De kvinnliga
gerillasoldaterna utpekas regelbundet som våldtäktsoffer i den
colombianska pressen när fredsförhandlingarna går in i ett känsligt
skede. Den psykologiska krigföringen har många ansikten.
Fredsmotståndarna använder abortfrågan
som psykologisk krigföring mot fredsprocessen
Av Dick
/ Miriam Emanuelsson
FARC-gerillan
lyder inte under den colombianska författningen. I stället har den rest sig i
vapen mot denna. Men gerillan anklagas av åklagarämbetet för att genomföra
aborter, vilket i Colombia är förbjudet. I FARC är det en rättighet som
kvinnorna har upp till tre månaders graviditet.
I
landet genomförs 400.000 aborter per år och 13 procent av all mödradödlighet
har sitt ursprung i just dessa olagliga aborter. Det är främst fattiga kvinnor
som förblöder på de underjordiska klinikerna som konsekvens av en lagstiftning
som mer tar hänsyn till religiösa och machistiska traditioner än till kvinnans
rättigheter och behov.
I
FARC-gerillan beräknas cirka 40 procent vara kvinnor. Allt fler kvinnor är i
dag befäl och leder egna trupper. Som en paradox minns jag en intervju i den
största dagstidningen El Tiempo i slutet av 1990-talet då flera armésoldater
uppgav att de mer fruktade kvinnorna än männen i gerillan.
Varje
år upprepas anklagelser eller ”vittnesmål” i medierna som förmedlas av den
militära underrättelsetjänsten. De talar om att gerillakvinnor tvingas göra
abort om de blivit gravida och att de utsätts för sexuella övergrepp av sina
befäl.
Två
dagar innan undertecknandet av den 5:e punkten i fredsagendan, den 15 december,
som handlar om offrens rätt till sanning och rättvisa, publicerades i medierna
uppgiften om att en påstådd läkare från FARC som hade ´aborterat 500
gerillakvinnor´ hade gripits i Spanien. Upprördheten i pressen var stor. Uribe
och andra prominenta män vred uppmärksamheten mot fredsprocessen i Havanna som
ifrågasattes.
–
Men colombianen i Spanien är varken FARC-läkare eller aktiv utan en sjuk man
som sitter i rullstol, är bosatt i Spanien sedan åtta år och har spanskt
medborgarskap, säger Iván Marquez, FARC-delegationens chefsförhandlare i
Havanna, indignerat till Proletären.
Dick Emanuelsson intervjuar FARC-gerillans chefsförhandlare i Havanna, Ivan Marquez. FOTO: MARITZA.
Albeidis Arboleda Buitrago.
”FARC-läkaren”
Albeidis Arboleda Buitrago är homosexuell och gifte sig med en spanjor i
Spanien för flera år sedan. De spanska myndigheterna frigav honom efter förhör
som hade begärts av det colombianska åklagarämbetet som ville se honom utlämnad
till Colombia. Ivan Marquez krävde därför i ett Twitter att åklagarna skulle be
Colombias folk om ursäkt för att publicera ”tidningsankor”.
Till Proletären säger Ivan Marquez:
–
Åklagarämbetet påstod att mannen i fråga hade genomfört aborterna åren
1998-2000 i den 9:e och 47:e FARC-fronten. Vi har genomfört en grundlig
undersökning med dessa gerillastrukturer som visar att mannen i fråga är en för
oss helt okänd person. Det betyder att det handlar om en juridisk och medial
skådeprocess.
FARC-gerillan
har ett stort antal läkare och fältsjukhus där sårade gerillasoldater får vård.
Varje FARC-front har minst en sjuksköterska och några förfogar även över en
läkare.
Vad
de medier som anklagade FARC inte uppgav, var att varje år aborterar 400.000
colombianska kvinnor i Colombia på underjordiska kliniker. Bara 0,08 procent av
aborterna i Colombia är lagliga. Enbart i huvudstaden Bogota uppskattas det
finnas ett 100-tal underjordiska kliniker.
–
Tretton procent av all mödradödlighet (i Colombia) beror på de illegala
aborterna. En abort som utförs med säkra legala förhållanden innebär en minimal
risk. Men under prekära förhållanden kan kvinnan förlora livet eller orsaka
sterilitet när livmodern skadas eller infekteras, sa den colombianska
gynekologen och samordnaren av medicinsk grupp ”För rätten att bestämma”, Laura
Gil till dagstidningen El Espectador.
Carmen Alicia
Florian, 10-barnsmor i södra Bogota där misären råder bland de fyra
miljonerna invånarna. Hon illustrerar tragedin bland de fattiga
colombianska kvinnorna där kvinnors rätt begränsar sig till
reproducering.
När
en person vill ansluta sig till gerillan genomgår han/hon en grundkurs på sex
månader. Under den tiden förklaras både de politiska som militära målen för
gerillan som kraven som ställs på personen. Därefter fattas beslut om personen
ifråga är mogen och kapabel att tillhöra FARC och stå ut med allt vad kriget i
landet betyder fysiskt och psykiskt.
Ivan
Marquez:
–
Att undvika en graviditet i gerillan är en skyldighet för både man som kvinna.
För det är omständigheterna i k,riget som bestämmer villkoren som utgör det
interna reglementet. Det är omöjligt att fostra barn i djungeln och det
inskärps med all tydlighet för alla nya gerillasoldater för att det inte ska
uppstå komplikationer.
Han
säger att trots tillgången på p-medel så äger det rum oönskade graviditeter där
aborten ses som en sista åtgärd. Under alla omständigheter övervägs alla risker
för modern, det framtida barnet och gerillans sammanhållning.
–
I majoriteten av arméerna i världen finns det speciella regler som reglerar
förhållandena för de kvinnliga soldaterna. Exempel på dessa är obligatoriska
p-medel eller begränsningar av fysiska aktiviteter vid graviditet. Vår
rebellarmé befinner sig i ett permanent och totalt krig. En gravid
gerillakvinna innebär en betydande risk att dö, både för henne och barnet hon
bär på eller, i de bästa av fallen allvarliga medicinska komplikationer,
tillägger Marquez.
Gerillakvinnan Camila Cienfuegos greps under ett uppdrag i
Bogota av den hemliga politiska polisen. – Under flera dagar pågick den
psykologiska tortyren och därefter kom den fysiska. De brände mig över hela
kroppen med cigaretter och applicerade elchocker. De våldtog mig på ett så
fruktansvärt sätt som ingen kan föreställa sig. Hon har fortfarande inte hämtat
sig från traumat trots psykologisk hjälp i Havanna.
År
2006 införde Colombias Författningsdomstol en ny lagstiftning angående abort,
som fram till det året hade varit totalförbjuden. Tre kriterier för en laglig
abort infördes:
När kvinnans liv är i fara, vilket måste verifieras av en erkänd läkare.
När fostret uppvisar en inkompatibel missbildning som gör livet omöjligt
utanför livmodern.
När graviditeten är ett resultat av en våldtäkt eller incest som på ett
vederbörligt sätt har anmälts till myndigheterna.
–
Med hänsyn till de gällande lagstiftningen i länder där abort är legaliserad
och som ses som en grundläggande rättighet för kvinnorna att bestämma över sin
egen kropp, har FARC reviderat sin ståndpunkt med hänsyn till både villkor och
tid för att genomföra ett avbrytande av en graviditet. Denna rätt för de
kvinnliga gerillasoldaterna är nu garanterad av regler som förbjuder varje
slags åtgärd utan gerillakvinnans samtycke. Vi har också fastställt den
maximala tiden för en abort till tre månader, uppger Marquez.
Gerillakvinnan Marlene sminkar sig i en paus i FARC-lägret i nordöstra Colombia.
Han
förkastar också den militära underrättelsetjänstens anklagelser, som
publicerats i pressen, om att kvinnliga gerillasoldater utnyttjats och
förgripits sexuellt. Alla gerillakvinnor som jag (Dick E) har talat under en mängd
reportage sedan 1988, tillbakavisar också med bestämdhet dessa anklagelser.
–
Kvinnor ansluter sig till FARC av fri och egen vilja. Vi förkastar alla
uttalanden som förnekar deras politiska och militära kapacitet och i ställer
ser dem som påstådda våldtäktsoffer. Sexuellt förgripande är ett synnerligen grovt
brott i vår organisation och som sanktioneras därefter. Det handlar inte bara
om att ställas inför vår Militära Krigsrätt utan det är högst troligt att det
högsta straffet utdöms.
Gerillakommendanten Raul Reyes i april 2005 framför sina
säkerhetstrupper som 1 mars 2008 dödades när det colombianska flygvapnet
med stöd av USA:s spionplan bombade lägret. Tre kvinnor överlevde, bland dem Diana och Susana, på bilden ovan. FOTO: DICK/MIRIAM EMANUELSSON.
”Vi
har resväskorna packade!”
Av Dick och Miriam Emanuelsson
Flamman kan som första tidning publicera
ett exklusivt reportage med de två överlevande gerillakvinnorna från bombningen
av FARC-ledaren Raul Reyes´ läger den 1 mars 2008. Händelsen var nära att
orsaka ett krig mellan Colombia och Venezuela. Vad hände natten då deras läger
bombades? är frågor som Latinamerikareportrarna Dick och Miriam Emanuelsson
ställer. Några veckor efter att intervjun genomfördes skrev fredsförhandlarna i
Havanna under den näst sista punkten i fredsagendan som handlar om just offren
i den halvsekellånga väpnade konflikten i Colombia. Susana Tellez och Diana Torrez är två av
dessa.
FLAMMAN
/ NICARAGUA-MEXIKO / De ecuadorianska reportrarna och deras kameramän misstog
sig inte när de filmade ryggarna med 3-5 perforeringar av gevärskulor.
Yarmenis, gerillalägrets sjuksköterska som i april 2005 hade rekommenderat mig
[Dick] att äta något sött för att få upp mitt extremt låga blodtryck, låg där i
bara trosor och svart behå. Men de fyra runda märkena med torkat svart blod i
ryggraden avslöjade att hon hade avrättats när hon var en av dem som svårt
skadad av 250-kilosbomerna skrek på hjälp.
Eller
Arnóbis, lägrets svarte och muskulöse kulsprutegevärsskytt som Flamman
intervjuade i april 2005. Ett flera ton tungt träd som slagits sönder vid roten
av bomben rasade över gerillasoldaten. Han hade anslutit sig till FARC-gerillan
i slutet av 1990-talet efter att flera av hans bröder och sex kusiner i byn
hade massakrerats av armén.
Arnobis, kps-skytten i april 2005, posterad i utkanten av gerillalägret.
Ytterligare en sårad gerillasoldat avrättad och skjuten i ryggen av de anländande colombianska militärerna.
Det
var kl. 00.30 natten mellan den 28 februari och 1 mars 2008 som de första
bomberna föll. Den colombianska armén hade attackerat gerillaledaren Raul Reyes
läger 1700 meter in på ecuadorianskt territorium. Hans säkerhetsring på cirka
25 gerillasoldater hade dödats av bomberna, berättade nyhetsbyråerna.
Reyes
var en av sju medlemmar av FARC:s högsta organ, det så kallade Sekretariatet.
Hans uppgift var att upprätthålla de internationella kontakterna och få till
stånd en överenskommelse för flera av de krigsfångar som gerillan höll, bland
annat tre CIA-agenter som gerillan hade skjutit när de tre var ute på ett
rekognosceringsuppdrag med sitt spionplan i södra Colombia i februari 2003.
Därför hade han flyttat sitt läger från den colombianska sidan av Rio San
Miguel till den ecuadorianska sidan vid floden Rio San Miguel för att
underlätta för utländska regeringars sändebud att utan risk komma för att
förhandla om frigivande.
Gerillakommendantes Raul Reyes framför sina säkerhetstrupper i april 2005. FOTO: DICK EMANUELSSON.
1700 meter in på ecuadorianskt territorium bombades gerillalägret av det colombianska stridsflyget.
Tre
kvinnor, två gerillasoldater och en mexikansk universitetsstuderande överlevde,
som de säger, av ett mirakel. Bomberna och kulsprutekärvarna från de anländande
Black&Hawkhelikoptrarna slet sönder och perforerade allt. Priset blev högt.
Lucia Morett, 26-årig universitetsstuderande från Mexiko fick splitter i ena
skinkan och är i dag på okänd ort efter att hon som överlevande vittne hotades
av Uriberegimen. Tillsammans med Susana Tellez och Diana Torrez, de två
överlevande gerillakvinnorna från FARC fick de tre politisk asyl i Nicaragua i
maj månad 2008. De utgör en stor risk för den colombianska staten för sitt
vittnesmål om hur de colombianska soldaterna kallblodigt sköt ihjäl sårade, ett
flagrant brott mot alla internationella avtal.
Susana i april 2005. FOTO: DICK EMANUELSSON.
Susana
var en av de som jag intervjuade under ett reportage i april 2005. Hon var
optimistisk om framtiden trots att gerillan upplevde den kanske värsta militära
offensiven från arméns sida sedan inledningen av väpnade kampen i maj 1964. När
vi nu träffar henne i ett bostadsområde i Managua i början av november (2015),
är det samma strålande leende som i april 2005 som denna afrocolombianska ger
oss.
Diana,
som är mer tystlåten går med hjälp av sina kryckor oss till mötes och ger oss
en kram som hälsning. Hennes högerben saknar knäskål och hon förlorade också
sin livskamrat Alirio, som slets i stycken när den första bomben exploderade.
De
två säger att de kände de på sig att något var på gång flera dagar innan
bombningen. Colombianska arméhelikoptrarna var i luften och gjorde
överflygningar i närheten av lägret.
–
Främmande personer dök upp i närheten av lägret och jag rapporterade det för El
Camarada, Raul. Så här i efterhand är det uppenbart att vi hade minst en
infiltratör i lägret, säger Susana.
Hennes
vänsterarm är halverad och ihopsydd med en herrans massa stygn. Hon försvarar
det faktum att lägret hade flyttats till den ecuadorianska sidan gränsfloden
Rio San Miguel.
–
Fredsprocessen i Havanna är delvis frukten av det arbete som kamrat Raul
inledde innan 2008 och fram tills bombningen av lägret”. Raul uppgav att lägret
skulle flyttas efter att en delegation av mexikanska studenter hade avslutat
sitt besök, säger Susana.
De
fem mexikanerna var i slutfasen av sina examensarbeten på det Autonoma
Universitetet i den mexikanska huvudstaden. De hade deltagit i en
antiimperialistisk konferens i Ecuadors huvudstad Quito där den Bolivarianska
Kontinentala Rörelsen (MCB) hade samlats med ombud från hela kontinenten.
Fyra
döda mexikanska studenter
Demonstranter framför Colombias ambassad i Mexiko City med
bilder på de fem mexikanska offren. I mitten den enda överlevande, Lucia
Morett.
Efter
konferensen reste de fem mexikanerna till norra Ecuador där de ledsagades till
gerillalägret. Deras dröm om att på plats i ett gerillaläger fördjupa sina
universitetsstudier i de latinamerikanska folkens historia, och särskilt den
väpnade rörelsens, gick i uppfyllelse. Men deras vistelse blev bara sex timmar.
Sedan bombades lägret.
–
Det mest troliga är att konferensen i Quito var infiltrerad av colombianska
agenter som placerade chips i kläderna på någon av de chilenska, mexikanska
eller andra utländska delegater som anlände till gerillalägret, tror Diana.
Därefter,
tillägger hon, var det en enkel match för det colombianska flygvapnet att
lokalisera lägret.
Flygvapnet
stöddes av USA-satelliter som registrerade alla rörelser i området från
USA:smilitärbas i La Manta i norra
Ecuador, två minuters flyg till den colombianska gränsen. USA:s Awacplan,
spionplan med en hel kommandocentral av elektroniska spioner, var också i
luften i området denna natt. På den colombianska sidan hade USA flera spionplan
i luften som hade lyft från USA:s tre militärbaser i Colombia.
–
Det var en ren kirurgisk operation med en mycket hög militär teknologi,
sammanfattade Ecuadors försvarsminister Wellington Sandoval, när han svarade på
reportrarnas frågor på platsen för bombningarna.
Stridsflyg från USA på en av sina sju militärbaser i Colombia.
I
Mexiko träffade Flamman i maj 2015 föräldrarna till två av de fyra döda
mexikanerna, Veronika Velazquez och Juan Castillo. Sedan den dagen då deras
barn massakrerades av det colombianska stridsflyget har de demonstrerat varje
månad framför den colombianska ambassaden i Mexiko för att rättvisa skipas för
sina mördade söner och dotter.
Veronica Velazquez, en av de fyra dödade mexikanska studenterna.
–
De fyra kremerades i Ecuador och askan från deras kroppar placerades i urnor
som vi förde med oss tillbaka till deras hem i Mexiko. Vi känner fortfarande
deras närvaro, säger Rita Castillo, mor till Juan Castillo.
Hon
kallade offentligt den colombianska regimen för en mördarregim varpå hon
utpekades som gerillasympatisör av den colombianska pressen.
–
Jag bara uttryckte vad jag kände när jag fällde orden: ”Min sorg och smärta ska
jag omvandla till en kamp för att få klarhet i vad som hände. De ansvariga för
morden på våra barn måste ställas inför rätta, och hon har svårt att avsluta
den sista meningen i en blandning av smärta och ett ursinne över agerandet från
en kallblodig stat.
Men
tillägger med en gnista i sina ögon:
–
Men jag skulle verkligen vara stolt över att tillhöra gerillan!
Rita Castillo.
Kemikalier
och en infiltratör
Diana
hade vakten mellan 22.00–24.00 vid en av de tre posteringarna runt
gerillalägret. När hon gick av återstod det bara 30 minuter innan den första
bomben skulle fällas över lägret.
–
När jag gick av vakten klockan 24.00 hördes det överflygningar, men på avstånd.
Men du känner att de befinner sig ovanför dig. När den fösta bomben exploderade
hade jag börjat falla i sömn.
Susana
hade vakten 20.00–22.00:
–
Jag somnade in djupt. Och vi har pratat mycket om det efteråt vad det kunde
bero på. En av misstankarna är att i överflygningarna släppte de ut kemikalier
vilket kan ses i en av de ecuadorianska videorna som senare publicerades. Vi
misstänker också att den person som var infiltratör hade blandat något i
kvällsmaten. För när vi vaknade av bomberna hade alla gevär, som hängs upp vid
foten av våra kojplatser försvunnit.
Diana på båren som bärs av de ecuadorianska soldaterna som flög henne, Susana och Lucia till Quito.
När
Diana skulle sätta på sig sina stövlar fick de inte plats för den skada som
uppstått. Där hennes knäskål en gång satt var det ett enda stort blodigt hål.
Hon kröp och kravlade sig meter för meter från lägret för att undgå att fångas
av de colombianska arméstyrkorna och en säker död. Hon gömde sig under ett träd
och strödde blad över sig för att så dölja sig.
–
Många kamrater som var skadade ropade på hjälp. Men det enda de fick var
nådaskott från de colombianska militärerna.
Medan
Diana klarade sig från att gripas av militären rönte Susana ett annat öde. Hon
utsattes för både hot och sexuella antydningar, i likhet med den mexikanska
studenten Lucia Morett. Susanas vänsterarm var ett enda stort blodstycke liksom
bägge benen. Hon ryckte loss köttstycket i armen som bara hängde i en tråd. Hon
utgav sig för att ha kommit till lägret kvällen innan för att hjälpa till med
maten. Susana hade en mirakulös tur som överlevde. Men säger att efter att
arméstyrkorna hade identifierat och fört bort Raul Reyes´ kropp till den
colombianska, var intresset svalare för Susana och Lucia.
–
När vi såg hur de bar in kamrat Raul Reyes i helikoptern kändes det som om
världen hade upphört, en stor ledsnad och tomhet efter en ovärderlig kamrat och
revolutionär. En stund senare landade de ecuadorianska trupperna.
I
stället för att ge de två kvinnorna första hjälpen lämnade de colombianska
militärerna de två kvinnorna att dö morgonen dagen efter då solen började gå
upp vid 6-tiden.
Susana,
Diana och Lucia flögs i militärhelikoptrar till Ecuadors huvudstad Quito och
internerades på militärsjukhuset. Det fick all tänkbar hjälp och de två
kvinnorna är djupt tacksamma regeringen Correa och säger att de beskyddades av
tungt beväpnad militär eftersom president Correa misstänkte att de kunde
utsättas för mordförsök av Uribes utsända agenter. Att stanna i Ecuador var
uteslutet för dess närhet till Colombia.
Den skadade gerillasoldaten Susana förs bort till militärhelikoptern som flög henne till Ecuadors huvudstad Quito.
De
anlände till Nicaragua den 11 maj, 2008 där regeringen Daniel Ortega gav de tre
kvinnorna politisk asyl. De internerades på militärsjukhuset och Diana och
Susana genomgick flera operationer. Under ett par års tid fick de hjälp av en
psykolog som blev till enorm hjälp för att övervinna krigstraumat från den 8
mars 2008.
Dianas ben utan knäskål.
–
Det är spår och konsekvenser som kanske inte syns men som finns där och som är
svåra att övervinna. De fysiska skadorna är en sak, men att ha sett 25 kamrater
slaktas är en svår upplevelse.
I
Managua organiserade de Sandinistiska kvinnorna solidaritetsmöten för de tre
och förkastade Uribe- och Bushadministrationens anklagelser om att
”Sandinisterna ger politisk asyl till terrorister”. När jag för detta på tal
småler de bägge vid minnet och Susana säger att Uribe är besatt och full av hat
i tider när det colombianska folket är på väg att försonas för att läka krigets
mer än ett halvsekels sår.
Lucia Morett, Rosario Murillo och president Daniel Ortega med de sandinistiska kvinnorna.
–
Det var en revolutionär handling av sandinistregeringen för bombningen av
gerillalägret orsakade en svår internationell politisk kris. I Venezuela
mobiliserade Chavez tio armédivisioner mot gränsen till Colombia. Det var en
markering att han inte skulle falla till föga vid en eventuellt colombiansk
attack. Samma sak gjorde Correa mot Colombias södra gräns.
Hur
har de snart åtta åren förslutit sedan anlänt till Nicaragua? frågar Flamman.
–
Förra året utexaminerades jag på universitetet i Internationell politik och
handel. Jag avslutade också studierna i engelska, berättar Susana.
Diana,
som är yngre än Susana, gick ut gymnasiet som ”Bästa Elev” och hon visar stolt
upp ett diplom med foto över händelsen förra året. Nu studerar hon grafisk
design på universitet.
Men
de bägge har sina rötter i Colombia och i sin ”speciella familj, FARC-EP”.
Kvinnor och män i FARC-gerillan. FOTO: DICK EMANUELSSON.
–
Vi har med det generösa stödet från Nicaragua utnyttjat denna tid med ett enda
mål; att förstärka kampen för fred i Colombia och vår organisation, FARC-EP.
När våra befäl fattar beslutet att vi ska ställa in oss i ledet igen, samma dag
reser vi tillbaka, oavsett om ett fredsavtal har skrivits under eller inte.
