COLOMBIA “Vi är på väg mot vår andra och definitiva frigörelse”

Gerrillasoldater i FARC-gerillan.

COLOMBIA

“Vi är på väg mot vår andra och definitiva frigörelse”

Flammans Dick Emanuelsson har träffat Colombias främsta oppositionsledare och personer ur gerillan. Bägge grupper andas optimism för framtiden.

Tandborsten putsar frenetiskt alla skrymslen i AKA-47:an. Det är tid för rengöring av vapnet efter dagens övningar. Med erfaren hand plockar han isär och rengör vapnet, en livförsäkring, säger han. Under närmare 15 år har han gjort samma sak dag efter dag efter strider för att förändra Colombia, det mest utpräglade klassamhället i Latinamerika. Och det var under en av dessa strider som arméhelikoptrar utsatte honom och civilbefolkningen för kemiska vapen.

– Jag var då placerad i Sierra Nevada, längst upp i norra Colombia vid Karibiska havet där bergskedjan Anderna reser sig. Vi bombades och överöstes av kemiska substanser och bakterier från flyget. Men inte bara gerillan utan även flera indianfolk i området drabbades och flera av dessa indianer avled senare.

Amauri Gonzalez skiljer sig från de andra gerillasoldaterna i avseendet att han är den ende som använder läderkängor. Hans övriga kamrater använder de klassiska gummistövlarna som slutar strax under knäet för att undvika ormbett eller för att inte blöta ner sig i onödan när gerillan är på marscher i djungeln med alla sina vattendrag. Orsaken till att Amauri har kängor av läder är just de skador han fick när armén bombade med kemiska stridsmedel.

– Jag är oerhört känslig för värme och fukt som stövelskaftet ger, därför kan jag inte använda vanliga gummistövlar. Köttet ramlade av benet på de platser där substanserna hade penetrerat huden. Våra egna läkare och sjuksköterskor satte in en intensiv behandling som räddade mig, tillägger han och visar ärren på benet.

Strax nedanför där vi sitter har de första gerillasoldaterna börjat eftermiddagens bad och tvätt av kläder. Stora spindlar springer över bäcken medan papegojor, grodor eller paddor har inlett sin eftermiddagskonsert. En kraftig trädstock ligger över bäcken och är en bro i denna fuktiga, varma men otroligt vackra del av Amazonasdjungeln. Det är första gången jag är i ett gerillakontrollerat område i norra Colombia och det är inte lika fuktigt som i södra eller östra Colombia. Men det är hett. Trädkronorna ger ett visst skydd mot insyn av bombplanen som med sina infraröda kameror kan penetrera de djupaste trädkronor i regnskogen.

Under de senaste månaderna har den politiska konflikten i Colombia intensifierats på alla nivåer. Framväxten av den breda vänsterfronten Marcha Patriotica, har skakat om makteliten. Till skillnad mot övrig politisk opposition i Colombia har Marcha Patriotica vuxit fram från basen, från byarna på landsbygden eller de fattiga bostadsområdena i städer som Bogota eller Medellin. Ungdomen utgör en grundpelare i denna enorma rörelse som i dag samlar 1700 sociala och folkliga rörelser. De har förenats bakom en politisk avancerad minimiplattform som fått enormt gehör hos befolkningen. Och som all politisk opposition som kan hota den politiska och ekonomiska elitens maktmonopol, utsätts Marcha Patriotica för en psykologisk krigföring där den pekas ut som skapad av FARC-gerillan.

En av dem som permanent utsätts för smutskampanjen är den före detta liberala senatorn Piedad Cordoba, eller “La Negra”, som hon kärleksfullt kallas av de närmaste. Hon leder ”Colombianer för Fred” och är en av språkrören i Marcha Patriotica. Elegant och med sina afrorötter vet hon hur ”vanligt folk” lever och vilka problem de brottas med. Över allt där det pågår en rörelse mot byggandet av en militärbas, dit kallas Piedad och går i täten tillsammans med protesterande bönder. Eller bland hundratusentals studenter som protesterade och besegrade president Juan Manuel Santos´ Lag 30 som syftade till att fragmentera den högre utbildningen för att på så sätt lättare kunna privatisera den.

Piedad Cordoba

När Flamman träffar henne i ett av Colombias grannländer har hon vägrat att låta sig intervjuas av de colombianska medierna för att kommentera de senaste händelserna. Motivet är att de manipulerade och misskrediterade hennes uttalanden bland bönderna och ursprungsbefolkningen i länet Cauca. Men Flamman har företräde, säger hon leende och det blir ett kärt möte efter nära sju år sedan sist då Flammans reporter i Latinamerika tvingades lämna Colombia efter att den hemliga politiska polisen DAS´ agenter förföljt mig sekund för sekund .

– Dick, först och främst ett tack för din tid i Colombia som var kritisk, alternativ och konstruktiv och som synliggjorde den colombianska verkligheten. För det andra, situationen i Colombia i dag är dramatisk och desperat. De åtta åren med Uribe innebar att det infördes ett system av död, försvinnanden och en krigföring mot civilbefolkningen som tvingades bort för att uppfylla vad Santos i dag genomför; ett överlämnande av territorium till de transnationella företagen och en intensifiering av privatiseringen.

