tisdag 5 januari 2016

Gerillakvinnorna Susana och Diana från exilen i Nicaragua: ”Vi har resväskorna packade!”

Gerillakommendanten Raul Reyes i april 2005 framför sina säkerhetstrupper som 1 mars 2008 dödades när det colombianska flygvapnet med stöd av USA:s spionplan bombade lägret. Tre kvinnor överlevde, bland dem Diana och Susana, på bilden ovan. FOTO: DICK/MIRIAM EMANUELSSON.



”Vi har resväskorna packade!”

Av Dick och Miriam Emanuelsson

Flamman kan som första tidning publicera ett exklusivt reportage med de två överlevande gerillakvinnorna från bombningen av FARC-ledaren Raul Reyes´ läger den 1 mars 2008. Händelsen var nära att orsaka ett krig mellan Colombia och Venezuela. Vad hände natten då deras läger bombades? är frågor som Latinamerikareportrarna Dick och Miriam Emanuelsson ställer. Några veckor efter att intervjun genomfördes skrev fredsförhandlarna i Havanna under den näst sista punkten i fredsagendan som handlar om just offren i den halvsekellånga väpnade konflikten i Colombia. Susana Tellez och Diana Torrez är två av dessa.



FLAMMAN / NICARAGUA-MEXIKO / De ecuadorianska reportrarna och deras kameramän misstog sig inte när de filmade ryggarna med 3-5 perforeringar av gevärskulor. Yarmenis, gerillalägrets sjuksköterska som i april 2005 hade rekommenderat mig [Dick] att äta något sött för att få upp mitt extremt låga blodtryck, låg där i bara trosor och svart behå. Men de fyra runda märkena med torkat svart blod i ryggraden avslöjade att hon hade avrättats när hon var en av dem som svårt skadad av 250-kilosbomerna skrek på hjälp.



Eller Arnóbis, lägrets svarte och muskulöse kulsprutegevärsskytt som Flamman intervjuade i april 2005. Ett flera ton tungt träd som slagits sönder vid roten av bomben rasade över gerillasoldaten. Han hade anslutit sig till FARC-gerillan i slutet av 1990-talet efter att flera av hans bröder och sex kusiner i byn hade massakrerats av armén.

Arnobis, kps-skytten i april 2005, posterad i utkanten av gerillalägret.
Ytterligare en sårad gerillasoldat avrättad och skjuten i ryggen av de anländande colombianska militärerna.


Det var kl. 00.30 natten mellan den 28 februari och 1 mars 2008 som de första bomberna föll. Den colombianska armén hade attackerat gerillaledaren Raul Reyes läger 1700 meter in på ecuadorianskt territorium. Hans säkerhetsring på cirka 25 gerillasoldater hade dödats av bomberna, berättade nyhetsbyråerna.


Reyes var en av sju medlemmar av FARC:s högsta organ, det så kallade Sekretariatet. Hans uppgift var att upprätthålla de internationella kontakterna och få till stånd en överenskommelse för flera av de krigsfångar som gerillan höll, bland annat tre CIA-agenter som gerillan hade skjutit när de tre var ute på ett rekognosceringsuppdrag med sitt spionplan i södra Colombia i februari 2003. Därför hade han flyttat sitt läger från den colombianska sidan av Rio San Miguel till den ecuadorianska sidan vid floden Rio San Miguel för att underlätta för utländska regeringars sändebud att utan risk komma för att förhandla om frigivande.

Gerillakommendantes Raul Reyes framför sina säkerhetstrupper i april 2005. FOTO: DICK EMANUELSSON.
1700 meter in på ecuadorianskt territorium bombades gerillalägret av det colombianska stridsflyget.


Tre kvinnor, två gerillasoldater och en mexikansk universitetsstuderande överlevde, som de säger, av ett mirakel. Bomberna och kulsprutekärvarna från de anländande Black&Hawkhelikoptrarna slet sönder och perforerade allt. Priset blev högt. Lucia Morett, 26-årig universitetsstuderande från Mexiko fick splitter i ena skinkan och är i dag på okänd ort efter att hon som överlevande vittne hotades av Uriberegimen. Tillsammans med Susana Tellez och Diana Torrez, de två överlevande gerillakvinnorna från FARC fick de tre politisk asyl i Nicaragua i maj månad 2008. De utgör en stor risk för den colombianska staten för sitt vittnesmål om hur de colombianska soldaterna kallblodigt sköt ihjäl sårade, ett flagrant brott mot alla internationella avtal.

Susana i april 2005. FOTO: DICK EMANUELSSON.
Susana var en av de som jag intervjuade under ett reportage i april 2005. Hon var optimistisk om framtiden trots att gerillan upplevde den kanske värsta militära offensiven från arméns sida sedan inledningen av väpnade kampen i maj 1964. När vi nu träffar henne i ett bostadsområde i Managua i början av november (2015), är det samma strålande leende som i april 2005 som denna afrocolombianska ger oss.

