personliga och politiska tillbakablickar.

– Vi var en fattig bondefamilj. Vi odlade kaffe, kakao, sockerrör och vi hade några kor för den egna överlevnaden. När jag fyllde 17 år bestämde jag mig för att ansluta mig till gerillan, att söka nya horisonter. Jag lämnade mina 14 syskon bakom mig i Santander del Sur, i centrala Colombia, för att delta i kampen för det Nya Colombia.

Krigspsykos hos USA:s krigsveteraner

Tusentals krigsveteraner i USA tar varje år livet av sig på grund av krigspsykos och andra faktorer från USA:s imperialistiska krig världen över. Men Sandra och hennes kamrater som har stridit i åratals mot den mest erfarna militärapparaten i Latinamerika menar att “har du den inre starka övertygelsen om att till och med livet är insatsen som vi måste betala för att slå tillbaka förtrycket och krigets krafter och bygga det Nya Colombia, ja då är du beredd att göra det”.

 

Gerillasoldater på marsch mot nya uppgifter. Fyrtio procent av FARC-gerillans kader utgörs av kvinnor.

Där, 1988, i den östra delen av Anderna, bara 20 minuter med helikopter från Bogota, förundrades jag över det stora antalet gerillakvinnor. Mellan 35-40 procent var och är kvinnor i FARC. Tio år senare, längst ner i södra Colombia blev jag också medveten om den fysiska styrkan de representerar. Stridshelikoptrar hade flugit över lägret och befälhavaren för den 48:e fronten beslöt då att flytta lägret fem kilometer längre in i djungeln för att undvika eventuella bombningar. Som arbetsmyror började gerillasoldaterna att förflytta alla sina inventarier. Jag hade en “caleta”, min säng som bestod av tre sju tums breda bräder som var och en vägde rejält. Fem kilometer i 30 graders värme och en luftfuktighet som uppgick till 99 %. Efter en kilometer på djungelstigar blev jag omkörd av ´La Chinita´, Marcela, en 18-årig gerillatjej som på axeln bar på mina två (Sic!) sista bräder. . . .

Och trots trettio år i berg och djungler och ett krig som intensifierats allt mer under de senaste tjugo åren, stod Sandra där i Havanna och bar log stort, till synes omärkt av krigspsykoser.

“Sexslavar” och psykologisk krigföring

Hennes deltagande i gerillans fredsdelegation uppmärksammades stort av den colombianska pressen men hon vägrade att ge intervjuer med undantag för denne skrivare samt en kvinnlig kollega från IPS.

* Pressen i Colombia har redan kört igång maskineriet för att misskreditera FARC och ytterst kvinnorna i gerillan genom att damma av den gamla anklagelsen om att gerillakvinnorna är “sexslavar till gerillabefälen”.

– Under mina trettio år i FARC har jag aldrig konfronterats med någon som helst substans i dessa anklagelser. Det är en lögn som upprepas lika vanligt som den kapitaliska krisens cykel, att vi skulle tvingas att samleva med någon mot vår vilja. Nej, kvinnan i FARC är fri att själv bestämma med vem den vill leva och dela sin fritid med, fri att säga sitt hjärtas mening. Hon är fri, så fri till skillnad mot kvinnan i det andra Colombia som av historisk tradition underordnar sig, till och med i lagen, sin man. Kvinnan i gerillan är fri att, när förhållandet inte fungerar, separera om hon eller han vill.

Sandras med sin livskamrat, den legendariske grundaren av FARC, Manuel Marulanda.

Inga förmåner

Sandras förhållande var inte med vem som helst utan Manuel Marulanda. Han var grundaren av FARC och den gerillaledare som den colombianska oligarkin under nära femtio år jagade och försökte att döda. Men Marulanda dog i en hjärtattack den 26 mars 2008. Då hade han, Sandra och närmare 2.000  gerillasoldater, som utgjorde Marulandas säkerhetstrupper, stridit under flera månader mot cirka 10.000 soldater ur arméns specialstyrkor som med understöd av bombflyg och armador av Black&Hawkhelikoptrar inte lyckades med sin besatta uppgift att döda FARC-gerillans grundare. Hans kropp vilar någonstans i bergen eller Colombias djungel och fler än en general och president kommer att läggas i graven och förbanna den man som de jagade i ett helt liv. Bilden på en sörjande och gråtande Sandra, som stod över kistan, publicerades över hela världen efter att FARC:s tidning Resistencia, publicerade den.

