23 april 1988 hade skandalen med det svenska militärbasbygget vuxit att det blev föremål för riksdagsdebatt.

Svenskbyggd militärbas i Colombia som togs över av USA och som är ett militärt mål för gerillan 

Av Dick Emanuelsson

En fredsprocess som attackeras

Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON gör en rekapitulation av sitt första reportage på gerillaområde och den första fredsprocessen mellan regeringen och FARC. Samma år avslöjande han att den svenska regeringen gav 150 miljoner dollar i exportkreditgarantier till Antonia X:n Johnssonägda byggbolag ABV för att detta byggde en militärbas till de colombianska väpnade styrkorna. I dag är denna militärbas en av sju militärbaser som USA sedan 2010 förfogar över i krigets Colombia. Emanuelsson tar oss även med till Havanna där han tar pulsen på två gerillaledare som opererar i området för den svenskbyggda militärbasen som är ett “militärt objekt”.

Läs reportaget i pdf-format, publicerat i Flamman 5 februari 2015:

https://www.scribd.com/doc/254932214/Svenskbyggd-militarbas-i-Colombia-som-togs-over-av-USA-och-som-ar-ett-militart-m%C3%A5l-for-gerillan

Från Barnens Dag till gerillans Anderna

ANDERNA 1988 / HAVANNA 2014 / De tindrande stjärnorna såg så nära ut att det nästan kändes som att det skulle gå att ta på dem. Den östra kammen av den mäktiga bergskedjan Anderna låg i stillhet och helt tyst. Det enda som hördes var klappret från hästens hovar och kraset när den tunna skara av is som hade börjat lägga sig på det som för några timmar sedan var vattenpölar. Månen lyste upp stigarna där vi red på 4000 meters höjd.

Jag knöt åt yllehalsduken och kurade ihop innanför ponchon. Tyglarna hade jag snurrat fast i hästsadeln efter att vi hade kommit upp på högplatån där terrängen var plan. Efter en hel dag på hästryggen började jag känna mig nästan hemmastadd i sadeln och till och med kunde galoppera på ´rakorna´.

Men de första tio minuterna från den lilla staden San Juan de Sumapaz, belägen söder om Bogota, hade varit en mardröm. När jag kom fram till kanten och blickade neråt svalde jag och bet ihop. Avståndet till botten på ravinen var en sträcka på tusen meter. Jag tog tyglarna av började gå bredvid hästen. Men en bonde dök upp bakom mig och bonde med tio fullastade mulor tog mig ur den villfarelsen frågade varför jag gick. “Sitt upp, camarada”! sa han. Sedan gav han min häst en pisksnärt i bakdelen och därefter bar det iväg som på Bergbanan på Liseberg.

En bonde och hans dotter i San Juan de Sumapaz, på drygt 3000 meters höjd.

Min erfarenhet av hästar begränsade sig till lejda turer på Barnens Dag som liten grabb. Hästen gick i zig-zag nerför branten. Ibland gled hästskorna på stenarna eller gruset. Och för varje gång trodde jag att det var den sista. Men nerför gick det. Och sedan uppåt, lika mycket.

Jag var på väg tillsammans med Alvaro Angarita, journalist på det colombianska kommunistpartiets veckotidning. En ung gerillakille var vår guide men han sprang fortare än våra hästar och stod oftast uppe på bergskrönen innan vi anlände på våra lånade hästar. Han hade utan tvekan tagit medalj i OS. Tio timmar senare red vi uppe på “El Paramo”, högplatån som ligger på nästan 4000 meters höjd. De tre dagarna till häst var bland det vackraste jag sett av ´Pacha Mama´, Moder Jord.

Slutmålet var det centrala lägret för FARC-gerillan. Klockan var nio på kvällen och det var bitande kallt och det återstod två dagar till på hästryggen. Bakdelen var redan öm och hästryggens första bloddroppar rann från små sprickor sakta nerför den genomsvettiga hästen. Klockan var 21.00 och vi skulle tillbringa sex timmar på ett iskallt jordgolv innan en ny gerillakille i kortärmad skjorta väckte oss klockan 4 i gryningen och sa att vår grötfrukost med choklad och majsbröd stod klar.

Gerillabasen Casa Verde  uppe i Anderna.

 

DET VAR 1988 OCH DET FJÄRDE ÅRET i fredsprocessen mellan FARC-gerillan och den konservativa Betancurregeringen. Bara Flammans legendariske Latinamerikareporter Karl Staf hade som enda svensk reporter tidigare intervjuat en FARC-ledare. Men ingen svensk hade tidigare haft tillträde till den colombianska FARC-gerillans centrala bas, ´Casa Verde´, det gröna huset.

 

Där fanns Manuel Marulanda och Jacobo Arenas, de två legendariska grundarna av FARC-gerillan. Marulanda, eller ´Tirofijo´, den Pricksäkre, var en av de 48 fattiga bönderna som attackerades av 16.000 infanterisoldater som backades upp av stridsflyg i maj 1964. Marulanda anklagades för att ha upprättat en “Oberoende Republik” i den lilla bondbyn Marquetalia. En rent löjlig anklagelse. Pentagon utarbetade ´Plan Lasso´ och den konservativa regeringen verkställde den för att likvidera de 48 bönderna och deras kooperativ. Men attacken fick inte det kalkylerade resultatet.

 

I stället blev det en signal till alla de bönder, som i likhet med Marulanda krävde en jordreform, att resa sig i vapen. Från 48 bönder växte “Böndernas Själsförsvarskommando” till en irreguljär armé med flera tusen gerillasoldater. Bönder som andades ordet “jordreform” blev halshuggna av jordägarnas paramilitärer. Huvudet placerades på gärdsgårdsstolparna som ett avskräckande exempel för att andra bönder inte skulle våga kräva en jordreform.

 

1988: Manuel Marulanda pratar via kortvågsradion med en av de 60 gerillafronterna.

 

JUST GERILLANS SOCIALA RÖTTER BLAND BONDEKLASSEN i Colombia och senare också bland arbetare och studenter, har gjort att den halv miljon soldater från de väpnade styrkorna som regeringen förfogar över, inte har kunnat besegra FARC- eller ELN-gerillan militärt. Och det har gått ett halvt sekel. Bägge parter verkar nu ha insett att en militär lösning inte är möjlig.

 

Därför såg jag med spänning de där dagarna i mars och april 1988, mot ett för Flamman exklusivt reportage. Kanske det skulle bli möjligt att även intervjua Marulanda eller Jacobo Arenas, tänkte jag. En månad senare kunde Flammans läsare mycket riktigt läsa intervjuer med dessa mytomspunna gerillaledare.

 

Men fredsprocessen avbröts den 9 december 1990 då USA-byggda krigsplan bombade det läger jag hade befunnit mig i under två veckor. Det skulle dröja tills slutet av 1999 innan nya fredsförhandlingar skulle upptas. Under de tio åren beräknas 200.000 colombianer har dödats eller försvunnit som en konsekvens av kriget.

1999 inleddes nya fredsförhandlingar som pågick tills den 12 februari 2002 då nya bombplan svepte över gerillaställningar. En ny cykel av tio år av militära konfrontationer utlöstes tills fredsförhandlingarna än en gång skulle inledas, denna gång i Oslo och sedan i Havanna i oktober 2012.

 

Det var regeringen(s) bostadsminister Hans Gustavsson som skrev under "understatement"-kontraktet med general Landazabal, senare utpekad som en av generalerna som planerade en militärkupp i Colombia, om att ABV skulle bygga en marinbas på den colombianska stillahavskusten.

Svenskbygget “ett militärt mål”

Innan jag red upp till det centrala gerillalägret 1988 hade jag för Flamman gjort ett omfattande reportage i salsans centrum, staden Cali. Bland annat intervjuade jag det svenska byggföretaget ABV:s platschef vid bygget av en marinbas vid stillahavskusten. Jag reagerade på informationen som en sekreterare på den svenska ambassaden i Bogota hade gett mig. Den sa att ABV, ägt av Antonia X:s Johnsson, en av de 14 monopolkapitalistiska familjerna i Sverige som C.H. Hermansson detaljerat hade kartlagt, byggde en militärbas i Colombia. Det var mot svensk lagstiftning för Colombia var och är ett land indragen i en militär konflikt sedan decennier.

Men det räckte inte. Den svenska s-regeringen hade dessutom gett 150 miljoner dollar i EKN-garantier. EKN stod för Exportkreditgarantier och dess ordförande var Harry Schein (s), gammal god vän till Olof Palme.

Christer Björkqvist hette platschefen för ABV-bygget som hade en utmärkt militärstrategisk position på stillahavskusten. Det hade en utredning gjord av Pentagon kommit fram till redan 1944. Och Björkqvist bekräftade det:

– Ja, den ligger ju mitt på Colombias stillahavskust och det finns ingen annan militärbas på kusten.

