tisdag 14 april 2015

Privatisering av floden kostade fjorton tusen wayuuindianer livet

Wayuuindianer i Guajira med sina hungrande barn i armarna. Nästan fem tusen barn har begravts i en tragedi som
inte ens nämns i de stora medierna som i stället koncentrerar sig på att utpeka Putin som en krigsherre.




COLOMBIA:

Privatisering av floden kostade fjorton tusen wayuuindianer livet

TEGUCIGALPA / 2015-04-14 / De transnationella gruvbolagen och landägare som hyr in paramilitära dödsskvadroner har orsakat en gigantisk mänsklig tragedi bland wayuufolket i länet Guajira. Totalt beräknas över 14.000 spädbarn och äldre har dött av svält under den senaste tioårsperioden. Det är resultat att floden Rancheria har torkat ut.

“Deras namn och ålder blir officiellt och känt bara på dagen för deras begravning. I byarna begråter wayuuindianerna sina döda bebisar medan i Bogota förvandlas de bara till kall statistik; 4125 döda på fem år”.

Så inledde min colombianska kollega Isabella Bernal sitt reportage för portalen “Las2Orillas. Nyligen gjorde hon ett omfattande reportage i länet Guajira. Det ligger längst upp i nordöstra Colombia och gränsar till Venezuela. Det är omnämnt i den legendariska boken om den franske livstidsfången Henri Charriere, mer känd som ´Papillon´. Han förfördes av och förälskade sig i två unga undersköna wayuuindianer under sin flykt från Djävulsön. Han gifte sig och stannade i Guajira en tid.



Guajira är i stort sett ett län av öken. För tio år sedan gjorde jag ett reportage för Flammans räkning och av alla platser på den västra hemisfären har jag aldrig besökt något som var så bokstavligt hett som Guajira. Det är Sibiriens motsats.

I Guajira representerar jordbrukssektorn bara elva procent av den regionala ekonomin. Men den gruppen i allians med kolgruvan Cerrejon, dämde upp och privatiserades i praktiken allt vatten.

Länet Guajira utgör halvön som gränsar till Venezuela och de enorma oljereserverna som finns i Venezuelabukten.


Världens största gruvbolag

 

Cerrejon är världens största kolgruva i dagbrott och bryter kol på sina 69000 hektar. Därifrån fraktas det 15 mil i en tågkaravan med upp till 109 öppna vagnar. Koldammet som sprids med vinden har i alla tider varit en förbannelse för wayuufolket. Det har ett av de lägsta genomsnitten i livslängd i Colombia, en konsekvens av koldammet som penetrerar överallt. I tysthet har de applåderat FARC-gerillans sprängningar av tågen. Hela den guajiriska halvön, som är öken, är en enda stor kolfyndighet. Här utvinner de Londonbaserade gruvgiganterna Glencore, BHP Billiton (världens största gruvbolag) och Anglo American mer än 32 miljoner ton kol per år. Målet är ställt till 40 miljoner ton.



USA-bolaget Drummond utvinner 24 miljoner ton kol i grannlänet Cesar. Företaget har anmälts av USA-advokaten Terry Collingsworth som representerar 600 gruvarbetare som anklagar gruvbolaget för att ha anlitat paramilitära dödsskvadroner som mördade delar av två styrelser för det lokala gruvfacket. Både ordföranden och vice ordföranden var bland de mördade.

Och det är dessa giganter som de 500.000 invånarna i Guajira, bland dem 270.000 wayuuindianer ska konfronteras mot för att kunna utnyttja sin rätt till vatten. Men styrkeförhållandena är totalt oproportionerliga.

Inget födelseintyg eller dödsattest

 

Officiellt beräknas att 37.000 barn från wayuufolket är kroniskt undernärda. Siffror visar att 14.000 av dessa har avlidit av svält. Enligt de uppgifter som “Las2Orillas” presenterade, dör majoriteten av de insjuknande barnen innan de anländer till den närmaste hälsovårdscentralen. De förfogar i sin fattigdom inte över fordon utan tvingas att gå enorma avstånd i öknen.

Av samma orsak blir mer än hälften av de döda inte ens inskrivna i ett folkbokföringsregister när de föds. Inte heller utfärdas en dödsattest när barnet avlider. Det försvårar för myndigheterna att kunna upprätta en verklig statistik över situationen i La Guajira.