– Mitt förhållande till Manuel innebar inga som helst förmåner. Tvärtom ligger det ett ännu större ansvar att vara ett revolutionärt exempel inför de andra kamraterna. Men jag vill understryka att mitt kollektiva ansvar att fylla de dagliga uppgifterna alltid utförs tillsammans med de övriga kamraterna, trots mediernas fantasiskrivningar och psykologiska krigföring för att svärta ned gerillan.

“En solidarisk familj”

Även om Sandra lämnade sina föräldrar och 13 syskon bakom sig 1982, så fann hon en ny familj.

– Här får du en ny stor och solidarisk familj som vägleder dig i livet. Gerillasoldaten vet att han kan stupa i kampen och vi är inte okänsliga inför döden, tvärtom. Vi sörjer varje kamrat som faller och han glöms inte, i kampen hyllar vi honom med att slåss än mer för freden, för segern mot en fiende som deklarerat krig mot sitt eget folk.

– Din familj i FARC är i alla ögonblick alert för att du inte är ensam när du är sjuk, kamraterna vakar över dig, tvättar dina kläder och förser dig med mat. Om han stupar ersätts han alltid med en annan kamrat. Denna kollektiva solidaritet är den som förenar oss och gör oss moraliskt och psykiskt starka när fienden attackerar oss. Mediernas antikommunistiska soppa är vad den är, krigspsykologi i Göbels anda för att isolera oss från massorna. 

Fredssamtalen och kvinnan

* Nu befinner vi oss i Havanna som är platsen för fredssamtalen mellan regeringen Santos och FARC. Vilka förhoppningar hyser du och hur kan en verklig fred förändra den eländiga situationen för den förkrossande majoriteten av Colombias kvinnor?

Vilken framtid har Carmen Alicia Florián med sina 10 barn
i Usme, södra Bogota där miljoner lever i extrem fattigdom.

– Kapitalismen förvandlade den colombianska kvinnan till ett objekt för att exploateras på en rad områden. Men hennes befrielse är inte isolerad från folkets kamp för sin befrielse. Tvärtom, den är en nödvändighet för att också kvinnan ska kunna befrias.

– I dag förvandlas kvinnorna i mitt land till kroppar utan själ, hjärta eller hjärna. Dessa dokusåpor som nu dessutom kombineras med en kommersiell inriktning och förhärligande av knarkkartellerna är i dag en kommersiell exportprodukt. Samtidigt påstår sig staten bekämpa knarkkartellerna. Nu är det i stället dokusproducenterna som inhåvar miljoner dollar på att saluföra denna sjuka kultur som är en spegelbild av det samhälle som kapitalismen skapade i Colombia.

Kvinnor som kämpar

– I det Nya Colombia som FARC slåss för ska kvinnan ha samma plats som mannen för att bestämma, delta och vara aktiv i samhällslivets alla områden. Och det finns en rad exempel på hjältemodiga kvinnor som kan vara exempel, som till exempel “Kvinnorna från Soacha” (kommun i södra Bogota). De tog upp kampen mot den statliga terrorismen som grep, kidnappade och mördade deras söner som senare presenterades som “gerillasoldater stupade i strid med armén”. Generalerna ville uppvisa konkreta resultat i kampen mot gerillan, krav som Alvaro Uribe, Medellinkartellens och paramilitärernas representant, krävde. Rapporterna från olika internationella och nationella människorättsorganisationer talar om tusentals unga colombianer som kidnappades av armépatruller och som avrättades som om de vore djur. I regionen Macarena upptäcktes Latinamerikas största massgrav med över 2000 offer för armén.