Vid den röda cirkeln är den svenskbyggda marinbasen belägen, en utmärkt plats konstaterade redan Pentagon 1944.

Flamman gjorde en lång intervju med Harry Schein som sa att han tyckte att bygget av militärbasen var “djävligt legitimt”.

– Det är ett projekt som kommer att användas mot tjuvfiske och det tycker jag är djävligt legitimt. Däremot tror jag att det är viktigt att man stödjer presidenten (Virgilio Barco) även om jag är skeptisk till vilken verkan det kan ha.

SAMTIDIGT SOM JAG BEFANN MIG i Colombia publicerade presidentens närmaste man, Cesar Gaviria (president 1990 som beordrade bomningarna av Casa Verde i december 1990), en rapport som visade att det fanns 140 paramilitära dödsskvadroner i landet. Dagligen genomförde dessa, många gånger i allians med militären och polisen, massakrer på i första hand medlemmar i vänsteralliansen Union Patriotica.

Vad anser du om dagens förhållanden (i Colombia)? frågade jag Schein.

– Dom är för djävliga! sa Schein öppenhjärtigt.

Reaktionen i Sverige på Flammanreportagen om ABV:s militärbasbygge i Colombia blev starka. Vänsterpartiet kommunisternas ledamot i Konstitutionsutskottet, riksdagsman Bo Hammar, tog upp frågan i KU. Han ställde Harry Schein mot skranket den 17 mars 1988. Schein bekräftade bygget och EKN-krediterna:

– Den (basen) har tidvis presenterats som gällande en infrastrukturering i en ny fiskhamn, fast den uppenbarligen inte skall användas till fiske utan med all sannolikhet även ska bli en marinbas, sa Schein frankt.

Riksdagsman Hammar var för sin del var indignerad över krediterna men framför allt att Sveriges regering var inblandad i ett kontrakt där den colombianska marinen var beställare av militärbasen som byggdes av svenska ABV.

 

– De ger sina garantier (krediter) som de gjorde i Indienaffären vilket är för dj-t!

Men han reagerade också på Amnestys rapport som anklagade den colombianska militären och polisen för att ligga bakom morden på över tusen personer från den politiska vänsteroppositionen.

 

 

 

I DAG, 27 ÅR SENARE, är den svenskbyggda basen en utvecklad militär- och marinbas, men inte kontrollerad av Colombias regering utan av USA. Basen i den vackra kustbyn Bahia Malaga är en av de sju militärbaserna som Colombias före detta president Alvaro Uribe överlämnade till Obama och USA:s Södra Militärkommando den 30 oktober 2009.

 

Gerillaledarna Manuel Marulanda och Jacobo Arenas försäkrade vid mitt reportage 1988, vid sidan av bandspelaren, att som en militärbas är den automatiskt ett militärt mål för gerillan.

Militärer från den svenskbyggda marinbaen i Bahia Malaga.

Från Anderna till Havanna

Nyheten den 21 november 2014 slog mig med häpnad. FARC-gerillan hade attackerat och intagit ön La Gorgona och med den, den lokala polisstationen. Ön ligger inte långt ifrån den svenskbyggda militärbasen Bahia Malaga.

La Gorgona var under lång tid en plats dit politiska fångar fördes och torterades, ett avskytt och fruktat fängelse, en slags Djävulsön men 35 kilometer från Colombias Stillahavskust. I dag är ön en turistattraktion och känt för det stora antalet ormar.

Gerillans attack mot polisstationen kom som en total överraskning för alla i och utanför Colombia. För militären och Flottan var det ett förnedrande slag. Fem dagar tidigare hade FARC-gerillan dessutom tillfångatagit general Ruben Alzate, chef för den militära “Specialstyrkan Titanic”. Som en fredsgest, men också en illustration över behovet av en ömsesidig vapenvila, släpptes generalen den 30 november av gerillan.

Nyheten om att gerillan intagit ön La Gorgona kablades ut den 21 november, samma dag som Flamman flög till Havanna. Där hade gerillaledaren Francisco Gonzalez, alias ´Pacho Chino´ och Matías Aldecoa anlänt från Colombia några dagar tidigare för att förstärka gerillans fredsdelegation.

 

Polisstationen intogs av gerillan efter strider.