Järnvägen som går 15 mil från gruvan till Karibiska Havet beskyddas av den colombianska armén.


I dag lever wayuufolket utan tillgång till vatten från floden Ranchería, den enda i denna del av regionen som nu är helt uttorkad. Dess vatten har avletts för att bevattna de stora landegendomarna i södra Guajira samt för gruvverksamheten i Cerrejon. Flodbottnen har förvandlats till en väg för fordon och djur. Wayuufolket sjunker allt längre ner i misär och hunger. De saknar el, sjukvård och skolor.

Korruption och valkampanjer

 

Av den miljard dollar som anslogs till regionen för 20 år för att utvinna gas och kol, avsattes inte peso till människorna. Inte heller går mycket från regeringsbudgeten till de verkligt behövande i Guajira, bland dem Wayuufolket. Den stora delen, bland dem 15 miljoner dollar avsedda att förbättra näringssituationen, hamnar i korruptionens fickor, menar Las2Orillas. Wayuuindianerna själva säger att pengarna också används i valkampanjerna.


Jorge Armando Otálora Gómez, Folkförsvarsombudsmannen som är tillsatt av regeringen Juan Manuel Santos, karaktäriserar situationen som en “humanitär kris”. Men trött på löften och korruption, reste representanter för Wayuufolket i februari till den OAS-ledda Interamerikanska Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna (CIDH) för att kräva sina rättigheter.

Bland dem rätten till vatten för att inte flera barn i Guajira ska dö av törst och svält.

Dick Emanuelsson



Massakern i Bahia de Portete


I april 2004 genomförde paramilitärerna en ohygglig massaker i Bahia de Portete. Tio wayuuindianer, bland dem fyra kvinnor och barn, blev offer för motorsågar, machetes eller brändes inne i ett fordon. Samtidigt förde paramilitärerna bort ytterligare 30 människor som ”försvann”.

Två unga wayuuindianer som lyckades ta sig till grannkommunen Uribia, informerade polischefen om vad som hade hänt. När de två återvände samma väg stoppades de på vägen av paramilitärerna. Dessa hade informerats av polischefen och de två mördades. Den lilla staden Bahia de Portete med sina 400 hus tömdes fullständigt på folk.


Wayuuindianerna flydde in i Venezuela där över 400.000 wayuuindianer lever och garanteras sina etniska och kulturella rättigheter på ett helt annat sätt än i Colombia. De har, elva år efter massakern, ännu inte vågat återvända i någon större utsträckning.


Dick Emanuelsson

 




tisdag 7 april 2015

Den mödosamma vägen till fred i Colombia. Exklusiv intervju med gerillakommendanten Pastor Alape (FARC)


Gerillakommenanten Pastor Alape på plats i Havanna.




Den mödosamma vägen till fred i Colombia

Exklusiv intervju med gerillakommendanten Pastor Alape (FARC)

Av Dick Emanuelsson


Video (för spansktalande, 36 min.):

COLOMBIA / HAVANNA / Pastor Alape är medlem av det Nationella Sekretariatet, den högsta ledningen inom den marxist-leninistiska FARC-gerillan. Bara några veckor innan Proletären fick en exklusiv intervju med gerillaveteranen hade han anlänt till Havanna direkt från striderna i Colombia. Här ingår han nu i den fredsdelegation som sedan november 2012 förhandlar med den colombianska regeringen om en möjlig väg till att skapa fred i landet. Colombia har inte upplevt en dag av fred sedan USA:s “Plan Lasso” spydde ut sina bomber över 48 fattiga bönder i den lilla bergsbyn Marquetalia i maj 1964.

*  *  *




– I mörkret och röken trängde vi ner i deras skyttegravar och de skrek; `Parraco o guerrillero?´, paramilitär eller gerilla, och jag svarade: “Gerilla”! och brassade samtidigt av en salva med AKA-47:an.



Det berättade en av 200 gerillasoldater i slutet av januari 2001. En kombinerad gerillastyrka av FARC- och ELN-soldater hade attackerat ett stor paramilitärt läger i centrala Colombia. Det var så jag träffade Pastor Alape första gången.

En gerillasoldat från FARC visar "kanonen" samt ammunitionslådor som armén försåg paramilitärerna med.




