Facket i Colombia - EN BAKGRUND

(Ett utdrag från den kommande boken om Colombia, utgiven i Sverige)

”De fackligt aktiva mördar vi för att de hindrar folk att arbeta”

När jag frågade Alejandro Tanco, personalchef i Colombia för världens största grafiska företag, Quebecor Inc. om han skulle erkänna facket om arbetarna beslutade att ombilda det gula facket kallat ”Företagsklubb” till en lokal fackklubb, kom svaret blixtsnabbt och kort:

– Nej!

Men då bryter du mot grundlagen, försökte jag. Hmmm, mumlade han bara tillbaka.

De självsäkra svaren illustrerar hur dessa transnationella företag resonerar och utnyttjar en antifacklig och arbetarfientlig lagstiftning i länder som Colombia. Det var när jag gjorde ett projekt för Grafiska Fackförbundet i Sverige som personalchefen öppenhjärtigt talade om hur han ser på fackliga fri- och rättigheter. Men skillnaden mellan Colombia och övriga Latinamerika är själva livet. Att låta sig väljas till en facklig post i en stridbar fackförening i Colombia är att utmana döden.

Eller, som den paramilitäre ledaren Carlos Castaño, högste ledare för AUC fram till 2004, sa till den franske författaren och journalisten Bernard Henry Levy i en intervju [1] 2001:

– Urskillningslösa attentat? Vi? Aldrig! Det finns alltid ett skäl. De fackligt aktiva mördar vi för att de hindrar folk att arbeta, menade Castaño.

Uttalandena bekräftar att paramilitärernas blodiga operationer i själva verket nästan alltid handlar om att försvara det nationella och internationella storkapitalets intressen. Därför finansierade Chiquita och andra transnationella eller colombianska storkapitalister dessa blodbesudlade dödsskvadroner som skapades av den colombianska staten för att bevara status cou, det vill säga, likvidera all opposition som hotade eller hotar privilegierna för den colombianska ekonomiska och politiska eliten även kallad för oligarkin.

När FARC-gerillan och den konservativa regeringen Belisario Betancour ingick ett eldupphöravtal 1984 hälsades det med stor glädje hos den colombianska folkrörelsen. Vänsteralliansen Union Patriotica (UP) skapades med utrymme för att gerillans folk skulle kunna inlemmas i det civila livet tillsammans med den legala vänstern, lämna kriget och den väpnade kampen bakom sig om de politiska förutsättningarna förelåg. Kommunistpartiets landsorganisation CSTC, den största i Colombia, föreslog att de tre existerande landsorganisationerna skulle upplösas och tillsammans med andra oberoende fackförbund skapa EN landsorganisation. CSTC upplöstes med de två andra vägrade men förlorade många medlemmar och fackklubbar till CUT, Arbetarnas Förenade Landsorganisation, som har cirka 70 procent av alla fackligt organiserade i landet.

Med fredsavtalet breddades det demokratiska utrymmet men snart skulle de mest blygsamma förhoppningar om en fredlig utveckling och ett slut på det långa inbördeskriget grusas. I november 1985 bildades UP och CUT året därpå. Och nästan samtidigt inleddes det smutsiga kriget mot de två organisationerna som tvingades begrava tusentals av sina främsta medlemmar.

Femton till tjugo procent av den yrkesaktiva befolkningen var 1986 fackligt organiserade. I dag, 20 år senare, är den siffran nere i 2-3 procent. Enbart landsorganisationen CUT, den största av de tre, har fått mer 2.500 av sina främsta medlemmar mördade, vilket utgör 80 procent av alla mord på fackföreningsaktivister i världen. Outsorcing och den ”flexibla arbetsmarknaden”, eller med andra ord; arbetsrättens nedmontering, har gjort det lättare att avskeda och införa temporära anställningar på högst sex månader. Endast 13 procent av arbetskraften beräknas ha tillsvidareanställning och därmed ett anställningsskydd.

Medlemsantalet hos de tre LO år 2002 såg ut så här:

CUT: 545.989

CGT (då CGTD): 121.852

CTC: 51.048

Icke LO-anslutna: 137.210

TOTALT: 856099 av en ekonomisk yrkesaktiv befolkning på cirka 18 miljoner människor.

Den privata industrin är nästan totalt ”ren” på fackliga organisationer. CUT:s dryga halvmiljon medlemmar härrör sig främst från lärarkårens 250.000 lärare som har nästan 60 procent av medlemsantalet inom CUT, nästan de övriga är medlemmar från stat och kommun. Finns det medlemmar inom ett privat företag handlar det oftast om ”gula” eller ”vertikala” företagsfack. Som i fallet Quebecor, där det är personalchefen samlar till ”fackmöte”. Eller där företagsledningen har lyckats att köpa upp korrumperade fackledare, som flera fall bland arbetarna inom blomsterindustrin.

Över 97 procent av morden mot facket är straffria. Där för var det ett unikt domslut i slutet av augusti 2007 när fyra militärer dömdes till 40 års fängelse. Tre år efter att de regionala fackföreningsledarna Leonel Goyeneche (ledamot av Araucas LO-distrikt), Héctor Martínez (Hälsovårdsfacket Anthoc) och Jorge Prieto, Lantarbetarförbundet (Anuc) mördades av den militärpatrull de nu fyra dömde tillhörde, skipades rättvisa. Det är, med tanke på den allmänna straffriheten, unikt.

Klockan halv 6 på morgonen den 5 augusti 2004 knackade det på dörren hos Jorge Prieto. Hans fru, María Constanza Jaimes, berättade för åklagaren att hennes make yttrade: ”Armén är här.” De tre klädde på sig och gick ut med händerna över huvudet. Efter några minuter hörde María Constanza skott. Armén har hela tiden hävdat att de tre dödades vid en militär sammandrabbning. Men åklagarnas detektiver slog på ett tidigt stadium fast att de tre var skjutna i ryggen med 7-11 skott var. Den regionale LO-ledaren Goyeneche hade skjutits på ett avstånd av 50 centimeter.

– Det existerar ohållbara motsägelser mellan det sagda (av de fyra militärerna) och de tekniska bevisen som, baserade på vittnesmål, bevisar att de tre fackföreningsledarna i Arauca (länet) blev massakrerade utan pardon, understryker den skriftliga domen.

Morden på de tre väckte stor uppmärksamhet i världen och framför allt inom den internationella fackliga rörelsen. Denna skyndade snabbt till undsättning för facket i Colombia och krävde att en internationell undersökningskommission skulle utreda omständigheterna till mordet, vilket inte accepterades.

Pressen från denna internationella rörelse har varit av central betydelse för opartiskheten i den tekniska förundersökningen som kom att ligga till grund för utgången i rättsprocessen mot de fyra dömda militärerna, menar colombianska bedömare. Men även den demokratiska majoriteten i USA-kongressen har haft en avgörande betydelse för straffsatsens storlek på domarna. Demokraterna har hittills vägrat att ratificera ett frihandelsavtal (TLC) mellan Colombia och USA med hänvisning till mordvågen mot facket i Colombia. De har också anklagat regimen under ledning av president Alvaro Uribe för att delta i det smutsiga kriget mot facket som sedan 1991 har skördat nästan 2500 offer. Demokraten och förre vicepresidenten Al Gore drog sig ut ett evenemang i Miami tidigare i år med hänvisning till att Uribe skulle delta i det samma. Garanterar inte regeringen Uribe rättsäkerheten för facket så blir det heller inget TLC-avtal, har demokraterna klart understrukit. Därför ses nu de fyra dömda militärerna som det colombianska näringslivets ”offerlamm”, avsedda för att mildra och mjuka upp demokraternas benhårda motstånd mot att ratificera TLC-avtalet.

Det är bakgrunden att det för en gång skull har skipats rättvisa i ett fall som morden på de tre, offer för en statlig terrorism som nästan har likviderat den colombianska fackföreningsrörelsen rent fysiskt. AUC-ledaren Salvatore Mancuso, som personligen anklagas för att vara skyldig till närmare åtta tusen mord, men ”bara” har erkänt knappt 400, sammanfattade inför åklagarförhör i maj 2007 det paramilitära projektet AUC som ”statspolitik, organiserad av den ekonomiska makten och underhålld av militären” [2].

Enligt en studie utförd av Internationella Fackföreningskonfederationen, IFK *, över 15 års terror mot facket i Colombia, konstaterar IFK att det är de paramilitära grupperna och de väpnade styrkorna som utför nästan alla mord och brott mot den colombianska fackföreningsrörelsen.

– I motsats till vad regeringen anför, är dessa mord INTE offer orsakade av den interna väpnade konflikten. Dess namn (offren, reds anm.) utgör en del av de 2.245 arbetare som mördats i Colombia mellan 1991-2006, av vilka 97 procent mördades av militär eller paramilitär medan gerillan eller andra aktörer är ansvariga för tre (3) procent, sa Janek Kuczkiewicz, chef för IFK:s människorättsenhet, under en internationell konferens om Colombia som arrangerades i EU-parlamentet den 19 april, 2007.

På 16 sidor gick den internationelle fackföreningsledaren i genom hur det colombianska facket med mord, tortyr, våld, hot och förföljelse systematiskt har förpassats utanför landets arbetsplatser. Av de mördade var 22 procent fackliga ledare. Den nuvarande Uribe och hans vicepresident, Francisco Santos, hävdar ständigt på sina internationella turnéer att de har lyckats få ned siffrorna på antalet mördade av fackligt aktiva i Colombia. Kuczkiewicz underströk att 2005 mördades 70 personer och 2006 75 fackligt aktiva colombianer. År 2005 mördades i hela världen 115 personer, i dessa siffror reflekteras proportionerna för våldet mot facket i Colombia.

– Detta våld stoppar inte! varnade Kuczkiewicz. Men vid sidan av det fysiska våldet existerar det också en systematisk kampanj från arbetsgivare och regering mot de fackliga fri och rättigheterna, mot rätten till kollektivavtalsförhandlingar och denna offensiv slår mot fackföreningsrörelsens innersta väsen.

– Exemplen är otaliga men låt oss ta framförhandlade kollektivavtal. Fram till 1998 registrerades i genomsnitt 800 nya kollektivavtal som varje år gynnade 200.000 arbetare. Förra året (2006) slöts enligt Arbetsmarknadsdepartementet (i Colombia kallat Ministeriet för Socialt Skydd) 89 avtal som omfattade 38 000 anställda och det för en yrkesaktiv befolkning på 18 miljoner colombianer.

Som om spiken i kistan för hur facket i Colombia systematiskt har exkluderats från den grundlagsenliga rätten att fritt välja eller organisera sin fackförening, nämnde Kuczkiewicz att år 2005 avvisades 71 ansökningar om att bilda fackföreningar i landet. Även strejkrätten är en schimär. Regeringen avvisar nästan konsekvent alla varsel om strejk, utlysta av facken.

Kuczkiewicz citerade också den förre informations- och databaschefen Rafael Garcia hos säkerhetspolisen DAS. Denne anklagade sin egen institution för att vara ansvarig för morden på minst sju fackliga ledare. Av en lista på 23 fackföreningsaktiva som Garcia överlämnade till den förre DAS-chefen Jorge Noguera, mördades minst sju av dessa. DAS är Colombias hemliga politiska polis, ett säkerhetsorgan som lyder direkt under president Alvaro Uribe. Garcia är dömd till 18 års fängelse för att ha raderat ut datafiler och personakter hos DAS över erkända paramilitära och narkotikaledare i Colombia. Jorge Noguera avskedades av folktrycket 2006 och är vid denna pressläggning fängslad. Enligt Garcia inrättade Noguera en hemlig avdelning inom DAS för de paramilitära grupperna (AUC). Listan på fackföreningsaktiva överlämnades till AUC som verkställde minst sju avrättningar.

Just vid pressläggningen av detta kapitel offentliggjorde IFK sin årsrapport 2007 [2] om brotten mot de fackliga rättigheterna i världen där Colombia, som tidigare år, intar en skamfull 1:a-placering. Av 144 mördade fackligt aktiva var 78, eller 56 procent, colombianer. IFK:s ordförande, amerikanen Guy Ryder var inte nådig mot regimen Uribe när han presenterade rapporten i slutet av september 2007 [3]:

– Colombia fortsätter vara det farligaste landet för fackligt aktiva. Men det hindrar inte regeringen Uribe att, i stället för att använda sina resurser för att sätta stopp för problemet, anslår han miljoner dollar för att finansiera en bred kampanj där han skickar höga representanter från staten för att ute i världen påstå att situationen i Colombia har förbättrats. Det är inget annat än rena lögner!

– Under 2006 mördades 78 fackligt aktiva, åtta fler än 2005 och många fler utsattes för mordhot, kidnappningar eller ”försvinnanden”. Colombia är en av de största utmaningarna som denna nya fackliga international står inför och vi står i begrepp att utlösa en betydelsefull aktionsplan från IFK:s sida, sa Ryder som representerar 168 miljoner medlemmar i världen.

Den brittiska människorättsorganisationen Justicie for Peace [6], (JFP) en organisation med över 40 brittiska fackförbund och fackföreningar som medlemsorganisationer, har också gjort omfattande undersökningar om situationen för den colombianska fackföreningsrörelsen och speciellt inriktat sig på kvinnans situation. Enligt JFP har brotten mot de fackligt aktiva kvinnorna i Colombia ökat med 600 procent sedan Uribe tillträdde på presidentposten i augusti 2002. 68 kvinnor i facket har mördats, många av dessa framför sina barn. De har torterats och i fängelserna i Colombia finns det 320 kvinnliga politiska fångar, många av dem från facket, varav 28 har små barn utan några som helst rättigheter.

Orden och rapporterna står i bjärt kontrast till president Uribes i FN:s Generalförsamling där han hävdade att i Colombia har paramilitären försvunnit, staten ger utsatta fackföreningsledare allt stöd och skydd och de krafter som kritiserar regeringen har onda avsikter. I dag, påstår Uribe, är fackets enda fiender gerillan och knarkkartellerna, en retorik som saknar, som vi kan se ovan, all verklighetsförankring.

Dick Emanuelsson

NOTER:

[1] Le Monde och Semana , (15 februari 2002).

[2] Salvatore Mancuso 15 maj inför åklagaren som frågade ut honom enligt lagen ”Justicia y Paz”.

[3] Colombia: Nuevas y condenatorias evidencias de la connivencia entre los servicios de seguridad y los escuadrones de la muerte para asesinar a sindicalistas.

[4] Informe Anual 2007 de la CSI.

[5] Guy Ryder, presidente de la CSI, y el Informe Anual 2007 de la CSI.

[6] Justicie for Peace

* F.d. FFI och CWT, nu sammanslagna med 180 miljoner medlemmar.

El ex jefe de la inteligencia colombiana en la embajada en Estocolmo hace peligrosas sindicaciones

Por Dick Emanuelsson *

070929 / DE ALGUNA REGIÓN DE COLOMBIA / Ernesto Yamhure, el ex jefe de la inteligencia colombiana seccional Estocolmo, revela su labor resumida en una crónica [ 1] publicada en El Espectador, el 27 de septiembre.

Ataca la poderosa y prestigiosa organización inglesa Justice for Colombia y escribe: “La torpeza de estas ONG es extrema. Lo que Justice for Colombia acaba de hacer al publicar un envenenado artículo apócrifo contra el gobierno”.

¿Cual es veneno que publica Justice for Colombia? Veremos:

En primer lugar exige un alto de venta de armas inglesas a Colombia por que existe un conflicto interno armado con raíces sociales, políticas y económicas muy profundas, pero también por que el estado colombiano es un gran violador de los derechos humanos.

Segundo; Exige respeto por los derechos humanos y sobre todo, respeto por la vida y los derechos de los sindicalistas.

68 mujeres sindicalistas asesinadas durante Uribe

La ONG publica datos oficiales y menciona, que desde el mes de agosto 2002, cuando asumió Uribe la presidencia, las violaciones contra las mujeres sindicalistas han incrementado con 600 por ciento. 68 mueres sindicalistas han sido asesinadas. Muchas de ellas fueron asesinadas al frente de sus hijos. Mujeres sindicalistas han sido torturadas. En las cárceles de Uribe hay 320 presos políticos que son mujeres y entre ellas hay 28 que tienen pequeños niños sin derechos.

Creo que fue el año 2004 cuando llegó una delegación sindical internacional de la CIOSL a Bogota para participar en un foro de mujeres sindicalistas organizado por la CUT. Pero en el aeropuerto de Eldorado fueron devueltos a su respectivo países y humillados por DAS, el mismo tratamiento había recibido la delegación española con mujeres de las centrales obreras de la UGT y CC.OO. Ilustra muy bien el actitud del regimen hacia un movimiento que ha tenido que enterrar miles de sus afiliados y que ahora solo tiene un grado de afiliación no más de dos (2) por ciento de la población económica activa.

En el Informe Anual 2007 [2] de la CSI, Confederación Sindical Internacional, con 168 millones de afiliados en todo el mundo, podemos citar las palabras de introducción del norteamericano Guy Ryder, presidente de la CSI cuando dice lo siguiente [3]:

“Colombia sigue siendo el país más mortífero del mundo para los sindicalistas. Sin embargo, en lugar de emplear sus recursos para hacer frente al problema real, el gobierno de Uribe destina millones de dólares a sufragar una amplia campaña de relaciones públicas, y envía a altos representantes del Estado al extranjero para decir al mundo que la situación en Colombia está mejorando. No son más que mentiras.

En 2006, 78 sindicalistas fueron asesinados, ocho más que en 2005, y muchos otros fueron víctimas de amenazas, secuestros o ´desapariciones´. Colombia es uno de los mayores desafíos a los que ha de hacer frente nuestra nueva internacional sindical y nos disponemos a abordarlo preparando un importante plan de acción de la CSI.”

¿También esta escupiendo Guy Ryder “veneno” a su presidente, señor Ernesto Yamhure?

¿Qué fue lo que dijo Uribe en la ONU hace unos días sobre la linda situación de los sindicalistas colombianos?

“Según algunas fuentes. . . .”: ¿Cuáles?

Para volver al señor Ernesto Yamhure, ahora designado embajador en los Países Bajos:

Resulta que ese señor esta bien resentido, no solamente contra la red de ONG's que él sostiene son fachadas de las Farc en el exterior, sino a mi humilde persona, nombrada y designada como algún tipo de coordinador de todo el eje mal en las afueras de las fronteras de Colombia;

“Aparte de la mencionada oficina de prensa de la guerrilla (Anncol) y de la Jaime Pardo Leal, organizaciones que según algunas fuentes son dirigidas por el periodista sueco Dick Emanuelsson, personaje oscurísimo (Sic!) que se mueve con total libertad entre los campamentos de la guerrilla, Bogotá y Estocolmo, existe también algo llamado ´Red Colombia´ o ´Colombianätvärket´ por su nombre en sueco, encargada de difundir el mensaje guerrillero en claustros universitarios donde permanentemente descalifican con total impunidad la lucha del Estado colombiano contra el narcoterrorismo de las Farc.”

Sacando fotos a sus compatriotas en exilio

¿Por qué tanto resentimiento Sr. Yamhure?

¿Será por que le desenmascaré en Aftonbladet, el vespertino más grande de Suecia (con un millón de lectores diariamente) cuando le documenté cuando Ud. estaba sacando fotos a sus compatriotas que protestaban en el muelle de Estocolmo cuando arribó a Estocolmo el buque colombiano GLORIA, escandalizado por haber sido utilizado en narcotráfico?

¿Por qué registraba gráficamente sus compatriotas en Estocolmo? ¿Era para que los maten en Colombia o afuera de las fronteras?

¿O por que en ese articulo en el vespertino fue reveladas las matanzas en que ha sido cómplice la Armada Nacional colombiana?

¿O es por qué Ud. fue confrontado por dos periodistas de la Radio Suecia cuando querían saber por qué Ud. anda sacando fotos de los exiliados colombianos que han huido el terrorismo del estado colombiano?

Embajada chilena y su espionaje

Me hizo recordar su labor a las tareas parecidas que realizaron sus colegas fascistas desde la embajada chilena de Estocolmo contra la colonia chilena durante la dictadura militar (1973-1990). No fueron los exiliados que fueron llamados a la policía secreta sueca y de la policía de inmigración sueca sino los funcionarios chilenos de la embajada que incluso intentaron de asesinar a un conocido opositor chileno en Estocolmo.

Así, señor Yamhure, así nos toca a nosotros periodistas serios de hacer el trabajo investigativo en nuestros países, que claro, que no le cae bien a algunos que no tiene “la harina limpia en el saco”, como dice el dicho sueco de los corruptos y los delincuentes.

Nosotros somos enseñados de cuestionar el poder, los poderosos y los políticos, no así de “chupa media” como de Caracol o de RCN, los dueños del país que dan espacio para que ahí Ud. puede relatar sobre su trabajo de la inteligencia militar en el exterior, en este caso, como secretario, no sé si era "1º" o de "2º" o algún cargo no público en el presupuesto de la embajada de Colombia en Estocolmo, pero el cargo era muy obvio: Jefe del espionaje del regimen del presidente Uribe de la legación colombiana, cumpliendo la orden del patrón de conseguir “100.000 amigo (de Uribe) en el exterior”.

¿Con que tarea? Por supuesto, ser sapos contra la colonia colombiana y hacerle el trabajo sucio, quizás no tan violento y mortal como adentro de las fronteras en Colombia, pero, . . . . .

Nueve estudiantes asesinados

Ataca Ud. “Colombia-Nätverket” (red de Colombia), diciendo que también es una fachada de la insurgencia colombiana. ¡Que falta de seriedad y de conocimiento de la realidad del mundo de solidaridad! Ud. esta resentido por que ese organismo de derechos humanos protestaba al frente a la embajada colombiana en Estocolmo cuando vino el ladroncito Araújo, nombrado ministro del exterior por Uribe. El motivo por la protesta era sencillo; Llamar la atención por los nueve asesinatos últimamente de dirigentes estudiantiles en Colombia.

¿Lo niega Ud. a estos jóvenes suecos de realizar tal protesta sin ser tildados de “guerrilleros de civil”? ¿Cuál es su fuente y base de información para tildarlos a semejante acusación? ¿Y me pregunto como es posible, que un medio como El Espectador no lee mejor las crónicas en donde se coloca una lápida a las personas que son directamente o indirectamente acusadas de estar al servicio de la insurgencia?

Señalar para matar

Y así podríamos seguir dándole muchos ejemplos, Sr. Yamhure, sobre la peligrosa actividad suya de señalar a medio mundo como guerrilleros por que este no le gusta a su Patrón. En Colombia están llenos los cementerios de compatriotas suyas y de fosas comunes de los desaparecidos, asesinados por haber sido señalados por personajes como Ud. de haber sido guerrilleros. Es Ud. un buen representante y vocero de la clase politica intolerante que ha causado miles de muertos en su país con la obsesión de ver un “Enemigo Interno” en cada opositor y así erradicarlo físicamente.

Y que le parece, que sigo pasando como “Pedro por su Casa”, tanto en Colombia como en el resto del continente latinoamericano, cubriendo los nuevos vientos de libertad y de izquierda que soplan, informando a los lectores y radioescuchas de las nuevas victorias de los pueblos en lucha y de resistencia contra las clases sociales manchadas de sangre de los pueblos, peleles al servicio a un Patrón mucho más poderoso que el suyo. Al final, esos vientos también soplarán en Colombia pero ahí, con la rabia popular acumulada por tantos años de injusticia, se convertirán, sin lugar a duda, en tormenta o de huracanes.

La desesperación de la oligarquia mediática

Ud., señor Yamhure es también un clásico ejemplo de la desesperación que siente una oligarquia mediática que hasta hace poco ha tenido un monopolio total sobre el cubrimiento de los sucesos en Colombia. ¿Cómo se ilustra eso? A través de los centenares si no miles de medios de diferente carácter, que, indignados o decepcionados por la manipulación en la prensa amarilla de la realidad de sus circunstancias, tomaron la decisión de crear sus propios medios alternativos. Y por que no decirlo; son baratos, instantáneos, como es el Internet. Las emisoras, como en le caso que Ud. menciona, “Café Stéreo” y otras, también son accesibles para escuchar de cualquier Café Internet en el mundo.

Y me imagino la desesperación y la rabia de Ud, señor Yamhure y sus los generales vestidos de civil, cuando no los pueden agarrar para silenciarlas por que estas emisoras pueden transmitir desde cualquier rincón del mundo. Ahí esta la explicación el porque personajes como Ud., señor Yamhure y otros, como Julio Cristo, el gerente de la emisora “W” que esta obsesionado de manipular el trabajo de los medios alternativos y de las tareas que realizan las ONG´s y comités de solidaridad colombianos en el exilio.

En el caso mío, le aseguro, señor Yamhure, señor Cristo&Cia, que no me vendo, no me prostituyo como algunos colegas colombianos. Y no me importa que Uds. escriba o hable como hacen sobre este humilde periodista, por que lo tomo como una muy buena nota de mi trabajo periodístico.

* Periodista sueco que cubre America Latina desde el 1980.
[1] “Qué bonitas ONG”, por Ernesto Yamhure, el ex jefe de la inteligencia colombiana seccional Estocolmo, El Espectador 27 de septiembre, 2007.

[2] Informe Anual 2007 de la CSI.

[3] Guy Ryder, presidente de la CSI, y el Informe Anual 2007 de la CSI.

La impresionante generosidad de Uribe hacia la “guerrillera” que secuestró una avioneta

Por Dick Emanuelsson *

CENTROAMÉRICA / Cada vez cuando los parapoliticos Uribistas, entre ellos esta vez el primo Mario Uribe, son detenidos (ya son 37 presos Uribistas/congresistas), “deserta” un(a) "guerrillero(a)" o explota una bomba en alguna ciudad de Colombia con resultados fatales.

Ahora leo El Tiempo que una guerrillera, armada hasta los dientes, haya secuestrado una avioneta en Puerto Príncipe, departamento de Vichada (cerca la frontera con Venezuela), una de las ciudades más militarizadas de Colombia. Con el fusil en la espalda del camuflado caminó hasta que llegó a la avioneta en la pista de aterrizaje, pidió amablemente el piloto de llevarla a la ciudad de Villavicencio, dos horas más allá. Según El Tiempo la guerrillera tenia un fusil Galil (que tiene el ejercito), “entregó también cinco proveedores, 150 cartuchos y un machete”.

Y lo lindo de esta historia sin sangre derramada es que la guerrillera encontró una comprensión total en los altos mandos de las Fuerzas Militares por su actuación, como pudiera ser una reconciliación entre los colombianos:

“La intención de ella, desde el principio, era fugarse y tratar de rehacer su vida. Por eso tomó la decisión”, indicó el coronel Pablo Gómez, comandante de la Policía en el Meta.

La guerrillera a su vez también era muy comprensiva con el único pasajero y lo dejó bajar de la avioneta antes de que partiera de Puerto Príncipe con rumbo a Villavicencio. Es decir; ¡nada de rehenes aquí, no!

El diario del ministro de Defensa, Juan Manuel Santos y su co dueño y primo, el vicepresidente Francisco Santos, relata que:

“La pista de Puerto Príncipe, llamada La Victoria, está ubicada a dos horas de Villavicencio y tiene restringidos los vuelos por la Fuerza Aérea Colombiana”.

Pero ahí entra una guerrillera vestida para la guerra, armado con un fusil Galil, dos granadas en la cintura, machete, cinco proveedores en su pecho y con el fusil en la espalda y le pide al piloto que la lleve a una ciudad dos horas más allá.

¿Así no más?

De pronto alguien cree ese cuento. Pero yo no lo hago.

En diciembre del 2000, viajé de Villavicencio a la ciudad Calamar para hacer unos reportajes con el concejo y el entonces alcalde de la ciudad bajo control guerrillera en el departamento del Guayare. Toda persona que ha viajado en esas avionetas de cuatro asientos, partiendo de la ciudad de Villavicencio, sabe que los controles del DAS, (Departamento Administrativo de Seguridad, la policía política secreta bajo el mando personal del presidente), los organismos de la inteligencia del ejército es total, más todo el personal uniformado. Cuando venia de vuelta de Calamar, fuimos recibidos por una comitiva del DAS que hacia un interrogatorio y chequeo total del bagaje.

Y ahora, más que nunca, los aeropuertos, tan chico o grande que sean, son militarizados, sobre todo con personal de la inteligencia y del DAS, observando todo.

Dice El Tiempo, citando las autoridades militares y policiales:

“Extraoficialmente se conoció que la guerrillera no sería judicializada por secuestro, sino admitida en el programa de reinserción del Gobierno y por ahora está bajo protección de la Policía.”

¡AJA! Y ahí pasa rapidito a otro lado.

Para todos los periodistas en Bogota, no es ningún secreto que los funcionarios del regimen de Uribe trabajan frenéticamente para convencer a los presos guerrilleros de trabajar por el regimen, es decir; pasar al “otro lado”. Los presos que son sentenciados a 10-40 años pueden ser presa fácil si no tienen la suficiente convicción ideológica para resistir la oferta de salir de la cárcel si coopera con la inteligencia militar y con Uribe, entre lo cual, se destaca los montajes contra la guerrilla, autoatentados y sobre todo, de involucrar al Secretariado del Estado Mayor de la guerrilla en acusaciones de narcotráfico.

“Trabajamos fuerte para dividir a los presos de las FARC adentro de las cárceles”, decía el asesor de Uribe, José Obdulio Gaviria, (primo hermano de Pablo Escobar del Cartel de Medellín), en el programa “Hora 20” en Caracol de Néstor Morales, cuando Uribe intentó de hacer un espectáculo, liberar algunos presos comunes, desertores o algunos que había negociado su salida de la cárcel, en cambio de un relato firmado en Blanco y redactado por el DAS y así poner las FARC ante el mundo como intransigente y terrorista,.

Eso es lo que ha pasado ahora con la “guerrillera”, que también puede ser una agente de la inteligencia que logró infiltrarse en las filas guerrilleras y que ahora sale a la luz pública, que también sucede a veces.

Uribe esta muy presionado por toda la comunidad internacional, hasta por los integrantes del G8, de realmente hacer algo sustancioso en el tema del intercambio humanitario de prisioneros de ambos lados. Se ha quedado el la estación mientras el tren con la senadora Piedad Córdoba y el presidente Chávez ha volado con una velocidad que impresiona a todo el mundo. Y se nota que Uribe esta irritado, por eso le sale todo el arsenal de adjetivos contra su enemigo político-militar de la insurgencia, hasta enlodar la tribuna de la ONU con su vocabulario.

También esta presionado Uribe por los informes que contradice Uribe en la ONU; que todo esta tranquilo en el país, que ahora no hay motosierras de los paramilitares, que los 31.000 matones o vigilantes del sistema llamado “democracia colombiana” trabajan honrosamente y no se dedican a matar sindicalistas, a pesar que fueron asesinados 75 el 2006, la mitad del mundo,.