– Därför uppmanar vi från Havanna alla colombianska kvinnor att delta i utarbetandet av ett verkligt demokratiskt fredsavtal som lägger basen och de första stenarna i folkets befrielse. Utan kvinnornas deltagande är den striden svår att vinna.

* Om freden uppnås, vad är ditt mål och vad vill du göra i det civila samhället?

Hon ser för första gången lite nervös ut, för frågan har av logiska skäl varit något främmande under hennes senaste 30 år. Men finner sig snabbt.

– FARC är för alltid min familj och i FARC har jag funnit en familj som har stött mig i alla svåra ögonblick som jag har upplevt. Mitt liv är med FARC, att vara här bland kamraterna. Och om ordern ges att “Sandra har följande uppgift”; så kommer jag uppfylla den som jag har gjort under mina trettio år i gerillan. Mitt liv är FARC.

Video, intervju med Sandra Ramirez:

http://youtu.be/uNhApeITOVE

I nästa nummer:

“Från Holland till Colombias djungel”.

Den förre detta holländska lärarinnan Tania Nijmeijer anslöt sig till FARC-gerillan 2002 och blev ´Alexandra Nariño´. I Havanna fyller hon en viktig roll både i fredsförhandlingarna som i kontakt med den internationella pressen. State Departement har krävt henne utlämnad för att ha deltagit i nerskjutandet av ett Cessnaplan som transporterade tre CIA-agenter i oktober 2003.

Från Holland till Colombias djungel

´Alexandra Nariño´ den holländska internationalisten som bytte ett bekvämt liv till den väpnade kampen i Colombia

I det andra reportaget om den colombianska kvinnan i gerillan, har Latinamerikareportern Dick Emanuelsson intervjuat ´Alexandra Nariño´. I Holland döptes hon för 35 år sedan till Tania Nijmeijer men bytte 2002 både det namn, det bekväma livet i Gröningen mot Colombias djungel. En internationalist likt våra Spanienkämpar under andra hälften på 1930-talet.

COLOMBIA DJUNGEL / HAVANNA / – Vad är det här, Santrich!? sa jag indignerat medan Mirian, min fotograf och hustru gapskrattade över sprattet. Ty tre gånger korsade vi samma flod när det hade räckt med en gång. Och tre gånger tog jag av mig brallorna och stövlarna för att undvika att blöta ner dem med vattennivån kring naveln.

Och där stod han, den man som av militären betraktas som ideolog och fruktad gerillakommendant men som är en riktig spjuver, alltid glad och full av spratt, en vän av naturmedicin, allt annat än den skräckbild de colombianska medierna målar upp av den 46-årige mannen. Han bara log, från det ena örat till det andra. I den ena handen hade han gerillakvinnan Tanias hand och i den andra en vacker täljd promenadkäpp som är hans stöd på djungelstigarna.           

För Jesus Santrich är blind efter att ha drabbats av glukoma för ett par år sedan. Trots det hade vi svårt att hänga med honom under de 5-6 timmar som vi korsade floder och berg i djungeln för att bege oss till det som är en av många gerillafronter i norra Colombia. Han parerade varje sten eller gren som en professionell fotbollspelare för hans fötter verkar vara bokstavliga sensorer.

På eftermiddagen, i en underbar natur med papegojor, en porlande bäck och regnskogens susande trädkronor, satte vi oss ner för att diskutera perspektivet för freden i Colombia. Runtomkring oss anlände och lämnade gerillasoldater lägret för att avrapportera eller få nya uppgifter. Bland dem en blåögd tunn kvinna som först tittade på mig med lite misstänksamhet men som i nästa ögonblick bröt ut i ett leende och välkomnande när hon kände igen oss. Tre månader senare, andra veckan i november, stötte vi på varandra igen, i Havanna och det som var en “statshemlighet” då för tre månader sedan blev offentligt i början av oktober.

Jesus Santrich, medlem av FARC-gerillans Centrala högsta ledning intervjuas av den svenska
Latinamerikareportern Dick Emanuelsson i djungeln i norra Colombia.