Diana, som är mer tystlåten går med hjälp av sina kryckor oss till mötes och ger oss en kram som hälsning. Hennes högerben saknar knäskål och hon förlorade också sin livskamrat Alirio, som slets i stycken när den första bomben exploderade.

De två säger att de kände de på sig att något var på gång flera dagar innan bombningen. Colombianska arméhelikoptrarna var i luften och gjorde överflygningar i närheten av lägret.

– Främmande personer dök upp i närheten av lägret och jag rapporterade det för El Camarada, Raul. Så här i efterhand är det uppenbart att vi hade minst en infiltratör i lägret, säger Susana.

Hennes vänsterarm är halverad och ihopsydd med en herrans massa stygn. Hon försvarar det faktum att lägret hade flyttats till den ecuadorianska sidan gränsfloden Rio San Miguel.

– Fredsprocessen i Havanna är delvis frukten av det arbete som kamrat Raul inledde innan 2008 och fram tills bombningen av lägret”. Raul uppgav att lägret skulle flyttas efter att en delegation av mexikanska studenter hade avslutat sitt besök, säger Susana.

De fem mexikanerna var i slutfasen av sina examensarbeten på det Autonoma Universitetet i den mexikanska huvudstaden. De hade deltagit i en antiimperialistisk konferens i Ecuadors huvudstad Quito där den Bolivarianska Kontinentala Rörelsen (MCB) hade samlats med ombud från hela kontinenten.




Fyra döda mexikanska studenter


Demonstranter framför Colombias ambassad i Mexiko City med bilder på de fem mexikanska offren. I mitten den enda överlevande, Lucia Morett.


Efter konferensen reste de fem mexikanerna till norra Ecuador där de ledsagades till gerillalägret. Deras dröm om att på plats i ett gerillaläger fördjupa sina universitetsstudier i de latinamerikanska folkens historia, och särskilt den väpnade rörelsens, gick i uppfyllelse. Men deras vistelse blev bara sex timmar. Sedan bombades lägret.

– Det mest troliga är att konferensen i Quito var infiltrerad av colombianska agenter som placerade chips i kläderna på någon av de chilenska, mexikanska eller andra utländska delegater som anlände till gerillalägret, tror Diana.

Därefter, tillägger hon, var det en enkel match för det colombianska flygvapnet att lokalisera lägret.

Flygvapnet stöddes av USA-satelliter som registrerade alla rörelser i området från USA:s  militärbas i La Manta i norra Ecuador, två minuters flyg till den colombianska gränsen. USA:s Awacplan, spionplan med en hel kommandocentral av elektroniska spioner, var också i luften i området denna natt. På den colombianska sidan hade USA flera spionplan i luften som hade lyft från USA:s tre militärbaser i Colombia.

– Det var en ren kirurgisk operation med en mycket hög militär teknologi, sammanfattade Ecuadors försvarsminister Wellington Sandoval, när han svarade på reportrarnas frågor på platsen för bombningarna.

Stridsflyg från USA på en av sina sju militärbaser i Colombia.


I Mexiko träffade Flamman i maj 2015 föräldrarna till två av de fyra döda mexikanerna, Veronika Velazquez och Juan Castillo. Sedan den dagen då deras barn massakrerades av det colombianska stridsflyget har de demonstrerat varje månad framför den colombianska ambassaden i Mexiko för att rättvisa skipas för sina mördade söner och dotter.

Veronica Velazquez, en av de fyra dödade mexikanska studenterna.
– De fyra kremerades i Ecuador och askan från deras kroppar placerades i urnor som vi förde med oss tillbaka till deras hem i Mexiko. Vi känner fortfarande deras närvaro, säger Rita Castillo, mor till Juan Castillo.

Hon kallade offentligt den colombianska regimen för en mördarregim varpå hon utpekades som gerillasympatisör av den colombianska pressen.

– Jag bara uttryckte vad jag kände när jag fällde orden: ”Min sorg och smärta ska jag omvandla till en kamp för att få klarhet i vad som hände. De ansvariga för morden på våra barn måste ställas inför rätta, och hon har svårt att avsluta den sista meningen i en blandning av smärta och ett ursinne över agerandet från en kallblodig stat.

Men tillägger med en gnista i sina ögon:

– Men jag skulle verkligen vara stolt över att tillhöra gerillan!

Rita Castillo.



Kemikalier och en infiltratör

Diana hade vakten mellan 22.00–24.00 vid en av de tre posteringarna runt gerillalägret. När hon gick av återstod det bara 30 minuter innan den första bomben skulle fällas över lägret.

