Trump dödade Alejandro som ”varken är kriminell eller narkotikahandlare utan en fiskare”

Så ska du göra, Trump, stoppa misstänkta farkoster i havet, luften eller i luften, inte eliminera dem med missiler. Men visst, världens största oljereserver i Venezuela är det egentliga bytet du är ute efter, allt annat är bara förevändningar.
På bilden, 7,5 ton kokain som den colombianska marinen har beslagtagit i sällskap med sina transportörer. På gatan i New York är det värderat till 3,5 miljarder kronor, pengar som omsätts på Wall Street och J.P. Morgan Bank, med flera.

 

Trump dödade Alejandro som ”varken kriminell eller narkotikahandlare utan en fiskare som gick upp varje morgon för att försörja sig till sjöss”

Av Dick Emanuelsson*

• Skillnad på folk och folk.
• Och presidenter och presidenter

Medan Trump och hans skjutgalne krigsminister Pete Hegseth har dödat 70 påstådda ”drogterrorister” och med missilernas sprängkraft blåst bort såväl de nämnda som ALL fysisk bevisning i form av påstådda droger, stoppar Colombias president Gustavo Petro farkosterna, arresterar de inblandade personerna, beslagtar lasten, överlämnar de inblandade personerna till polis och åklagare som inleder en förundersökning för att eventuellt ställa de inblandade inför rätta. En normal gång i ett normalt land.

Som förra veckan, när den colombianska marinen beslagtog 7,5 ton kokain. I USA har det ett värde av 379 miljoner dollar, eller drygt 3,5 MILJARDER KRONOR [1].

Men Trump anklagar först Venezuelas president Nicolas Maduro och därefter Colombias president Gustavo Petro för att vara en del av kokakartellerna och sätter upp han och familjen på en ”Clintonlista”, drar in hans visum till USA och blockerar hans bankkonto i USA. Som om Petro skulle vara så bakom flötet att han skulle öppna ett konto i den stat som konfiskerar egendomar för misshagliga personer när den så behagar.

Men Petro böjer sig inte för en maktfullkomlig arrogant individ som hotar allt och alla som inte följer hans ”trall”, för Petro är inte Kristersson, Stenergard eller Jonson.

 

1:a Maj-demonstration i Stockholm mot USA:s `Plan Colombia´, som hade kampen mot drogerna som förevändning för att militarisera och ockupera Colombia via sina sju militärbaser. FOTO: DICK E.

VARFÖR VILL INTE TRUMP och hans minister göra samma sak, det vill säga stoppa farkosterna i Karibien och kontrollera dem först i stället för att likvidera dem?

Beror det på att de är nervösa för vad mottagarna i USA ska säga och göra?

Glöm inte Noam Chomskys ord om var 90 procent av vinsterna från den colombianska kokan placeras: i det finansiella systemet i USA.

Där omsätts de i aktiespekulationer på Wall Street, bland annat.

Det är en MAKT långt större än den lille magnaten Trumps.

Det är inte bara stor del av människorna i USA som är förgiftade och beroende av drogerna, hela USA:s samhällskropp är sjuk.

 

Alejandro Carranza (inringade bilden och hans f.d. maka och deras tre barn tillsammans med president Petro.

I EN AV DE SENASTE DÖDLIGA attackerna mot en farkost i Karibien, dödades en colombian från den karibiska colombianska staden Santa Marta. President Petro besökte i förrgår (9/11-25) en förkrossad familj som inte begrep varför fiskaren Alejandro Carranza, hade dödats.

– Alejandro var en fiskare som gav sig ut för att försörja sig och aldrig återvände, sa Petro efter mötet med hans före detta fru och deras tre gemensamma barn.

Som den största colombianska dagstidningen El Tiempo summerar [2]:

”Alla är överens om en sak: Alejandro Carranza var varken kriminell eller narkotikahandlare. Han var en fiskare som gick upp varje morgon för att försörja sig till sjöss. Och även om hans familj är splittrad idag, förenar smärtan av hans död dem i ett enda rop: rättvisa och sanning”.

Vad Trump har verkställt på 70 colombianer, venezuelaner, ecuadorianer och fiskare från Trinidad klassificeras i en normal rättsstat som överlagt mord. Eller ”utomrättsliga avrättningar”.

Men är USA en ”normal rättsstat”?

* Bevakat Colombia som reporter sedan 1980.

[1] https://www.noticiasfides.com/nacional/sociedad/las-75-toneladas-de-cocaina-decomisada-tenian-un-valor-de-us-379-millones-en-eeuu-368645-368547

[2] https://www.eltiempo.com/colombia/otras-ciudades/la-polemica-que-desato-el-encuentro-del-presidente-petro-en-santa-marta-con-la-familia-del-pescador-samario-atacado-por-estados-unidos-3507390

 

”De som bör underkännas är USA:s regering!”

 

”De som bör underkännas är USA:s regering!”

Colombias president Gustavo Petro kommenterar USA:s beslut att underkänna Colombias narkotikabekämpning

”Afghanistan invaderades av dem, och vi var ett hår ifrån att bli invaderade av dem också. Med vilken rätt uttalar de sig mot den colombianska statens offentliga politik?

De som behöver underkännas är USA:s regering. De säger att de underkänner oss. Men den regering som bör underkännas är USA:s regering.

Vad har den gjort för att begränsa användningen av fentanyl och kokain? Låt dem visa mig var de lägger sina resurser! Låt oss se om de är bättre eller mindre än våra.

Om de inte undervisar sina barn med kärlek utan i stället upprätthåller ett konkurrerande och girigt samhälle, kommer de att fortsätta `peta i sig´, ja vem vet vad de kommer att hitta på varje gång? Det senaste är fentanyl, och det dödar dem.

För människor föredrar faktiskt att dö än att leva i ett samhälle som deras, av ensamhet, tristess och en mördande rutin. De vet inte längre hur man får en kvinna att bli kär. Så därför de kommer hit.

Vilken typ av samhälle är det? Om det sprider sig över världen, kommer de att skicka alla till drogmissbruk. Därför försöker människor fly från det livets helvete”, sammanfattade Petro USA:s beslut att underkänna Colombias antinarkotikabekämpning.

Och hur går bekämpningen i USA? Där över 100,000 USA-medborgare dör av överdoser, VARJE ÅR? [1]

Dick Emanuelsson

[1] https://nida.nih.gov/research-topics/trends-statistics/overdose-death-rates

Från exploaterat hembiträde till gerillan: ”För mig är gerillan den bästa skola jag haft, en livets skola”

Den 27-åriga gerillakvinnan Coneyda vid ett av stridsvärnen vid ingången till FARC-gerillans centrala bas bara 20 minuter från huvudstaden Bogota, men i helikopter. För den svenske reportern tog det tre dagar till häst.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

Från exploaterat hembiträde till gerillan

”För mig är gerillan den bästa skola jag haft, en livets skola”

Av Dick Emanuelsson

FARCLAND / MARS 1988 / Fem soldater kastade sig över henne.

– Nu har vi dig, ”hija de puta”! horunge, skrek en av dem.

Den unga kvinnan slogs medvets­lös och kastades in i jeepen.

– Under tre dagar för­hörde de mig. De förnedra­de mig, slog mig och tidvis hängdes jag upp i armarna eller knävecken.

Detta hände när den 27-åriga ge­rillakvinnan ”Coneyda”, som är hennes krigsnamn, var på väg till huvudstaden Bogotá som kurir med ett meddelande till kamraterna i det urbana kommandot. Men under färden greps hon av arméns soldater.

Hon klarade sig genom att med list gå med på att samarbeta.

– Det var naturligtvis bara ett sätt att klara livhanken, säger hon. De fick inte ur mig någon informa­tion.

Indianska drag

Hon har ett typiskt indianskt an­sikte, Höga kindknotor, lite snedögd, ögon
som blixtrar till och svart­nar när hon beskriver regeringsarméns och dödsskvadronernas härj­ningar mot hennes folk.

Hon kommer från Santander del Norte, en region som fått utstå kans­ke mer mord och massakrer än någon annan del av landet. Samtidigt är det en av de mest stridbara provinserna i Colombia.

Under fem år arbetade hon som hembiträde, men flydde från herr­skapet som behandlade henne sämre än deras egna djur.

Hon anslöt sig till gerillan och FARC:s 11:e militära Front.

– Många av mina kamrater an­slöt sig. Vi hade helt enkelt inget alternativ om vi inte ville skjutas ihjäl av mordpatrullerna som verkar på godsägarnas order.

Sju syskon

”Coneyda” har sju syskon. De bor kvar på landsbygden under eländiga förhållanden.