¡Que no¡ los informes serios muestran que la mitad de los municipios del país esta bajo control a todos menos el estado, o mejor dicho; los agentes ocultos del estado terrorista siguen trabajando igual como antes. En texto claro eso significa lo mismo como en las elecciones del 2002, que los representantes del establecimiento ganarán como han hecho desde que fueron derrotados los colonialistas españoles por que las alternativas políticas y populares son impedidos por un estado que en forma sofisticada cierra todo los caminos democráticos, sea con mentiras como el caso de J.M. Santos, asesinatos, masacres o a través montajes como el caso de tantos “guerrilleros” al servicio a la inteligencia militar.

Pero la gente yo no traga más cuentos. Ahora dice el gobierno y los generosos generales que la “guerrillera” no es una secuestradora sino una pobre mujer que escapó de los “Diablos de Marulanda”, por eso no habrá juicio público en donde se puede enfrentar las acusaciones de un verdadero terrorismo que significa de secuestrar un avión. No importa, la gente ya no cree más en esos mentirosos funcionarios del estado.

* Reportero en America Latina

Mujeres y hombres guerrilleros de las FARC-EP.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

KVINNA I GERILLAN

”Vår kamp handlar om befrielsen för både kvinnor som män”

Av Dick Emanuelsson

Hon är smal, drygt 37 år och har tillbringat de senaste 20 åren i gerillan. Catherine Miller har stridit på de flesta frontavsnitten där FARC opererar, politiskt och militärt . En människa som har en så lång obruten tid i den militära konfrontationen förvandlas, när den politiska och ideologiska motivationen saknas, lätt till en krigsrobot i händerna på befäl och förstår inte varför de befinner sig i krig. Men Catherine utstrålar i stället ett alldeles speciellt ömt sätt att debattera kriget och varför de attackerar polisstationer eller armébaser i stället för att vara en alldeles typisk colombiansk hemmafru som reproducerar en stor barnaskara medan mannen går på fotboll eller krogen med kompisarna.

– Som de flesta av mina kvinnliga eller manliga kamrater i FARC kommer jag från enkla fattiga förhållanden. Min far var statsanställd och min mor hemmafru som fostrade fem barn. Det är en mycket vanlig familjesituation i Colombia. Under åren växte en medvetenhet fram att i Colombia gick det inte att göra en legal öppen och politisk opposition mot ett oerhört orättvist klassamhälle. De som gjorde motstånd, som min far som var fackföreningsledare, gick ofta och går ofta döden till mötes. Den enda verkliga politiska opposition som regimen inte kunde krossa var den väpnade oppositionen, säger hon medan fåglarna kvittrar i tusentals i trädkronorna ovanför oss.

– Min tanke var; jag vill kämpa för att förändra denna orättvisa men inte dö så snabbt. Därför ansluter jag mig till gerillan.

Catherine hade, som tusentals andra colombianer, anslutit sig till vänsteralliansen Union Patriotica, UP. Och det var den fatala och makabra fysiska likvideringen av närmare fem tusen av de mesta framstående UP-medlemmarna som fick Catherine att ta det drastiska beslutet att lämna gator och torg i byn eller i staden och bege sig upp i bergen eller in i djungeln för att fortsätta den politiska kampen, men under andra betingelser.

– Jag blev vittne till hur många av mina obeväpnade vänner och kamrater, som inte var gerillasoldater, mördades en efter en eftersom den politiska och ekonomiska eliten såg UP som ett allvarligt politiskt hot mot sin oinskränkta makt. I dag är UP praktiskt taget fysiskt utrotad som politisk organisation.

I den colombianska officiella pressen, men även i en del rapporter från Amnesty, talas det om att gerillan tvångsrekryterar barn eller ungdomar till gerillan. Catherine skakar på huvudet åt påståendet som hon och hennes kamrater har sett och hört många gånger när de sett på TV-nyheterna i lägret.

– Många människor vill ansluta sig till gerillan men inte alla uppfyller de speciella krav som ställs på en person för att bli gerillasoldat. För det ställs mycket stora krav för att du ska kunna orka, men framför allt förstå politiskt varför du ansluter dig till den väpnade kampen. Det finns andra uppgifter som inte är rent militära för dem som inte klarar den fysiska biten. Här marscherar du långt, både på dagen som på natten. Det är tungt och för dem som kommer från staden är det en brutal förvandling av vardagen, säger hon med ett illamarigt leende men tillägger: Jag var en av dem som lyfte pennor och städade i huset, som tyngsta börda. Då kan du tänka dig hur det var att komma hit och bära en ryggsäck som ibland kan väga 25-30 kilo plus ett gevär som väger 6-7 kilo.

Nya familjen i gerillan

Den familj hon lämnade i staden kompenserades, som hon säger, med den nya familj hon fick i form av kamraterna i gerillan. De kom att utgöra ett personligt stöd för henne i svåra stunder när kanske en kamrat hade stupat eller sårats eller när man kanske helt enkelt bara är deprimerad av någon anledning.