– När jag gick av vakten klockan 24.00 hördes det överflygningar, men på avstånd. Men du känner att de befinner sig ovanför dig. När den fösta bomben exploderade hade jag börjat falla i sömn.

Susana hade vakten 20.00–22.00:

– Jag somnade in djupt. Och vi har pratat mycket om det efteråt vad det kunde bero på. En av misstankarna är att i överflygningarna släppte de ut kemikalier vilket kan ses i en av de ecuadorianska videorna som senare publicerades. Vi misstänker också att den person som var infiltratör hade blandat något i kvällsmaten. För när vi vaknade av bomberna hade alla gevär, som hängs upp vid foten av våra kojplatser försvunnit.

Diana på båren som bärs av de ecuadorianska soldaterna som flög henne, Susana och Lucia till Quito.


När Diana skulle sätta på sig sina stövlar fick de inte plats för den skada som uppstått. Där hennes knäskål en gång satt var det ett enda stort blodigt hål. Hon kröp och kravlade sig meter för meter från lägret för att undgå att fångas av de colombianska arméstyrkorna och en säker död. Hon gömde sig under ett träd och strödde blad över sig för att så dölja sig. 

– Många kamrater som var skadade ropade på hjälp. Men det enda de fick var nådaskott från de colombianska militärerna.

Medan Diana klarade sig från att gripas av militären rönte Susana ett annat öde. Hon utsattes för både hot och sexuella antydningar, i likhet med den mexikanska studenten Lucia Morett. Susanas vänsterarm var ett enda stort blodstycke liksom bägge benen. Hon ryckte loss köttstycket i armen som bara hängde i en tråd. Hon utgav sig för att ha kommit till lägret kvällen innan för att hjälpa till med maten. Susana hade en mirakulös tur som överlevde. Men säger att efter att arméstyrkorna hade identifierat och fört bort Raul Reyes´ kropp till den colombianska, var intresset svalare för Susana och Lucia.

– När vi såg hur de bar in kamrat Raul Reyes i helikoptern kändes det som om världen hade upphört, en stor ledsnad och tomhet efter en ovärderlig kamrat och revolutionär. En stund senare landade de ecuadorianska trupperna.

I stället för att ge de två kvinnorna första hjälpen lämnade de colombianska militärerna de två kvinnorna att dö morgonen dagen efter då solen började gå upp vid 6-tiden.

Susana, Diana och Lucia flögs i militärhelikoptrar till Ecuadors huvudstad Quito och internerades på militärsjukhuset. Det fick all tänkbar hjälp och de två kvinnorna är djupt tacksamma regeringen Correa och säger att de beskyddades av tungt beväpnad militär eftersom president Correa misstänkte att de kunde utsättas för mordförsök av Uribes utsända agenter. Att stanna i Ecuador var uteslutet för dess närhet till Colombia.

Den skadade gerillasoldaten Susana förs bort till militärhelikoptern som flög henne till Ecuadors huvudstad Quito.


De anlände till Nicaragua den 11 maj, 2008 där regeringen Daniel Ortega gav de tre kvinnorna politisk asyl. De internerades på militärsjukhuset och Diana och Susana genomgick flera operationer. Under ett par års tid fick de hjälp av en psykolog som blev till enorm hjälp för att övervinna krigstraumat från den 8 mars 2008.

Dianas ben utan knäskål.
– Det är spår och konsekvenser som kanske inte syns men som finns där och som är svåra att övervinna. De fysiska skadorna är en sak, men att ha sett 25 kamrater slaktas är en svår upplevelse.



I Managua organiserade de Sandinistiska kvinnorna solidaritetsmöten för de tre och förkastade Uribe- och Bushadministrationens anklagelser om att ”Sandinisterna ger politisk asyl till terrorister”. När jag för detta på tal småler de bägge vid minnet och Susana säger att Uribe är besatt och full av hat i tider när det colombianska folket är på väg att försonas för att läka krigets mer än ett halvsekels sår.

Lucia Morett, Rosario Murillo och president Daniel
Ortega med de sandinistiska kvinnorna.
– Det var en revolutionär handling av sandinistregeringen för bombningen av gerillalägret orsakade en svår internationell politisk kris. I Venezuela mobiliserade Chavez tio armédivisioner mot gränsen till Colombia. Det var en markering att han inte skulle falla till föga vid en eventuellt colombiansk attack. Samma sak gjorde Correa mot Colombias södra gräns.



Hur har de snart åtta åren förslutit sedan anlänt till Nicaragua? frågar Flamman.

– Förra året utexaminerades jag på universitetet i Internationell politik och handel. Jag avslutade också studierna i engelska, berättar Susana.

Diana, som är yngre än Susana, gick ut gymnasiet som ”Bästa Elev” och hon visar stolt upp ett diplom med foto över händelsen förra året. Nu studerar hon grafisk design på universitet.

