 |
| Gerrillasoldater i FARC-gerillan. |
COLOMBIA
“Vi är på väg mot vår andra och definitiva frigörelse”
Flammans Dick Emanuelsson har
träffat Colombias främsta oppositionsledare och personer ur gerillan. Bägge
grupper andas optimism för framtiden.
Tandborsten putsar frenetiskt
alla skrymslen i AKA-47:an. Det är tid för rengöring av vapnet efter dagens övningar.
Med erfaren hand plockar han isär och rengör vapnet, en livförsäkring, säger
han. Under närmare 15 år har han gjort samma sak dag efter dag efter strider
för att förändra Colombia, det mest utpräglade klassamhället i Latinamerika.
Och det var under en av dessa strider som arméhelikoptrar utsatte honom och
civilbefolkningen för kemiska vapen.
– Jag var då placerad i Sierra
Nevada, längst upp i norra Colombia vid Karibiska havet där bergskedjan Anderna
reser sig. Vi bombades och överöstes av kemiska substanser och bakterier från flyget.
Men inte bara gerillan utan även flera indianfolk i området drabbades och flera
av dessa indianer avled senare.
Amauri Gonzalez skiljer sig från de andra gerillasoldaterna i
avseendet att han är den ende som använder läderkängor. Hans övriga kamrater
använder de klassiska gummistövlarna som slutar strax under knäet för att
undvika ormbett eller för att inte blöta ner sig i onödan när gerillan är på
marscher i djungeln med alla sina vattendrag. Orsaken till att Amauri har
kängor av läder är just de skador han fick när armén bombade med kemiska
stridsmedel.
– Jag är
oerhört känslig för värme och fukt som stövelskaftet ger, därför kan jag inte
använda vanliga gummistövlar. Köttet ramlade av benet på de platser där
substanserna hade penetrerat huden. Våra egna läkare och sjuksköterskor satte
in en intensiv behandling som räddade mig, tillägger han och visar ärren på
benet.
Strax nedanför där vi sitter har de första
gerillasoldaterna börjat eftermiddagens bad och tvätt av kläder. Stora spindlar
springer över bäcken medan papegojor, grodor eller paddor har inlett sin
eftermiddagskonsert. En kraftig trädstock ligger över bäcken och är en bro i
denna fuktiga, varma men otroligt vackra del av Amazonasdjungeln. Det är första
gången jag är i ett gerillakontrollerat område i norra Colombia och det är inte
lika fuktigt som i södra eller östra Colombia. Men det är hett. Trädkronorna
ger ett visst skydd mot insyn av bombplanen som med sina infraröda kameror kan
penetrera de djupaste trädkronor i regnskogen.
Under de
senaste månaderna har den politiska konflikten i Colombia intensifierats på
alla nivåer. Framväxten av den breda vänsterfronten Marcha Patriotica, har skakat om makteliten. Till skillnad mot
övrig politisk opposition i Colombia har Marcha Patriotica vuxit fram från
basen, från byarna på landsbygden eller de fattiga bostadsområdena i städer som
Bogota eller Medellin. Ungdomen utgör en grundpelare i denna enorma rörelse som
i dag samlar 1700 sociala och folkliga rörelser. De har förenats bakom en
politisk avancerad minimiplattform som fått enormt gehör hos befolkningen. Och
som all politisk opposition som kan hota den politiska och ekonomiska elitens
maktmonopol, utsätts Marcha Patriotica för en psykologisk krigföring där den pekas
ut som skapad av FARC-gerillan.
En av dem som permanent utsätts för smutskampanjen är
den före detta liberala senatorn Piedad Cordoba, eller “La
Negra”, som hon kärleksfullt kallas av de närmaste. Hon leder ”Colombianer för Fred” och är en av språkrören
i Marcha Patriotica. Elegant och med sina afrorötter vet hon hur ”vanligt folk”
lever och vilka problem de brottas med. Över allt där det pågår en rörelse mot
byggandet av en militärbas, dit kallas Piedad och går i täten tillsammans med
protesterande bönder. Eller bland hundratusentals studenter som protesterade och
besegrade president Juan Manuel Santos´ Lag
30 som syftade till att fragmentera den högre utbildningen för att på så
sätt lättare kunna privatisera den.
 |
| Piedad Cordoba |
När Flamman
träffar henne i ett av Colombias grannländer har hon vägrat att låta sig
intervjuas av de colombianska medierna för att kommentera de senaste
händelserna. Motivet är att de manipulerade och misskrediterade hennes uttalanden
bland bönderna och ursprungsbefolkningen i länet Cauca. Men Flamman har
företräde, säger hon leende och det blir ett kärt möte efter nära sju år sedan sist
då Flammans reporter i Latinamerika tvingades lämna Colombia efter att den
hemliga politiska polisen DAS´ agenter förföljt mig sekund för sekund .