Våra revolutionära principer är lika starka som under den politiska-militära
kampen i Colombia, understryker Susana och Diana tillägger:
–
Vi i gerillan är offer för en statsterrorism och är inte de bödlar som vi
utmålas som av Uribe och medierna. Men nu känner vi optimismen och vi tror att
denna gång kommer fredsprocessen kanske ge ett bestående resultat efter tre års
förhandlingar i Havanna. FARC kommer att behöva all kunskap i det mödosamma
arbetet med både försoning som att bygga en varaktig fred. Vi har resväskorna
packade! säger en rörd Diana och kramar sin egen målning med den vita
fredsduvan hon håller i handen.
Kanske
hon tänker på sin biologiska familj som hon en dag för många år sedan lämnade
för att med livet som insats kämpa för ett nytt, demokratiskt och fredligt
Colombia. Det var nära att hon förlorade livet natten den 1 mars 2008 då livet
var lika skört som ett hår.
HAVANNA
/ DECEMBER 2015 / Bakom det varma strålande leendet är det svårt att tro allt
hemskt som denna 35-åriga kvinnan berättar. Men när detaljerna och minnena blir
allt mer dramatiska kommer också tårarna.
Av
de 35 åren har hon varit 21 år i gerillan. Hon är en av de 15-tal kvinnor av de
cirka 35 personer som utgör FARC:s fredsdelegation i Havanna. Att denna tunna
kvinna är kapabel att bära en ryggsäck på 25 kilo, handgranater, sex
ammunitionsmagasin, en machete och ett gevär på 6-7 kilo, är svårt att tro.
Hennes
väg till gerillan gick nästan via generna, säger hon skrattande, det vill säga
genom familjens politiska tillhörighet. Hennes föräldrar var medlemmar i
kommunistpartiet. Hennes far, bror, far- och morbröder samt kusiner mördades av
arméns allierade, de paramilitära dödsskvadronerna. Det ”smutsiga kriget” slog
skoningslöst mot vänstern. Gerillan blev räddningen. Vid 14 års ålder anslöt
sig Camila.
Hon
har arbetat med det mesta; som radiooperatör, sjuksköterska och alfabetisör.
–
Colombia är rikt men med oerhörda klasskontraster. Därför slåss vi, för att vi
tror på att det går att förändra.
Trots
att hon under de 21 åren har genomgått en förändring i synen på livet så har
livet farit hårt fram med henne. Pappan till hennes dotter mördades och dottern
befinner sig hos Camilas mor. Men året 2003 blev en bekräftelse på de metoder
som Statens agenter använder mot den politiska oppositionen. Det är också en
fingervisning för dem som frågar sig varför den väpnade kampen i Colombia har
uppstått och varför den har pågått sedan 1964 utan en militär lösning.
–
Jag skickades till Bogota tillsammans med en kamrat för att genomföra ett
uppdrag. Men vi greps av civila säkerhetsagenter. Vi separerades och jag fördes
till ett kontor där jag förnedrades verbalt under flera timmar. De sa att de
skulle genomföra fruktansvärda saker och de uppfyllde sina hot.
Tårarna
rinner nerför hennes höga indianska kindknotor men fortsätter:
–
Under flera dagar pågick den psykologiska tortyren och därefter kom den
fysiska. De brände mig över hela kroppen med cigaretter och applicerade
elchocker. De våldtog mig på ett så fruktansvärt sätt som ingen kan föreställa
sig.
Säkerhetspoliserna
fick inte ur Camila ett enda ord och efter veckor av tortyr ställdes hon inför
rätta och dömdes till fängelse. Där vann hon fängelsevakternas förtroende och
på den vägen blev det när hon lyckades fly. Via den underjordiska milisen i
södra Bogota tog hon sig tillbaka till gerillan i bergen och djungeln.
–
Efter det genomgick jag en psykologisk läkningsprocess. Att lämna helvetet och
komma tillbaka till livet är ingen enkel sak. Ännu har jag sviter av vad jag
upplevde. Berättelser och upplevelser som mina förstärker min övertygelse om
hur viktigt det är att uppnå fred i Colombia.
