<5883 tecken>
TEGUCIGALPA / 080512 / Inte bara Chiquita utan även Dole och Del Monte, två av världens mest framträdande fruktbolag, betalade pliktenligt sina månadskvoter för ”beskydd av anställda” till de blodbesudlade paramilitärerna i norra Colombia.
Det hävdade Salvatore Mancuso, den högste ledaren för den paramilitära gruppen AUC när han intervjuades i söndags i den amerikanska TV-kanalen CBS. Intervjun gjordes i programmet ”60 Minuter” i samband med att dokumentärfilmen The Price Of Bananas, av filmaren Steve Kroft presenterades.
Mancuso berättade att bananbolagen som opererade i Urabá och Cienagaregionerna vid Karibiska havet betalade en procent på varje exporterad bananlåda till AUC.
– Vi fungerade som en stat (i Urabá och Cienaga). Vi gav beskydd vilket möjliggjorde investeringar som i sin tur gav oss finansiella förtjänster, sa den paramilitäre ledaren. Han anklagas av de anhöriga till de tiotusentals offren för paramilitära blodbad och massakrer för att personligen vara ansvarig för nästan 8.000 mord i två län i Colombia.
Kunde söka skydd hos polisen eller armén
På Steve Krofts och journalisternas fråga om AUC utövade ett tryck med hot, utpressning och liknande på bananbolagen för att betala denna “skyddsavgift”, vilket Chiquitaledningen har hävdat, förnekade Mancuso detta.
– Sanningen är att vi aldrig funderade på vad som skulle hända om de inte betalade. För de (företagen) betalade utan problem, försäkrade Mancuso.
På följdfrågan om bolagen hade möjlighet att avstå från att betala besvarade Mancuso detta jakande.
– De kunde gå till polisen eller armén för att söka skydd mot gerillan. Men de väpnade styrkorna kunde knappt skydda sig själva vid den tidpunkten.
I dokumentärfilmen om USA-bolagens operationer i Colombia intervjuades även Chiquitas styrelseordförande Fernando Aguirre. Denne påstod att hans företag inte hade något alternativ och försvarade de 1,7 miljoner dollar som det multinationella företaget betalade till de paramilitärer som av facket i Colombia anklagas för att ha mördat hundratals fackföreningsledare och aktiva i bananfacket Sintrainagro.
– För Chiquita fanns bara två alternativ, menade Aguirre, betala beskyddaravgiften till AUC eller löpa risken att se bolagets anställda mördade eller kidnappade.
Tjänade 45 miljoner dollar
Chiquita dömdes förra året att betala den amerikanska staten 25 miljoner dollar i böter under fem år med en ränta på totalt fem miljoner dollar för brottet att ha finansierat en vad USA anser vara en “terroristgrupp”. Bötessumman baserades på hälften av vad Chiquita hade redovisat i vinst mellan den 10 september 2001, en dag innan terroristattentatet på Manhattan i New York och september 2004 då Chiquita upphörde med betalningarna till paramilitärerna. Det anmärkningsvärda är att Chiquita inte bestraffades för att ha betalat AUC för tiden 1997-september 2001. Totalt gjorde Chiquita 100 betalningar mellan 1997-2004 till AUC. Bolaget utpekades och misstänktes också för att ha varit medskyldigt till när AUC lossade 25 ton vapen och ammunition i Chiquitas hamn i staden Turbo 2001, anklagelser som företaget frikändes ifrån.
Halshögg 12-åring
När skolåret skulle inledas 1996 stod Gloria Cuartas på en av dessa skolgårdar framför hundratals mellanstadieelever. Cuartas var borgmästare i Urabaregionens huvudstad Apartadó. Jag känner henne sedan snart tjugo år och vet hur hon in i det sista arbetade för att skapa försoning och fred i den konfliktfyllda Urabaregionen. Denna dag insåg hon hur dessa paramilitärer i själva verket var psykopatiska mördare i tjänst hos den colombianska staten, vilket de nu själva medger. En 12-årig pojke mördades bestialiskt av AUC vars enda brott var att han hade uppgett att paramilitären hade kommit.
– De högg av honom huvudet (med machete) och kastade över det till oss, säger Cuartas, som är ett viktigt inslag i filmen “The Price Of Bananas”. Jag greps av panik. Och där stod de i fyra timmar med sina vapen som de sköt i luften med. De 100 flickor och pojkar som var närvarande sa inte ett ord. Barnen skrek inte, de befann sig i ett chocktillstånd.
Den kvinnliga borgmästaren fick frågan om paramilitärerna sa något till henne, svarade Cuartas att “nej”. Deras språkbruk var död. Deras budskap sammanfattades med, att om de vara kapabla att göra detta mot ett barn, så var de kapabla att göra så också mot mig”.
Brott mot mänskligheten
Enligt Steve Kroft och “The Price Of Bananas” såg Chiquita sig mer som ett offer än som en understödjare av kriminell organisation. I bananregionen Urabá gjorde paramilitären sig känd för att använda motorsågar när de mördade sina offer och spelade fotboll med offrens huvud.
År 2009 och 2010 kommer Salvatore Mancuso och de flesta av hans tusentals medbrottslingar att släppas fria efter att ha avtjänat de löjliga straff som regimen Alvaro Uribe stipulerade i en lag som antogs 2003 och 2004 och som av Amnesty International betraktas som en lag för straffrihet för brott mot mänskligheten. Tre miljoner bönder har fördrivits från sina jordar som motsvarar över fyra miljoner hektar som i dag, via Mancusos bulvaner, befinner sig i dessa blodiga massmördares ägo.
Dick Emanuelsson
Källa: CBS, Steve Kroft och “The Price Of Bananas”
---------------------------------------
<1112 tecken>
Bananmagnaten som gick till paramilitären
Raúl Hasbún heter bananmagnaten som 1996 blev paramilitär befälhavare och AUC:s förhandlingsrepresentant inför Chiquita, Dole, Del Monte och andra bananbolag som opererade i bananregionen Urabá.
Den blott 40 år unge ”Banankungen” i Urabá blev befälhavare för det paramilitära kommandot Bloque Bananero efter, som han själv sa, tröttnat på de otaliga strejkerna på bananplantagerna.
Men den 29 april greps han av colombiansk polis, anklagad för att fortsätta de blodiga aktiviteterna i de nya paramilitära grupperna som döpts till De Svarta Örnarna.
Av AUC gavs han uppgiften att organisera inkasserandet av “månadskvoterna” för AUC hos de mäktiga bananbolagen. Uppgiften var som klippt och skuren för Hasbún eftersom han via sin egen affärsverksamhet kände dem väl. I slutet av 1997 sammanstrålade representanterna för världens främsta fruktbolag som opererade i Urabá och kom med Hasbún överens om att betala en (1) procent per exporterad bananlåda till AUC för ”beskydd”. Avgiften togs ut via ett säkerhetsföretag för att ge bokföringen ett legalt ansikte.
Dick Emanuelsson
Källa: Cae Raúl Hazbún, empresario que coordinó aportes de bananeras a las Auc, Av Argenpress 02/05/2008
---------------------------------------------
BAKGRUND:
Allians paramilitären-armén
Salvatore Mancuso hävdade I förhör inför Colombias åklagarämbete i maj 2007 att den colombianska armén stimulerade framväxten av paramilitära grupper i Urabaregionen. Den som stod i spetsen var general Rito Alejo del Rio, en militär som flera gånger sammanstrålade med Mancuso och de paramilitära ledarna. Motivet var att förstärka uppbygget av dessa mordpatruller som slog sönder hela det sociala nätverk av folkrörelser i Urabaregionen som mer eller mindre underordnades de mäktiga plantageägarna och den industriella struktur som byggdes upp och som paramilitärerna stod som garant för att denna skulle fortleva, menar Gloria Cuartas och människorättsrörelsen i Colombia.
Generalen avskedades 1998 från armén efter att ha anklagats av facken, människorättsorganisationerna och folkrörelsen för att ha utfört massakrer eller tittat åt sidan när paramilitärerna utförde dessa.
D.E
tisdag 27 maj 2008
tisdag 1 april 2008
Från USA:s ”hangarfartyg” i Ecuador utgick bombplanen mot FARC-lägret
Av Dick Emanuelsson
Bombningen av gerillaledaren Raul Reyes läger var ett verk av USA:s Södra Kommando. Från sin flygbas i den ecuadorianska staden Manta vid stillahavskusten upptäckte USA:s underrättelsetjänst lägret cirka 20 dagar innan bomningen. Denna genomfördes av piloter från USA och Colombia.
Uppgifterna kommer från en högt uppsatt ecuadoriansk militär som intervjuades den 20 mars av IPS:s reporter i Ecuador, Kintto Lucas [1]. Dick Emanuelsson ger här den politiska bakgrunden till bombningen som visar hur politiskt strategiska intressen från främst USA men naturligtvis också den fascistiska regimen i Bogota sammanfaller på de flesta punkterna.
* * *
Revolutionärer kämpar och dör. Historien är fylld av kvinnor och män som gett sina liv för politiska och sociala förändringar. Även om revolutionären fysiskt försvinner förblir hans gärningar kvar i de kamrater som tar upp den fallna fanan och fortsätter den inslagna kampens väg. Det krävs ett särskilt virke hos dessa män och kvinnor som är beredda till alla slags uppoffringar. Som gerillakommendanten Raul Reyes, den svarta och vackra Susanna med sitt alltid optimistiska leende, sensuella och milda röst. Eller Catherine, den 40-åriga tunna kvinnan med 20 år i väpnad kamp som inte bara lärde de unga kamraterna att läsa och skriva utan framför allt gav dem politisk orientering i gerillalägret. Eller Arnobis, den svarte muskulöse lite stammande gerillasoldaten som ansvarade för lägrets kulsprutegevär ”Punto 60” och som hade fått sex syskon mördade av armén. De visste att de satte sina liv som insats när de anslöt sig till Colombias Revolutionära Väpnade Styrkor-Folkets Armé, (FARC-EP). Sina stridsnamn tog de efter kamrater som hade fallit i kampen för ett socialistiskt Colombia som de alla drömde och gav sina liv för.
Raul Reyes träffade jag flera gånger. Första gången var 1988 under Eldupphöravtalet i den centrala gerillastaben bara 20 minuters helikopterfärd från Bogota men för mig, som färdades med häst, tog det tre dagar och en rätt öm ändalykt att komma fram. Bara 20 månader efter att jag hade intervjuat Manuel Marulanda, Jacobo Arenas, FARC-gerillans två legendariska grundare från 1964, bombades Casa Verde av generalernas Mirageplan. I tre månader stred Raul Reyes och hans kamrater i bergen söder om Bogota innan de genomförde en taktisk reträtt och inledde omgrupperingen av gerillastyrkorna och gick till motoffensiv. Den 9 december 1990, då Casa Verde attackerades, hade FARC 42 gerillafronter (100-500 gerillasoldater i varje front) i landet. När regeringen Andres Pastrana och FARC satte sig ned för att inleda fredsförhandlingar tio år senare, hade gerillan vuxit till 60 gerillafronter över det 1,25 miljoner kvadratkilometer stora territoriet. Det absurda försöket att bomba gerillan sönder och samman och besegra den under tre månader blev en grym missräkning för generalerna.
Till Sverige för freden
Det var ett år innan fredsprocessen inleddes som Raul Reyes diskret anlände till Sverige och togs emot av både norska som svenska UD. Det var förberedelsen på vad som skulle komma för två år senare ledde han en mixad delegation av gerilla, regering- som colombianska arbetsgivarrepresentanter. Bakgrunden till denna nya fredsvilja hos staten förklarades med gerillans ökade politiska och militära styrka. Men den 20 februari 2002, två år av fredsförhandlingar slogs även denna fredsprocess sönder av bomberna som fälldes över den avmilitariserade zonen i södra Colombia, lika stort som Schweiz’ yta och dit alla slags folk; allt från ordföranden för Wallstreetbörsen till representanter för irländska Sinn Fein, anlände för att ta del av erfarenheterna. Under tiden i fredszonen, eller ”Fredslaboratoriet”, som gerillan kallade området, genomfördes varje söndag genomgripande debatter som sändes direkt i den colombianska statliga tevekanalen. Sammanlagt gjordes 29.000 inlägg och föreläsningar på samhällslivets alla områden. Det diskuterades med andra POLITIK, orsakerna och bakgrunden till 40 års krig i landet. Dessa debatter, där Folkrörelse-Colombia anlände, allt från fackföreningsledare, lärare, läkare, kvinnor och till och med representanter för näringslivet, bojkottades och förtegs av den officiella massmedia, till hundra procent i händerna på den colombianska oligarkins 3-4 klaner som äger republiken Colombia, däribland 98 procent av all betydande medier.