Barn då? undrar jag, känns det inte tomt för en kvinna som börjar komma upp i åren att en dag stå där och titta tillbaka på år av kamp för andra medan man personligen förvägrar sig den rätten för en själv? För första gången ser jag att frågan prickar hårt. Men hon hämtar sig och säger:

– Här är det omöjligt att både ha barn och gå ut i strid. Jag bestämde mig för att avstå av den anledningen. Här är vi i första hand stridande och i andra hand kvinnor. Några av kamraterna har fått barn men tvingats lämna ifrån dem för det är omöjligt att kombinera bägge sakerna, ge kärlek till sitt barn och i nästa ögonblick lämna det i lägret för att gå ut i strid. Hur som helst är jag optimist och tror på att Revolutionen ska segra snart och att jag ska kunna göra många saker som inte varit möjliga under tiden i gerillan.

• I press och media i Colombia påstår man att FARC har förlorat sin ideologiska och politiska kompass och förvandlats till en knarkexporterande maffia. Men i varje läger jag har anlänt till pågår det politiska föreläsningar och diskussioner varje dag. I går höll du en föreläsning om Simon Bolivar och den Bolivarianska rörelsen i Latinamerika.

– Så är det. Här delar vi upp den fysiska och den politiska skolningen men även det kulturella arbetet, som är oerhört viktigt för gerillasoldaterna att ta del av. Som du ser så tittar vi på TV-nyheterna klockan 07.00, 12.30 och 19.00 varje dag. Med undantag för de sena nyheterna så diskuterar vi dessa nyheter varje dag. Det är ju därför vi befinner oss i en väpnad konflikt, vi måste hänga med vad som händer i hela landet för att ha en övergripande syn på händelseutvecklingen.

Under ett uppdrag i en stad tillfångatogs Catherine av armén. Hon dömdes till fem och ett halvt års fängelse men efter två år och en permission till hemmet passade hon på att "avvika" tillbaka till kamraterna i FARC.

– Jag dömdes för "Rebelion", anstiftan till uppror. Det var en infiltratör från arméns underrättelsetjänst som hade infiltrerat gerillan och som överlämnade sina uppgifter om mig och andra till armén som grep oss under ett civilt uppdrag i stan. Under förhören torterades vi hela tiden för att bekänna brott vi inte hade begått. Staten vill trampa på dig, förnedra dig för att du ska förändra dina ideal.

– Även familjen, som besöker dig i fängelset, vill förstås att du återvänder till hemmet. "Det är bra nu, du har offrat dig tillräckligt för Saken men kom nu hem i stället", är oftast bönen från familjen. Och det är tungt ibland, men när den politiska övertygelsen och kärleken till folket är så stark är det inget svårt val.

• Har du tagit del av eller hört om sexuella övergrepp mot dina kvinnliga kamrater inom gerillan?

– Ytterligaste en ful lögn, ägnad till att misskreditera FARC:s politiska kamp och mål. Jag har aldrig stött på anklagelser eller ens hört rykten om att sådant skulle ha inträffat. Men i händelse av att en våldtäkt har inträffat, ställs vederbörande inför det Revolutionära Krigsrådet och rannsakas för ett brott som kan betyda avrättning, så allvarligt ser vi på detta brott.

• Finns det frågor som skiljer kvinnor och män inom gerillan?

– Motiv för att kvinnorna skulle samlas åtskilda från männen i lägret? Nej, det finns inte och som jag har understrukit tidigare, innan att vara kvinnor är vi först och främst stridande kämpar. Skulle vi vara fysiskt svagare än männen? Ha! Här kommer det killar från staden som inte har sucken av chans i en fysisk kraftmätning mot våra kvinnor, säger den tunna 36-åringen och lägger upp ett gapskratt. Men inför striden är vi alla lika. Om vi ska laga mat eller diska så gör vi samma saker.

• Det betyder att det inte finns några mansgrisar i FARC?

– Naturligtvis tar många av bägge könen med sig alla dessa reaktionära gammaldags värderingar när de ansluter sig till gerillan. "El Machismo" är inget som raderas bort från en dag till en annan. Min uppfattning och erfarenhet är att i FARC kämpar vi som en enhet för byggandet av socialismen. Och om vi en dag lyckas bygga socialismen och männen fortsätter med sin "Machismo", då kommer vi att gå tillbaka till geväret, en gång till. Det låter drastiskt, men vår kamp handlar om befrielsen för både kvinnor som män.

• Är du övertygad om den colombianska revolutionens seger?

– Till hundra procent! För varje dag är vår kamp allt större, varje dag är vi fler, varje dag förstärks vi med allt större folkligt stöd. Vår seger är säker, förr eller senare.

• Och efter segern, jag föreställer mig att du också har vardagliga drömmar som alla?

– Visst, gärna en ambassadörspost, hahahaha!

• Kanske ambassadör i Stockholm?

– Varför inte? Jag fascineras varje gång jag ser på TV-bilder från Europa, även om jag förstår att klimatförhållandena i Sverige lite annorlunda än våra. Men vad vackert att kunna lära känna andra kulturer och folk.

• Och för Colombias folk?

– För barnen, för hela folket i allmänhet, att få den mänskliga rättigheten att leva i ett land där alla behoven är tillfredsställda; Arbete, utbildning, hälsovård, ett tak över huvudet, mänskliga fri- och rättigheter, att kunna delta i det politiska livet utan att bli skjuten eller förföljd.