– Visst är de oroliga. Att gå med i gerillan innebär ju att man kan dödas i striderna. Men jag är desto mer orolig för dem som är helt för­svarslösa där de är nu, säger hon. De å sin sida är stolta över att jag tog steget och anslöt mig till gerillan.

I likhet med andra barn och ung­domar på landsbygden, har hon inte fått någon riktig utbildning.

– Nej, läsa och skriva, det har jag lärt mig under mina sju år hos FARC. Här har jag också fått utbildning i sjukvård. Vi är inte bara soldater i folkets tjänst. Vi studerar varje dag vad som händer i Colombia och ute i världen. För mig är gerillan den bästa skola jag haft, en livets skola, säger hon och hennes ansikte bryter upp i ett kisande leende.

Många kvinnor i lägret

FARC är i dag den äldsta och stör­sta gerillan i Latinamerika. Den opererar idag över hela landet. 1964, då den bildades, utgjordes den av 48 dåligt beväpnade bönder som stod emot 16 000 armésoldater som försökte krossa dem under slaget vid Marquetalia, det sista område som kontrollerades av fattiga bönder ef­ter inbördeskriget ”La Violencia” på 1950-talet. Ur denna strid bildades FARC och dess främsta krav var och är en grundläggande jordreform på Colombias landsbygd.

Hos FARC har kvinnorna alltid haft en given plats och många gerillakvin­nor har fallit i striden. Även i dess huvudläger återfinns många kvin­nor.

Tvättande män!

Vi sitter i lägrets skolbyggnad och pratar. Gerillasoldaterna har fått skollov denna vecka eftersom den andra konferensen för Gerillasam­ordningen Simon Bolivar skall äga rum de närmaste dagarna. Runt om i lägret håller såväl män som kvinnor på och tvättar ban­deroller, golv och väggar för att kommendanterna från de övriga ge­rillaorganisationerna skall få ett kungligt bemötande och mottagande. Utanför föns­tret står det en kille och hänger upp sina blöta kläder som han har tvät­tat. Det är en syn som är mycket ovanlig i övriga delar av Colombia eller Latinamerika, att männen tvättar. . .

Tjugotvå gerillakvinnor

– Här i lägret är vi 22 kvinnor. Men vi ser inte på varandra som män och kvinnor utan som stridskam­rater. Vi är alla lika, trots att det finns starka machokänslor i detta land både hos män som kvinnor. Alla uppgifter, med undantag av de mycket fysiskt tunga, utförs av kvin­nor och män, understryker ”Coneyda”. Männen respekterar oss på ett fint sätt. Vi är mer än syskon.

Men hon erkänner att det existe­rar speciella kvinnoproblem.

– Det är klart. När en kille och tjej förälskar sig i varandra måste de förstå att skydda sig. Kärlek är absolut inte förbjudet i gerillan. Det finns många par. Efter klockan 20.00, då alla skall vara i sina barac­ker måste paren ha tillåtelse av sin kommendant för att träffas. Men det brukar aldrig vara något problem, menar Coneyda. Men det uppstår problem, framför allt för kvinnorna, om de blir gravida.

Gerillaparet Yaira och Dairo. Arkivbild från 1998 i södra Colombia, nära gränsen till Ecuador. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Farligt för barn

– Det är farligt för eventuella barn att växa upp här. När som helst kan flygvapnet bomba oss. Flera gerillakvinnor har sina barn i städer­na, hos sina mödrar eller vänner. De känner en stor ångest över att inte kunna vara tillsammans med si­na barn. Därför verkar vi genom en intensiv information för att paren måste skydda sig.

De 22 kvinnorna i lägret samman­träder ofta för att dryfta de speciella problemen kvinnorna har. Coneyda berättar att det ibland kan bli hårda diskussioner, men när man väl är överens följer alla besluten. Det är en lag som ingen får bryta. Det ökar också deras respekt.

Barn efter kriget...

Hon vill inte tala särskilt mycket om sig själv, om sina egna framtids­planer, om hennes planer på att bil­da en egen familj.

– Just nu verkar det som om fre­den är mer avlägsen än någonsin. Men en dag, när vi tillkämpat oss freden vill jag ha barn - men, under­stryker hon, med en man som re­spekterar mig som sin jämlike och inte en man som ska ha mig som sitt hembiträde.

Dagen för ”Coneyda” inleds 4.50 då det blåses revelj. Efter femslaget inleds städning och svabbning av läg­ret med mer än 250 medlemmar.

Sju år i gerillan

Det luktar välgörande rent av såpa och tvätt. I lägret stannar de flesta bara under några månader. Där utbildas de eller kureras på sjukstugan. Får sina tänder lagade eller till och med proteser. Därefter skickas de till stridsfronten.

”Coneyda” var fem år vid en ”Frente Militar” och två år i huvud­staben, `El Estado Mayor´, befälsstaben. Hon har sett många av sina kamrater falla. Men hon har inte blivit hård. Hat är förbjudet.

– Vi ser inte armésoldaterna som våra fiender. Det är de som ger dem order som måste bort.

För ”Coneyda” och hennes kam­rater är det viktigt att fler kvinnor deltar i kampen för ett fritt och de­mokratiskt Colombia.

– I städerna är det uteslutande kvinnorna som får axla det tunga ansvaret för familjerna. De måste aktivera sig mer, organisera sig, gå in i ungdomsorganisationerna, delta i bostadsområdena, ställa krav på myndigheterna och de som inte läng­re går säkra i städerna, har sin givna plats hos oss. Här ska de se, att männen utför samma uppgifter som kvinnorna gör i städerna. Det vill säga, tvätta sina egna kläder laga dem, laga mat och städa. Här är vi jämlika - det som det framtida Co­lombia måste bli.

Priset för freden och friheten

Hon menar att kriget nu börjar gå in i en ny fas. Gerillan enas och har tagit emot massor av nya kadrer. Men hon inser att detta samti­digt kommer att öka offren.

– Borgerskapet vill inte lämna över den politiska makten frivilligt. Vi har tvingats att ta till vapnen. Mycket blod har runnit och många kommer att falla. Men, det är priset för att uppnå freden och friheten. Vi vet inte om vi som finns här i läg­ret, kvinnorna eller männen kom­mer att överleva eller falla i kampen. Men vi vår visshet ligger i att det finns 27 miljoner colombianer som kommer att följa oss. Vår uppgift är fortsätta till slutet.

Vill bli sjuksköterska

Men liksom alla revolutionärer är hon full av Marx’ historiska opti­mism. En dag kommer det plågade colombianska folket att uppleva fre­den. Och Coneyda har också hon drömt om den dagen.

– När vi får fred vill jag bli sjuk­sköterska, säger ”Coneyda” och får rent av något drömmande i blicken,

– I vårt land finns det så många barn som dör varje år på grund av undernäring eller brist på sjukvård. Men för att det ska bli verklig rättvi­sa, måste vi slutföra den strid som vi i dag för. Och vårt vapen är folket, utan folket blir det aldrig en varak­tig fred.

Enlace video:

https://youtu.be/r93C-_nGwmE

Kommunistpartiets ”Doktor i Markockupation” för bostäder åt hemlösa: Mario Upegui

 

Kommunistpartiets ”Doktor i Markockupation” för bostäder åt hemlösa; Mario Upegui

Av Dick Emanuelsson

BOGOTA / 1988-03-01 (Nfl) Miljontals människor och familjer har ingen bostad i Latinamerika. Det är ett av de värsta problemen konti­nenten brottas med. För människorna är det en tragedi utan dimensioner som ingen nordbo kan före­ställa sig. I Colombia beräknas mer än en miljon personer vara utan bostad. Tio miljoner är trångbodda eller har andra problem som till exempel för­giftat vatten eller inget vatten alls.

Mot denna situation har en våg av så kallade ”invasioner” eller markockupationer organiserats och genomförts, många gånger med blo­diga konsekvenser som följd.

CNP, Central Nacional de Provivienda, Centrala Nationella Bostadsinstitutet som skapades och leds av kommunistpartiet, är den organisation som har kommit att stå i spetsen för den gigantiska rörelse av ockupationer som genomförts sedan organisationen bildades den 5 maj 1960.

– Vår organisation bildades för att leda och organisera familjer utan^[I] bostad i städerna, säger Mario Upegui, ordförande för CNP till Flam­man.

Enorm folkomflyttning

I över 27 år har Upegui lett CNP, många gånger har han fängslats och miss­handlats av polis och militär.