– Dick, först
och främst ett tack för din tid i Colombia som var kritisk, alternativ och
konstruktiv och som synliggjorde den colombianska verkligheten. För det andra,
situationen i Colombia i dag är dramatisk och desperat. De åtta åren med Uribe
innebar att det infördes ett system av död, försvinnanden och en krigföring mot
civilbefolkningen som tvingades bort för att uppfylla vad Santos i dag
genomför; ett överlämnande av territorium till de transnationella företagen och
en intensifiering av privatiseringen.
– Inte ens
under den spanska kronan genomfördes en så brutal plundring av naturresurserna
som i dag, säger Piedad och tar fram ett pressklipp från hennes hemlän, Chocó.
Detta befolkas i huvudsak av svart befolkning som lever
i extrem fattigdom mitt bland ädelstenar. Choco är i dag föremål för ett enormt
intresse och de transnationella gruvbolagen tar över Colombias ädelmetaller.
– Tjugofem
gruvbolag har ansökt och fått koncessioner för 434 egendomstitlar för att
utvinna Chocós naturresurser. Dessa bolag tar varje år upp 28 ton enbart i
Choco, av de 56 ton guld som utvinns i Colombia, säger den svarta folkledaren
med indignation i blicken, medveten om att det dagligen dör många svarta barn i
Chocó, totalt övergiven av staten.
Det är mot
denna politik som människor i dag samlas och organiserar sig i Marcha Patriotica i det land som är tre
gånger så stort som Sverige.
– Det mest
hoppingivande som har hänt den senaste tiden är framväxten av Marcha Patriotica.
Pjäserna på det politiska schackbrädet har förändrats. Santos och hela den
maktgrupp han tillhör eller den kriminella apparat som Uribe och extremhögern
representerar, är skakade för det enorma gensvar som Marcha Patriotica har mött.
Den 23 april i år samlades den största manifestationen arrangerat
av Marcha Patriotica sedan decennium i Colombia när över 110.000 colombianer
anlände till Plaza Bolivar. Tidigare under fyra dagar hade tusentals människor
från hela landet debatterat vad de vill göra med det land som genomlider den
äldsta politiska-militära konflikten på den amerikanska kontinenten. Bland
huvudtalarna fanns Piedad som hälsades med ovationer.
– Omedelbart
tog de officiella medierna fram sitt manuskript. I TV och radio frågade de varifrån
hade arrangörerna fått pengar att organisera massaktionerna, var det ETA eller
FARC? Det är den gamla raspiga skivan som hörs igen, tillägger Piedad. Vi vet vilka
konsekvenserna är av den. Två kamrater försvann dagen efter och ute i landet
började mordhoten att delas ut.
När
FARC-gerillan slöt ett eldupphöravtal med regeringen 1984, bildades vänsteralliansen
Union Patriotica (UP) som genast blev föremål för det smutsiga krigets aktörer.
I dag är fronten ett skelett med fem tusen av den bästa kadern begravd. Mardrömmen
för Piedad och de hundratusentals aktivisterna är att Marcha Patriotica ska gå
samma öde till mötes.
Men trots
allt är Piedad optimistisk.
– Folk har
tappat rädslan. Ungdomar, studenter, bönder, indianfolk och folkliga
samhällsgrupper organiserar sig över hela Colombia och bygger steg för steg upp
en lokal folkmakt. De bryr sig inte om att en överklassidiot sitter på en
privatklubb i Bogota och kallar folk på landsbygden för ”gerillasoldater” eller
”terrorister” i en region där gravida förlöses utan läkare och barnmorskor.
Marcha Patriotica är ett oåterkalleligt faktum och rörelsen går inte att
stoppa. Vi
är på väg mot vår andra och definitiva frigörelse, säger hon nu med entusiasm i
ögonen.
Ever, med Paezblod i venerna, avslutar programmet ”Cadena Radial Bolivariana, Voz de la
Resistencia”, gerillans egen radiostation och börjar plocka ner antenner
och mixer. Hans fyra journalistkollegor Alex, Dayanis, Tatiana och Alirio har under
tre timmars sändningar fört ut gerillans budskap i ett område som täcker cirka
120 kilometers radie i norra Colombia.
 |
| Gerillasoldaten Ever vid de mixerbordet för den mobila gerillaradion. |
Inslaget av
gerillasoldater med rötter i Colombias olika indianfolk är slående och de är
särskilt glada denna kväll. När vi sätter oss i det stora gerillalägrets
”kulturaula” för att se på kvällsnyheterna, är den stora nyheten att gerillan
har skjutit ner ett Supertucanplan i närheten av staden Jambaló i länet Cauca,
som till stor del har indiansk befolkning. Planet, värt tio miljoner dollar, är
ett av 25 som Uribe köpte in av regeringen ´Lula´.
– För tio miljoner
dollar skulle flera sjukhus kunna byggas i Cauca och många barn räddas till
livet, säger Maggie, en ung indianska med flera år i gerillan. Hon får ett
drömmande uttryck i ögonen och kramar geväret som om det vore en docka.
President Juan Manuel Santos har anlänt till staden Toribio,
i samma län, eskorterad av tre tusen elitsoldater, stridsvagnar, flygplan och Black&Hawkhelikoptrar.
En kilometer utanför stadskärnan har gerillan upprättat vägspärrar och alla
journalister som anlänt från Bogota strömmar dit för att intervjua
gerillasoldaterna som håller Torbio praktiskt omringad och belägrad.
I centrum av
Toribio buas president Santos ut av befolkningen som till övervägande del
består av paez- och guambianosindianer. Hans ”morot”, 250 miljoner dollar till
”sociala projekt” går inte hem. Indianernas organisation CRIC kräver att
militärens baser runt Toribio och polisstationen mitt i centrum, som mer liknar
en bepansrad bunker, ska monteras ned och dras tillbaka från staden eftersom
den är föremål för gerillans attacker som orsakar civila förluster i korselden.
CRIC kräver även att gerillan ska dra sig tillbaka från det territorium som
indianerna anser vara deras. Men Santos säger att ”staten och militären inte
kommer att dra sig tillbaka en enda millimeter”.
– I botten
handlar det om samma konflikt som i resten av landet; regimens mål att
överlämna guldet som finns i Anderna i Cauca. Därför upprättar de militärbaser
för att driva bort, inte bara gerillan, utan även bönderna i området. Men
resultatet är mycket dåligt när vi nu till och med lyckas skjuta ner ett av
världens mest avancerade krigsplan.
Det säger Alirio Rodriguez, en
gerillasoldat som jag lärde känna i Bogota för 15 år sedan då han var en ung
entusiastisk medlem i det kommunistiska ungdomsförbundet. Han menar att Santos´
fortsätter samma nyliberala modell som Uribe och med den, kriget.
 |
| Alirio i mitten omgiven av gerillakvinnorna Tania och Juana. |
Länet Cauca är under juli månad föremål för en enorm
debatt i Colombia och generalerna och Santos är skakade, både för tusentals
organiserade obeväpnade indianers beslutsamhet att konfrontera staten och
militären genom att montera ned militärens skyttegravar och stridsvärn runt
Torbio. Men Santos och generalerna är även skakade för den politiska och
militära kraft som gerillan representerar. Gerillan ”lägger sig i debatten
aktivt ” på ett helt annat sätt än för två år sedan. Och trots bombningar av
hela gerillaläger och förlusten av flera historiska gerillaledare, har gerillan
gett Santos och generalerna rejäla örfilar under deras ´ besök i Cauca.
Juan Miguel Cabrera var kapten
i den colombianska arméns specialstyrkor, de så kallade ”Rambos”. Han var en av
elitsoldaterna som av en eller annan orsak i dag lämnar eller deserterar från
specialstyrkorna. Han avled under märkliga förhållanden i en bilolycka strax efter
att han lämnat in sin avskedsansökan till armén.
Armén registrerar med stor oro
hur en (1) elitsoldat per dag lämnar militären, en soldat som det kostar
120.000 kronor att utbilda. Den före detta president Alvaro Uribe attackerar
också Santosadministrationen och säger att den nuvarande regeringen är ansvarig
för att stridsmoralen hos den halv miljon soldater som bekämpar gerillan har
sjunkit dramatiskt.
Maggie säger att förlusten av
FARC:s högste ledare Alfonso Cano i november 2011, “bara förstärkte vår beslutsamhet
att kämpa vidare för att bygga det Nya Colombia”, och hennes kamrater som
sitter på trädstockarna nickar.
– Han (Uribe) vill se mer blod
flyta i Colombia, men jag tror att vi har kommit till en vändpunkt där folket
inte längre låter sig manipuleras av dem som äger rikedomarna i Colombia,
tillägger Alirio.
Och det
är här som Marcha Patriotica har en central uppgift, menar Piedad Cordoba, att skapa
den breda front som kan stoppa kriget. Men det kan bara upphöra om orsakerna
till kriget får en definitiv lösning.
– Fronten talar och
organiserar också medelklassen som inte längre kan överleva på
plastkortsekonomin. Också små- och medelföretagare ansluter sig för de drabbas
och slås ut skoningslöst av frihandelsavtalet med USA, säger Piedad och
tillägger:
– Jag tror att i Colombia har vi ett nytt
politiskt subjekt som appellerar till en stor majoritet av folket. Men den
utmanar också den traditionella vänstern som bekvämt har anpassat till
systemet, som inte gör mycket väsen, som bjuds in till cocktailmottagnignarna
och som inte ifrågasätter någonting. Den har förvandlats till porslinskatter.
Men Marcha Patriotica talar ett helt annat språk, det som människornas förstår,
inte bara i Colombia utan hela Latinamerika. Därför är vi på väg mot vår andra
och definitiva frigörelse.
CITAT:
“De
åtta åren med Uribe innebar att det infördes ett system av död, försvinnanden
och en krigföring mot civilbefolkningen”
“Inte
ens under den spanska kronan genomfördes en så brutal plundring av
naturresurserna som i dag”
“Varifrån
hade arrangörerna fått pengar att organisera massaktionerna, var det ETA eller
FARC?”
“Folk
har tappat rädslan. Ungdomar, studenter, bönder, indianfolk och folkliga
samhällsgrupper organiserar sig över hela Colombia och bygger steg för steg upp
en lokal folkmakt”
“Marcha
Patriotica är ett oåterkalleligt faktum och det går inte att stoppa”!
TERRORN MOT PIEDAD CORDOBA
De
paramilitära dödsskvadronerna kidnappade henne 2001 och höll henne gripen under
16 dagar, anklagad för att tillhöra ELN-gerillan. Domen om att avrätta henne
var redan tagen men Carlos Castaño rev upp den och sa senare att hennes mod
imponerade på mannen som utpekas som ansvarig för morden på 150.000 civila
colombianer, av dödsskvadronerna anklagade för att ha stått i gerillans tjänst.
Carlos Castaño mördades 2004 av sina egna.
Redan 1995
var Piedad i blåsväder då hon anklagade Medellins dåvarande borgmästare Sergio
Naranjo för att vara finansierad av maffian, i klartext Medellinkartellen.
Svaret kom omedelbart i form av tre bomber som raderade ut familjens
musikcafeteria. Familjen hade då börjat tappa tålamodet med den omutbara
parlamentsledamoten. De klagade varje gång Piedad gjorde ett av sina kraftiga
uttalanden för det innebar, att antingen förlorade hennes sju syskon sina
arbeten eller så exploderade det en bomb riktad mot familjen.
Men de
hårdaste slagen kom 2005 då hennes politiske rådgivare Jaime Gomez kidnappades,
torterades och kastades utför ett stup i Bogota. 2006 ”försvann” också hennes
yngsta dotter.
Colombias
högerextreme justitiekansler tillhör, som Uribe och Santos, Piedads svurna
fiender. I egenskap av sitt ämbete avsatte han henne i september 2010 som
senator och förbjuden att under 18 år inneha statliga eller politiska uppdrag.
Alejandro Ordóñez, en ledande gestalt i Opus Dei i Colombia, utsattes för en
storm av kritik och bekräftade, enligt kritiken, hur den colombianska staten
försvarar maktmännen i vit krage medan fattiga eller folkledare kan bestraffas
med tio års fängelse för att ha stulit en höna. Piedad Cordoba anklagades för
att ha donerat en symbolisk penningsumma till en liberal kandidat på
atlantkusten, .
Dick E.
