måndag 29 april 2013

Gerillaledaren Manuel Marulandas änka: “FARC är för alltid min familj”

Sandra Ramírez, när hon anslöt sig till FARC-gerillan 1982, och nu i Havanna i fredssamtal.




Gerillaledaren Manuel Marulandas änka:

“FARC är för alltid min familj”


Fyrtio procent av gerillasoldaterna i FARC är kvinnor. Armésoldaterna säger öppenhjärtigt att de fruktar kvinnorna mer än männen i gerillan. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson beskriver i två reportage för Proletären Kvinnan i gerillan.

Sandra Ramirez har stridit i snart 30 år och under majoriteten av dessa år som den legendariske gerillaledaren Manuel Marulandas livskamrat. Med henne samtalade jag en eftermiddag i Havanna i en exklusiv intervju för det är gånger som journalister har haft möjligheten att intervjua henne.
Hennes mörka ögon iakttog mig minutiöst den där dagen i slutet av mars 1988 då jag anlände till gerillans centrala bas, en tre dagar resa på häst från Bogotas utkanter. Nästan 25 år senare träffas vi igen i Havanna och jag tycker att hon inte har åldrats nämnvärt, trots kriget och förlusten av Manuel Marulanda, FARC-gerillans legendariske befälhavare och Sandras livskamrat.
Det blir omfamningar och personliga och politiska tillbakablickar.
– Vi var en fattig bondefamilj. Vi odlade kaffe, kakao, sockerrör och vi hade några kor för den egna överlevnaden. När jag fyllde 17 år bestämde jag mig för att ansluta mig till gerillan, att söka nya horisonter. Jag lämnade mina 14 syskon bakom mig i Santander del Sur, i centrala Colombia, för att delta i kampen för det Nya Colombia.

Krigspsykos hos USA:s krigsveteraner

Tusentals krigsveteraner i USA tar varje år livet av sig på grund av krigspsykos och andra faktorer från USA:s imperialistiska krig världen över. Men Sandra och hennes kamrater som har stridit i åratals mot den mest erfarna militärapparaten i Latinamerika menar att “har du den inre starka övertygelsen om att till och med livet är insatsen som vi måste betala för att slå tillbaka förtrycket och krigets krafter och bygga det Nya Colombia, ja då är du beredd att göra det”.
 
Gerillasoldater på marsch mot nya uppgifter. Fyrtio procent av FARC-gerillans kader utgörs av kvinnor.
Där, 1988, i den östra delen av Anderna, bara 20 minuter med helikopter från Bogota, förundrades jag över det stora antalet gerillakvinnor. Mellan 35-40 procent var och är kvinnor i FARC. Tio år senare, längst ner i södra Colombia blev jag också medveten om den fysiska styrkan de representerar. Stridshelikoptrar hade flugit över lägret och befälhavaren för den 48:e fronten beslöt då att flytta lägret fem kilometer längre in i djungeln för att undvika eventuella bombningar. Som arbetsmyror började gerillasoldaterna att förflytta alla sina inventarier. Jag hade en “caleta”, min säng som bestod av tre sju tums breda bräder som var och en vägde rejält. Fem kilometer i 30 graders värme och en luftfuktighet som uppgick till 99 %. Efter en kilometer på djungelstigar blev jag omkörd av ´La Chinita´, Marcela, en 18-årig gerillatjej som på axeln bar på mina två (Sic!) sista bräder. . . .
Och trots trettio år i berg och djungler och ett krig som intensifierats allt mer under de senaste tjugo åren, stod Sandra där i Havanna och bar log stort, till synes omärkt av krigspsykoser.

“Sexslavar” och psykologisk krigföring

Hennes deltagande i gerillans fredsdelegation uppmärksammades stort av den colombianska pressen men hon vägrade att ge intervjuer med undantag för denne skrivare samt en kvinnlig kollega från IPS.
* Pressen i Colombia har redan kört igång maskineriet för att misskreditera FARC och ytterst kvinnorna i gerillan genom att damma av den gamla anklagelsen om att gerillakvinnorna är “sexslavar till gerillabefälen”.
– Under mina trettio år i FARC har jag aldrig konfronterats med någon som helst substans i dessa anklagelser. Det är en lögn som upprepas lika vanligt som den kapitaliska krisens cykel, att vi skulle tvingas att samleva med någon mot vår vilja. Nej, kvinnan i FARC är fri att själv bestämma med vem den vill leva och dela sin fritid med, fri att säga sitt hjärtas mening. Hon är fri, så fri till skillnad mot kvinnan i det andra Colombia som av historisk tradition underordnar sig, till och med i lagen, sin man. Kvinnan i gerillan är fri att, när förhållandet inte fungerar, separera om hon eller han vill.
Sandras med sin livskamrat, den legendariske grundaren av FARC, Manuel Marulanda.

Inga förmåner

Sandras förhållande var inte med vem som helst utan Manuel Marulanda. Han var grundaren av FARC och den gerillaledare som den colombianska oligarkin under nära femtio år jagade och försökte att döda. Men Marulanda dog i en hjärtattack den 26 mars 2008. Då hade han, Sandra och närmare 2.000  gerillasoldater, som utgjorde Marulandas säkerhetstrupper, stridit under flera månader mot cirka 10.000 soldater ur arméns specialstyrkor som med understöd av bombflyg och armador av Black&Hawkhelikoptrar inte lyckades med sin besatta uppgift att döda FARC-gerillans grundare. Hans kropp vilar någonstans i bergen eller Colombias djungel och fler än en general och president kommer att läggas i graven och förbanna den man som de jagade i ett helt liv. Bilden på en sörjande och gråtande Sandra, som stod över kistan, publicerades över hela världen efter att FARC:s tidning Resistencia, publicerade den.
– Mitt förhållande till Manuel innebar inga som helst förmåner. Tvärtom ligger det ett ännu större ansvar att vara ett revolutionärt exempel inför de andra kamraterna. Men jag vill understryka att mitt kollektiva ansvar att fylla de dagliga uppgifterna alltid utförs tillsammans med de övriga kamraterna, trots mediernas fantasiskrivningar och psykologiska krigföring för att svärta ned gerillan.

“En solidarisk familj”

Även om Sandra lämnade sina föräldrar och 13 syskon bakom sig 1982, så fann hon en ny familj.
– Här får du en ny stor och solidarisk familj som vägleder dig i livet. Gerillasoldaten vet att han kan stupa i kampen och vi är inte okänsliga inför döden, tvärtom. Vi sörjer varje kamrat som faller och han glöms inte, i kampen hyllar vi honom med att slåss än mer för freden, för segern mot en fiende som deklarerat krig mot sitt eget folk.
– Din familj i FARC är i alla ögonblick alert för att du inte är ensam när du är sjuk, kamraterna vakar över dig, tvättar dina kläder och förser dig med mat. Om han stupar ersätts han alltid med en annan kamrat. Denna kollektiva solidaritet är den som förenar oss och gör oss moraliskt och psykiskt starka när fienden attackerar oss. Mediernas antikommunistiska soppa är vad den är, krigspsykologi i Göbels anda för att isolera oss från massorna. 

Fredssamtalen och kvinnan

* Nu befinner vi oss i Havanna som är platsen för fredssamtalen mellan regeringen Santos och FARC. Vilka förhoppningar hyser du och hur kan en verklig fred förändra den eländiga situationen för den förkrossande majoriteten av Colombias kvinnor?
Vilken framtid har Carmen Alicia Florián med sina 10 barn
i Usme, södra Bogota där miljoner lever i extrem fattigdom.
– Kapitalismen förvandlade den colombianska kvinnan till ett objekt för att exploateras på en rad områden. Men hennes befrielse är inte isolerad från folkets kamp för sin befrielse. Tvärtom, den är en nödvändighet för att också kvinnan ska kunna befrias.
– I dag förvandlas kvinnorna i mitt land till kroppar utan själ, hjärta eller hjärna. Dessa dokusåpor som nu dessutom kombineras med en kommersiell inriktning och förhärligande av knarkkartellerna är i dag en kommersiell exportprodukt. Samtidigt påstår sig staten bekämpa knarkkartellerna. Nu är det i stället dokusproducenterna som inhåvar miljoner dollar på att saluföra denna sjuka kultur som är en spegelbild av det samhälle som kapitalismen skapade i Colombia.

Kvinnor som kämpar

– I det Nya Colombia som FARC slåss för ska kvinnan ha samma plats som mannen för att bestämma, delta och vara aktiv i samhällslivets alla områden. Och det finns en rad exempel på hjältemodiga kvinnor som kan vara exempel, som till exempel “Kvinnorna från Soacha” (kommun i södra Bogota). De tog upp kampen mot den statliga terrorismen som grep, kidnappade och mördade deras söner som senare presenterades som “gerillasoldater stupade i strid med armén”. Generalerna ville uppvisa konkreta resultat i kampen mot gerillan, krav som Alvaro Uribe, Medellinkartellens och paramilitärernas representant, krävde. Rapporterna från olika internationella och nationella människorättsorganisationer talar om tusentals unga colombianer som kidnappades av armépatruller och som avrättades som om de vore djur. I regionen Macarena upptäcktes Latinamerikas största massgrav med över 2000 offer för armén.
– Därför uppmanar vi från Havanna alla colombianska kvinnor att delta i utarbetandet av ett verkligt demokratiskt fredsavtal som lägger basen och de första stenarna i folkets befrielse. Utan kvinnornas deltagande är den striden svår att vinna.
* Om freden uppnås, vad är ditt mål och vad vill du göra i det civila samhället?
Hon ser för första gången lite nervös ut, för frågan har av logiska skäl varit något främmande under hennes senaste 30 år. Men finner sig snabbt.
– FARC är för alltid min familj och i FARC har jag funnit en familj som har stött mig i alla svåra ögonblick som jag har upplevt. Mitt liv är med FARC, att vara här bland kamraterna. Och om ordern ges att “Sandra har följande uppgift”; så kommer jag uppfylla den som jag har gjort under mina trettio år i gerillan. Mitt liv är FARC.
Video, intervju med Sandra Ramirez:
http://youtu.be/uNhApeITOVE

I nästa nummer:

“Från Holland till Colombias djungel”.
Den förre detta holländska lärarinnan Tania Nijmeijer anslöt sig till FARC-gerillan 2002 och blev ´Alexandra Nariño´. I Havanna fyller hon en viktig roll både i fredsförhandlingarna som i kontakt med den internationella pressen. State Departement har krävt henne utlämnad för att ha deltagit i nerskjutandet av ett Cessnaplan som transporterade tre CIA-agenter i oktober 2003.

Från Holland till Colombias djungel

´Alexandra Nariño´ den holländska internationalisten som bytte ett bekvämt liv till den väpnade kampen i Colombia




I det andra reportaget om den colombianska kvinnan i gerillan, har Latinamerikareportern Dick Emanuelsson intervjuat ´Alexandra Nariño´. I Holland döptes hon för 35 år sedan till Tania Nijmeijer men bytte 2002 både det namn, det bekväma livet i Gröningen mot Colombias djungel. En internationalist likt våra Spanienkämpar under andra hälften på 1930-talet.

COLOMBIA DJUNGEL / HAVANNA / – Vad är det här, Santrich!? sa jag indignerat medan Mirian, min fotograf och hustru gapskrattade över sprattet. Ty tre gånger korsade vi samma flod när det hade räckt med en gång. Och tre gånger tog jag av mig brallorna och stövlarna för att undvika att blöta ner dem med vattennivån kring naveln.
Och där stod han, den man som av militären betraktas som ideolog och fruktad gerillakommendant men som är en riktig spjuver, alltid glad och full av spratt, en vän av naturmedicin, allt annat än den skräckbild de colombianska medierna målar upp av den 46-årige mannen. Han bara log, från det ena örat till det andra. I den ena handen hade han gerillakvinnan Tanias hand och i den andra en vacker täljd promenadkäpp som är hans stöd på djungelstigarna.           
För Jesus Santrich är blind efter att ha drabbats av glukoma för ett par år sedan. Trots det hade vi svårt att hänga med honom under de 5-6 timmar som vi korsade floder och berg i djungeln för att bege oss till det som är en av många gerillafronter i norra Colombia. Han parerade varje sten eller gren som en professionell fotbollspelare för hans fötter verkar vara bokstavliga sensorer.
På eftermiddagen, i en underbar natur med papegojor, en porlande bäck och regnskogens susande trädkronor, satte vi oss ner för att diskutera perspektivet för freden i Colombia. Runtomkring oss anlände och lämnade gerillasoldater lägret för att avrapportera eller få nya uppgifter. Bland dem en blåögd tunn kvinna som först tittade på mig med lite misstänksamhet men som i nästa ögonblick bröt ut i ett leende och välkomnande när hon kände igen oss. Tre månader senare, andra veckan i november, stötte vi på varandra igen, i Havanna och det som var en “statshemlighet” då för tre månader sedan blev offentligt i början av oktober.

Jesus Santrich, medlem av FARC-gerillans Centrala högsta ledning intervjuas av den svenska
Latinamerikareportern Dick Emanuelsson i djungeln i norra Colombia.