I OSLO INVIGDES den 18 oktober 2012 den colombianska fredsprocessen. Norge, Kuba, Chile och Venezuela står som “garanter”. Förhoppningarna i Colombia på att denna gång hitta lösningar för freden den är enorma. En av mina frågor till Santrich den där eftermiddagen i djungeln var om han trodde att president Juan Manuel Santos var seriöst intresserad av en verklig fredsprocess med FARC? Enligt den kvinnliga senatorn Piedad Cordoba är “Santos tusen gånger farligare än Uribe”. Men nu sitter de där i Cubas huvudstad Havanna, Santos´ förhandlare och diskuterar med Santrich och en delegation på nära 50 medlemmar från FARC-gerillan om villkoren för en fred med social rättvisa, ett slut på 49 års intern väpnad konflikt.

– Visst skulle jag vilja resa till Holland och åka runt på universiteten och berätta om mina tio år i FARC-gerillan. Men min plats just nu är här hos kamraterna, säger ´Alexandra Nariño´, som är hennes namn i gerillan. I Holland döptes hon för 35 år sedan till Tania Nijmeijer.  

´Alexandra Nariño´ i Havanna.

Om henne har det skrivits böcker och reportage, den förkrossande majoriteten negativa utan att ens ha träffat och än mindre ha intervjuat henne. Hon säger att gerillan öppnade hennes ögon och gjorde att hon kunder förstå “klasskampen i dess historiska sammanhang”.

– Jag hade en eurocentristisk mentalitet och utgick alltid från den europeiska socialdemokratin. Nu har jag en helt annan uppfattning. Och trots att det finns röster som påstår att jag har blivit hjärntvättad, hävdar jag att jag har haft ett privilegium att få nya vyer på hur vi ser på världen, framför allt att utgå från situationen där misären dominerar, behoven från folk som står ut med hungern, brist på bostäder. Och jag har i dag politiska verktyg till min hjälp som gav mig svar på tusen frågor som cirkulerade i mitt huvud. Jag lärde mig att arbeta i ett kollektiv. Förut trodde jag att det bästa resultatet åstadkoms individuellt. Nu begriper jag att det finns inget bättre än att arbeta kollektivt. Jag lärde mig att dela med mig, även under situationer av brist, något som  jag inte gillade. Nu, när jag får någonting, börjar jag fundera på “vem behöver, vem kan jag glädja med en liten detalj (present)”?

ATT HON HAMNADE mitt i den längsta väpnade konflikten i Latinamerika var nästan en slump. Hennes lärarutbildning på lärarhögskolan i Holland krävde att hon skulle göra social praktik under ett år och hon bestämde sig för att göra den i Colombia. Där konfronterades hon med det tredje värsta klassamhället i världen, bara Kongo och Haiti är värre. En av lärarna tillhörde den underjordiska gerillamilisen och det var på den vägen som hon ett år senare anslöt sig till FARC:s urbana struktur i Bogota. Det är ett riskfyllt uppdrag som när som helst kan sluta i en arrestering av den militära underrättelsetjänstens agenter som finns över allt i det colombianska samhället.

– Efter ett år i milisen förflyttades jag till Bloque Oriental de las FARC-EP, det Östra Gerillablocket under befäl av “El Mono”, Jorge Briceño. Visst var det tufft och hårt. Jag hade växt upp i en harmonisk akademisk miljö i Holland och livet i djungeln var en enorm kontrast. Efter att fredsprocessen bröt samman i februari 2002, och när Uribe tog över i augusti 2002, intensifierades kriget dramatiskt, säger Tania och kisar mot solen i den vackra parken där gerilladelegationen är härbärgerade av den kubanska regeringen.

Gerillakvinnan Jenny på plats i skyttegraven och siktar
mot Black&Hawkhelikoptrarna, inköpta från USA.

EN NATT 2007 VÄCKTES HON AV BOMBER och kulspruteeld från Black- Hawkhelikoptrar. Flera kommandogrupper ur den colombianska arméns specialtrupper hade landsatts från Black Hawkhelikoptrarna och det var nära att Alexandra hade mist livet i striderna som följde. Det skulle dröja fem år, den 22 september 2010, då hon återigen var nära att förlora livet.

– Jag befann mig då i det centrala lägret för det Östra Gerillablocket. Under 48 timmar utsattes vi för de värsta bombningsarna under de 48 åren av befrielsekamp.

En infiltratör hade lyckats att placera ett chips hos en av gerillasoldaterna som hade återvänt från en närliggande stad. Och chipset var den exakta orienteringen för bombflyget. Ett av offren var ´El Mono´, Jorge Briceño som beordrade utrymning av lägret. Två gerillakvinnor kastade sig över honom för att med sina kroppar skydda gerillaledaren. Men bomberna dödade de tre. När kommandosloldaterna landsattes möttes de av gerillatrupperna som hade omgrupperat sig. Ett par månader senare erkände den armégeneral som hade befälet att han förlorade ett hundratal män i striderna och att de gjorde en taktisk reträtt när de såg att gerillan närmade sig allt mer.

UNDER FÖRHANDLINGARNA i Havanna mellan FARC och regeringen har den första punkten, frågan om jorden, varit och är den viktigaste politiska punkten, understryker Alexandra.

– Vi anser att frågan om jorden är central för att uppnå freden i Colombia. Jorden har ackumulerats i ett fåtal händer. Till exempel; 1,15 procent av befolkningen med jordegendomar förfogar över 52 procent av jorden. Koncentrationen av jorden i få händer, med hjälp av paramilitären, har orsakat att sex miljoner hektar har förlorat sina riktigare ägare. De som tar över jorden är stora transnationella företag som opererar inom gruv-, olja eller kolnäringen. Vi anser att investeringarna måste ses över och kontrolleras med restriktiva lagar och regler.

Konsekvenserna, säger Alexandra, betalar civilbefolkningen som står utan en allmän sjukvård, hus som är fallfärdiga eller vägar som oftast inte kan användas när bönderna ska transportera sina produkter till staden.

HON SÄGER ATT DET i huvudsak är dessa drabbade personer som ansluter sig till gerillan. Därför har kriget pågått i närmare ett halvt sekel eftersom orsakerna till kriget, som koncentrationen av jorden, inte har fått sin lösning utan i stället förvärrats.

– Vår kontakt med civilbefolkningen i byarna är intim på grund av att deras söner eller döttrar oftast är gerillasoldater. Jag har deltagit i byggandet av broar tillsammans med befolkningen, eller liknande projekt, alltid i samklang och i allians med befolkningen. En gång befann vi oss i en “finca”, ett litet hus och höll på att koka två stora kastruller med soppa. Plötsligt utsattes vi för ett överfall av armén och vi blev tvungna att dra oss tillbaka, utan maten. Vid 21-tiden anlände vi till ett ställe, trötta och hungriga. Vi gick till sängs med tomma magar och var övertygade om att vi inte skulle äta något innan förrän nästa morgon.

– Vid 22.30 väcktes vi av ägarna till det förra huset där vi hade stått och lagat soppa när armén hade överfallit oss. De hade lastat kastrullerna på mulåsnorna och transporterat dem dit vi befann oss. De var stolta över att de och inte armén hade hittat oss. Det är den sortens berättelser som befolkningen berättar med glädje som visar hur djupt gerillans stöd är bland bönderna.

ALEXANDRA HAR UTSATTS för alla slags lockelser och erbjudanden för att överlämna sig till den colombianska och holländska staten. När dessa har insett att den 32-åriga lärarkandidaten har svurit eden om att tjäna Colombias folk med geväret i hand framför ett bekvämt liv i Gröningen, har tonen blivit en annan. State Departement kräver henne utlämnad, anklagad för att ha deltagit i nerskjutandet ett Cessnaplan som transporterade tre CIA-agenter i februari 2003.

– Jag bryr mig inte särskilt för min familj är FARC, mina bröder och systrar. Valet jag gjorde 2002 är ett val för livet.

Intervjun med ´Alexandra Nariño´, Tania Nijmeijer i video:
http://youtu.be/P58SKI5dBYA