I Colombia, i likhet med resten av kontinenten, inleddes en enorm våg av inflyttningar till städerna un­der 1950– och 60-talen. Men i Co­lombias fall var det en ytterligare faktor som ledde till, att landet för­ändrades radikalt. Från att ha varit ett land där 60 procent arbetade på landet, återfinns nu cirka 70 procent av befolkningen i städerna. Den så kallade ”Violencian”, inbördeskri­get mellan liberaler och konservati­va under 50-talet, skördade cirka 300 000 offer, framför allt på lands­bygden. För att undkomma oligarkins mördarpatruller, flyttade många bönder in till städerna. Där fanns det ingen bostad, eller annan samhällelig service.

– Regeringen var inte beredd på denna enorma folkomflyttning, sä­ger Mario. Spekulation av mark, bostäder och hyror inleddes. Samti­digt skapades enorma problem inom hälsovården, transporter, utbildning och arbetslöshet. Därför föddes vår organisation för att slå tillbaka mot spekulationen och för rätten till en värdig bostad till ett rimligt pris.

• En modell av den nya skolan i mönsterområdet Policarpa, i centrala Bogotá.

– När staten inte kunde tillgodo­se våra krav, uppstod det en stor rörelse för att ockupera mark. Vi har inget annat alternativ.

Denna rörelse som inleddes i bör­jan av 60-talet fick som föregångsexempel Policarpa Salavarrieta, mönsområdet bara tio kvarter från presidentpalatset i centrala Bogotá. Bostadslösa ockuperade ett stort område (se artikel bredvid).

Över hela landet genomfördes massiva invasioner av bostadslösa. I vissa fall var de spontana, i andra mer organiserade med tekniskt bi­stånd och organisation.

Många blev slagna

– Efter att de första ”ranchitos” (enkla byggnader) hade uppförts, var de främsta uppgifterna att för­svara den ockuperade marken. Många blev slagna, och i flera fall skjutna, berättar Mario. Med advo­katers hjälp stabiliserades läget i dessa ockuperade bostadsområden.

När läget hade stabiliserats in­leddes den andra fasen som bestod i att utveckla och förbättra barrions (bostadsområdets) situation. Det innebar att vi inledde planeringen av barrions infrastruktur såsom el, vatten, parker och skola. En mycket viktig sak som jag vill understryka, är att i alla våra 200 barrios som CNP har byggt, lämnar vi alltid en bit mark för kulturen.

de. Den stadgar att marken eller markägaren måste sälja marken med all nödvändig service.

Enligt lagen ska följande uppfyllas:

·        För att barrion ska legaliseras ska den vara registrerad hos bankinspektionen.

·        Försäljaren ska ha tillstånd för försäljningen av bostadslotterna.

·         Följa godkänd stadsplan.

·        Skapa service i form av el, vatten och avlopp.

·        Se till att barrion får tillfartsvägar

Trots dessa föreskrifter i lagen är det få pirater som straffats. Et exempel i dessa dagar i anslutning till valet i Bogotá, är liberalen och företagaren Alfredo Buerrera.

Mobilisering mot krämare

– Denne pirat har kontakt med borgmästaren. Han har köpt marker billigt och säljer de färdiga husen svindyrt utan el, vatten eller avlopp. Samtidigt tvingar han invånarna att rösta på honom i valet. De här perso­nerna har blivit miljonärer på bo­stadsproblemen, understryker Ma­rio.

CNP och de drabbade har mobiliserats mot denna form av krämare.

– Vi stödde lagen och har försva­rat folket och tvingat ägaren att ta sitt ansvar. I några fall har vi klarat det genom diskussioner. I andra fall har vi tvingats vidta andra åtgärder, säger Mario och ler. Inklusive har vi tagit med ägaren till polisen.

Under denna etapp fortsatte in­vasionerna av bostadslösa, samtidigt som CNP förbättrade de redan bygg­da områdena.

• Provivienda förfogar i dag över arkitekter och den nödvändiga tekniska personal som behövs i upp­bygget av nya bostadsområden.

– Vi skaffade advokater, arkitek­ter, topografer och ingenjörer. Inledningsvis ställde de upp gratis efter ordinarie arbetstid tillsammans med universitetslärare som tog med sig studenter från avgångsklasserna. Med deras oegennyttiga hjälp för­bättrades situationen radikalt.

Bildade sparkassa för bostadsprojekt

I slutet av 70– och början av 80–talet inledde CNP också organisering­en av hyresgäster som hyrde i andra hand. Med dem bildade CNP en sparkassa för kommande bostads­projekt. Samtidigt byggdes den tek­niska kapaciteten ut som en nödvändig­het. Men nu gick det inte att förlita sig på frivilliga krafter eftersom pro­jekten fick en mycket större omfatt­ning. En professionell organisation skapades med politiskt medvetna personer.