Bluffen mot Ecuador
– Raul Reyes, mer än en gerillasoldat, var en diplomat, en politiker, dessutom en politiker som var i full färd med frigivandet av fångarna i djungeln. Enligt alla officiella informationer som vi förfogar över var han fast besluten att frige Ingrid Betancourt, sa Ignacio Ramonet, chefredaktör för Le Monde Diplomatique, till Radio Café Stereo och nyhetsbyrån ANNCOL genom journalisten Ricardo León, när den franske journalisten och författaren besökte Sverige den 18 mars i år [2].
Och det är sant. Raul Reyes var mannen som höll i de internationella kontakterna inom den högsta gerillastaben, El Secretariado. Han var också ansvarig för det Södra Gerillablocket och den Internationella Kommission inom FARC. Via dessa kontakter var han i ständig kontakt med besök och därmed också enklare att spåra upp.
Ecuadors minister för den interna och externa säkerheten, Gustavo Larrea, var en av dem som hade samtal med Raul Reyes för att underlätta frigivandet av gerillans cirka 45 militära officerare och tre höga colombianska politiker. Han fick känna på hur den psykologiska krigföringen från den militära underrättelsetjänsten i Colombia inte skyr några som helst medel. När uppgifterna om det påstådda innehållet i Reyes’ dator börja filtreras av säkerhetstjänsten i Bogota publicerades ett foto som påstods föreställa Larrea. I själva verket föreställde det Patricio Echegaray, generalsekreterare för Argentinas Kommunistiska Parti under ett besök han gjorde hos Reyes i djungeln 2004. Men målet, att ”plantera” tvivel och framställa Ecuador som ett ”värdland” för gerillan var nått och hysterin bland colombianska medier nådde Göbbelsnivå.
Uribes ”Franska kort”
Hur var det möjligt att USA och den colombianska militären lyckades fastställa den geografiska positionen för att senare bomba gerillalägret? är frågan som många har ställt sig.
Den liberala kvinnliga senatorn Piedad Cordoba, som tillsammans med Chavez har medverkat till att underlätta frigivandet av sex av gerillans civila krigsfångar, uppgav den 16 mars till den kontinentala TV-kanalen Telesur, att en politisk rådgivare i det franska utrikesdepartementet, Mario Sandoval, med förflutet från den argentinska militärdiktaturen, vid ett av mötena med Reyes hade överlämnat en satellittelefon till denne för ”att underlätta kontakterna och samordningen vid frigivandet av Ingrid Betancourt”.
Den ansedda webbportalen Red Voltaire, skriver den 26 mars [3] under rubriken ”Ingrid Betancourt: Den franske presidenten Nicolás Sarkozys dubbelspel”, att den Nationella Kommissionen över Försvinnanden av Personer (Conadep), ett statligt organ som undersöker militärjuntans (1976-1983) brott, säger att Mario Sandoval var lärare för Argentinas Polishögskola i slutet av 1970-talet och begick flera brott (ärende 1076/1163). Den colombianska dagstidningen El Tiempo, uppgav i en artikel förra året att Sandoval för närvarande arbetar som rådgivare till den högsta befälstaben i Frankrike.
Den mexikanska dagstidningen La Jornada rapporterade [4] den 17 mars i en utförlig artikel om Sandovals bakgrund och förflutna. År 2002 närvarande Sandoval på en konferens som arrangerades av Argentinas Krigshögskola som ”ombud” för EU. Temat för konferensen var ”Fredsamtal i Colombia” och handlade om att ge argentinska militärer en föreläsning om Colombia. Det året inleddes legaliseringen av de paramilitära grupperna i AUC, en process som stöddes politiskt och ekonomiskt av Sverige och Holland och senare hela EU. Amnesty International karaktäriserade den nya lagen som skulle demobilisera paramilitärerna för en ”Lag om Straffrihet”.
Sandovals medarbetare och följeslagare på konferensen i Buenos Aires presenterade sig mycket riktigt som ”Befälhavare inom AUC”, vilket fick till följd att de militära arrangörerna avbröt konferensen.
Enligt den argentinska dagstidningen Pagina 12 och Le Monde Diplomatique är Sandoval också en av intrigörerna bakom anklagelsen att de så kallade ”piqueteros”, stridbara sammanslutningar av arbetslösa argentinare, skulle ha förbindelser med FARC, anklagelser som de fascistiska högergrupperingarna i Argentina har påstått sedan dessa grupper bildades under och efter den ekonomiska krisen 2001.
Men enligt flera vittnesmål är eller var Mario Sandoval politisk rådgivare till AUC. I hans sällskap finns annan argentinare, Juan Antonio Rubbini Melato,. Han intervjuades i den colombianska veckotdiningen El Espectador den 25 februari 2007, en intervju som hängdes upp på paramilitärernas egen webbportal [5] under rubriken ”AUC:s egen Che”, en skymf mot den Heroiske Gerillakrigaren.
Enligt El Tiempo deltog både Rubbini och Sandoval som politiska rådgivare till AUC. De anses vara de politiska arkitekterna bakom det beryktade mötet den 2001 i den lilla colombianska byn Santa Fe de Ralito. Där, inför 50 civila politiker, elva kongressmän, flera länsguvernörer och borgmästare, presenterade AUC sin politiska programdeklaration som handlar om hur en paramilitär maffiastat i Colombia växer fram. I dag, den 1 april 2008, är 99 kongressledamöter, eller 37,5 procent av den colombianska kongressen, bakom galler eller är arresterade, misstänkta för att utgöra strategiska brickor i denna paramilitära maffiastat.
Men enligt en kommuniké från den franska ambassaden i Bogota uppger man att Sandoval inte uppbär en officiell tjänst hos Nicolas Sarkozy vilket inte är samma sak som att han kan ha anlitats som konsult i konkreta frågor där han har kännedom. Och vad kan han bäst? Polisrepression och Colombia.
Uribe: Stoppa alla kanaler till FARC!
Uribe är besatt av att strypa all slags information om gerillan, dess politiska förslag och program och alla slags kanaler där gerillan kan uttrycka sig. Därför har den flera gånger vänt sig till den svenska regeringen och dess myndigheter och krävt att regeringen ska förbjuda exilorganisationernas radiostation Cafe Stereo, [6] nyhetsbyrån Anncol [7] och dess föreningar, bland dem Föreningen Jaime Pardo Leal. Hittills har ingen, varken Göran Perssons eller Fredrik Reinfeldts regering backat för de aggressiva påtryckningarna, som naturligtvis har USA-regimens stöd. Och det skulle naturligtvis vara makabert, att de som flytt undan den statliga terrorismen och de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia, här ska utsättas för samma terrorism från staten. Det hör till saken att Uribe är den som utpekas som Paramilitärens Gudfader och som hyllades av Medellinkartellen Pablo Escobar som ”mannen som har gett oss flygtillstånd så att vi slipper simma till Miami med kokainet”. Pentagon slog i en hemlig rapport som offentliggjordes 2001 av News Week fast att Uribe stod i tjänst hos Escobar och Medellinkartellen och placerade in Uribe som Nr. 82 på en lista av 103 personer som arbetade för den fruktade knarkbaronen i Colombia.
Vad Uribe medvetet gjorde natten den 1 mars var att skjuta processen med frigivandet av gerillans krigsfångar i sank. Uribe är beredd att offra de krigsfångar som gerillan håller, även om de i militär uniform har försvarat den korrumperade militaristiska stat som Uribe representerar. Därför bombades gerillalägret den 1 mars, nästan på dagen tre år efter att jag hade långa samtal och gjorde intervjuer kring i stort alla de centrala teman som rör den colombianska väpnade konflikten med Reyes. Och med sitt lugna, metodiska och övertygande sätt att presentera gerillans politiska och militära program stod det klart att FARC inte kan besegras men att gerillan, i denna stund, inte heller är kapabel att besegra den colombianska staten.
När jag fick beskedet om att Raul Reyes, Susannas och Arnobis läger hade bombats och att alla utom två kvinnliga gerillasoldater och en mexikansk studentska hade dödats av bomberna, befann jag mig i Venezuelas andra stad Maracaibo. Nyheten skakar om en eftersom man under veckor får en alldeles speciell kontakt med dem som befinner sig i lägret. Och 2005 befann jag mig kanske en halv dagsmarsch från den plats där lägret bombades, fast på den colombianska sidan.
Men varför bombades lägret? Denna är bakgrunden.
Latinamerikas väg mot Monroe
Monroedoktrinen som förfäktar att länderna söder om Rio Bravo utgör USA:s bakgård har aldrig upphört att gälla mot de latinamerikanska folken. Även om USA inte i lika hög grad som under förra seklet har intervenerat militärt, framför allt efter det förnedrande militära-politiska nederlaget i Vietnam 1975, har den ekonomiska krigföringen via olika frihandelsavtal eller andra påtryckningar varit minst lika effektiv. Nästan inga svenska reportrar i Latinamerika skrapar egentligen inte mer än på ytan i frågan om vilka som är USA:s strategiska intressen och ger därmed ej heller opinionen några riktlinjer som gör att situationen lättare kan förstås.
I fyra punkter i det utrikespolitiska dokumentet ”Santa Fe IV” [8] från år 2000, konkretiserar Lewis Thambs [9] och Jeanne Kirkpatrick, två republikanska kallakrigare men framför allt ideologiska arkitekter för det republikanska partiets utrikespolitik visavi Latinamerika, vad USA strävar efter i Latinamerika den närmaste tiden:
1. Kontroll över sund och farleder på Atlantkusten.
2. Tillgång och utnyttjande av Panamakanalen.
3. En säker farled runt Kap Horn som ingår i det strategiska marina scenariot.
4. Skapa försäkringar att hemisfärens (kontinentens, reds anm.) länder inte är fientliga i förhållande till vår oro för den 'Nationella Säkerheten'. Dessutom ska hemisfärens naturresurser stå till vårt förfogande för att tillfredsställa våra nationella prioriteringar. En 'Monroedoktrin' om man så vill.
Men Latinamerika accepterar i dag inte Bushs Monroedoktrin från 1823. Hade det republikanska partiet haft majoritet i kongressen skulle Venezuela i dag redan ha bakats in i "De Ondas Gäng" i sällskap med Kuba med flera. Så hur ska oljeoligarkin och det militärindustriella komplexet, de två verkliga maktfaktorerna i och utanför Vita huset, bära sig åt för att få en majoritet och stöd för aktioner mot Venezuela, ett Venezuela som inte bara har världens största energireserver utan också förfogar över världens 8:e största sötvattenreserver, enorma järnmalmstillgångar och en gigantisk biodiversitet?
Den bepansrade Laptopen
Attacken och bombningen natten den 1 mars mot gerillalägret där FARC-ledaren Raul Reyes uppehöll sig innebar att USA-Bogota slog flera flugor i en smäll. Operationen följer samma mönster som när USA förberedde terrängen inför kriget mot Irak. Invasionsstyrkan som trängde in på ecuadorianskt territorium hade ett centralt mål framför alla andra; finna och föra tillbaka till colombianskt territorium den dator som Raul Reyes kommunicerade med övriga gerillafronter. Den beslagtagna datorn har nu blivit en guldgruva för alla fantasifulla CIA-konspirationer mot Venezuela, Ecuador, FARC och privatpersoner och organisationer. Att datorn skulle ha klarat sig har alla dataexperter av hårdvaror undantagslöst uteslutit. Ta en titt på gerillaledarens klocka som stannade på 00:26 då de första bomberna fälldes, skulle en laptop som är oerhört känslig ha klarat sig men inte klockan?
– Raul Reyes’ laptop har nu blivit källan för alla slags urskillningslösa lögner mot alla som sätter sig upp mot Imperiet", summerade Chavez inför utländska reportrar i tisdags förra veckan.
PGP-kryptering
Vad medierna också har förtigit är att FARC kommunicerar via krypterad PGP-skrift i operativsystemet DOS, föregångaren till Windows. Detta är omöjligt att ”låsa upp” i klartext utan att du har tillgång till krypteringsnycklarna. Därför är denna programkryptering förbjuden i USA. Pentagon har gjort allt för att tvinga Europa och resten av världen att gå över till annan datorbaserad kryptering som USA lätt kan ”låsa upp”. Men Europa vägrar, bland annat för att skydda sin egen industri.