– Inte ens under den spanska kronan genomfördes en så brutal plundring av naturresurserna som i dag, säger Piedad och tar fram ett pressklipp från hennes hemlän, Chocó.

Detta befolkas i huvudsak av svart befolkning som lever i extrem fattigdom mitt bland ädelstenar. Choco är i dag föremål för ett enormt intresse och de transnationella gruvbolagen tar över Colombias ädelmetaller.

– Tjugofem gruvbolag har ansökt och fått koncessioner för 434 egendomstitlar för att utvinna Chocós naturresurser. Dessa bolag tar varje år upp 28 ton enbart i Choco, av de 56 ton guld som utvinns i Colombia, säger den svarta folkledaren med indignation i blicken, medveten om att det dagligen dör många svarta barn i Chocó, totalt övergiven av staten.

Det är mot denna politik som människor i dag samlas och organiserar sig i Marcha Patriotica i det land som är tre gånger så stort som Sverige.

– Det mest hoppingivande som har hänt den senaste tiden är framväxten av Marcha Patriotica. Pjäserna på det politiska schackbrädet har förändrats. Santos och hela den maktgrupp han tillhör eller den kriminella apparat som Uribe och extremhögern representerar, är skakade för det enorma gensvar som Marcha Patriotica har mött.

Den 23 april i år samlades den största manifestationen arrangerat av Marcha Patriotica sedan decennium i Colombia när över 110.000 colombianer anlände till Plaza Bolivar. Tidigare under fyra dagar hade tusentals människor från hela landet debatterat vad de vill göra med det land som genomlider den äldsta politiska-militära konflikten på den amerikanska kontinenten. Bland huvudtalarna fanns Piedad som hälsades med ovationer.

– Omedelbart tog de officiella medierna fram sitt manuskript. I TV och radio frågade de varifrån hade arrangörerna fått pengar att organisera massaktionerna, var det ETA eller FARC? Det är den gamla raspiga skivan som hörs igen, tillägger Piedad. Vi vet vilka konsekvenserna är av den. Två kamrater försvann dagen efter och ute i landet började mordhoten att delas ut.

När FARC-gerillan slöt ett eldupphöravtal med regeringen 1984, bildades vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som genast blev föremål för det smutsiga krigets aktörer. I dag är fronten ett skelett med fem tusen av den bästa kadern begravd. Mardrömmen för Piedad och de hundratusentals aktivisterna är att Marcha Patriotica ska gå samma öde till mötes.

Men trots allt är Piedad optimistisk.

– Folk har tappat rädslan. Ungdomar, studenter, bönder, indianfolk och folkliga samhällsgrupper organiserar sig över hela Colombia och bygger steg för steg upp en lokal folkmakt. De bryr sig inte om att en överklassidiot sitter på en privatklubb i Bogota och kallar folk på landsbygden för ”gerillasoldater” eller ”terrorister” i en region där gravida förlöses utan läkare och barnmorskor. Marcha Patriotica är ett oåterkalleligt faktum och rörelsen går inte att stoppa. Vi är på väg mot vår andra och definitiva frigörelse, säger hon nu med entusiasm i ögonen.

Ever, med Paezblod i venerna, avslutar programmet ”Cadena Radial Bolivariana, Voz de la Resistencia”, gerillans egen radiostation och börjar plocka ner antenner och mixer. Hans fyra journalistkollegor Alex, Dayanis, Tatiana och Alirio har under tre timmars sändningar fört ut gerillans budskap i ett område som täcker cirka 120 kilometers radie i norra Colombia. 

Gerillasoldaten Ever vid de mixerbordet för den mobila gerillaradion.

Inslaget av gerillasoldater med rötter i Colombias olika indianfolk är slående och de är särskilt glada denna kväll. När vi sätter oss i det stora gerillalägrets ”kulturaula” för att se på kvällsnyheterna, är den stora nyheten att gerillan har skjutit ner ett Supertucanplan i närheten av staden Jambaló i länet Cauca, som till stor del har indiansk befolkning. Planet, värt tio miljoner dollar, är ett av 25 som Uribe köpte in av regeringen ´Lula´.

– För tio miljoner dollar skulle flera sjukhus kunna byggas i Cauca och många barn räddas till livet, säger Maggie, en ung indianska med flera år i gerillan. Hon får ett drömmande uttryck i ögonen och kramar geväret som om det vore en docka.

President Juan Manuel Santos har anlänt till staden Toribio, i samma län, eskorterad av tre tusen elitsoldater, stridsvagnar, flygplan och Black&Hawkhelikoptrar. En kilometer utanför stadskärnan har gerillan upprättat vägspärrar och alla journalister som anlänt från Bogota strömmar dit för att intervjua gerillasoldaterna som håller Torbio praktiskt omringad och belägrad.