Men de bägge har sina rötter i Colombia och i sin ”speciella familj, FARC-EP”.

Kvinnor och män i FARC-gerillan. FOTO: DICK EMANUELSSON.


– Vi har med det generösa stödet från Nicaragua utnyttjat denna tid med ett enda mål; att förstärka kampen för fred i Colombia och vår organisation, FARC-EP. När våra befäl fattar beslutet att vi ska ställa in oss i ledet igen, samma dag reser vi tillbaka, oavsett om ett fredsavtal har skrivits under eller inte. Våra revolutionära principer är lika starka som under den politiska-militära kampen i Colombia, understryker Susana och Diana tillägger:

– Vi i gerillan är offer för en statsterrorism och är inte de bödlar som vi utmålas som av Uribe och medierna. Men nu känner vi optimismen och vi tror att denna gång kommer fredsprocessen kanske ge ett bestående resultat efter tre års förhandlingar i Havanna. FARC kommer att behöva all kunskap i det mödosamma arbetet med både försoning som att bygga en varaktig fred. Vi har resväskorna packade! säger en rörd Diana och kramar sin egen målning med den vita fredsduvan hon håller i handen.

Kanske hon tänker på sin biologiska familj som hon en dag för många år sedan lämnade för att med livet som insats kämpa för ett nytt, demokratiskt och fredligt Colombia. Det var nära att hon förlorade livet natten den 1 mars 2008 då livet var lika skört som ett hår.

Dick / Miriam Emanuelsson


Gerillakvinnan Camila säkerhetspolisens våldtäktsoffer

HAVANNA / DECEMBER 2015 / Bakom det varma strålande leendet är det svårt att tro allt hemskt som denna 35-åriga kvinnan berättar. Men när detaljerna och minnena blir allt mer dramatiska kommer också tårarna.

Av de 35 åren har hon varit 21 år i gerillan. Hon är en av de 15-tal kvinnor av de cirka 35 personer som utgör FARC:s fredsdelegation i Havanna. Att denna tunna kvinna är kapabel att bära en ryggsäck på 25 kilo, handgranater, sex ammunitionsmagasin, en machete och ett gevär på 6-7 kilo, är svårt att tro.

Hennes väg till gerillan gick nästan via generna, säger hon skrattande, det vill säga genom familjens politiska tillhörighet. Hennes föräldrar var medlemmar i kommunistpartiet. Hennes far, bror, far- och morbröder samt kusiner mördades av arméns allierade, de paramilitära dödsskvadronerna. Det ”smutsiga kriget” slog skoningslöst mot vänstern. Gerillan blev räddningen. Vid 14 års ålder anslöt sig Camila.

Hon har arbetat med det mesta; som radiooperatör, sjuksköterska och alfabetisör.

– Colombia är rikt men med oerhörda klasskontraster. Därför slåss vi, för att vi tror på att det går att förändra.



Trots att hon under de 21 åren har genomgått en förändring i synen på livet så har livet farit hårt fram med henne. Pappan till hennes dotter mördades och dottern befinner sig hos Camilas mor. Men året 2003 blev en bekräftelse på de metoder som Statens agenter använder mot den politiska oppositionen. Det är också en fingervisning för dem som frågar sig varför den väpnade kampen i Colombia har uppstått och varför den har pågått sedan 1964 utan en militär lösning.

– Jag skickades till Bogota tillsammans med en kamrat för att genomföra ett uppdrag. Men vi greps av civila säkerhetsagenter. Vi separerades och jag fördes till ett kontor där jag förnedrades verbalt under flera timmar. De sa att de skulle genomföra fruktansvärda saker och de uppfyllde sina hot.

Tårarna rinner nerför hennes höga indianska kindknotor men fortsätter:

– Under flera dagar pågick den psykologiska tortyren och därefter kom den fysiska. De brände mig över hela kroppen med cigaretter och applicerade elchocker. De våldtog mig på ett så fruktansvärt sätt som ingen kan föreställa sig.



Säkerhetspoliserna fick inte ur Camila ett enda ord och efter veckor av tortyr ställdes hon inför rätta och dömdes till fängelse. Där vann hon fängelsevakternas förtroende och på den vägen blev det när hon lyckades fly. Via den underjordiska milisen i södra Bogota tog hon sig tillbaka till gerillan i bergen och djungeln.

– Efter det genomgick jag en psykologisk läkningsprocess. Att lämna helvetet och komma tillbaka till livet är ingen enkel sak. Ännu har jag sviter av vad jag upplevde. Berättelser och upplevelser som mina förstärker min övertygelse om hur viktigt det är att uppnå fred i Colombia.
Dick / Miriam Emanuelsson

Video-intervju (på spanska):



Intervju (på spanska) med föräldrar till två av de mexikanska studenterna som mördades av Uribes-Santos´ bomber den 1 mars 2008: