Journalisten Mónica Andrea del Pilar Rocha Garzón, 42, mördades i början av december i staden Bucaramanga. På plakatet står det: "Stopp för våldet mot journalister".

Paramilitära mordhot mot 16 journalister i Colombia

TEGUCIGALPA / BOGOTA / 2014-12-07 / De paramilitära dödsskvadronerna distribuerade förra veckan mordhot mot 16 colombianska journalister och 13 olika medier. Hoten betraktas som en klassisk vedergällning för FARC-gerillans tillfångatagande och frisläppande av en general.

Intervjuer (audio) med de två av de 16 mordhotade journalisterna:

Luis Alberto Castaño Martinez:

https://app.box.com/s/1ad2mwi3g7c4gdfldivi

Nelson Lombana Silva

https://app.box.com/s/o2xofonq3a2k0j6mvv8j

Igår och i dag

Jag har talat med två av de mordhotade. De bägge menar att bakom den paramilitära gruppen ”Aguilas Negras”, de Svarta Örnarna, står den militära underrättelsetjänsten. Militären och regeringen Juan Manuel Santos har vägrat att acceptera gerillans och hela den colombianska folkrörelsens förslag om ett bilateralt eldupphör under tiden som fredsprocessen pågår. Men när gerillan slår tillbaka och till med och griper det högsta militära befälet någonsin under den 50-åriga militära konflikten, blir reaktionerna häftiga. Konsekvenserna får oftast vi reportrar betala. 

 

”Vanärar våra soldater och poliser”

Luis Alberto Castaño är en av de utsatta journalisterna tillsammans med sin bror och dennes familj. De tvingades flytta från sin hemort Libano, i länet Tolima i centrala Colombia den 9 september 2004 och blev interflyktingar i Bogota. En paramilitär grupp mordhotade redaktören för den enda radiostationen i staden. I de nya mordhoten skriver de Svarta Örnarna:

“Nästa fotografier som du kommer att publicera är över dina tre barn och fru. Det är betalningen för att du vanärar våra soldater och poliser. Efter det kommer turen till dig. Du ska dö!”

– I princip är deras mål att likvidera hela min familj. Det här är fortsättningen på hoten från 2004. Vad makten irriteras över är att det finns andra uppfattningar. Vi ifrågasätter deras uppfattningar och det faller inte i god jord.

– Om vi analyserar kommunikén är slutsatsen att det är ett verk av den militära underrättelsetjänsten. Därför gör vi den colombianska staten och regeringen ansvarig för vad som eventuellt kan hända med familjen Castaño, säger Luis Castaño.

Nelson Lombana intervjuar en medlem i en spansk människorättsorganisation på plats i Colombia.

”Riktat mot de alternativa medierna”

Nelson Lombana är korrespondent för kommunistpartiets veckotidning VOZ i staden Ibague. Han är en ärrad och veteran inom journalistkåren och har under årens lopp till och från hotats öppet av både militären som paramilitären. Men han ser allvarligt på det senaste hotet:

– Det som utmärker det senaste hotet är att det är riktat mot de alternativa medierna. De har på sätt och viss brutit den officiella mediebilden i Colombia på ett mycket intressant sätt. Det uppstår överallt medier och det är uppenbart att dessa har blivit så betydelsefulla i opinionsbildningen att makten i dem ser ett stort hot, säger Lombana.

I likhet med de övriga mordhotade har Lombana gjort en anmälan till åklagarämbetet för att denna, som ”allmänhetens försvare”, ska gå till botten med mordhoten.

Mot fredsprocessen

Han menar att hoten har sin bakgrund i de senaste politiska bakslagen som politiken ”förhandla och kriga” har drabbats av.

– Parallellt med att fredsprocessen konsolideras, attackeras den av fienden till freden. Dessa återfinns både inom och utanför regeringen och landet. För dem utgör kriget en stor lukrativ marknad. Freden är för dem en förlust. Vem är de vanliga soldaterna inom armén? De fattiga unga killarna som inte får arbete någonstans på den ”nyliberala arbetsmarknaden”. De låter sig värvas för att deras familjer inte ska gå under. De stupar i kriget mot gerillasoldater som rest sig mot denna politik och som också kommer från samma sociala klass och fattiga levnadsförhållanden, understryker Lombana.

Men inte bara de ”alternativa” medierna och reportrarna drabbas. TV-kanalen Canal Capital, som leds av journalisten Hollman Morris, hotas till livet. Canal Capital lyder under Bogotas borgmästare Gustavo Petro och är ständigt utsatt för våldsam kritik från den colombianska extremhögern med den förre presidenten Alvaro i spetsen. I de Svarta Örnarnas kommuniké står det:

“Nu vet vi var vi har de som sår kommunistiska råttor i staden. Alla de, som i likhet med Hollman Morris sprider subversiv propaganda, kommer vi att döda en efter en, gonorréfolk”!

Offren brändes i ugnar

Samtidigt med att mordhoten spreds över hela Colombia, offentliggjordes i fredags drygt 2.000 sidor som utgör bakgrunden i den kommande domen mot de paramilitära dödsskvadronernas chef, Salvatore Mancuso.

Det är en makaber läsning som visar att Mancuso personligen är direkt och personligt ansvarig för 8518 offer bara i länet Santander. Domarna konstaterar att användandet av motorsågar vid tortyren var vanligt. Sex procent av de tusentals offren kremerades i ugnar i bästa nazistil.

Mancuso å sin sida har i vittnesförhören uppgett att han och de paramilitära ledarna opererade i allians med militär&polis och i många fall också med åklagarämbetet och höga politiker. Därmed bekräftas också människorättsorganisationernas anklagelser om en existerande statsterrorism.

Colombia, IS och Kuba

 

Borgerliga historiker och medier som Dagens Nyheter har i alla år talat om att Colombia är Latinamerika äldsta demokrati och tillhör den västra hemisfären. Vad vi idag åser i Mellanöstern, där den så kallade Islamiska Staten skär halsen av sina offer eller ger dem ett nackskott i massavrättningar, har sin föregångare i denna ”demokratiska förebild av Latinamerika”.

Men samma medier och företrädare för alla riksdagspartier talar om att på Kuba eller i Venezuela är pressfriheten och den journalistiska friheten död. Medieägarna på den amerikanska kontinenten, organiserade i SIP, det Interamerikanska Pressällskapet, som inte ska förväxlas med de slitande reportrarna på kontinenten, som vägras rätten att organisera sig fackligt, håller med och driver upprepade kampanjer mot de två länderna men även mot Ecuador, Bolivia och Nicaraguas regeringar som anklagas för att strypa pressfriheten.

I själva verket handlar det om deras rätt att som ägare av medierna attackera vem de vill. Att SIP:s mål för attackerna är de länder som frigjort sig från "Grannen i Norr" är bara följdriktigt. Men det är märkligt att personer som kallar sig för "vänster" i Sverige inte ser bilden på samma sätt.

Sedan Revolutionens seger den 1 januari 1959 har inte en enda journalist mördats på Kuba.

Sedan 1977 har 142 colombianska journalister mördats för att de utövar sitt yrke.

Sedan den militära statskuppen den 28 juni 2009 genomfördes i det land den här skrivande reportern befinner sig i, Honduras,  har 40 journalister mördats.

När skrev DN eller TT om det? Eller går länderna i den "Västliga hemsifären" fria just för att de underordnar sig ekonomiskt och politisk USA och den Internationella Valutafondens diktat?

Dick Emanuelsson