År 2000 bosatte jag mig i Colombia och arbetade där fram till december 2005. Då tvingades jag lämna landet efter att jag hade utsatts för mordhot via telefon under lång tid. Det hela kulminerade när jag videofilmades en grådisig morgon av säkerhetspolisen DAS när jag sprang min dagliga joggingrunda. Kamraterna på kommunistpartiets veckotidning VOZ hade bara ett råd: ”Det är sista varningen, dra nu!”
Yamhure var dock inte bara diplomat på Östermalm. Han var också boss för president Alvaro Uribes spionnät i Sverige. Beslutet att inrätta “Ett nätverk av 100.000 vänner till Colombia i utlandet” går i linje med den militarisering av Colombia som inleddes den 7 augusti 2002 när Uribe valdes till president. I Sverige och andra länder organiserar personer som Yamhure colombianer (och förmodligen även svenskar) bosatta i landet för att spionera på sina landsmän och andra som rapporteras och registreras av ambassadens säkerhetsansvarige. Denne sänder i sin tur rapporten vidare till DAS, den hemliga politiska polisen som lyder direkt under Uribe.
I Sverige utpekas framför allt undertecknad samt Föreningen Jaime Pardo Leal (FJPL), en exilorganisation bestående av i huvudsak medlemmar från det colombianska kommunistpartiet och den nu fysiskt utrotade vänsterfronten Union Patriótica, offer för den statliga terrorismens agenter.
Yamhure är en av dessa agenter som offentligt anklagar FJPL för att utgöra “FARC-gerillans lobby i Sverige”. Föreningen förfogar över den Internetbaserade stationen “Radio Café Stereo” medan nyhetsbyrån Anncol återfinns i Danmark. Dessa båda medier utgör FARC-gerillans propagandakommission. Och vem samordnar allt detta propagandaarbete? Jo, Emanuelsson, påstår Yamhure i El Espectador och tillägger att min “chef är Raul Reyes”, gerillakommendant och medlem i ”El Secretariado”, som är den högsta politiskt-militära ledningen i FARC. Dessa fantasier av psykologisk krigföring får fritt uttryckas i El Espectador medan den som får dödsdomen skriven på sin panna förvägras genmäle.
Varför denna öppna mordhotspolitik? Bakgrunden är naturligtvis innehållet i det jag skriver och publicerar, men även att jag i mitt journalistarbete ertappade Yamhure en dag i slutet av juli 2005 när han fotograferade medlemmar från just Föreningen Jaime Pardo Leal: Dessa stod på kajen i Stockholms hamn och demonstrerade mot ett colombianskt flottbesök. Min bild och text publicerades på Aftonbladets kultursida. Därmed “brändes” Yamhure som ambassadens spionchef och skickades efter ett tag tillbaka till Colombia. Historien går igen, för ambassadens operationer mot sina egna landsmän i Sverige är nästan identiskt med hur den chilenska ambassaden agerade under Pinochetdiktaturens dagar.
Därför kokar Yamhure av hämndkänslor och rekommenderar mig i El Espectador att “desertera från gerillan, “ange” mina “gerillakamrater” för att därefter avtjäna mitt “straff i ett colombianskt fängelse”.
Latinamerikas Journalistfederation, som jag tillhör sedan 2003 att Uriberegimen upphör med dessa förtäckta mordhot mot undertecknad och erinrar att över 123 journalister har mördats i Colombia den senaste 20-årsperioden, offer för att de som journalister bara har beskrivit verkligheten så som den är.
Men varken Yamhure eller Uribe skrämmer mig och jag kommer att fortsätta att rapportera från Latinamerika för tidningar som bland annat Proletären, även om det sker från ett annat land i Latinamerika och med en beredskap mot fascister av Yamhures kaliber.
Dick Emanuelsson