Jag hade vaknat mitt i natten i en liten bondby vid den paradisliknande floden Rio Cimitarra, i centrala Colombia. Dagen innan hade jag tillsammans med ett 15-tal journalister deltagit i en konvoj med livsmedel och mediciner till de organiserade bönderna i Dalen Cimitarra. De var omringade av paramilitärer och arméförband som anklagade bönderna för att vara allierade med gerillan. Fyra stora lastbilar körde in från staden Yondo vid den mäktiga floden Rio Magdalena och vi anlände vid middagstid till den lilla byn San Francisco. Armén höll en låg profil, medveten om att bland oss fanns en reporter och fotograf från New York Times. Militärerna tittade bara pliktskyldigt på passen och ID-korten men lät oss passera. De paramilitära vägspärrarna, som är posterade med bara 5-10 minuters avstånd till arméns, var denna dag borta. Men jag skulle stoppas av dem vid återresan då de vid en vägspärr sköt i över våra huvuden och skrek hysteriskt; “Så gör vi med horungarna i gerillan”!



I San Francisco gjorde vi våra intervjuer och de övriga kollegorna packade ihop sina kameror och bandspelare och reste tillbaka på en lastbil som bondekooperativet ställde till förfogande.


Byn Puerto Matilde vid floden Rio Cimitarra.



Men jag stannade kvar i San Francisco och intervjuade en civil miliskille från ELN-gerillan. Dagen efter hade jag avtalat tid med bondekooperativet att göra ett reportage om de unika bufflarna som är ett projekt som finansieras av Världsbanken.



Det hade blivit mörkt när en ung underskön kvinnlig ELN-soldat sa att det var dags att dra till byn Puerto Matilde. Floden låg alldeles svart men lystes då och då upp av fullmånen som speglade i vattnet. Motoristen körde nästan på tongång för att inte göra väsen men också för att undvika att drivved slog sönder propellern på aktersnurran. När vi kom fram efter en timme kom en kille och hämtade mig vid bryggan. I de enorma ceibaträden kraxade hundratals papegojor medan paddorna kväkte i en surrealistisk djungelns konsert. På dagen såg jag sköldpaddorna som grävde ner sina ägg i flodbankerna. Rio Cimitarra var och är ett verkligt paradisets Eden. Några timmar senare somnade jag in under de tunna lakanen.

Floden Rio Cimitarra med rikt utbud av fåglar och sköldpaddor som gerillan förbjuder att jaga för kommersiellt bruk.




Jordbävning eller strider?


 


Sängen skakade av detonationerna. Sömndrucken trodde jag att det var en upprepning av den fruktansvärda jordbävningen i El Salvador veckan innan. Jag hörde röster utanför fönstret i det lilla pensionatet jag hade blivit placerad i och frågade några bönder vad som hade hänt.



– Gerillan attackerar paramilitären som har en stor bas uppe i bergen.



Klockan var 2 på natten och kulsprutegevärens upprepade smatter hördes och avlöstes av dova detonationer från gerillans hemmagjorda artilleri.



Dagen efter stötte jag ihop med en ung gerillasoldat från FARC och jag uppmanade honom prata med sin överordnade för att få tillåtelse att göra ett reportage på platsen för striderna.



– Det är nog svårt, men jag ska se vad jag kan göra, sa killen.



Efter tio minuter kom han tillbaka och sa:



– Gör dig klar, ´mono´ (blond) så drar vi om en kvart.



Artikelförattaren och hans "livboj", hästen.

Under hela dagen red jag medan tre gerillasoldater, mina livvakter, gick uppför. Utan hästen skulle solen, fukten och de branta stigarna ha tagit kål på mig. Jag satt bekvämt i sadeln medan gerillakillarna hade både ett gevär på 5-7 kilo och en packning på minst 30 kilo på ryggen. Och de bara log medan gummistövlarna sjönk ner till låret i vissa passager på stigarna.



Pastor Alape i Colombia.
Och när vi kom fram stod där Pastor Alape. Han beordrade ett av gerillabefälen att göra mig sällskap till platsen för det paramilitära lägret som gerillan hade slagit ut under natten. Det första som gjorde intryck på mig var att lägret låg uppe på en helt oskyddad bergskam varifrån man kunde se den lilla staden Yondo. På andra sidan floden Rio Magdalena låg det stora oljeraffinaderiet i staden och oljecentret Barrancabermeja.




Elva stupade paramilitärer


 


– Här ser du en av de elva paramilitärerna som stupade i striderna. Han ligger i en brant och därför kunde vi inte begrava honom, sa en av mina följeslagare. Vi har haft basen omringad sedan december och varje dag kom både arméhelikoptrar som paramilitärens egen vita helikopter med förnödenheter. Där kan du se bekräftelsen på alliansen mellan dessa dödsskvadroner och den colombianska militären, sa Manuel, ett gerillabefäl för den 24:e FARC-fronten.


En av de elva döda paramilitärerna med sin armbindel som identifierar honom som "AUC".
De beslagtagna ID-korten från de stupade paramilitärerna visade att majoriteten av dem var avlönade militärer
från arméns specialstyrkor.





En annan gerillasoldat berättade hur striderna hade varit nästan man mot man, eller som i gerillans fall, man&kvinna mot paramilitärerna.



– Vi var en kombinerad styrka mellan FARC-ELN. Vi transporterade vårt artilleri precis som vietnameserna gjorde i slaget om Dien Phu 1954 mot fransmännen, det vill säga på våra mulåsnor. Vi hörde hur de paramilitära vaktposterna var oroliga, de kände i luften att något var på gång. Och när befälet gav order om “ELD”! avlossade vi artilleriet. I mörkret och röken trängde vi ner i deras skyttegravar och de skrek; “Parraco o guerrillero!? Paramilitär eller gerilla, och jag svarade: “Gerilla”! och brassade av en salva med kpisten. Bara en av kamraterna skadades medan paramilitärerna förlorade tio män och en kvinna. Vi kalkylerar att minst ett 50-tal paramilitärer skottskadades men lyckades fly över San Lorenzoträsket med sina övriga 100 vapenbröder. I Yondo togs de hand av sina allierade i armén, sa Manuel och pekade med handen mot ett stort träsk nedanför berget där paramilitärerna hade byggt upp ett nätverk av skyttegravar.

Gerillasoldaten Alberto visar skyttegravarna där gerillan
konfronterades i mörkret med paramilitärerna.

På väg tillbaka från striderna en del av de 200 gerillasoldaterna som utplånade fem paramilitära posteringar.


På kvällen strålade jag samman igen med Pastor Alape och gjorde en omfattande intervju. Och när han ser mig igen i Havanna, 14 år senare, är det en lite mer grånad man, inte lika mycket “Che Guevara” som 2001. 


2,5 miljoner dollar för hans huvud


 


För State Departement är Pastor Alapes huvud värt 2,5 miljoner dollar. Han anses av Imperiet vara en av de mest eftersökta bland FARC-gerillan. Som förevändning hävdar de att han är en av spindlarna i kokakartellerna i centrala Colombia. Alape förnekar inte att gerillan opererar i regioner där bönderna inte bara odlar ris, manioka, frukter utan också kokablad. Men det är inte kokain utan blad från kokabuskarna som förvandlas till pasta med hjälp av bland annat bensin, eter och cement. Kokainet framställs i laboratorier i städerna. Alape förkastar anklagelserna mot honom och FARC och menar att de utgör en del av den psykologiska krigföringen mot gerillan. I bakgrunden handlar det om att USA vill ha motiv för att förfoga över sju militärbaser i Colombia, menar han.



Själv såg jag hur en uppköpare från maffian gjorde upp med två bönder som hade packat kokapastan i paket som vägdes av en gerillakille.



– Vi tar inte ut någon skatt av bönderna. I stället är det maffians uppköpare som betalar en skatt per gram till oss när de anländer till regioner där gerillan är Statsmakt. Samtidigt vi är en garant för att maffians utsände inte blåser bönderna, sa gerillasoldaten 2001.



Jag konfronterade Pastor Alape senare på kvällen just med frågan om hur gerillan ser på att bönderna odlar koka i stället för att producera mat till sina familjer och landet.



– Vi fick ett litet h-e när vi började rycka upp kokaplantorna med rötterna. Vad ska vi leva av när staten inte betalar för våra jordbruksprodukter? sa bönderna. Kompromissen blev att de odlade ett hektar mat och ett hektar kokaplantor, uppgav Alape 2001.



Gerillan tillfångatar en armégeneral


 


Bara en vecka innan jag anlände till Havanna hade gerillan tillfångatagit en general, den högsta officer någonsin i det 50-åriga kriget. Det blev en kalldusch för både president Juan Manuel Santos men framför allt för den högsta militärledningen. Santos avbröt fredsprocessen och sa att den inte skulle återupptas förrän gerillan hade släppt generalen. Alape skakar på huvudet.



– FARC:s fredsdelegation har varje vecka sedan november 2012 föreslagit en ömsesidig vapenvila för att skapa en avslappnad atmosfär i förhandlingarna. Men Santos och generalerna har hårdnackat sagt nej och insisterat i att “förhandlingar och krig samtidigt”. Inte förrän det återstår små detaljer i förhandlingarna kan de tänkas inleda ett eldupphöravtal. Men när FARC tillfångatar en general som är befälhavare för en specialstyrka som är tränad att attackera gerillan under de mest svåra omständigheter, då vill de inte vara med längre.


Pastor Alape hälsar på general Ruben Alzate, den högsta militäre officern någonsin som tillfångatagits av FARC.



För att inte bromsa upp fredsprocessen fattade gerillan beslutet att släppa generalen. Men under två veckor hade tusentals soldater från specialstyrkorna med hjälp av stridsflyg och Black&Hawkhelikoptrar genomfört massor av militära operationer för att finna generalen, men förgäves.



Två dagar efter vår intervju flög Pastor Alape från Kuba till Colombia i sällskap med Internationella Röda Korset samt en representant för Norge och Kuba. De fick via gerillans kortvågsradio det krypterade meddelandet som innehöll koordinaterna var Röda Korsets helikopter skulle landa och där generalen skulle friges.



Generalen hade tillfångatagits i länet Choco vid Colombias Stillahavskust av FARC:s 34:e Front. Choco är, trots extrem fattigdom bland indianbefolkning och afrikanättlingar, ett oerhört vackert och rikt län. Från Choco exporteras varje år 28 av de 56 ton guld som utvinns i Colombia av transnationella bolag eller lokala bolag med rötter i det colombianska storkapitalet.



– Det är lite av ödets ironi att jag har utsetts att överlämna generalen som två gånger beordrade arméflyget att bomba de gerillaläger där jag befann mig, sa Alape och smålog. Men vi håller vårt ensidigt förklarade beslut om eldupphör, trots att de bombar oss.



Kuba och Norge


 


Norge och Kuba har varit viktiga för att fredsförhandlingarna har kunnat fortsätta, trots ibland hårda konfrontationer vid förhandlingsbordet. Av fredsagendans sex punkter återstår det två, även om det finns detaljer i de fyra avklarade punkterna som ska vidareutredas.



– Jag skulle vilja säga att Kubas och Norges assistans i förhandlingarna nästan har varit avgörande.



Den tekniska underkommission som Alape ingår i ska sondera och utreda hur ett vapenstillestånd ska kunna inledas när förhandlingarna har kommit in i ett slutskede. Därefter uppstår frågan om hur och var gerillan ska koncentreras och hur provokationer ska undvikas för att inte torpedera hela processen.


Vapnen blir kvar hos gerillan


 


I ett riktigt avancerat skede av processen vill regeringen att gerillan ska överlämna sina vapen, ett krav som Alape säger inte finns med i den överenskomna agendan. Efter 50 års väpnad kamp är det en oerhört känslig fråga. Gerillan vill konsolidera fredsprocessen och ha garantier för att de tusentals gerillasoldaterna inte ska gå samma öde som vid tidigare fredsprocesser, mördas. Gerillan kommer heller inte att upplösas utan förvandlas till en civil politisk organisation och ingå i en bredare vänsterrörelse som har som mål att skapa ett helt nytt Colombia. Om det kommer bli möjligt är det få som vågar spekulera i. De historiska erfarenheterna visar motsatsen.



Det finns egentligen inte något som i dag säger att Colombia har förändrats. Varje dag mördas ledande representanter för den lagliga civila politiska oppositionen i landet och det lägger sordin på processen.

Länet Choco, enormt rikt på naturresurser men där staten har övergivit befolkningen som lever i djup misär.




Santos och “Gruvlokomotivet”


 


Det Gerillablock som Pastor Alape basar för opererar länet Antioquia och Chocó. Där återfinns gruvarbetarstäderna Segovia, Remedios eller Bagre. Den indianska och den svarta befolkningen har i sekel försörjt sig på den hantverksmässiga gruvbrytningen av guld. Men nu förföljs de av armén. Trots att hälften av Colombias guld utvinns i länet Chocó, lever 80 procent av befolkningen i djup misär och fattigdom.



– Regeringen Juan Manuel Santos´ regeringen representerar det transnationella Gruvlokomotivet och det internationella spekulativa finanskapitalet. Enbart i länet Chocó har regeringen godkänt 258 gruvkoncessioner till det transnationella gruvkapitalet. Vad gjorde general Alzates “Titan-Kommando” i Chocó, förutom att bomba och bekämpa gerillan? Jo, driva bort de enkla fattiga gruvarbetarna och deras familjer och beskydda gruvbolagen när de drar fram och skövlar natur och plundrar gruvreserverna, säger Alape.



Bryta den nyliberala modellen


 


Hur skulle människorna i Chocó och Antioquia, med sina enorma naturrikedomar, kunna gynnas om freden uppnås? frågar jag honom.



– Vi har att göra med två fenomen. Det första är freden med all nödvändighet måste medföra en förändring av den ekonomiska modellen. Chocó har alltid varit ett län där utvinningen av guld, platina och träd har kommit i första hand samtidigt som fattigdomen för varje dag blir allt värre.



– Vad som vi nu åser är regeringens och statens offensiv för att enbart gynna de korporativa finansiella gruvintressena i världen. Detta har skapat en oerhört polariserad situation i landet. De som förföljs är de som har levt och överlevt på grund av gruvbrytningen i liten skala och under traditionella former.



Gerillans försvar av civilbefolkningens kamp för överlevnad och mot den brutala gruvexploateringen har väckt reaktioner hos regeringen och arméledningen. De anklagar gerillan för att också finansiera kriget via gruvbrytningen.



– Det som är djupt upprörande och illegalt är att gruvbrytningen i massiv skala också är dödlig. Det olagliga står etablissemanget för. Regeringen överlämnar hundratals koncessioner på högplatåerna i naturreservat som orsakar djupa spår i miljö och ekologi och det är rent av dödligt på lång sikt för både Colombia, som en verklig lunga som för planeten i största allmänhet, understryker gerillaledaren.

Den traditionella gruvhanteringen som folket i Choco som enda utkomst.

. . .  och de transnationella och lokala gruvbolagen som plundrar länet på guld och andra ädelmetaller.





Från bergen till Havanna


 


För Pastor Alape och de nära 50 ledande gerillaledarna som just nu utgör FARC:s freddelegation är ombytet från kriget i bergen och djungeln i Colombia till det fredliga och vänliga Havanna en brysk förändring. Men i de regeringsstyrda colombianska medierna breder generalerna ut sig och påstår att gerillaledarna i Havanna lever flott och bekvämt och dricker Havanna-Club medan de enkla gerillasoldaterna i Colombia upplever kriget med alla dess fasor.



– Visst finns det bekvämligheter här. Men fråga vem som helst av kamraterna här om var de helst skulle vilja vara och de svarar omedelbart “i Colombia”. Här är arbetet stenhårt, från tidiga gryningen till sena kvällen. Den psykologiska pressen här är många gånger värre än den vi upplever i Colombia. Vi är inte vana att utsättas för journalisternas närgångna frågor från dig och dina kollegor. Men arbetet här i Havanna är en annan kampfront som vi anser vara nödvändig, för gerillan skapades för 50 år sedan med målet att uppnå en verklig fred med social rättvisa. Vi har kommit en lång bit på vägen. Men än återstår det mycket.



Med undertecknandet av en eventuell fredsöverenskommelse kommer gerillan att ta av sig kamouflageuniformen och byta ut den mot kanske en vit t-skjorta och jeans. Tusentals av Alapes kamrater gav sina liv för ett revolutionärt demokratiskt Colombia. FARC, säger Alape kommer inte att svika dessa.



– De är därför vi är här, men det är en lång process som vi föreslår ska kulminera i utlysandet av val till deputerade som ska utarbeta ett förslag till en ny författning. Den måste skapa garantier för att Colombia inte ska återvända till den historiska etappen av våld och barbari som vi har levt under det senaste seklet.



Publicerad i en något förkortad version i Proletären