I centrum av Toribio buas president Santos ut av befolkningen som till övervägande del består av paez- och guambianosindianer. Hans ”morot”, 250 miljoner dollar till ”sociala projekt” går inte hem. Indianernas organisation CRIC kräver att militärens baser runt Toribio och polisstationen mitt i centrum, som mer liknar en bepansrad bunker, ska monteras ned och dras tillbaka från staden eftersom den är föremål för gerillans attacker som orsakar civila förluster i korselden. CRIC kräver även att gerillan ska dra sig tillbaka från det territorium som indianerna anser vara deras. Men Santos säger att ”staten och militären inte kommer att dra sig tillbaka en enda millimeter”.

– I botten handlar det om samma konflikt som i resten av landet; regimens mål att överlämna guldet som finns i Anderna i Cauca. Därför upprättar de militärbaser för att driva bort, inte bara gerillan, utan även bönderna i området. Men resultatet är mycket dåligt när vi nu till och med lyckas skjuta ner ett av världens mest avancerade krigsplan.

Det säger Alirio Rodriguez, en gerillasoldat som jag lärde känna i Bogota för 15 år sedan då han var en ung entusiastisk medlem i det kommunistiska ungdomsförbundet. Han menar att Santos´ fortsätter samma nyliberala modell som Uribe och med den, kriget.

Alirio i mitten omgiven av gerillakvinnorna Tania och Juana.

Länet Cauca är under juli månad föremål för en enorm debatt i Colombia och generalerna och Santos är skakade, både för tusentals organiserade obeväpnade indianers beslutsamhet att konfrontera staten och militären genom att montera ned militärens skyttegravar och stridsvärn runt Torbio. Men Santos och generalerna är även skakade för den politiska och militära kraft som gerillan representerar. Gerillan ”lägger sig i debatten aktivt ” på ett helt annat sätt än för två år sedan. Och trots bombningar av hela gerillaläger och förlusten av flera historiska gerillaledare, har gerillan gett Santos och generalerna rejäla örfilar under deras ´ besök i Cauca.

Juan Miguel Cabrera var kapten i den colombianska arméns specialstyrkor, de så kallade ”Rambos”. Han var en av elitsoldaterna som av en eller annan orsak i dag lämnar eller deserterar från specialstyrkorna. Han avled under märkliga förhållanden i en bilolycka strax efter att han lämnat in sin avskedsansökan till armén.

Armén registrerar med stor oro hur en (1) elitsoldat per dag lämnar militären, en soldat som det kostar 120.000 kronor att utbilda. Den före detta president Alvaro Uribe attackerar också Santosadministrationen och säger att den nuvarande regeringen är ansvarig för att stridsmoralen hos den halv miljon soldater som bekämpar gerillan har sjunkit dramatiskt.

Maggie säger att förlusten av FARC:s högste ledare Alfonso Cano i november 2011, “bara förstärkte vår beslutsamhet att kämpa vidare för att bygga det Nya Colombia”, och hennes kamrater som sitter på trädstockarna nickar.

– Han (Uribe) vill se mer blod flyta i Colombia, men jag tror att vi har kommit till en vändpunkt där folket inte längre låter sig manipuleras av dem som äger rikedomarna i Colombia, tillägger Alirio.

Och det är här som Marcha Patriotica har en central uppgift, menar Piedad Cordoba, att skapa den breda front som kan stoppa kriget. Men det kan bara upphöra om orsakerna till kriget får en definitiv lösning.

– Fronten talar och organiserar också medelklassen som inte längre kan överleva på plastkortsekonomin. Också små- och medelföretagare ansluter sig för de drabbas och slås ut skoningslöst av frihandelsavtalet med USA, säger Piedad och tillägger:

– Jag tror att i Colombia har vi ett nytt politiskt subjekt som appellerar till en stor majoritet av folket. Men den utmanar också den traditionella vänstern som bekvämt har anpassat till systemet, som inte gör mycket väsen, som bjuds in till cocktailmottagnignarna och som inte ifrågasätter någonting. Den har förvandlats till porslinskatter. Men Marcha Patriotica talar ett helt annat språk, det som människornas förstår, inte bara i Colombia utan hela Latinamerika. Därför är vi på väg mot vår andra och definitiva frigörelse.

CITAT:

“De åtta åren med Uribe innebar att det infördes ett system av död, försvinnanden och en krigföring mot civilbefolkningen”

“Inte ens under den spanska kronan genomfördes en så brutal plundring av naturresurserna som i dag”

“Varifrån hade arrangörerna fått pengar att organisera massaktionerna, var det ETA eller FARC?”

“Folk har tappat rädslan. Ungdomar, studenter, bönder, indianfolk och folkliga samhällsgrupper organiserar sig över hela Colombia och bygger steg för steg upp en lokal folkmakt”

“Marcha Patriotica är ett oåterkalleligt faktum och det går inte att stoppa”!

TERRORN MOT PIEDAD CORDOBA

De paramilitära dödsskvadronerna kidnappade henne 2001 och höll henne gripen under 16 dagar, anklagad för att tillhöra ELN-gerillan. Domen om att avrätta henne var redan tagen men Carlos Castaño rev upp den och sa senare att hennes mod imponerade på mannen som utpekas som ansvarig för morden på 150.000 civila colombianer, av dödsskvadronerna anklagade för att ha stått i gerillans tjänst. Carlos Castaño mördades 2004 av sina egna.

Redan 1995 var Piedad i blåsväder då hon anklagade Medellins dåvarande borgmästare Sergio Naranjo för att vara finansierad av maffian, i klartext Medellinkartellen. Svaret kom omedelbart i form av tre bomber som raderade ut familjens musikcafeteria. Familjen hade då börjat tappa tålamodet med den omutbara parlamentsledamoten. De klagade varje gång Piedad gjorde ett av sina kraftiga uttalanden för det innebar, att antingen förlorade hennes sju syskon sina arbeten eller så exploderade det en bomb riktad mot familjen.

Men de hårdaste slagen kom 2005 då hennes politiske rådgivare Jaime Gomez kidnappades, torterades och kastades utför ett stup i Bogota. 2006 ”försvann” också hennes yngsta dotter.

Colombias högerextreme justitiekansler tillhör, som Uribe och Santos, Piedads svurna fiender. I egenskap av sitt ämbete avsatte han henne i september 2010 som senator och förbjuden att under 18 år inneha statliga eller politiska uppdrag. Alejandro Ordóñez, en ledande gestalt i Opus Dei i Colombia, utsattes för en storm av kritik och bekräftade, enligt kritiken, hur den colombianska staten försvarar maktmännen i vit krage medan fattiga eller folkledare kan bestraffas med tio års fängelse för att ha stulit en höna. Piedad Cordoba anklagades för att ha donerat en symbolisk penningsumma till en liberal kandidat på atlantkusten, .

Dick E.

120810: Två år med Santos

Av Dick Emanuelsson

Juan Manuel Santos fyllde i augusti två år på presidentposten. Från att ha haft 80 procent av sympatierna av de 20 procent av de röstberättigade som valde honom i maj 2010, har sympatierna sjunkit till knappt 40 %.

Colombia genomlider en permanent kris. Ekonomin är deformerad och flyter vidare på grund av inkomsterna från narkotikahandeln, den främsta exportvaran för Colombia. Sjukvården är inte är en rättighet och det finns inga mediciner på sjukhusen. Massarbetslösheten har brett ut sig och en majoritet befinner sig i den informella sektorn som betyder undersysselsättning. Hundratals militärer står anklagade för att ha genomfört utomrättsliga avrättningar av tusentals fattiga unga eller bönder som därefter presenteras som ”gerillasoldater stupade i strid”.

Santos ekonomiska politik främjar i första hand de multinationella företagen, den grupp av fyra oligarker som utgör det colombianska monopolkapitalet samt det spekulativa finanskapitalet som inte skapar arbetstillfällen utan i stället deformerar ekonomin. Samma dag som Santos tillträdde som president lovade han efterskänka 30 procent av skatten på företagens vinster till den företagssektor som inte har skapat ett enda arbetstillfälle de senaste 18 åren.

Santos överlämnar Colombias gruvreserver av ädelmetaller till de transnationella bolagen och därmed den nationella suveräniteten. Den största kolgruvan i dagbrott i världen opereras av transnationella Glencore i koncessioner som sträcker över 100 år som ingen kan överklaga.

Det statsfinansiella “hålet” 2009 var 20,7 biljoner pesos, eller 77.469.751.985 kronor eller 4,2 procent av BNP.

Arbetslöshet och fattigdom:

Enligt ANIF, den Nationella Föreningen för Colombias Finansinstitut, är 60 % av den ekonomiskt aktiva befolkningen “sysselsatta” inom den informella sektorn, det vill säga, de är deltidsarbetslösa och saknar alla sociala och ekonomiska rättigheter så som en socialförsäkring som ger rätt till sjukvård, pension, med mera.

I juli 2008 var den öppna arbetslösheten 12,1 %. I juli 2012 är den 12,6 %.

I juli 2010 var arbetslösheten 12,6 % medan deltidsarbetslösheten var 34,2 %. Enligt staten är en person med bara två timmars arbete per dag sysselsatt. ILO anser att “Colombia intar andra plats i arbetslöshet på kontinenten, bara Jamaica har fler” [1].

År 2011 var 43,8% var de sysselsatta som “egna företagare”, en ökning med 5,2 procent på två år.

Colombia redovisar den största arbetslösheten för ungdomar (24 %) och kvinnor (14,8 %) på kontinenten, enligt ILO:s ‘Panorama Laboral 2010, América Latina y el Caribe’. Bara Jamaica och Dominikanska republiken överträffar siffrorna för kvinnoarbetslösheten.

Fernando Herrera, samordnare och Colombiaansvarig för FN:s Utvecklingsprogram UNDP, sa med anledning av FN:s program för Fattigdom, och Hållbar Utveckling i Colombia att ”en familj där farfar var fattig, pappan är fattig, barnen är fattiga, barnbarnen är fattiga och med all säkerhet kommer också sonsonen vara fattig. Det är ett tema där fattigdomen överförs mellan generationerna som om den vore en evig förbannelse för hela familjen och all avkomma”.

Den reella fattigdomen uppgår till nära 70 procent och situationen har blivit dramatisk [2].

Internflyktingarna på grund av kriget uppgår, enligt Codhes, till 5.445.406 personer. Under 2011, Santos första år som president, ökade antalet med 259.146 personer, eller 70.039 familjer. Alla är fattiga och har små möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Till detta lägger vi 2,3 miljoner colombianer som har drabbats av klimatförändringen med översvämningar och andra naturkatastrofer.

Källa: CambioTotalRevista el 8/07/2012

  

Två år med Santos i klassamhället Colombia

Colombia är det 8:e mest utpräglade klassamhället i världen. Landet genomlider en permanent kris.

·         Santos ekonomiska politik främjar i första hand de multinationella företagen, den grupp av fyra oligarker som utgör det colombianska monopolkapitalet samt det spekulativa finanskapitalet som inte skapar arbetstillfällen utan i stället deformerar ekonomin.

·         Det statsfinansiella “hålet” 2009 var 20,7 biljoner pesos, eller 77.469.751.985 kronor, 4,2 procent av BNP.

• Ekonomin är deformerad och kapsejsar inte på grund av inkomsterna från narkotikahandeln, den främsta “exportvaran” för Colombia.
• 0,4 procent av colombianerna äger 62 procent av den odlingsbara jorden.
• Sjukvården har nästan kollapsat och det finns sällan mediciner på sjukhusen.
• Massarbetslösheten har brett ut sig och en majoritet befinner sig i den informella sektorn som betyder stor undersysselsättning.

·         Enligt ANIF, den Nationella Föreningen för Colombias Finansinstitut, är 60 % av den ekonomiskt aktiva befolkningen “sysselsatta” inom den informella sektorn, det vill säga, de är deltidsarbetslösa och saknar alla sociala och ekonomiska rättigheter så som en socialförsäkring som ger rätt till sjukvård, pension, med mera.

·         I juli 2010 var deltidsarbetslösheten var 34,2 %. Enligt staten är en person med bara två timmars arbete per dag sysselsatt. ILO anser att “Colombia intar andra plats i arbetslöshet på kontinenten, bara Jamaica har fler” [1].

·         I juli 2012 var den öppna arbetslösheten 12,6 %.

·         Colombia redovisar den största arbetslösheten för ungdomar (24 %) och kvinnor (14,8 %) på kontinenten, enligt ILO:s ‘Panorama Laboral 2010, América Latina y el Caribe’. Bara Jamaica och Dominikanska republiken överträffar siffrorna för kvinnoarbetslösheten.

·         Den reella fattigdomen uppgår till nära 70 procent och situationen har blivit dramatisk [2].

·         Internflyktingarna på grund av kriget uppgår, enligt Codhes, till 5.445.406 personer. Under 2011, Santos första år som president, ökade antalet med 259.146 personer, eller 70.039 familjer. Alla är fattiga och har små möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Till detta lägger vi 2,3 miljoner colombianer som har drabbats av klimatförändringen med översvämningar och andra naturkatastrofer.

Dick Emanuelsson

Källa: CambioTotalRevista el 8/07/2012

 

Uribe var beredd gå in militärt i Venezuela

Uribe närmade sig Chavez samtidigt som han planerade militära aktioner på venezuelanskt territorium med
förevändningen att attackera påstådda gerillabaser.

TEGUCIAGALPA / 2012-08-19 / Uribe var 2010 ett hår från att gå in militärt på venezuelanskt territorium och orsaka ett regionalt storkrig med oförutsägbara konsekvenser.

– Vad som fattades var tid, sa Uribe för en dryg vecka sedan.

Den venezuelanske regeringschefen blev inte svaret fattigt:

– Vad som fattades Uribe var “cojones” (testiklar). Men bakom honom ser vi handen från Imperiets högerextremister som försökte orsaka ett krig. Men han (Uribe) vågade inte, trots att han hade gott om tid, kontrade Chavez.

Redan 2006 skickade USA:s ambassadör en e-post till State Departement där de informerade om Uribes plan mot Venezuela. Den gick ut på att närma sig Chavez för att bakom ryggen på denne genomföra hemliga militära operationer in på venezuelanskt territorium mot påstådda gerillaläger för såväl FARC- som ELN-gerillan. “Kabeln” skickades från USA-ambassaden i Bogota och är en av tusentals som Wikileaks avslöjade om USA:s syn på Colombia.

Wikileaks avslöjar Uribe

Den 17 januari 2008 samlades Uribe, USA:s ambassadör William Brownfield, som hade förflyttats från Caracas till Bogota, och chefen för USA:s högsta militära stab, Michael Mullen. Brownfield hade två år tidigare, i februari 2006, lämnat USA-ambassaden i Caracas efter att Chavez hotat att kasta ut varenda USA-diplomat om inte spioneriet upphörde. John Correa, militärattaché på USA-ambassaden i Caracas, hade utvisats efter att han ertappats med att konspirera med 20 lägre officerare från den venezuelanska marinen som ställdes inför rätta.