– Vi plockade ut en bit mark och ritade upp hela infrastrukturen. Därefter presenterades projektet för medlemmarna i sparkassan som an­tog eller avslog förslaget. På så sätt byggdes till exempel barrion ”Pablo Neruda” här i Bogota.

Kommunistpartiets organ CNP har erhållit ett enormt stöd från in­vånarna. samtidigt har partiets in­flytande ökat anmärkningsvärt.

Konkret arbete

– Det har naturligtvis skett gen­om partiets konkreta arbete med exemplet som förebild. Det ökade politiska stödet har vi använt oss av genom kommunalråd, som valts av invånarna. Genom en­träget arbete har vi fått fram mer pengar till de fattiga, vatten, el etc.

Vi har accelererat arbetet och kam­pen i våra barrios. Situationen i våra barrios skiljer sig markant jämfört med andra där organisationen och politisk ledning saknas.

Detta arbete har resulterat i att CNP:s barrios döpts till ”Fortines populares”, Folkliga fort.

– De kännetecknas av en hög organisationsgrad, politisk medve­tenhet och solidaritet och hjälp som vi ger arbetarrörelsen.

– Vi krossar de traditionella par­tierna liberaler och konservativa i valen och det är unikt med tanke på Colombias situation med tvåpartisy­stemet, menar Mario.

I Colombia existerar en utbredd brottslighet på grund av den svåra sociala och ekonomiska situationen. Självklart drabbas också CNP av detta problem.

– I början tog vi till hårda meto­der men har förändrat dem, säger mario. I våra områden vågar inte polisen agera. Det innebär att ung­domen har rätt stora friheter.

CPN löser många vardagsproblem

– Vi försöker tala med ungdomarna, med föräldrarna och ord­na möten för att på alla sätt integre­ra ungdomen i aktiviteter. Vi har större förutsättningar än andra bar­rios tack vare vår organisation. Vi bygger skolor, arrangerar sportakti­viteter för att på alla sätt hjälpa ung­domen.

Via Policarpas kommitté ”Kontroll och disciplin” har CNP kunnat lösa många sociala problem, både bland yngre och vuxna.

– Den lyssnar på problemen och ger rekommendationer. Det är det enda sättet för att kunna åstad­komma harmoniska lösningar som ger resultat för HELA barrion.

För de makthavande är CNP en livsfarlig organisation. Den står i vägen för den totala exploateringen av de miljontals bostadslösa. Samti­digt är den ett exempel på att det går att göra något under den fruk­tansvärda misären de bostadslösa lever under. Det är ett enkelt men värdigt liv invånarna i 200 barrios över hela Colombia lever.

27 år i kampen för bostad

För Mario Upegui som ägnat 27 år av sitt 50-åriga liv åt kampen för rätten till bostad är inte striden slut. 23-åringen som skulle resa till Los Llanos men som gjorde ett uppehåll i Bogotá, där han kommer att stan­na.

Invånarna i området Policarpa äls­kar honom. På kvällen samma dag som Flamman intervjuade Mario hyllades han av invånarna i Policar­pa. Borgmästarkandidaten Clara López, som själv är liberal presidentdotter, uttryckte saken på följande sätt:

– Man gav mig de bästa skolorna. Där sa man att de utbildade är ämna­de att bestämma och leda. Och jag vet att jag har lärt mig ofantligt myc­ket av Mario trots hans sex år i sko­lan.

Mario å sin sida uttryckte saken på följande sätt:

– När någon person har kommit till mig på kommunkontoret och titulerat mig ”doktor”, har jag alltid rest mig och sagt:

– Jag är ingen doktor som de flesta här. Det enda jag är doktor i är i att ockupera bostadsmark!

---

[I] inledningen av 1970-talet börja­de ett nytt fenomen: de så kallade piratockupanterna. Ljusskygga indi­vider med politiska kontakter insåg att det fanns pengar att göra på fol­kets svåra bostadssituation.

- Det var element som sålde en bit jord eller en jordlott till männi­skor. Piraten brydde sig inte om att garantera de blivande invånarna nå­gon samhällelig infrastruktur. 1968 instiftade därför regeringen en lag, den så kallade nr 66 som CNP ^d-

Policarpa, befriat område i Bogota

 

Kampen för en värdig bostad i Policarpa, Bogota, Colombia.
FOTO: VOZ.

REPORTAGE 1988:

Policarpa, befriat område i Bogota

Av Dick Emanuelsson —

BOGOTA / 1988-03-01 / På Långfreda­gen den 8 april 1966 ocku­perades den sista mark­biten. Ope­rationen tog bara 16 av de beräkna­de 45 minuterna. Efter nå­gon timme kom pansarbilarna, kavalleriet och våldsapparaten för att bränna ned och jämna `husen´ med marken.

– Men vi var beredda, säger Ma­rio Upegui. Efter tre timmars stri­der, tre döda och 150 sårade, drog sig ordningsmakten tillbaka. Sedan dess har de inte vågat sig in i bostadsområdet många gånger.

Historien om Policarpa Salavarrieta är historien om människor som varit och är beredda att ge sina liv för en värdig bostad.

I spetsen för markockupationen 1961 och barrions, områdets motor, stod då som nu Mario Upegui. I dag är han kom­munistiskt kommunalråd i huvudsta­den Bogotá.

1961 inleddes kampen för en bostad och på Långfredagen 1966 kom
polis och kavalleri och försökte stoppa invånarna som gjorde motstånd.

Doktor i Markockupation

Hans titel, ”Doktor i Markockupa­tionen”, är han mycket stolt över.

På en rundvandring med honom i mönsterområdet, hälsas han INTE som brukligt är i Latinamerika, med ”Como está señor”, hur mår herrn, utan med ”cómo está COMPAÑERO”, hur är läget kamrat. Det är ett resul­tat av Mario och Colombias kommunistpartis enträgna och kom­plicerade arbete under barrions 27-åriga existens. Samtidigt är det ett bra betyg på det utförda politiska arbetet i Policarpa.

Området ockuperades 1961 av bo­stadslösa utan tak. De såg ingen annan utväg än att ockupera marken för att där uppföra sina hus.

– Vi har all samhällelig service som t ex asfalterade gator, el, vat­ten, skola och ett kulturpalats. Vi har till och med skänkt en bit mark till regionens fackförening, berättar Mario under vår rundtur.

Med stolthet visar han upp en modell av det kommande skolbygget i området.

– Det skall bli en grundskola och gymnasium i fem våningar.

– Genom vårt arbete i El Concejo, kommunstyrelsen/fullmäktige, har vi lyckats utverka 200 miljoner pesos till byg­get som du bara kan se grunden av i dag, säger Mario och bokstavligen smeker de grova armeringsjärnen som skall utgöra grunden för skolan.

På 10-årsjubiléet. . . .

Krävde skola, fick en polisstation.

Kampen för undervisning i om­rådet har en alldeles speciell histo­ria.

– 1964 byggde kommunen en polisstation ”åt oss”. Vi behövde naturligtvis allt utom just en polissta­tion. säger Mario och småskrattar när han fortsätter berättelsen.

– Efter att vi organiserat alla för­äldrar i bostadsområdet, beslöt vi oss för att en natt slå till. Medan en grupp förde väsen, gick polisen ut för att se vad som stod på. Då slog vi till och helt sonika tog vi över polisstationen som vi gjorde om till en skola för våra barn i området. Medan de makthavande ansåg att vi behövde en polisstation, menade vi att det mest humanistiska skulle vara en skola. Och så blev det.

Men det har inte alltid varit lika lätt. Åren efter ockupationen bevakades bostadsområdet dag och natt av polis och militär.

Farlig missbedömning

– Vi fick ta in byggnadsmaterialet i smyg. Bit för bit byggde vi upp området. Sista biten mark ockupera­de vi långfredagen den 8 april 1966. Vi valde detta datum eftersom vi trodde att ordningsmakten skulle respektera den religiösa högtids­dagen.

Men det var en missbedömning.

– På rekordtid uppförde vi inte mindre än 257 `ranchitos´, små enkla hus i trä eller kartong. Efter en kort tid kom ordningsmakten, mer be­väpnad än tidigare. Den bestod av tanks, kavalleri och beväpnade poli­ser. Men vi gjorde motstånd.

– Under tre timmar varade sla­get, berättar Mario.