En dag i gerillalägret instruerade mig Raul Reyes och hans radiooperatör Eliana, med 35 år i gerillan, hur de krypterar eller dekrypterar ALLA meddelanden som kommer från FARC:s olika fronter eller gerillablock. Dessa operationer genomförs på disketter för att inte lämna ett enda spår på hårddisken, trots att det är PGP-filer. Varje eftermiddag brände Reyes alla papper som skulle kunna efterlämna spår i händelse av att lägret skulle attackeras. Så strikta är reglerna för kommunikationerna inom gerillan. Den vet att den har världens mest avancerade stormakt i militärteknologi som sin fiende och ger därför inte denna något gratis.
** Med de tre datorerna som den colombianska styrkan tog med sig till Bogota och som omedelbart sändes till Pentagon för översyn, har såväl USA som president Alvaro Uribe i Bogota dragit i gång en internationell massmediekampanj som saknar motsvarighet.
Enligt de dokument som redan några dagar efter attacken offentliggjordes så fick USA det man ville: Venezuelas president Hugo Chavez har inte bara överlämnat 300 miljoner dollar till FARC, han har också skänkt 50 kg uran för att bygga atombomber. Därmed har terroristkortet blivit brännande och beviset är att det kommer från gerillaledarens egen laptop. Av en tillfällighet ”påträffades” 30 kg anrikat uran vid en vägkant i Bogota förra veckan efter ”information” av två angivare. Myndigheterna säger att uranet visserligen inte går att använda till att tillverka kärnvapen, men ändå, tvivlet är sått. Bättre att förekomma än förekommas.
Ecuadors ”brott”
** Venezuelas folk är i dag inte ensamt om att vilja vara fria i Latinamerika. I Ecuador vann den breda demokratiska vänsterfronten ”Alianza País”, fosterlandsalliansen, både presidentvalet i november 2006 som valet i juli förra året av deputerade till en församling som ska utarbeta en ny grundlag för landet. Attacken mot Reyes ägde rum 36 timmar efter att den 9:e kommissionen i denna församling som leds av María Augusta Calle, antog en resolution som förbjuder utländska trupper och militärbaser på ecuadorianskt territorium. Den unge och populäre president Rafael Correa har också inlett ett intimt industriellt och ekonomiskt samarbete, främst inom oljeindustrin och utbildning, med Venezuela och Kuba och det har setts med starkt ogillande i State Departement.
** FARC-gerillan, som den tysk-mexikanske universitetsprofessorn och marxisten Heinz Dieterich anser vara en ”skyddsvall mot Venezuela och Ecuador mot USA-imperialismens annekteringsplaner av Latinamerika”, har också ansett tiden mogen för att överlämna de civila fångarna de har hållit. Och det trots att dessa kommer från den colombianska eliten där de flesta är kongressledamöter som har beslutat om att bjuda in både USA-trupper som att godkänna Plan Colombia, öka de väpnade styrkorna från cirka 225.000 till dagens dubbla antal. För att finansiera kriget har krigsskatterna tredubblats sedan Plan Colombia sjösattes år 2000.
Att en gerillakommendant som Ivan Marquez, från El Secretariado, skulle tas emot av Chavez i presidentpalatset i Caracas blev för mycket för Uribe som klippte alla band med Chavez och den kvinnliga senatorn Piedad Cordoba i december 2007. Paret fungerade som medlare och kontakter med gerillan för att förmå denna att släppa i första hand de civila fångarna, totalt ett tiotal.
Gerillalägret på ecuadoriansk mark
Raul Reyes var, enligt den militära underrättelsetjänsten i Colombia, den ende inom det högsta gerillabefälet som hade ansvaret för de internationella kontakterna, bland dem Frankrikes president Sarkozy men även med andra länder. Med bombningen klipptes alla internationella förbindelser med gerillan. Det var också Uribes och den colombianska militärens mål; döda gerillans utpost för att döda alla politiska öppningar som kan leda till fångutväxling och fred i Colombia.
"I diplomatiska kretsar (i Bogota) är det oro eftersom Reyes' död drabbar en humanitär överenskommelse. Enligt vad El Tiempo erfar var 'Reyes den enda kontakten med de tre länderna (Frankriken, Spanien och Schweiz)", skrev dagstidningen El Tiempo dagarna efter attacken [10].
Frågan till varför gerillalägret var beläget på ecuadoriansk mark kan ses just i att Ecuador, och främst landets säkerhetsminister, hade förhandlingar med Raul Reyes. Enligt alla källor var ett frisläppande av presidentkandidaten Ingrid Betancourt förestående. Men bombningen bokstavligen krossade alla sådana möjligheter rent fysiskt.
Mexikanska offer
** I Latinamerika växer både medvetenheten och den sociala, ekonomiska och politiska integrationen. Fem länder har bildat ALBA, motsatsen till USA:s ALCA, en frihandelsannektering av kontinenten. Bush&Rice anklagar Chavez för att destabilisera kontinenten efter att en miljon av de fattigaste latinamerikanerna som är eller var på gränsen att bli blinda har återfått synen efter att ha opererats av kubanska läkare. I onsdags invigdes bygget av världens största raffinaderi vid gränsområdet mellan Venezuela och Brasilien. Sjutton länder i Karibien, Central- och Sydamerika har anslutit sig till Petrocaribe, ett initiativ av Chavez. Den kontinentala TV-kanalen Telesur har blivit en reell utmanare till ytliga och Warnerstyrda CNN. Ett nytt raffinaderi byggs i Nicaragua och venezuelanska ingenjörer har reorganiserat och delvis byggt om raffinaderiet i Cienfuegos, Kuba, vilket är ytterligare en spik i USA:s blockadkista. Och så skulle vi kunna räkna upp massor av exempel.
Den 24-27 mars genomfördes i Ecuadors huvudstad Quito den 2:a kongressen för den Bolivarianska Kontinentala Samordningen (CCB) [10] som samlade hundratals delegater från alla länder söder om USA. Bland dem fem mexikaner som den 29 februari hade anlänt till Raul Reyes läger där de togs emot av gerillakommendanten och hans gerillasoldater. Ytterligare en stor delegation som kom från Quito var försenade och tvingades övernatta i den näraliggande staden Lago Agrio. Det blev deras räddning för klockan 00.25 den 1 mars bombades lägret och fyra av de fem mexikanerna slets sönder av tio ”smarta bomber och ett 30-tal klusterbomber.
De mexikanska universitetsstuderande var euforiska. Nu hade de möjligheten att berika sina akademiska studier genom att vara direkt på plats hos en av de högsta ledarna för den gerillarörelse som ett tiotal colombianska presidenter och generaler har försökt krossa militärt under närmare 50 års inbördeskrig. För Uribe var tidpunkten utan tvekan väl vald för här hade Uribe och hans generaler inte bara möjligheten att döda en av de sju i El Secretariado i FARC, utan även fysiskt likvidera de mest konsekventa representanterna för den växande revolutionära latinamerikanska rörelsen som hade genomfört en framgångsrik kongress i Quito.
Bomberna som denna natt fälldes med millimeterprecision slog här fyra flugor i en smäll.
USA:s flygbas i Ecuador
1999 rullade Herkulesplan från USA in på det som skulle bli USA:s flygbas i Manta, en liten stad vid stillahavskusten, 230 km från huvudstaden Quito men bara två minuters flygfärd till gränsen mot Colombia. Kontraktet för basen löd på tio år och officiellt sades det att basen skulle tjäna som en bas varifrån USA-flyg skulle rekognosera för att bekämpa knarkkartellerna och kokabladsodlingar i Colombia. Både i Ecuador och i Colombia hävdade dock en stor allmän opinion att basen hade ett syfte; spionera på vänstergerillan i FARC och underlätta den colombianska militärens krig mot gerillan.
Det fanns cirka 100 USA-militärer fram till 2001 då landningsbanan fördubblades och med det också det militära manskapet. Och det är från denna bas som den ecuadorianska militären nu påstår att bombningen av gerillalägret planlades i samarbete med den colombianska militären men utan Ecuadors vetskap.
– Sedan år 2000 när Plan Colombia inleddes har en strategisk allians mellan USA och Colombia konsoliderats, först för att bekämpa gerillan och därefter för att dra in grannländerna i detta krig. Det som händer i dag är en konsekvens av detta, säger IPS:s militära källa som vill vara anonym. Enligt avtalet mellan de bägge länderna får basen endast användas för antinarkotikabekämpning.
Vad som nu är viktigt för de ecuadorianska myndigheter är att registrera alla flygningar som ägde rum från och till Mantabasen 20 dagar innan bombningen. Vilka som befann sig ombord på planen, rutter, uppgifter och komplettera dessa uppgifter med andra utredningar och uppgifter.
USA-ambassadören i Quito, Linda Jewell, hävdar att inga USA-plan eller personal deltog i attacken den 1 mars, vilket avfärdas av delar av den militära ledningen i Ecuador:
– Den teknologi som användes, först för att upptäcka målet, alltså gerillalägret, och därefter för att attackera det, är USA-teknologi.
USA gjorde ”jobbet”
Självaste president Correa är av samma slutsats; ”den utrustning som användes (vid bombningen) finns inte hos de väpnade styrkorna i Latinamerika”.
Enligt militären avfyrades under natten med plan i hög fart uppskattningsvis fem så kallade "smarta bomber" som användes av USA i Gulkriget 1991. De har en imponerande precision och en felmarginal på bara en (1) meter. Enligt den militära källan så "kräver en bombattack med 'smarta bomber' piloter med erfarenhet av denna typ av operationer och de som har den är USA:s piloter.
– Därför tror vi att de (USA) gjorde 'jobbet' och därefter sa till colombianerna att 'åk nu och hämta kropparna' (på andra sidan gränsfloden, men 20 km in på ecuadorianskt territorium, reds. anm.) vilket de gjorde i Black&Hawkhelikoptrarna som transporterade de colombianska styrkorna till Ecuadors territorium.
Enligt den colombianska versionen fälldes tio "konventionella" bomber av fem Super Tucanoplan och tre A-37 av USA-fabrikat.
– A-37:orna fällde fem så kallade "smarta bomber" som användes av USA i Gulkriget 1991. De styrs av GPS (Global Position Satelity) och har en imponerande precision och en felmarginal på bara en (1) meter. Enligt den militära källan "kräver en bombattack med dessa 'smarta bomber' piloter med erfarenhet av denna typ av operationer. Och de som har den är USA:s piloter.
Enligt IPS:s militära källa kan USA:s direkta deltagande i bombningen av gerillalägret vara ännu större.
– De var USA-piloter, förmodligen från företaget DynCorp.
Detta privata legoknektsföretag, med uppdrag från Jugoslavien, Irak, Afrika och andra regionala konflikthärdar underhåller och förser sina uppdragsgivare med både vapen och militär personal. I Colombia har den privata USA-styrkan en maximal topp på 600 personer, men dessa privatföretag kan teoretiskt sett ta in obegränsat med militär personal från andra delar av världen än USA. Planen som bombade gerillalägret lyfte från USA:s flygbas Tres Esquinas i södra Colombia.
– Planen används för att bespruta kokabladsplantorna eller för att attackera gerillan och de flygs av reguljära USA-militärer eller anställda av privata företag som DynCorp.
Övervakar Venezuela och Ecuador
Den 12 november 2009 upphör USA:s kontrakt för sin militärbas i Ecuador. Den 17 mars antog den grundlagsstiftande församlingen slutligen beslutet om att förbjuda all utländsk militär personal eller byggandet av baser för utländsk trupp i Ecuador. I stället för att skrämmas har de patriotiska krafterna förstärkts, trots den USA-vänliga högeroppositionens försök att misstänkliggöra president Correa och i likhet med Uribe och Bush sammankoppla honom med FARC-gerillan.
Chefen för USA:s Södra Kommando, amiral James Stavridis, har via Mantabasen använt denna för att stödja de colombianska militära styrkorna i dess krig mot vänstergerillan. I ett senatsförhör den 6 mars i år uppgav Stavridis att hans land övervakar alla venezuelanska och ecuadorianska trupprörelser vid gränsen mot Colombia.
– Med USA:s fortlöpande hjälp är Colombia på väg att vinna freden. Framgångarna mot terrorismen är oåterkallelig, påstår Stavridis.
I juli 2001 sa den nu pensionerade översten och chefen för Krigsakademien i Ecuador, Fausto Cobo, att "Mantabasen ingår i Plan Colombia som ett hangarfartyg för USA".
Fram till april 2001, när USA-militären arbetade med att bredda och förlänga landningsbanan på Mantabasen fanns ett genomsnitt av hundra personer som genomfördes tre flyguppdrag per dag med spionplanet F3. En diplomatisk källa i USA sa till den brittiska dagstidningen The Financial Times, att i oktober det året anslöt sig ytterligare 200 USA-militärer och de efterföljande månaderna ännu fler uniformerade män och kvinnor från USA. Efter att landningsbanan hade förlängts och breddats inleddes flygningar med större och mer sofistikerade plan för rekognosering.
Awacplan på Mantabasen
I augusti 2006 uppgav dagstidningen Expreso att colombianska piloter opererade i samarbete med ecuadorianska i flygningar som utgick från Mantabasen. Rich Boyd, chef för flygskvadronen av Awacplan, försäkrade att en colombiansk flygofficer flög en av dessa plan. Boyd garanterade att när de flög över Ecuador lämnade den colombianske piloten cockpiten för att inte ta del av konfeditionell information om Ecuador. Samma sak skedde med den ecuadorianske piloten över colombianskt territorium.
Enligt Boyd förfogar USA sammanlagt över 27 Awacplan och tre av dessa opererar från Mantabasen. Varje plan kostar en (1) miljard dollar vilket är nästan dubbelt så mycket som budgeten för Ecuadors flygvapen 2005. Ett Awacplan kan avlyssna alla slags radio- eller kommunikationer i en radie av 321,8 kilometer. Inom denna radie återfanns gerillalägret där Raul Reyes och 20 av hans kamrater massakrerades natten den 1 mars.
Javier Delucca, USA:s befälhavare för Mantabasen sa några veckor innan bombningen att militärbasen i Manta har en strategisk nyckelställning för Plan Colombia. I Ecuador tolkades det som att landet, trots att både den allmänna folkopinionen som regeringen Correa upprepade gånger har understrukit att man vägrar att låta sig dras in i USA:s och Bogotaregimens krig mot gerillan, ändå är indraget i kriget i grannlandet.
Noter:
[1] Fuentes militares confirman que EEUU utilizó la base de Manta en Ecuador para el ataque al campamento. Kintto Lucas, IPS, Rebelión, 20 mars, 2008.
[2] Raul Reyes más que un combatiente era un diplomático, Ignacio Ramonet.
[3] Ingrid Betancourt: el doble juego del presidente francés Nicolás Sarkozy, Red Voltaire 26 mars.
[4] Ex represor argentino, integrante del Consejo de Defensa del presidente francés. Av Stella Calloni, 17 mars, 2008.
[5] Paramilitärernas egen webbportal
[6] Radiostationen Cafe Stereo,
[7] Nyhetsbyrån Anncol
[8] Santa Fe IV från år 2000
[9] Thambs var USA-ambassadör 1986 i Colombia och myntade "Knarkgerilla" men ertappades själv som "Knarkambassadör" eftersom han och John Negroponte, nuvarande andrechef i State Departement, var spindeln i "Irangateskandalen" i kriget mot sandinisterna i Nicaragua och FMLN-gerillan i El Salvador. Överste Oliver North och exilkubanska kontrarevolutionärer smugglade knark från Centralamerika till Los Angeles och andra USA-städer där det såldes. För pengarna köptes vapen till kontrarevolutionerna i Nicaragua hos Iran, som USA hade inlett en internationell blockad mot.
[10] Bolivarianska Kontinentala Samordningen (CCB)
[11] El Tiempo
Bombningen av gerillaledaren Raul Reyes läger var ett verk av USA:s Södra Kommando. Från sin flygbas i den ecuadorianska staden Manta vid stillahavskusten upptäckte USA:s underrättelsetjänst lägret cirka 20 dagar innan bomningen. Denna genomfördes av piloter från USA och Colombia.
Uppgifterna kommer från en högt uppsatt ecuadoriansk militär som intervjuades den 20 mars av IPS:s reporter i Ecuador, Kintto Lucas [1]. Dick Emanuelsson ger här den politiska bakgrunden till bombningen som visar hur politiskt strategiska intressen från främst USA men naturligtvis också den fascistiska regimen i Bogota sammanfaller på de flesta punkterna.
* * *
Revolutionärer kämpar och dör. Historien är fylld av kvinnor och män som gett sina liv för politiska och sociala förändringar. Även om revolutionären fysiskt försvinner förblir hans gärningar kvar i de kamrater som tar upp den fallna fanan och fortsätter den inslagna kampens väg. Det krävs ett särskilt virke hos dessa män och kvinnor som är beredda till alla slags uppoffringar. Som gerillakommendanten Raul Reyes, den svarta och vackra Susanna med sitt alltid optimistiska leende, sensuella och milda röst. Eller Catherine, den 40-åriga tunna kvinnan med 20 år i väpnad kamp som inte bara lärde de unga kamraterna att läsa och skriva utan framför allt gav dem politisk orientering i gerillalägret. Eller Arnobis, den svarte muskulöse lite stammande gerillasoldaten som ansvarade för lägrets kulsprutegevär ”Punto 60” och som hade fått sex syskon mördade av armén. De visste att de satte sina liv som insats när de anslöt sig till Colombias Revolutionära Väpnade Styrkor-Folkets Armé, (FARC-EP). Sina stridsnamn tog de efter kamrater som hade fallit i kampen för ett socialistiskt Colombia som de alla drömde och gav sina liv för.
Raul Reyes träffade jag flera gånger. Första gången var 1988 under Eldupphöravtalet i den centrala gerillastaben bara 20 minuters helikopterfärd från Bogota men för mig, som färdades med häst, tog det tre dagar och en rätt öm ändalykt att komma fram. Bara 20 månader efter att jag hade intervjuat Manuel Marulanda, Jacobo Arenas, FARC-gerillans två legendariska grundare från 1964, bombades Casa Verde av generalernas Mirageplan. I tre månader stred Raul Reyes och hans kamrater i bergen söder om Bogota innan de genomförde en taktisk reträtt och inledde omgrupperingen av gerillastyrkorna och gick till motoffensiv. Den 9 december 1990, då Casa Verde attackerades, hade FARC 42 gerillafronter (100-500 gerillasoldater i varje front) i landet. När regeringen Andres Pastrana och FARC satte sig ned för att inleda fredsförhandlingar tio år senare, hade gerillan vuxit till 60 gerillafronter över det 1,25 miljoner kvadratkilometer stora territoriet. Det absurda försöket att bomba gerillan sönder och samman och besegra den under tre månader blev en grym missräkning för generalerna.
Till Sverige för freden
Det var ett år innan fredsprocessen inleddes som Raul Reyes diskret anlände till Sverige och togs emot av både norska som svenska UD. Det var förberedelsen på vad som skulle komma för två år senare ledde han en mixad delegation av gerilla, regering- som colombianska arbetsgivarrepresentanter. Bakgrunden till denna nya fredsvilja hos staten förklarades med gerillans ökade politiska och militära styrka. Men den 20 februari 2002, två år av fredsförhandlingar slogs även denna fredsprocess sönder av bomberna som fälldes över den avmilitariserade zonen i södra Colombia, lika stort som Schweiz’ yta och dit alla slags folk; allt från ordföranden för Wallstreetbörsen till representanter för irländska Sinn Fein, anlände för att ta del av erfarenheterna. Under tiden i fredszonen, eller ”Fredslaboratoriet”, som gerillan kallade området, genomfördes varje söndag genomgripande debatter som sändes direkt i den colombianska statliga tevekanalen. Sammanlagt gjordes 29.000 inlägg och föreläsningar på samhällslivets alla områden. Det diskuterades med andra POLITIK, orsakerna och bakgrunden till 40 års krig i landet. Dessa debatter, där Folkrörelse-Colombia anlände, allt från fackföreningsledare, lärare, läkare, kvinnor och till och med representanter för näringslivet, bojkottades och förtegs av den officiella massmedia, till hundra procent i händerna på den colombianska oligarkins 3-4 klaner som äger republiken Colombia, däribland 98 procent av all betydande medier.
Bluffen mot Ecuador
– Raul Reyes, mer än en gerillasoldat, var en diplomat, en politiker, dessutom en politiker som var i full färd med frigivandet av fångarna i djungeln. Enligt alla officiella informationer som vi förfogar över var han fast besluten att frige Ingrid Betancourt, sa Ignacio Ramonet, chefredaktör för Le Monde Diplomatique, till Radio Café Stereo och nyhetsbyrån ANNCOL genom journalisten Ricardo León, när den franske journalisten och författaren besökte Sverige den 18 mars i år [2].
Och det är sant. Raul Reyes var mannen som höll i de internationella kontakterna inom den högsta gerillastaben, El Secretariado. Han var också ansvarig för det Södra Gerillablocket och den Internationella Kommission inom FARC. Via dessa kontakter var han i ständig kontakt med besök och därmed också enklare att spåra upp.
Ecuadors minister för den interna och externa säkerheten, Gustavo Larrea, var en av dem som hade samtal med Raul Reyes för att underlätta frigivandet av gerillans cirka 45 militära officerare och tre höga colombianska politiker. Han fick känna på hur den psykologiska krigföringen från den militära underrättelsetjänsten i Colombia inte skyr några som helst medel. När uppgifterna om det påstådda innehållet i Reyes’ dator börja filtreras av säkerhetstjänsten i Bogota publicerades ett foto som påstods föreställa Larrea. I själva verket föreställde det Patricio Echegaray, generalsekreterare för Argentinas Kommunistiska Parti under ett besök han gjorde hos Reyes i djungeln 2004. Men målet, att ”plantera” tvivel och framställa Ecuador som ett ”värdland” för gerillan var nått och hysterin bland colombianska medier nådde Göbbelsnivå.
Uribes ”Franska kort”
Hur var det möjligt att USA och den colombianska militären lyckades fastställa den geografiska positionen för att senare bomba gerillalägret? är frågan som många har ställt sig.
Den liberala kvinnliga senatorn Piedad Cordoba, som tillsammans med Chavez har medverkat till att underlätta frigivandet av sex av gerillans civila krigsfångar, uppgav den 16 mars till den kontinentala TV-kanalen Telesur, att en politisk rådgivare i det franska utrikesdepartementet, Mario Sandoval, med förflutet från den argentinska militärdiktaturen, vid ett av mötena med Reyes hade överlämnat en satellittelefon till denne för ”att underlätta kontakterna och samordningen vid frigivandet av Ingrid Betancourt”.
Den ansedda webbportalen Red Voltaire, skriver den 26 mars [3] under rubriken ”Ingrid Betancourt: Den franske presidenten Nicolás Sarkozys dubbelspel”, att den Nationella Kommissionen över Försvinnanden av Personer (Conadep), ett statligt organ som undersöker militärjuntans (1976-1983) brott, säger att Mario Sandoval var lärare för Argentinas Polishögskola i slutet av 1970-talet och begick flera brott (ärende 1076/1163). Den colombianska dagstidningen El Tiempo, uppgav i en artikel förra året att Sandoval för närvarande arbetar som rådgivare till den högsta befälstaben i Frankrike.
Den mexikanska dagstidningen La Jornada rapporterade [4] den 17 mars i en utförlig artikel om Sandovals bakgrund och förflutna. År 2002 närvarande Sandoval på en konferens som arrangerades av Argentinas Krigshögskola som ”ombud” för EU. Temat för konferensen var ”Fredsamtal i Colombia” och handlade om att ge argentinska militärer en föreläsning om Colombia. Det året inleddes legaliseringen av de paramilitära grupperna i AUC, en process som stöddes politiskt och ekonomiskt av Sverige och Holland och senare hela EU. Amnesty International karaktäriserade den nya lagen som skulle demobilisera paramilitärerna för en ”Lag om Straffrihet”.
Sandovals medarbetare och följeslagare på konferensen i Buenos Aires presenterade sig mycket riktigt som ”Befälhavare inom AUC”, vilket fick till följd att de militära arrangörerna avbröt konferensen.
Enligt den argentinska dagstidningen Pagina 12 och Le Monde Diplomatique är Sandoval också en av intrigörerna bakom anklagelsen att de så kallade ”piqueteros”, stridbara sammanslutningar av arbetslösa argentinare, skulle ha förbindelser med FARC, anklagelser som de fascistiska högergrupperingarna i Argentina har påstått sedan dessa grupper bildades under och efter den ekonomiska krisen 2001.
Men enligt flera vittnesmål är eller var Mario Sandoval politisk rådgivare till AUC. I hans sällskap finns annan argentinare, Juan Antonio Rubbini Melato,. Han intervjuades i den colombianska veckotdiningen El Espectador den 25 februari 2007, en intervju som hängdes upp på paramilitärernas egen webbportal [5] under rubriken ”AUC:s egen Che”, en skymf mot den Heroiske Gerillakrigaren.
Enligt El Tiempo deltog både Rubbini och Sandoval som politiska rådgivare till AUC. De anses vara de politiska arkitekterna bakom det beryktade mötet den 2001 i den lilla colombianska byn Santa Fe de Ralito. Där, inför 50 civila politiker, elva kongressmän, flera länsguvernörer och borgmästare, presenterade AUC sin politiska programdeklaration som handlar om hur en paramilitär maffiastat i Colombia växer fram. I dag, den 1 april 2008, är 99 kongressledamöter, eller 37,5 procent av den colombianska kongressen, bakom galler eller är arresterade, misstänkta för att utgöra strategiska brickor i denna paramilitära maffiastat.
Men enligt en kommuniké från den franska ambassaden i Bogota uppger man att Sandoval inte uppbär en officiell tjänst hos Nicolas Sarkozy vilket inte är samma sak som att han kan ha anlitats som konsult i konkreta frågor där han har kännedom. Och vad kan han bäst? Polisrepression och Colombia.
Uribe: Stoppa alla kanaler till FARC!
Uribe är besatt av att strypa all slags information om gerillan, dess politiska förslag och program och alla slags kanaler där gerillan kan uttrycka sig. Därför har den flera gånger vänt sig till den svenska regeringen och dess myndigheter och krävt att regeringen ska förbjuda exilorganisationernas radiostation Cafe Stereo, [6] nyhetsbyrån Anncol [7] och dess föreningar, bland dem Föreningen Jaime Pardo Leal. Hittills har ingen, varken Göran Perssons eller Fredrik Reinfeldts regering backat för de aggressiva påtryckningarna, som naturligtvis har USA-regimens stöd. Och det skulle naturligtvis vara makabert, att de som flytt undan den statliga terrorismen och de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia, här ska utsättas för samma terrorism från staten. Det hör till saken att Uribe är den som utpekas som Paramilitärens Gudfader och som hyllades av Medellinkartellen Pablo Escobar som ”mannen som har gett oss flygtillstånd så att vi slipper simma till Miami med kokainet”. Pentagon slog i en hemlig rapport som offentliggjordes 2001 av News Week fast att Uribe stod i tjänst hos Escobar och Medellinkartellen och placerade in Uribe som Nr. 82 på en lista av 103 personer som arbetade för den fruktade knarkbaronen i Colombia.
Vad Uribe medvetet gjorde natten den 1 mars var att skjuta processen med frigivandet av gerillans krigsfångar i sank. Uribe är beredd att offra de krigsfångar som gerillan håller, även om de i militär uniform har försvarat den korrumperade militaristiska stat som Uribe representerar. Därför bombades gerillalägret den 1 mars, nästan på dagen tre år efter att jag hade långa samtal och gjorde intervjuer kring i stort alla de centrala teman som rör den colombianska väpnade konflikten med Reyes. Och med sitt lugna, metodiska och övertygande sätt att presentera gerillans politiska och militära program stod det klart att FARC inte kan besegras men att gerillan, i denna stund, inte heller är kapabel att besegra den colombianska staten.
När jag fick beskedet om att Raul Reyes, Susannas och Arnobis läger hade bombats och att alla utom två kvinnliga gerillasoldater och en mexikansk studentska hade dödats av bomberna, befann jag mig i Venezuelas andra stad Maracaibo. Nyheten skakar om en eftersom man under veckor får en alldeles speciell kontakt med dem som befinner sig i lägret. Och 2005 befann jag mig kanske en halv dagsmarsch från den plats där lägret bombades, fast på den colombianska sidan.
Men varför bombades lägret? Denna är bakgrunden.
Latinamerikas väg mot Monroe
Monroedoktrinen som förfäktar att länderna söder om Rio Bravo utgör USA:s bakgård har aldrig upphört att gälla mot de latinamerikanska folken. Även om USA inte i lika hög grad som under förra seklet har intervenerat militärt, framför allt efter det förnedrande militära-politiska nederlaget i Vietnam 1975, har den ekonomiska krigföringen via olika frihandelsavtal eller andra påtryckningar varit minst lika effektiv. Nästan inga svenska reportrar i Latinamerika skrapar egentligen inte mer än på ytan i frågan om vilka som är USA:s strategiska intressen och ger därmed ej heller opinionen några riktlinjer som gör att situationen lättare kan förstås.
I fyra punkter i det utrikespolitiska dokumentet ”Santa Fe IV” [8] från år 2000, konkretiserar Lewis Thambs [9] och Jeanne Kirkpatrick, två republikanska kallakrigare men framför allt ideologiska arkitekter för det republikanska partiets utrikespolitik visavi Latinamerika, vad USA strävar efter i Latinamerika den närmaste tiden:
1. Kontroll över sund och farleder på Atlantkusten.
2. Tillgång och utnyttjande av Panamakanalen.
3. En säker farled runt Kap Horn som ingår i det strategiska marina scenariot.
4. Skapa försäkringar att hemisfärens (kontinentens, reds anm.) länder inte är fientliga i förhållande till vår oro för den 'Nationella Säkerheten'. Dessutom ska hemisfärens naturresurser stå till vårt förfogande för att tillfredsställa våra nationella prioriteringar. En 'Monroedoktrin' om man så vill.
Men Latinamerika accepterar i dag inte Bushs Monroedoktrin från 1823. Hade det republikanska partiet haft majoritet i kongressen skulle Venezuela i dag redan ha bakats in i "De Ondas Gäng" i sällskap med Kuba med flera. Så hur ska oljeoligarkin och det militärindustriella komplexet, de två verkliga maktfaktorerna i och utanför Vita huset, bära sig åt för att få en majoritet och stöd för aktioner mot Venezuela, ett Venezuela som inte bara har världens största energireserver utan också förfogar över världens 8:e största sötvattenreserver, enorma järnmalmstillgångar och en gigantisk biodiversitet?
Den bepansrade Laptopen
Attacken och bombningen natten den 1 mars mot gerillalägret där FARC-ledaren Raul Reyes uppehöll sig innebar att USA-Bogota slog flera flugor i en smäll. Operationen följer samma mönster som när USA förberedde terrängen inför kriget mot Irak. Invasionsstyrkan som trängde in på ecuadorianskt territorium hade ett centralt mål framför alla andra; finna och föra tillbaka till colombianskt territorium den dator som Raul Reyes kommunicerade med övriga gerillafronter. Den beslagtagna datorn har nu blivit en guldgruva för alla fantasifulla CIA-konspirationer mot Venezuela, Ecuador, FARC och privatpersoner och organisationer. Att datorn skulle ha klarat sig har alla dataexperter av hårdvaror undantagslöst uteslutit. Ta en titt på gerillaledarens klocka som stannade på 00:26 då de första bomberna fälldes, skulle en laptop som är oerhört känslig ha klarat sig men inte klockan?
– Raul Reyes’ laptop har nu blivit källan för alla slags urskillningslösa lögner mot alla som sätter sig upp mot Imperiet", summerade Chavez inför utländska reportrar i tisdags förra veckan.
PGP-kryptering
Vad medierna också har förtigit är att FARC kommunicerar via krypterad PGP-skrift i operativsystemet DOS, föregångaren till Windows. Detta är omöjligt att ”låsa upp” i klartext utan att du har tillgång till krypteringsnycklarna. Därför är denna programkryptering förbjuden i USA. Pentagon har gjort allt för att tvinga Europa och resten av världen att gå över till annan datorbaserad kryptering som USA lätt kan ”låsa upp”. Men Europa vägrar, bland annat för att skydda sin egen industri.
En dag i gerillalägret instruerade mig Raul Reyes och hans radiooperatör Eliana, med 35 år i gerillan, hur de krypterar eller dekrypterar ALLA meddelanden som kommer från FARC:s olika fronter eller gerillablock. Dessa operationer genomförs på disketter för att inte lämna ett enda spår på hårddisken, trots att det är PGP-filer. Varje eftermiddag brände Reyes alla papper som skulle kunna efterlämna spår i händelse av att lägret skulle attackeras. Så strikta är reglerna för kommunikationerna inom gerillan. Den vet att den har världens mest avancerade stormakt i militärteknologi som sin fiende och ger därför inte denna något gratis.
** Med de tre datorerna som den colombianska styrkan tog med sig till Bogota och som omedelbart sändes till Pentagon för översyn, har såväl USA som president Alvaro Uribe i Bogota dragit i gång en internationell massmediekampanj som saknar motsvarighet.
Enligt de dokument som redan några dagar efter attacken offentliggjordes så fick USA det man ville: Venezuelas president Hugo Chavez har inte bara överlämnat 300 miljoner dollar till FARC, han har också skänkt 50 kg uran för att bygga atombomber. Därmed har terroristkortet blivit brännande och beviset är att det kommer från gerillaledarens egen laptop. Av en tillfällighet ”påträffades” 30 kg anrikat uran vid en vägkant i Bogota förra veckan efter ”information” av två angivare. Myndigheterna säger att uranet visserligen inte går att använda till att tillverka kärnvapen, men ändå, tvivlet är sått. Bättre att förekomma än förekommas.
Ecuadors ”brott”
** Venezuelas folk är i dag inte ensamt om att vilja vara fria i Latinamerika. I Ecuador vann den breda demokratiska vänsterfronten ”Alianza País”, fosterlandsalliansen, både presidentvalet i november 2006 som valet i juli förra året av deputerade till en församling som ska utarbeta en ny grundlag för landet. Attacken mot Reyes ägde rum 36 timmar efter att den 9:e kommissionen i denna församling som leds av María Augusta Calle, antog en resolution som förbjuder utländska trupper och militärbaser på ecuadorianskt territorium. Den unge och populäre president Rafael Correa har också inlett ett intimt industriellt och ekonomiskt samarbete, främst inom oljeindustrin och utbildning, med Venezuela och Kuba och det har setts med starkt ogillande i State Departement.
** FARC-gerillan, som den tysk-mexikanske universitetsprofessorn och marxisten Heinz Dieterich anser vara en ”skyddsvall mot Venezuela och Ecuador mot USA-imperialismens annekteringsplaner av Latinamerika”, har också ansett tiden mogen för att överlämna de civila fångarna de har hållit. Och det trots att dessa kommer från den colombianska eliten där de flesta är kongressledamöter som har beslutat om att bjuda in både USA-trupper som att godkänna Plan Colombia, öka de väpnade styrkorna från cirka 225.000 till dagens dubbla antal. För att finansiera kriget har krigsskatterna tredubblats sedan Plan Colombia sjösattes år 2000.
Att en gerillakommendant som Ivan Marquez, från El Secretariado, skulle tas emot av Chavez i presidentpalatset i Caracas blev för mycket för Uribe som klippte alla band med Chavez och den kvinnliga senatorn Piedad Cordoba i december 2007. Paret fungerade som medlare och kontakter med gerillan för att förmå denna att släppa i första hand de civila fångarna, totalt ett tiotal.
Gerillalägret på ecuadoriansk mark
Raul Reyes var, enligt den militära underrättelsetjänsten i Colombia, den ende inom det högsta gerillabefälet som hade ansvaret för de internationella kontakterna, bland dem Frankrikes president Sarkozy men även med andra länder. Med bombningen klipptes alla internationella förbindelser med gerillan. Det var också Uribes och den colombianska militärens mål; döda gerillans utpost för att döda alla politiska öppningar som kan leda till fångutväxling och fred i Colombia.
"I diplomatiska kretsar (i Bogota) är det oro eftersom Reyes' död drabbar en humanitär överenskommelse. Enligt vad El Tiempo erfar var 'Reyes den enda kontakten med de tre länderna (Frankriken, Spanien och Schweiz)", skrev dagstidningen El Tiempo dagarna efter attacken [10].
Frågan till varför gerillalägret var beläget på ecuadoriansk mark kan ses just i att Ecuador, och främst landets säkerhetsminister, hade förhandlingar med Raul Reyes. Enligt alla källor var ett frisläppande av presidentkandidaten Ingrid Betancourt förestående. Men bombningen bokstavligen krossade alla sådana möjligheter rent fysiskt.
Mexikanska offer
** I Latinamerika växer både medvetenheten och den sociala, ekonomiska och politiska integrationen. Fem länder har bildat ALBA, motsatsen till USA:s ALCA, en frihandelsannektering av kontinenten. Bush&Rice anklagar Chavez för att destabilisera kontinenten efter att en miljon av de fattigaste latinamerikanerna som är eller var på gränsen att bli blinda har återfått synen efter att ha opererats av kubanska läkare. I onsdags invigdes bygget av världens största raffinaderi vid gränsområdet mellan Venezuela och Brasilien. Sjutton länder i Karibien, Central- och Sydamerika har anslutit sig till Petrocaribe, ett initiativ av Chavez. Den kontinentala TV-kanalen Telesur har blivit en reell utmanare till ytliga och Warnerstyrda CNN. Ett nytt raffinaderi byggs i Nicaragua och venezuelanska ingenjörer har reorganiserat och delvis byggt om raffinaderiet i Cienfuegos, Kuba, vilket är ytterligare en spik i USA:s blockadkista. Och så skulle vi kunna räkna upp massor av exempel.
Den 24-27 mars genomfördes i Ecuadors huvudstad Quito den 2:a kongressen för den Bolivarianska Kontinentala Samordningen (CCB) [10] som samlade hundratals delegater från alla länder söder om USA. Bland dem fem mexikaner som den 29 februari hade anlänt till Raul Reyes läger där de togs emot av gerillakommendanten och hans gerillasoldater. Ytterligare en stor delegation som kom från Quito var försenade och tvingades övernatta i den näraliggande staden Lago Agrio. Det blev deras räddning för klockan 00.25 den 1 mars bombades lägret och fyra av de fem mexikanerna slets sönder av tio ”smarta bomber och ett 30-tal klusterbomber.
De mexikanska universitetsstuderande var euforiska. Nu hade de möjligheten att berika sina akademiska studier genom att vara direkt på plats hos en av de högsta ledarna för den gerillarörelse som ett tiotal colombianska presidenter och generaler har försökt krossa militärt under närmare 50 års inbördeskrig. För Uribe var tidpunkten utan tvekan väl vald för här hade Uribe och hans generaler inte bara möjligheten att döda en av de sju i El Secretariado i FARC, utan även fysiskt likvidera de mest konsekventa representanterna för den växande revolutionära latinamerikanska rörelsen som hade genomfört en framgångsrik kongress i Quito.
Bomberna som denna natt fälldes med millimeterprecision slog här fyra flugor i en smäll.
USA:s flygbas i Ecuador
1999 rullade Herkulesplan från USA in på det som skulle bli USA:s flygbas i Manta, en liten stad vid stillahavskusten, 230 km från huvudstaden Quito men bara två minuters flygfärd till gränsen mot Colombia. Kontraktet för basen löd på tio år och officiellt sades det att basen skulle tjäna som en bas varifrån USA-flyg skulle rekognosera för att bekämpa knarkkartellerna och kokabladsodlingar i Colombia. Både i Ecuador och i Colombia hävdade dock en stor allmän opinion att basen hade ett syfte; spionera på vänstergerillan i FARC och underlätta den colombianska militärens krig mot gerillan.
Det fanns cirka 100 USA-militärer fram till 2001 då landningsbanan fördubblades och med det också det militära manskapet. Och det är från denna bas som den ecuadorianska militären nu påstår att bombningen av gerillalägret planlades i samarbete med den colombianska militären men utan Ecuadors vetskap.
– Sedan år 2000 när Plan Colombia inleddes har en strategisk allians mellan USA och Colombia konsoliderats, först för att bekämpa gerillan och därefter för att dra in grannländerna i detta krig. Det som händer i dag är en konsekvens av detta, säger IPS:s militära källa som vill vara anonym. Enligt avtalet mellan de bägge länderna får basen endast användas för antinarkotikabekämpning.
Vad som nu är viktigt för de ecuadorianska myndigheter är att registrera alla flygningar som ägde rum från och till Mantabasen 20 dagar innan bombningen. Vilka som befann sig ombord på planen, rutter, uppgifter och komplettera dessa uppgifter med andra utredningar och uppgifter.
USA-ambassadören i Quito, Linda Jewell, hävdar att inga USA-plan eller personal deltog i attacken den 1 mars, vilket avfärdas av delar av den militära ledningen i Ecuador:
– Den teknologi som användes, först för att upptäcka målet, alltså gerillalägret, och därefter för att attackera det, är USA-teknologi.
USA gjorde ”jobbet”
Självaste president Correa är av samma slutsats; ”den utrustning som användes (vid bombningen) finns inte hos de väpnade styrkorna i Latinamerika”.
Enligt militären avfyrades under natten med plan i hög fart uppskattningsvis fem så kallade "smarta bomber" som användes av USA i Gulkriget 1991. De har en imponerande precision och en felmarginal på bara en (1) meter. Enligt den militära källan så "kräver en bombattack med 'smarta bomber' piloter med erfarenhet av denna typ av operationer och de som har den är USA:s piloter.
– Därför tror vi att de (USA) gjorde 'jobbet' och därefter sa till colombianerna att 'åk nu och hämta kropparna' (på andra sidan gränsfloden, men 20 km in på ecuadorianskt territorium, reds. anm.) vilket de gjorde i Black&Hawkhelikoptrarna som transporterade de colombianska styrkorna till Ecuadors territorium.
Enligt den colombianska versionen fälldes tio "konventionella" bomber av fem Super Tucanoplan och tre A-37 av USA-fabrikat.
– A-37:orna fällde fem så kallade "smarta bomber" som användes av USA i Gulkriget 1991. De styrs av GPS (Global Position Satelity) och har en imponerande precision och en felmarginal på bara en (1) meter. Enligt den militära källan "kräver en bombattack med dessa 'smarta bomber' piloter med erfarenhet av denna typ av operationer. Och de som har den är USA:s piloter.
Enligt IPS:s militära källa kan USA:s direkta deltagande i bombningen av gerillalägret vara ännu större.
– De var USA-piloter, förmodligen från företaget DynCorp.
Detta privata legoknektsföretag, med uppdrag från Jugoslavien, Irak, Afrika och andra regionala konflikthärdar underhåller och förser sina uppdragsgivare med både vapen och militär personal. I Colombia har den privata USA-styrkan en maximal topp på 600 personer, men dessa privatföretag kan teoretiskt sett ta in obegränsat med militär personal från andra delar av världen än USA. Planen som bombade gerillalägret lyfte från USA:s flygbas Tres Esquinas i södra Colombia.
– Planen används för att bespruta kokabladsplantorna eller för att attackera gerillan och de flygs av reguljära USA-militärer eller anställda av privata företag som DynCorp.
Övervakar Venezuela och Ecuador
Den 12 november 2009 upphör USA:s kontrakt för sin militärbas i Ecuador. Den 17 mars antog den grundlagsstiftande församlingen slutligen beslutet om att förbjuda all utländsk militär personal eller byggandet av baser för utländsk trupp i Ecuador. I stället för att skrämmas har de patriotiska krafterna förstärkts, trots den USA-vänliga högeroppositionens försök att misstänkliggöra president Correa och i likhet med Uribe och Bush sammankoppla honom med FARC-gerillan.
Chefen för USA:s Södra Kommando, amiral James Stavridis, har via Mantabasen använt denna för att stödja de colombianska militära styrkorna i dess krig mot vänstergerillan. I ett senatsförhör den 6 mars i år uppgav Stavridis att hans land övervakar alla venezuelanska och ecuadorianska trupprörelser vid gränsen mot Colombia.
– Med USA:s fortlöpande hjälp är Colombia på väg att vinna freden. Framgångarna mot terrorismen är oåterkallelig, påstår Stavridis.
I juli 2001 sa den nu pensionerade översten och chefen för Krigsakademien i Ecuador, Fausto Cobo, att "Mantabasen ingår i Plan Colombia som ett hangarfartyg för USA".
Fram till april 2001, när USA-militären arbetade med att bredda och förlänga landningsbanan på Mantabasen fanns ett genomsnitt av hundra personer som genomfördes tre flyguppdrag per dag med spionplanet F3. En diplomatisk källa i USA sa till den brittiska dagstidningen The Financial Times, att i oktober det året anslöt sig ytterligare 200 USA-militärer och de efterföljande månaderna ännu fler uniformerade män och kvinnor från USA. Efter att landningsbanan hade förlängts och breddats inleddes flygningar med större och mer sofistikerade plan för rekognosering.
Awacplan på Mantabasen
I augusti 2006 uppgav dagstidningen Expreso att colombianska piloter opererade i samarbete med ecuadorianska i flygningar som utgick från Mantabasen. Rich Boyd, chef för flygskvadronen av Awacplan, försäkrade att en colombiansk flygofficer flög en av dessa plan. Boyd garanterade att när de flög över Ecuador lämnade den colombianske piloten cockpiten för att inte ta del av konfeditionell information om Ecuador. Samma sak skedde med den ecuadorianske piloten över colombianskt territorium.
Enligt Boyd förfogar USA sammanlagt över 27 Awacplan och tre av dessa opererar från Mantabasen. Varje plan kostar en (1) miljard dollar vilket är nästan dubbelt så mycket som budgeten för Ecuadors flygvapen 2005. Ett Awacplan kan avlyssna alla slags radio- eller kommunikationer i en radie av 321,8 kilometer. Inom denna radie återfanns gerillalägret där Raul Reyes och 20 av hans kamrater massakrerades natten den 1 mars.
Javier Delucca, USA:s befälhavare för Mantabasen sa några veckor innan bombningen att militärbasen i Manta har en strategisk nyckelställning för Plan Colombia. I Ecuador tolkades det som att landet, trots att både den allmänna folkopinionen som regeringen Correa upprepade gånger har understrukit att man vägrar att låta sig dras in i USA:s och Bogotaregimens krig mot gerillan, ändå är indraget i kriget i grannlandet.
Noter:
[1] Fuentes militares confirman que EEUU utilizó la base de Manta en Ecuador para el ataque al campamento. Kintto Lucas, IPS, Rebelión, 20 mars, 2008.
[2] Raul Reyes más que un combatiente era un diplomático, Ignacio Ramonet.
[3] Ingrid Betancourt: el doble juego del presidente francés Nicolás Sarkozy, Red Voltaire 26 mars.
[4] Ex represor argentino, integrante del Consejo de Defensa del presidente francés. Av Stella Calloni, 17 mars, 2008.
[5] Paramilitärernas egen webbportal
[6] Radiostationen Cafe Stereo,
[7] Nyhetsbyrån Anncol
[8] Santa Fe IV från år 2000
[9] Thambs var USA-ambassadör 1986 i Colombia och myntade "Knarkgerilla" men ertappades själv som "Knarkambassadör" eftersom han och John Negroponte, nuvarande andrechef i State Departement, var spindeln i "Irangateskandalen" i kriget mot sandinisterna i Nicaragua och FMLN-gerillan i El Salvador. Överste Oliver North och exilkubanska kontrarevolutionärer smugglade knark från Centralamerika till Los Angeles och andra USA-städer där det såldes. För pengarna köptes vapen till kontrarevolutionerna i Nicaragua hos Iran, som USA hade inlett en internationell blockad mot.
[10] Bolivarianska Kontinentala Samordningen (CCB)
[11] El Tiempo
Trettiosju procent av Colombias kongress bakom galler
<2 773 tecken>
Legitimiteten för Colombias parlamentariska system ifrågasatt
I måndags fängslades ytterligare tre ledamöter av Colombias kongress vilket innebär att 99 kongressledamöter befinner sig bakom galler eller ska förhöras av specialåklagarna i tjänst hos den relativt autonoma Högsta domstolen i Colombia. Kongressledamöterna har valts till sina platser med stöd av de paramilitära dödskvadronerna 2002 och 2006.
En av dem som sitter bakom galler är Mario Uribe, kusin till president Alvaro Uribe. Totalt är 37,5 procent av kongressens valda ledamöter ”uträknade”. De har avslöjats för att vara i allians med eller stött de paramilitära dödsskvadronerna i AUC som i Colombia är den verkliga narkotikakartellen. AUC kontrollerar hela norra kusten där hamnen Turbo där Chiquitas bananbåtar lade till 1997-2004 år 2001 avslöjades som en smuggelhamn för vapen. Paramilitärerna exporterade kokain och på returresan anlände vapen.
Av de 99 kongressledamöterna som sitter fängslade eller är misstänkta för att ingått en ömsesidig allians med AUC för att få bajonetternas stöd i kongressvalen 2002 och 2006, är det bara en kongressledamot som utpekas misstänks för att vara i allians med FARC-gerillan.
Av de 99 ’paraledamöterna’ så är alla, med ett par undantag, offentliga anhängare till president Uribe som av vänstern och gerillan utpekas som den verklige ”El Padrino”. USA:s försvarsdepartement anklagade också i en hemlig utredning från mars 1991 Uribe för att stå i tjänst hos Medellinkartellen och dess fruktade chef, Pablo Escobar. På en lista av 103 namn återfanns Uribe på Nr. 82.
Under Uribes tid som chef för Colombias motsvarighet till Luftfartsverket utfärdade denne hundratals tillstånd för plan och landningsbanor som vid senare utredningar visat sig ha tillhört Medellinkartellen. En helikopter som ägdes Alberto Uribe, presidentens far, påträffades också på Colombias hittills största kokainkomplex och laboratorium vilket har förföljt dagens president i Colombia under hela hans politiska karriär. När Uribes far eliminerades av FARC-gerillan för hans stöd till Medellinkartellen och de paramilitära grupperna, plockades Uribe upp av en helikopter som tillhörde Pablo Escobar.
Många anser att när USA inte längre har nytta av Uribe som ”Andernas Ariel Sharon”, kommer listan från 1990 och uppgifterna om Uribes tjänster i Medellinkartellen att dammas av. Eller, som den gamla devisen säger; ”USA har inga vänner, bara intressen”.
Men frågan kvarstår; Var i världen kan en kongress som har mer än tredjedel av sina ledamöter fängslade hävda en politisk legitimitet? I Colombia är detta inget problem. ”Statens och Nationella säkerhetsintressen står över”. Och över Uribe svävar fortfarande Pentagons skydd.
Dick Emanuelsson
Legitimiteten för Colombias parlamentariska system ifrågasatt
I måndags fängslades ytterligare tre ledamöter av Colombias kongress vilket innebär att 99 kongressledamöter befinner sig bakom galler eller ska förhöras av specialåklagarna i tjänst hos den relativt autonoma Högsta domstolen i Colombia. Kongressledamöterna har valts till sina platser med stöd av de paramilitära dödskvadronerna 2002 och 2006.
En av dem som sitter bakom galler är Mario Uribe, kusin till president Alvaro Uribe. Totalt är 37,5 procent av kongressens valda ledamöter ”uträknade”. De har avslöjats för att vara i allians med eller stött de paramilitära dödsskvadronerna i AUC som i Colombia är den verkliga narkotikakartellen. AUC kontrollerar hela norra kusten där hamnen Turbo där Chiquitas bananbåtar lade till 1997-2004 år 2001 avslöjades som en smuggelhamn för vapen. Paramilitärerna exporterade kokain och på returresan anlände vapen.
Av de 99 kongressledamöterna som sitter fängslade eller är misstänkta för att ingått en ömsesidig allians med AUC för att få bajonetternas stöd i kongressvalen 2002 och 2006, är det bara en kongressledamot som utpekas misstänks för att vara i allians med FARC-gerillan.
Av de 99 ’paraledamöterna’ så är alla, med ett par undantag, offentliga anhängare till president Uribe som av vänstern och gerillan utpekas som den verklige ”El Padrino”. USA:s försvarsdepartement anklagade också i en hemlig utredning från mars 1991 Uribe för att stå i tjänst hos Medellinkartellen och dess fruktade chef, Pablo Escobar. På en lista av 103 namn återfanns Uribe på Nr. 82.
Under Uribes tid som chef för Colombias motsvarighet till Luftfartsverket utfärdade denne hundratals tillstånd för plan och landningsbanor som vid senare utredningar visat sig ha tillhört Medellinkartellen. En helikopter som ägdes Alberto Uribe, presidentens far, påträffades också på Colombias hittills största kokainkomplex och laboratorium vilket har förföljt dagens president i Colombia under hela hans politiska karriär. När Uribes far eliminerades av FARC-gerillan för hans stöd till Medellinkartellen och de paramilitära grupperna, plockades Uribe upp av en helikopter som tillhörde Pablo Escobar.
Många anser att när USA inte längre har nytta av Uribe som ”Andernas Ariel Sharon”, kommer listan från 1990 och uppgifterna om Uribes tjänster i Medellinkartellen att dammas av. Eller, som den gamla devisen säger; ”USA har inga vänner, bara intressen”.
Men frågan kvarstår; Var i världen kan en kongress som har mer än tredjedel av sina ledamöter fängslade hävda en politisk legitimitet? I Colombia är detta inget problem. ”Statens och Nationella säkerhetsintressen står över”. Och över Uribe svävar fortfarande Pentagons skydd.
Dick Emanuelsson
tisdag 4 mars 2008
Presidente Chávez: ¡Abra una oficina de información de las FARC en Caracas!
La muerte de Raúl Reyes es la derrota política de Uribe
POR DICK EMANUELSSON
CARACAS / Marzo 2 de 2008/ Mataron a Raúl Reyes y a los guerrilleros que eran su anillo de seguridad. Pero más que una victoria militar, el gobernante colombiano ha sufrido una tremenda derrota política. Con el bombardeo Uribe cree que puede erradicar las raíces del conflicto armado y social y cerrar los canales internacionales de la guerrilla. Para contrarrestar esa política de guerra el presidente Hugo Chávez debería permitir la apertura de una oficina de información de la guerrilla colombiana en Caracas. Seria además una decisión lógica ya que Chávez ya le otorgó el estatus de beligerancia a las FARC-EP y al ELN. Estos son los antecedentes que refuerzan la propuesta:
Toda
Entendemos que hay guerra, pero también en las guerras la política está por encima del factor militar. Y así reacciona el presidente Sarkozy, diplomático como han sido siempre los mandatarios franceses, pero rompió totalmente la regla entre los presidentes y denunció en un comunicado a Uribe por condenar a muerte a Ingrid Betancourt y en consecuencia a los 40 militares que la acompañan:
"La muerte de Luís Edgar Devia Silva, conocido como Raúl Reyes, el número dos del secretariado de las Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia (FARC), se produce en un momento crucial en el que todo debía hacerse para respaldar la dinámica positiva que se había activado con la liberación unilateral de varios rehenes" [1].
Es decir; Sarkozy no entiende cómo Uribe responde con bombas a los gestos de paz de la guerrilla; lo cual puede impedir la liberación, no solamente de la colombo-francesa Ingrid Betancourt sino, sobre todo, de los 40 miembros de las fuerzas militares colombianas, quienes han sido capturados en combates con las FARC-EP.
Es más, según El Tiempo, diario y vocero de Uribe&Santos, con la muerte de Raúl Reyes se apaga también el único canal abierto a los países u organismos facilitadores en el tema de intercambio humanitario y a cualquier otro gesto por la paz:
"En fuentes diplomáticas hay preocupación porque la muerte de 'Reyes' afecte la búsqueda del acuerdo humanitario. Según supo ayer EL TIEMPO, 'Reyes' era el único contacto de los tres países amigos (Francia, España y Suiza) para avanzar en la búsqueda de esa posibilidad, encomendada por el gobierno de Uribe, como su única salida en esa dirección. Por ahora, la comunicación de los europeos con las FARC queda afectada de manera sensible",
[2] resume El Tiempo.
Y así es el mandatario colombiano. Uribe sigue consecuente con su política desde el primer día en que asumió la presidencia (el 7 de agosto del 2002): Cerrar para la guerrilla todas las puertas, oficinas, canales, espacios en donde se pudiera entablar contactos entre el estado colombiano, países amigos de la paz en Colombia y la misma insurgencia. Si no hay puertas para dirigirse para hablar de paz, si no hay puentes para facilitar y entablar el diálogo, entonces ¿cómo hacer la paz? ¿Cómo hacer el intercambio humanitario? ¿Cómo facilitar los contactos para la liberación de Ingrid Betancourt? ¿Cómo cree Uribe que sus soldados van a poder salir a la libertad después de más de diez años, si no hay contactos físicos entre las dos partes?
Uribe no quiere la paz, ya todo el mundo se ha dado cuenta de eso. Uribe no quiere ni siquiera escuchar la palabra "FARC-EP" y así se puede comprender la rabia de Uribe cuando llegó al palacio de Miraflores en Caracas Iván Márquez, comandante del Secretariado de la guerrilla y que junto con Chávez y la senadora Piedad Córdoba se sentaron para hablar del espinoso tema del intercambio humanitario, que ahora lleva el fruto de seis liberaciones unilaterales por parte de la guerrilla.
La foto con las tres personas claves en este tema fue demasiado para el gobernante colombiano que de un plumazo despidió a Chávez y Córdoba, aunque los familiares rogaban al presidente colombiano no hacerlo por que se dieron cuenta que las liberaciones de sus familiares serian mucho más complicadas.
Y a pesar del humillante tratamiento a Chávez por parte de Uribe, el mandatario venezolano no tiró la toalla a la cancha sino que siguió con la senadora Córdoba el proceso de apoyo y acompañamieno a las liberaciones unilaterales por la guerrilla. Pero dos días después,
Uribe responde a estas gestiones de voluntad de paz con bombas de clúster al campamento guerrillero. La primera patrulla del Ejército ecuatoriano que llegó al campamento encontró 15 guerrilleros muertos en sus piyamas, según el presidente Correa en su declaración en la noche del sábado. Uribe no sólo fue condenado por Sarkozy, Chávez y Correa sino por todos los demócratas colombianos. También quedó otra vez como un gran mentiroso, ya que defendió la acción de guerra contra el pueblo del vecino país con el argumento que los batallones de la contraguerrilla habrían sido atacados del otro lado del río fronterizo. Todo el mundo con un mínimo de conocimiento sobre el conflicto armado, sabe que el anillo de la seguridad de los comandantes guerrilleros nunca entra en confrontación armada con el enemigo para no alertarlo; justamente, por que la tarea es proteger el comandante.
URIBE VIVE EN un mundo obsesionado. Se le sale el odio de clase cuando habla sobre los hombres y mujeres que no se dejaron matar por los subalternos de Uribe: Sus amigos en Ralito, centro de reclusión de los jefes paramilitares que, facilitado por
Cree Uribe y El Tiempo, que con la muerte de Raúl Reyes las FARC se van a desmoralizar y desplomar. Otra vez se equivocan. Tanto las FARC como el ELN han sido golpeados militarmente mucho más duro que la bomba que mató a Reyes. El Tiempo especula, como si fuera un agente de la inteligencia militar usando el manual de guerra psicológica, diciendo que hay divisiones entres alas políticas, militaristas y moderadas dentro de las FARC.
¡Pura paja! Como dice el colombiano común. Las FARC se basan en principios políticos, ya que es un movimiento político-militar. Y de igual manera como fallaron las especulaciones sobre la muerte del legendario Fidel, porque no aceptaba más tareas del estado y del partido, las especulaciones acerca de una pronta muerte de las FARC se caerán por su propio peso.
Por que la lucha en Colombia no termina, como desea el editorial de El Tiempo, el 1° de marzo. El diario del ministro de guerra, Juan Manuel Santos y su primos, el vicepresidente Francisco Santos, verdaderos instigadores de golpes de estado y de creación de grupos paramilitares respectivamente, según el máximo jefe de los matones, Salvatore Mancuso. Y esa incuestionable verdad hace temblar al poder en su euforia que vive en este momento.
Reflexiones personales de Raúl Reyes y las consecuencias de su muerte para el futuro de las FARC-EP
POR DICK EMANUELSSON
CARACAS / Marzo 2 de 2008 / Con la muerte de Raúl Reyes el gobierno y los medios de comunicación de Uribe en Colombia creen que la guerrilla entrará en una crisis profunda y que hasta va a dividirse. Pero se equivocan. Los guerrilleros no han entrado a un movimiento político-militar para rendirse en la primera falla militar. Es la experiencia mía como periodista después de cubrir el país y su conflicto social y armado durante casi 30 años.
La primera vez que entrevisté a Raúl Reyes fue en Casa Verde, en marzode 1988, durante
El forjado dirigente sindical de la fábrica de Nestlé en Neiva, entonces miembro del Partido Comunista Colombiano (PCC), se incorporó a la guerrilla el 1982 y fue miembro del Secretariado unos años después. El 9 de diciembre del 1990, el presidente César Gaviria ordenó, en pleno proceso de paz y en el mismo día de las elecciones a
FUERON DIEZ AÑOS en donde murieron en vano por este conflicto, decenas de miles de colombianos bajo la absurda ilusión del Estado colombiano de obtener una victoria militar. Pero, como decía el senador comunista, Manuel Cepeda, en el sepelio de José Antequera, vicepresidente de
Pasaron diez años y nuevamente me encontré en 1998 en el sur de Colombia con el comandante Reyes, tomando el pulso sobre los primeros encuentros que la guerrilla había tenido con el presidente Andrés Pastrana y en donde se iba a crear las condiciones por unas negociaciones políticas por la paz que comenzaron a principio del 1999.