Om Uribes uttalande om militära operationer mot Venezuela i jakten på gerillan skakade om de närvarande eller inte, det vet vi inte, men enligt Wikileakstelegrammet sa Uribe följande:

“Det bästa sättet, enligt Uribe, “att motverka Chavez, är och kommer att vara aktioner, inklusive militära” [1].

Dick Emanuelsson

[1] BBC: WikiLeaks: Uribe "preparado para actuar en Venezuela" contra las FARC

http://www.bbc.co.uk/mundo/noticias/2010/12/101213_galeria_wikileaks_peru_colombia_uribe_chavez_pea.shtml

Rubrik och ingress saknar helt grund. Frågan alla svenska journalister borde ställa sig
är varför det råder total tystnad från UD:s sida i fallet med den svenske journalisten
Joaquin Perez, som sedan ett drygt år sitter fängslad i Colombia, anklagad för att vara
chef för nyhetsbyrån ANNCOL, som sedan 1994 verkar från Sverige.

TT-artikel kan skapa juridiska problem för fängslad svensk journalist i Colombia

Av Dick Emanuelsson, Tegucigalpa, Honduras

I en signerad artikel av reportern Ylva Mossing om den i Colombia fängslade svenske journalisten Joaquin Pérez, insinuerades det i att han skulle kunna komma att ingå i en fångväxling med en fransk reporter. TT-artikeln har publicerats i en rad svenska medier men motsvarar inte vad som har sagt och gjorts i fallet.

Den franske reportern, Roméo Langlois, deltog i en militär expedition som organiserade av militära special- och arméstyrkor som drabbade samman med FARC-gerillans 15:e Front i södra Colombia för två veckor sedan. Först efter sju timmars strider, kastade Roméo Langlois av sig arméhjälmen och den skottsäkra vapenrocken och sprang över till gerillans posteringar. Bakom sig lämnade han fyra döda soldater och ett 20-tal sårade.

Colombias väpnade styrkor inledde omedelbart militära operationer med tusentals soldater och stridsflyg. Men utan resultat. I söndags framträdde en gerillaledare inför en utländsk journalist och inför dennes videokamera bekräftade gerillan att Langlois var lindrigt sårad i en arm men att han hade fått läkarhjälp och var välbehållen. Gerillaledaren sa, på reporterns fråga om fransmannen, att det är en ”impasse” som vi snart hoppas övervinna.

Enligt de första krigsrapporterna stupade 15 armésoldater, en siffra som senare sänktes till
fyra men 20 sårade. Gerillan förlorade tre gerillasoldater. Striderna pågick i tio timmar.

COLOMBIAS MASSMEDIA ÄR hårt styrda och har också, på grund av ägandeförhållandena, en stark politisk ståndpunkt som av logiska skäl är regeringsvänlig. En colombiansk journalist, Luis Ernesto Almario, som gick i exil till Australien för 30 år sedan, intervjuades via telefon av den colombianska radiostationen Radio W där denne, helt på personligt bevåg, menade att både Langlois och Joaquin Pérez kunde betraktas som krigsfångar och därför kunde utväxlas.

Denna personliga ståndpunkt har nu förvandlats i svensk press till att ”Farc vill byta fransman mot svensk”, som Aftonbladet [1] igår onsdag titulerade sin nyhetstext. Det är en helt felaktig tolkning av intervjun [2].

Luis Ernesto Almario har flera gånger deltagit i debattprogram i radiostationen Radio Café Stereo som sänds från Stockholm och som har medarbetare från de flesta världsdelar som kommenterar olika politiska skeenden i Colombia. Även denne reporter deltar från Latinamerika i radiostationens sändningar.

Den militära underrättelsetjänsten samt Colombias politiska hemliga polis, fram till idag DAS, har i alla år i sina rapporter pekat ut radiostationen och nyhetsbyrån Anncol för att vara finansierade och stå i FARC-gerillans tjänst, en klassisk anklagelse för att ”neutralisera” den politiska oppositionen mot en av de värsta stater i brott mot de mänskliga rättigheterna som den som Colombia representerar.

Men det räcker inte. Reportrar, ledamöter av Högsta domstolen, vänster- eller fackledare har systematiskt registrerats, förföljts och utsatts för mordhot för att de slagit vakt om rätten att ifrågasätta eller, om man så vill, helt enkelt göra sitt jobb. Som journalist under nära sex år i Colombia förföljdes denne reporter sekund för sekund vilket går att läsa i de dokument som åklagarämbetet beslag i DAS´ högkvarter [3].

Den hemliga politiska polisen, DAS, underställd Uribe, avlyssnade
journalister och ledamöter av HD. Bland annat den svenske journalisten
Dick Emanuelsson som var ackrediterad under fem år i Colombia.
Säkerhetspolisen dokumenterade han arbete och liv på 454 sidor.
Vad gjorde Svenska Journalistförbundet och dess medlemstidning?

DE TVÅ REPORTRARNA SOM INTERVJUADE Luis Ernesto Almario, insisterade hela tiden i att fråga Almario vad ”FARC ansåg”, vilket Almario svarade att det var han själv, inte FARC, som föreslog utväxlingen mellan Perez och Langlois och att han inte hade något som helst att göra med FARC-gerillan. att han inte vad FARC-gerillan ansåg i hans förslag om en fångutväxling.

Men TT-texten, som korrigerades efter att jag igår onsdag samtalade med TT:s Agneta Styrman via telefon från Honduras, är nu KÄLLA, inte bara för de svenska medierna utan för diverse skribenter som kan komplicera den juridiska situationen för den svenske journalisten Joaquin Perez. Deras texter kan användas som ”KÄLLA” för den colombianska åklagaren i rättegången mot Joaquin Perez.

För planeten är i dag åtkomlig på bara några sekunder och kan stå dyrt för en person som Joaquin Perez, som nu kan sammanlänkas, på basis av en TT-artikel, med FARC-gerillan.

Gerillans kommunikéer återges i alla de stora medierna. Det betyder inte
att de skulle stå gerillan nära.

En rättelse gjordes efter telefonsamtalet till TT. Men då var "källan"  redan ett faktum
för åklagarämbetet i Bogota och alla de "FARC-ologer" som målar ut varje
oppositionell i Colombia som en presumtiv gerillasoldat.

EN AV GERILLANS PUNKTER i den kommuniké [4] som publicerades i måndags, var att det i Colombia borde startas en omfattande debatt om reporterns roll i den väpnade konflikten i Colombia.

Varför inte förlägga en sådan debatt till Stockholm. Åren av väpnad och social konflikt i Colombia utgör en enorm källa som studiematerial för också våra reportrar.

En av frågorna skulle till exempel vara en annan punkt i gerillans kommuniké:

”Man kan fråga sig vilka åtgärder de colombianska myndigheterna hade vidtagit om en journalist, med gott uppsåt och sanna informativa kriterier, hade deltagit i attackerna tillsammans med ett gerillaförband och som under dessa strider hade tillfångatagits av armén?”

* Tillsammans med Joaquin Perez grundare av Nyhetsbyrån ANNCOL.

NOTER:

[1] Farc vill byta fransman mot svensk

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14799441.ab

[2]. Luis Ernesto Almario, colombiano exiliado hace 30 años en Australia pidió intercambiar a Roméo Langlois por Joaquín Pérez, fundador de Noticias de Anncol.

http://www.wradio.com.co/escucha/archivo_de_audio/luis-ernesto-almario-colombiano-exiliado-hace-30-anos-en-australia-pidio-intercambiar-a-romeo-langlois-por-joaquin-perez-fundador-de-noticias-de-anncol/20120508/oir/1684059.aspx

[3] DAS, TERRORISMO DE ESTADO

http://das-terror.blogspot.com/

[4] El Secretariado de las FARC-EP confirma que la guerrilla tiene en su poder el reportero francés

http://anncol1.blogspot.com/2012/05/el-secretariado-de-las-farc-ep-confirma.html

Läs mer:
”Jag åtalas för att tystas”

Tigran Feiler möter terrorstämplade svensken i Colombias ökända fängelse

http://mobil.aftonbladet.se/kultur/article14710333.ab?partner=www

Ny bred vänster föds i Colombia

<813 tecken>

Ny bred vänster föds i Colombia

Över 90 000 personer demonstrerade i måndags för en politisk lösning på den nära 50 år långa väpnade och sociala konflikten i landet och en front mot ”nyliberalism och imperialism”. Det var den nybildade breda vänsterfronten ”Marcha Patriotica” som samlade en av de största folkliga demonstrationerna under det senaste decenniet.

Under den gångna helgen genomförde partiet seminarier med över 4000 deltagare som utsågs i 26 av Colombias 32 län. Rörelsen omfattar över 1500 sociala och folkliga rörelser och vänsterpartier, bland dem kommunistpartiet och vänsterfalangen av det liberala partiet som leds av fredsaktivisten Piedad Cordoba. Partiet anklagas av höga generaler, högerpolitiker och delar av den regeringstrogna pressen för att vara en fasad för FARC-gerillan.

Dick Emanuelsson

MARIO UPEGUI, como lo recordamos en la Casa de Cultura en el barrio Policarpa
que él estaba dispuesto a dar su vida cuando centenares de colombianos sin techo tomaron
el terreno diez cuadras de la casa presidencial. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Murió Mario Upegui, uno de los clásicos comunistas colombianos  que fuera alumno de Camilo Torres

Por Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2012-04-05 /  Ser comunista colombiano es vivir siempre sobre el filo de la navaja, sintiendo a cada paso, el roce de la vida y de la muerte.

Un comunista que asuma su papel de líder, prácticamente está firmando su propia muerte, las estadísticas colombianas así nos lo confirman.

Mario Upeguí fue uno de esos personajes y ya no está entre nosotros. Murió ayer a los 76 años después de una larga enfermedad. Un hombre que según los parámetros que estableció el terrorismo de estado en su tierra, debería haber muerto hace rato como los miles de camaradas tanto del PCC como de la Unión Patriótica, pues fue uno de los fundadores.

No voy a mencionar todos sus cargos, no fue eso lo que llenaba de orgullo a este hombre que jamás se sintió importante y se mantuvo fiel a sus raíces entrelazadas entre el pueblo trabajador.  Recuerdo que lo conocí en  el mes de marzo de 1988; lo entrevisté mientras recorríamos el barrio de Policarpa y él me iba relatando que por fin la alcaldía o el ministerio de educación –para ser sincero debo decir que no recuerdo que institución estatal era- había entregado el presupuesto para construir, en ese barrio distante a diez cuadras de la casa presidencial, un colegio de cinco pisos al lado de la Casa de Cultura.

Casa en cuyas paredes podían verse grandes cuadros de Bolívar, el Che, Fidel, Lenin, Marx pretendiendo crear conciencia política en el barrio.

1988: Elecciones municipales y departamentales. De la izquierda;
El legendario secretario general del Partido Comunista, Gilberto
Vieira, el presidente de la Unión Patriótica Bernardo Jaramillo,
asesinado el 22 de marzo de 1990 y Mario, con uno de sus
centenares de sombreros, vienen para votar en el barrio Policarpa

EL TRABAJO PARA UNA CASA DIGNA para los trabajadores colombianos fue una de las tareas primordiales que sentía, debían cumplirse, en comunión con las decisiones del partido. Nunca actuó por sí sólo, era un convencido que sin base política y organización no se produce nada. Sus criterios lo convirtieron en uno de los líderes naturales para dirigir la legendaria PROVIVIENDA, organismo creado por el Partido Comunista Colombiano que logró construir más de 200 barrios en el territorio nacional. Ese fue su reto contra las constructoras mafiosas que en unidad con los políticos oligarcas tantas veces engañaron a los colombianos, invitándolos a invertir en vivienda generando montones de sueños truncados, como por ejemplo cuando levantaron barrios sin agua potable o sin salida cloacal.

Los ojos de Mario brillaban cuando me contaba  lo sucedido en  la Semana Santa de 1966, cuando las mujeres comunistas se enfrentaron con la policía y el ejército, con baldes de agua hirviendo. La fuerza represiva estaba allí para aplastar y desalojar a centenares de familias que habían colocado palos y plástico negro haciendo de techo, en la toma de los terrenos que sería luego el barrio Policarpa, en Bogotá, diez cuadras de la Casa Presidencial.

Ese fue el barrio más comunista de Colombia, como decían los oligarcas con odio pero también con temor y respeto en la voz porque conocían el tesón de esa gente.

En la localidad de Sumapaz, Distrito No. 20 de Bogota, fue alcalde Mario 2004. No era
para menos ya que es una bastión de la Unión Patriótica y Partido Comunista Colombiano
que tienen aproximadamente 95 por ciento de los votos en esta región en donde la guerrilla
de las FARC tienen profundas raices e impuso, por falta de voluntad del estado, una
reforma agraría, impidiendo la concentración de la tierra en las manos de los terratenientes.
Uribe, con sus Batallones de Alta Montaña, intentó de derrotar la guerrilla pero en vano.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

ME CONTÓ MI VIEJO AMIGO, compañero y colega Álvaro Angarita, ex periodista del semanario VOZ (órgano central del PCC) que Mario Upegui aprendió a leer y escribir gracias a Camilo Torres, el cura que posteriormente fue guerrillero y murió en su primer combate el 15 de febrero de 1966.

A los 13 o 14 años Mario lo acompañó como  guardaespaldas  y así comenzó su vida revolucionaría. Dedicado a la causa popular y para cimentar las piezas para la Revolución que soñó tanto Camilo Torres, como Mario Upegui, siguió su lucha consecuente hasta sus últimos minutos de vida. Casi nunca faltaba Mario en los eventos y homenajes anuales en Bogota a su mentor. Y muchas veces fue uno de los principales oradores.

LA VOZ DE MARIO TENÍA FUERZA, más de un militar habrá sentido envidia por ese tono marcial pero con tremendo contenido de clase. Fue un agitador clásico que conmovía a las masas, lejos de ser  demagogo o populista, sino por poder entablar una relación que surgía como producto de las mismas luchas por una vida y un estado nuevo. Porque eran las mismas raíces de la clase obrera, pobre y explotada por una oligarquía militarista, clasista e intolerante, las que formaban el pensamiento comunista que Mario nunca dejó.

Los comunistas y el pueblo trabajador, no sólo en Bogotá sino en toda Colombia, están de luto. El mismo luto que hoy llevamos quienes tuvimos la honra de conocerlo, pero no hay lugar a lágrimas ni a tristezas. Diremos, como el mismo decía ante las tumbas de tantos camaradas que entregaron sus vidas en aras del mundo mejor:

¡´´NI UN MINUTO DE SILENCIO, TODA UNA VIDA DE COMBATE´´!

¡¡¡¡CAMARADA MARIO UPEGUI, HASTA LA VICTORIA SIEMPRE!!!!