– För att bekämpa kavalleriet hade vi förberett oss med facklor. När hästarna kom, tände vi facklor­na vilket skrämde bort hästarna. När poliserna började kasta och skjuta tårgasen, var vi förberedda med tra­sor och andra kemikalier. Tårgas­granaterna kastade vi tillbaka mot poliserna.

– Kvinnorna deltog även de i stri­den. De hade kokat stora baljor med hett vatten som de från andra våningen i sina hus kastade över de attackerande poliserna. Barnen sköt med slangbellor och några kamrater hade också eldvapen som de an­vände när angriparna öppnade eld med skarpa skott mot oss.

Långfredagen 1966. Motståndaren var mäktig, men besegrades av de beslutsamma invånarna under ledning av det colombianska kommunistpartiets bostadsorganisation PROVIVIENDA. FOTO: VOZ.

Många offer i strid mot polis

Trots den religiösa högtidsdagen tog inte ordningsmakten någon hän­syn eller notis. Men invånarna i Policarpa hade också förberett sig på denna utgång.

– Vi hade organiserat en press-, sjukvårds- och solidaritetskommitté, säger Mario. Efter en kort stund vis­ste hela Bogotá och Colombia vad som pågick i Policarpa. Arbetare från hela Bogotá och invånare i and­ra fattigområden kom och deltog i striden för att tvinga ut poliserna, som gick hänsynslöst fram.

– Efter tre timmars strider insåg polisen att slaget var förlorat, att vi inte skulle ge oss mer än att de skul­le vara tvungna att döda oss alla.

Men slaget lämnade ett bittert sal­do. Tre personer, varav två små barn som kvävts ihjäl av tårgasen och en yngling som fått en dödlig kula, hade dödats.

Etthundrafemtio personer, många av dem hade tre till fyra kulor i sig, låg sårade. Hundra kamrater fängslades och tio kvinnor fick missfall på grund av polisernas ursinniga attacker. Dess­utom hade 200 hus jämnats vid mar­ken.

– Det kom att dröja flera år innan polisen vågade sig tillbaka, säger Mario. Vi utnyttjade detta med att förstärka de befintliga husen med cement och tegel så att de inte lika lätt skulle raseras av kommande attacker.

Demonstrationer möttes av kulor

När parlamentsledamoten från Union Patriotica UP (Patriotiska Unionen) Jaime Pardo Leal mörda­des förra året (1987), genomförde invånare i Policarpa protestdemonstrationer mot mordet och mot general Samudio, försvarsminister och den skyldi­ge, enligt alla vittnesmål för mordet. Då slog de väpnade styrkorna till och sköt skarpt in i bostadsområdet. Två personer mördades och ett 40-tal sårades av kulorna.

– Det är sådant som man tyvärr måste räkna med. Folkets ursinne mot de väpnade styrkorna vid mor­det hade ingen gräns. Den politiska medvetenheten, organiseringen och partiets inflytande i området, skapar faktiskt förutsättningar för att anta­let döda och sårade inte blir större, säger Mario.

Två bilder från militariseringen av Bogota när UP:s vice generalsekreterare José Antequera mördades den 3 mars 1988. FOTO: DICK EMANUELSSON

Invånarna i Policarpa ockuperade tre kvarter runt om sitt bostadsområdet och som svar på eldgivning av militär och polis mot Policarpa svarade invånarna med samma mynt, förtvivlade och ursinniga över mordet den ungen vänsterledaren José Antequera, också medlem i kommunistpartiets centralkommitté. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Men 1987 hade också glädjeäm­nen med sig.

– Efter mer än 25 års kamp fick vi 1987 den juridiska rätten till våra hus och vårt område. Eftersom vi är belägna bara tio kvarter från rege­ringspalatset, Plaza Bolivar och den stora katedralen, har det varit en hård och enveten kamp vi fört för vår juridiska rätt.

– Vi har presenterat vår stads­plan och till slut har de tvingats er­känna vår juridiska status. Det visar att kamp lönar sig, slutar Mario Upegui, motor i mönsterförorten Policarpa Salavarrieta i Bogotá.

 

Mario Upegui, som 14-åring också var "livvakt" åt den revolutionära prästen CAMILO TORRES (senare gerillasoldat i ELN) avled den 4 april 2012. Likvakan genomfördes i Kulturhuset i det bostadsområde som Upegui gick i spetsen för och där invånarna älskar honom, Policarpa Salavarrieta. Han följdes till den sista vilan av tusentals bogotabor. FOTO: VOZ.