Raúl Reyes y el Secretariado sabían de la naturaleza guerrerista de esta oligarquía colombiana y cuando asumió la presidencia Uribe, sabían que venia
Y fue en ese clima de guerra y bajo el Plan Patriota, dirigido por 2 mil asesores militares estadounidenses y un ejército y policía con 400 mil miembros, que encontré a Raúl Reyes en abril de 2005, cerca al lugar del bombardeo. Conocí a los guerrilleros de su anillo de seguridad; la negra hermosa Susana, la flaquita y calmada pero tan conciente desde el punto de vista político Catherine Millar. Las dos mujeres daban clases de todo tipo; historia y papel político de Simón Bolívar, sobre el Partido Comunista Clandestino Colombiano (PCCC) o el Movimiento Bolivariano. Todos los días los guerrilleros se dedicaban a estudios políticos y tareas actuales en Colombia.
Entrevisté no solamente a Reyes sino a tres guerrilleras sobre sus vidas, ¿preguntando el cómo y el por qué se incorporaron al movimiento guerrillero y cuáles eran sus sueños personales en el futuro? Les pregunté sobre las constantes acusaciones de los medios colombianos e internacionales acerca de supuestos abusos sexuales hacia la mujer guerrillera y la veracidad de ello. Rechazaron con dignidad esas acusaciones y las calificaron como un insulto y parte de la guerra psicológica. Sin embargo, si un guerrillero varón es encontrado culpable por una violación puede ser fusilado, me decian.
HACE POCO SALÍA una noticia de que el comandante Raúl Reyes tenía un harem de niñas de 9 años de las que abusaba sexualmente. Y como El Tiempo es el vocero de esta guerra psicológica, ni siquiera se evita de publicar que "Fuentes de inteligencia aseguraron que en el campamento murió una joven guerrillera que se había convertido en su pareja en los últimos meses".
El dato no solamente es una de tantas mentiras descaradas, ya que el comandante tenía su esposa al lado cuando murió por la bomba, la camarada ´Liliana Marín´, radioperadora y guerrillera desde la época de Casa Verde en
Es una prostitución del periodismo a un nivel tan primitivo que ni siquiera en países de años de guerra aparece semejante mentiras y ahora entiendo las palabras de Manuel Marulanda durante el proceso de Caguán cuando senalaba que "los medios tienen una deudita con nosotros".
Pero El Tiempo asesina definitivamente todos los principios cuando publica. Las fotos del cadáver de Raúl Reyes aparece en una "Fotogalería", como si fuera una exposición de farándula o una pasarela de moda. La actitud de El Tiempo es macabra. Y por la ironía de la vida, el director de El Tiempo, Enrique Santos Calderón, hermano del ministro de Defensa, Juan Manuel Santos, era presidente de
EN OTRO CAMPAMENTO guerrillero que visité en abril del 2005, me encontré con Lucero Palmera, guerrillera desde los 15 años y esposa y camarada de Simón Trinidad. Fue capturada junto con él y su hija de 12 años en Quito. Trinidad fue inmediatamente extraditado a Colombia por el "mejor amigo de Bush", Lucio Gutiérrez. Lucero y la hija aprovecharon la confusión acerca de su nombre ya que no había una orden de captura y buscaron el otro día de la captura la trocha para el regreso al Bloque Sur de las FARC-EP y a su familia guerrillera.
El 31 de diciembre del 2004 fue extraditado Simon Trinidad a Estados Unidos como una venganza cruel de Uribe. Habia propuesto al Secretariado que liberaría a Trinidad a cambio de que las FARC liberaran a todos los prisioneros de guerra. Por supuesto que Uribe sabía la respuesta de las FARC de antemano. Y pregunté a Lucero, esa mujer con la sonrisa constante y el optimismo que la caracteriza:
¿Qué sentiste tú y cómo reaccionaron los guerrilleros el día 31 de diciembre del año pasado (2004) cuando fue oficializada la decisión de Uribe de extraditar a los EE.UU. a Simón Trinidad, un hecho que mostraron prácticamente todo ese día en los noticieros? ¿Cómo fue la reacción de los guerrilleros en tu campamento?
– Rabia, indignación, sobresalió el odio de clase, Uribe lo que quiso hacer con eso fue como rebajarle la moral a los guerrilleros. Era un 31 de diciembre que para la mayoría de los guerrilleros y para el pueblo colombiano, es una fecha especial. Cuando dieron la noticia, en el caso mío especialmente; fue muy doloroso y todas esas cosas, pero más que eso, por encima de eso, era la indignación. Ver en la práctica una experiencia que nunca a los guerrilleros y a las masas se les va a olvidar, lo que es lo indigno de un gobierno que esta arrodillado a los intereses del imperialismo norteamericano. La manera tan baja, la manera tan indignante, la manera tan cínica con la que se da eso.
– Uno, cuando ve esas imágenes todavía, esas donde Simón aparece desarmado con las manos esposadas y con soldados armados hasta la coronilla con miras infrarrojas, con fusiles, con cananas, con chalecos antibalas agarrando a Simón que está prisionero, que está con las manos esposadas, pero que aún así en medio de esa situación se está haciendo sentir como revolucionario, uno no siente sino rabia Y ESE FUE EL SENTIMIENTO GENERALIZADO DE TODOS LOS GUERRILLEROS QUE COMPARTÍAN CONMIGO EL CAMPAMENTO, donde nosotros vimos ese 31 de diciembre a las 12 del día la noticia de que Simón iba a ser extraditado a los EE.UU.
El odio de clase salió a flote, o sea; para esta generación de guerrilleros que vimos eso, pienso que Uribe encontró y ocasionó un sentimiento distinto al que el quería que nosotros tuviéramos.
¿No se desmoralizaron entonces?
– ¡Por el contrario!, nuestra moral revolucionaria se fortaleció.
Decía Lucero Palmera y confirmó su compromiso revolucionario ante las tareas de construir una Nueva Colombia.
EL TIEMPO, EN SU editorial el 1 de marzo, dice:
"El operativo -adelantado conjuntamente por el Ejército,
Es cierto que el operativo fue excelente de punto de vista militar. Fue una dura lección para la guerrilla que tendrá que analizar esa modalidad de las FF.MM. colombianas de usar cada vez más la aviación y la inteligencia. Y esa fue una de las preguntas que le hice al comandante Raúl Reyes el 2005 acerca las nuevas armas sofisticadas entregadas por los Estados Unidos; ¿Qué hace la guerrilla para evitar ser vulnerable? Y Reyes tranquilamente comentó, que la guerrilla estó en constante movimiento, que permanentemente analiza la actuación de las FF.MM. y se adapta de esa nueva situación. Por eso los Planes Colombia, Patriota, Consolidación o Victoria hasta ahora no ha tenido más éxitos que los de los bombardeos de algunos campamentos donde han caído algunos comandantes importantes.
PERO, Y ESO ES NOTORIO, el ejército colombiano es como el norteamericano, sueltan alfombras de bombas y después que se ha despejado las nubes se atreven a entrar los soldados profesionales. Pero en el combate, en el campo de batalla, los soldados se quedan cortos y lo saben. Por que la guerra no es de ellos, la guerra es de la oligarquía, los dueños de El Tiempo, Bavaria y las millones de hectáreas robadas a los campesinos colombianos, el futuro robado a los millones de colombianos que han visto sus seres queridos masacrados por un Estado Terrorista.
Uribe, Santos, y esa banda de asesinos tendrán un día que pagar por sus crímenes de lesa humanidad en la misma manera como está pagando ahora Fujimori en el Perú. Creen que con las bombas podrán erradicar las raíces del conflicto colombiano, pero, una vez más, retomo a Manuel Cepeda: "Este pueblo admirable y heroico que ha creado guerrillas invencibles". Y este pueblo colombiano sabrá superar el duro momento cuando ha caído en la lucha un hombre que comenzó en la fábrica de Nestlé y murió en la selva pero que será recordado como un hombre de
måndag 14 januari 2008
“FARC-ambassadör i Europa”?
Ernesto Yamhure heter den man som var 1:e sekreterare på Colombias på Östermalmsgatan 44 i Stockholm mellan 2004 och andra hälften av 2006. I tre söndagskrönikor i den colombianska veckotidningen El Espectador mellan 27 september-15 december har han utpekat denne enkle skribent för att vara både “FARC-gerillans europaambassadör” som “samordnare för insamlade medel till terroristorganisationen FARC” från danska partisaner och fackföreningar i Danmark.
År 2000 bosatte jag mig i Colombia och arbetade där fram till december 2005. Då tvingades jag lämna landet efter att jag hade utsatts för mordhot via telefon under lång tid. Det hela kulminerade när jag videofilmades en grådisig morgon av säkerhetspolisen DAS när jag sprang min dagliga joggingrunda. Kamraterna på kommunistpartiets veckotidning VOZ hade bara ett råd: ”Det är sista varningen, dra nu!”
Yamhure var dock inte bara diplomat på Östermalm. Han var också boss för president Alvaro Uribes spionnät i Sverige. Beslutet att inrätta “Ett nätverk av 100.000 vänner till Colombia i utlandet” går i linje med den militarisering av Colombia som inleddes den 7 augusti 2002 när Uribe valdes till president. I Sverige och andra länder organiserar personer som Yamhure colombianer (och förmodligen även svenskar) bosatta i landet för att spionera på sina landsmän och andra som rapporteras och registreras av ambassadens säkerhetsansvarige. Denne sänder i sin tur rapporten vidare till DAS, den hemliga politiska polisen som lyder direkt under Uribe.
I Sverige utpekas framför allt undertecknad samt Föreningen Jaime Pardo Leal (FJPL), en exilorganisation bestående av i huvudsak medlemmar från det colombianska kommunistpartiet och den nu fysiskt utrotade vänsterfronten Union Patriótica, offer för den statliga terrorismens agenter.
Yamhure är en av dessa agenter som offentligt anklagar FJPL för att utgöra “FARC-gerillans lobby i Sverige”. Föreningen förfogar över den Internetbaserade stationen “Radio Café Stereo” medan nyhetsbyrån Anncol återfinns i Danmark. Dessa båda medier utgör FARC-gerillans propagandakommission. Och vem samordnar allt detta propagandaarbete? Jo, Emanuelsson, påstår Yamhure i El Espectador och tillägger att min “chef är Raul Reyes”, gerillakommendant och medlem i ”El Secretariado”, som är den högsta politiskt-militära ledningen i FARC. Dessa fantasier av psykologisk krigföring får fritt uttryckas i El Espectador medan den som får dödsdomen skriven på sin panna förvägras genmäle.
Varför denna öppna mordhotspolitik? Bakgrunden är naturligtvis innehållet i det jag skriver och publicerar, men även att jag i mitt journalistarbete ertappade Yamhure en dag i slutet av juli 2005 när han fotograferade medlemmar från just Föreningen Jaime Pardo Leal: Dessa stod på kajen i Stockholms hamn och demonstrerade mot ett colombianskt flottbesök. Min bild och text publicerades på Aftonbladets kultursida. Därmed “brändes” Yamhure som ambassadens spionchef och skickades efter ett tag tillbaka till Colombia. Historien går igen, för ambassadens operationer mot sina egna landsmän i Sverige är nästan identiskt med hur den chilenska ambassaden agerade under Pinochetdiktaturens dagar.
Därför kokar Yamhure av hämndkänslor och rekommenderar mig i El Espectador att “desertera från gerillan, “ange” mina “gerillakamrater” för att därefter avtjäna mitt “straff i ett colombianskt fängelse”.
Latinamerikas Journalistfederation, som jag tillhör sedan 2003 att Uriberegimen upphör med dessa förtäckta mordhot mot undertecknad och erinrar att över 123 journalister har mördats i Colombia den senaste 20-årsperioden, offer för att de som journalister bara har beskrivit verkligheten så som den är.
Men varken Yamhure eller Uribe skrämmer mig och jag kommer att fortsätta att rapportera från Latinamerika för tidningar som bland annat Proletären, även om det sker från ett annat land i Latinamerika och med en beredskap mot fascister av Yamhures kaliber.
Dick Emanuelsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)