PACHO OCH MATIAS TILLHÖR DET HÖGSTA BEFÄLET för de gerillatrupper som intog La Gorgona och som opererar i samma region som den svenskbyggda marinbasen är belägen. Nästan inför ögonen på USA-militären intog gerillan ön. Hur är det möjligt? frågade jag de bägge.

– Det är helt uppenbart att kriget inte är en lösning på landets problem. Den militära aktionen på La Gorgona var helt enkelt en bekräftelse på att där staten försöker lösa sociala problem med mer militär, ska man också vara beredd på ett motsvar. Kriget går inte att döljas. Därför måste vi lösa de politiska och sociala problemen med politiska lösningar, inte militära, säger ´Pacho Chino´ diplomatiskt.

Egentligen handlade den militära aktionen om ett svar på regeringen vägran att tillmötesgå gerillans upprepade förslag på en ömsesidig vapenvila. Gerillan ville visa att den kan slå till överallt.

Gerillaledarna Francisco Gonzalez, alias ´Pacho Chino´ och Matías Aldecoa intervjuas av Emanuelsson i Havanna, november 2014.

http://youtu.be/AUe40Ojf2bE

Hur ser gerillan på att det finns en utländsk militärbas i en region med där gerillan opererar?

– Inte bara FARC har protesterat mot USA-interventionen i vårt land, den förkrossande majoriteten av Colombias folk är motståndare till den. Men Uribe överlämnade sju militärbaser till USA. Hans målsättning var att intensifiera kriget med hjälp av USA:s marinsoldater. Beslutet utlöste en proteststorm i hela Latinamerika. Folken ser de sju baserna som en militär språngbräda för militära aktioner också mot andra länder i regionen. Från USA:s marinbas i Bahia Malaga leds delar av det militära antiupprorskriget i Colombia, säger Matias.

Denna del av Stillahavskusten är oerhört vacker. Varje år i oktober anländer massor av valar för att förlösa sin avkomma. Det är ett mäktigt skådespel men framför allt en fantastisk ljudupplevelse. Jag frågar de bägge gerillaveteranerna, med över 30 år av väpnad kamp bakom sig, vad freden skulle betyda för dessa regioner som har enorma naturrikedomar och bördiga marker. Vilket är gerillans politiska program?

– Det är ett paradisliknande område i Colombia. Vi har ett överflöd av berg, floder, hav och bland de bästa fiskevattnen i Latinamerika, vatten som i dag utnyttjas av andra länders fiskeflottor. För den nyliberala modellen i Colombia överlämnar dessa naturrikedomar till dessa transnationella intressen, säger ´Pacho Chino´.

– Både fisket som turismen kan bidra till att våra eftersatta regioner utvecklas. På sikt kan de bidra till hela nationens utveckling. Här i Havanna har vi lagt fram dessa program till regeringssidan. För kriget har socioekonomiska rötter som måste lösas för att det ska bli en varaktig fred, tillägger Matias.

De bägge understryker också att den nationella suveräniteten måste återerövras.

– Militärbaserna kan inte stå där som en “Vit Elefant” i tjänst hos Imperiet och USA:s 4:e Krigsflotta som patrullerar på både Atlant- som Stillahavskusten. FARC:s krav i fredsförhandlingarna är att militärbaserna måste bort och att Colombia blir en självständig och alliansfri stat.

De svenska turisterna Diego och Kalle vid Juanchaco och Ladrilleros, inte långt från den svenskbyggda marinbasen.

Valhonorna går in till Colombias stillahavskust Juanchaco och Ladrilleros i oktober och är ett fantastiskt naturspel.

Gerillans vapenvila möts med arméoffensiver

Sedan fredsprocessen inleddes i Oslo i oktober 2012, har gerillans fredsdelegation upprepade gånger föreslagit president Juan Manuel Santos en ömsesidig vapenvila. Vid jul- och nyår 2013-2014 lät gerillan sina trupper och gevär tystna under tre veckor. Regeringen förhöll sig kallsinnig medan initiativet togs emot med tillfredsställelse av den allmänna opinionen i landet. Gerillan upprepade förslaget i början av december 2014 men det blev kalla handen.

Den 20 december 2014 utlyste FARC en ensidig vapenvila utan en satt tidsgräns. Den mottogs för första gången med positiva ord från Santos som sa att det var ett viktigt fredsinitiativ av FARC. Han ingav också förhoppningar om att regeringen snarast skulle låta den halv miljon starka militären ställa in alla krigshandlingar.

Men Lilia Solano, språkrör för Frente Amplio (Breda Fronten), en mäktig paraply- och fredsorganisation för den samlade colombianska sociala och fackliga rörelsen samt vänstern, är av en annan mening.

Enligt medierna dödades 20 gerillasoldater när deras läger bombades av arméflyget, trots gerillans utlysta vapenvila.

JAG PRATAR MED HENNE bara några timmar efter att FARC:s fredsdelegation den 27 januari offentliggjorde ytterligare en i raden av kommunikéer med titeln “S.O.S., vapenvilan i fara”! I kommunikén ger den högsta ledningen för FARC alla sina trupper order om högsta larmberedskap inför den militära offensiv som gerillan utsätts för över landet sedan början av december 2014. Lilia Solano är mycket oroad.

Lilia Solano.

– Vi har fått in rapporter från alla regioner som vittnar om både militära attacker och flygbombningar mot gerillan. Men rapporterna handlar också om hur den sociala rörelsen och de som arbetar för fredsprocessen utsätts för en enorm förföljelse. Över hela landet sprider “De Svarta Örnarna” (påstådd paramilitär grupp men som ses som en förtäckt enhet inom den militära underrättelsetjänsten) flygblad med mordhot mot rörelsen, uppger Solano oroat.

Hon berättar att den Breda Fronten den 20 januari överlämnade en rapport över sitt arbete som “observatörer” för hur FARC-gerillan följde sin ensidigt utlysta vapenvila under den första månaden.

– Vi uppmanade regeringen att följa gerillans väg, att utlysa en vapenvila. Vi hade möten med katolska kyrkans högsta ledning, med Internationella Röda Korset och olika ministrar där vi lade fram rapporten som konstaterade att FARC hade hållit vapenvilan. Men vi varnade också för den allvarliga situationen som håller på att trappas upp av de väpnade styrkorna. Dessa utnyttjar gerillans vapenvila med intensifierade militära operationer. Inte bara vapenvilan är i fara utan hela fredsprocessen kan haverera och med den, mer än två års arbete för freden, säger Lilia Solano.

Bara några dagar tidigare, den 19 januari, försvann Carlos Pedraza, en av de viktigaste ledarna för den sociala rörelsen Folkets kongress (el Congreso de los Pueblos) som ingår i Frente Amplio. Den 21 januari påträffades han mördad i Bogota. Lilia ser det som ett klassiskt politiskt mord.

– Carlos Pedraza blev torterad och mördad. Massor av fackliga eller bondeledare har mördats samtidigt som fredsprocessen har pågått och det finns inget som egentligen har förändrats sedan tidigare.

Carlos Pedraza, den unge folkledaren och representanten för "Folkkongressen mördad.

VILKA SAMHÄLLSGRUPPER AV DET colombianska samhället är det då som vill torpedera den fredsprocess som kanske är den som har kommit närmast freden av alla tidigare fredsprocesser?

– Inom de väpnade styrkorna finns det tre tendenser. En grupp som har förhoppningar på processen. En annan sektor tänker på vad freden personligen kan ge eller förlora rent finansiellt. Den gruppen tillhör den byråkratiska krigsapparaten.

Den tredje gruppen inom militären, säger Solano, är en klar motståndare till freden. Den både gillar kriget och den tjänar på det. Den gruppen har den före detta president Alvaro Uribe som sitt politiska språkrör. Den gruppen för, via politiska ombud som Uribes parti, en frenetisk kampanj mot en eventuell ömsesidig vapenvila. För dem står mycket på spel, politiskt och ekonomiskt.

Hur länge kommer gerillan gevär att förbli tysta trots att de utsätts för intensiva militära operationer?

VAD HÄNDER MED FREDSPROCESSEN om gerillan vägrar att stillatigande ta emot fler militära attacker och bombningar och den öppna militära konfrontationen återigen blir vardag i Colombia?

– Det ligger ett oerhört stort ansvar på regeringen om den ska fortsätta kriget under fredsförhandlingarna eller om vapenvilan blir ömsesidig. Regeringen har tagit stora ord i mun när den sagt att den ska förhandla tills en fredsuppgörelse har nåtts. Men fredsförhandlingarna med FARC kan komma i fara och med den också förhandlingarna med ELN-gerillan.

– Fredsprocessen har också till stor del enat det colombianska folket som mer än någonsin tidigare stöder förhandlingarna mot det monster som extremhögern har utgjort i decennier. Vi fortsätter att kämpa för att vår dröm om fred i Colombia ska materialiseras.

 

Dick Emanuelsson