I OSLO INVIGDES den 18 oktober 2012 den colombianska fredsprocessen. Norge, Kuba, Chile och Venezuela står som “garanter”. Förhoppningarna i Colombia på att denna gång hitta lösningar för freden den är enorma. En av mina frågor till Santrich den där eftermiddagen i djungeln var om han trodde att president Juan Manuel Santos var seriöst intresserad av en verklig fredsprocess med FARC? Enligt den kvinnliga senatorn Piedad Cordoba är “Santos tusen gånger farligare än Uribe”. Men nu sitter de där i Cubas huvudstad Havanna, Santos´ förhandlare och diskuterar med Santrich och en delegation på nära 50 medlemmar från FARC-gerillan om villkoren för en fred med social rättvisa, ett slut på 49 års intern väpnad konflikt.
– Visst skulle jag vilja resa till Holland och åka runt på universiteten och berätta om mina tio år i FARC-gerillan. Men min plats just nu är här hos kamraterna, säger ´Alexandra Nariño´, som är hennes namn i gerillan. I Holland döptes hon för 35 år sedan till Tania Nijmeijer.  

´Alexandra Nariño´ i Havanna.
Om henne har det skrivits böcker och reportage, den förkrossande majoriteten negativa utan att ens ha träffat och än mindre ha intervjuat henne. Hon säger att gerillan öppnade hennes ögon och gjorde att hon kunder förstå “klasskampen i dess historiska sammanhang”.
– Jag hade en eurocentristisk mentalitet och utgick alltid från den europeiska socialdemokratin. Nu har jag en helt annan uppfattning. Och trots att det finns röster som påstår att jag har blivit hjärntvättad, hävdar jag att jag har haft ett privilegium att få nya vyer på hur vi ser på världen, framför allt att utgå från situationen där misären dominerar, behoven från folk som står ut med hungern, brist på bostäder. Och jag har i dag politiska verktyg till min hjälp som gav mig svar på tusen frågor som cirkulerade i mitt huvud. Jag lärde mig att arbeta i ett kollektiv. Förut trodde jag att det bästa resultatet åstadkoms individuellt. Nu begriper jag att det finns inget bättre än att arbeta kollektivt. Jag lärde mig att dela med mig, även under situationer av brist, något som  jag inte gillade. Nu, när jag får någonting, börjar jag fundera på “vem behöver, vem kan jag glädja med en liten detalj (present)”?

ATT HON HAMNADE mitt i den längsta väpnade konflikten i Latinamerika var nästan en slump. Hennes lärarutbildning på lärarhögskolan i Holland krävde att hon skulle göra social praktik under ett år och hon bestämde sig för att göra den i Colombia. Där konfronterades hon med det tredje värsta klassamhället i världen, bara Kongo och Haiti är värre. En av lärarna tillhörde den underjordiska gerillamilisen och det var på den vägen som hon ett år senare anslöt sig till FARC:s urbana struktur i Bogota. Det är ett riskfyllt uppdrag som när som helst kan sluta i en arrestering av den militära underrättelsetjänstens agenter som finns över allt i det colombianska samhället.
– Efter ett år i milisen förflyttades jag till Bloque Oriental de las FARC-EP, det Östra Gerillablocket under befäl av “El Mono”, Jorge Briceño. Visst var det tufft och hårt. Jag hade växt upp i en harmonisk akademisk miljö i Holland och livet i djungeln var en enorm kontrast. Efter att fredsprocessen bröt samman i februari 2002, och när Uribe tog över i augusti 2002, intensifierades kriget dramatiskt, säger Tania och kisar mot solen i den vackra parken där gerilladelegationen är härbärgerade av den kubanska regeringen.

Gerillakvinnan Jenny på plats i skyttegraven och siktar
mot Black&Hawkhelikoptrarna
, inköpta från USA.
EN NATT 2007 VÄCKTES HON AV BOMBER och kulspruteeld från Black- Hawkhelikoptrar. Flera kommandogrupper ur den colombianska arméns specialtrupper hade landsatts från Black Hawkhelikoptrarna och det var nära att Alexandra hade mist livet i striderna som följde. Det skulle dröja fem år, den 22 september 2010, då hon återigen var nära att förlora livet.
– Jag befann mig då i det centrala lägret för det Östra Gerillablocket. Under 48 timmar utsattes vi för de värsta bombningsarna under de 48 åren av befrielsekamp.
En infiltratör hade lyckats att placera ett chips hos en av gerillasoldaterna som hade återvänt från en närliggande stad. Och chipset var den exakta orienteringen för bombflyget. Ett av offren var ´El Mono´, Jorge Briceño som beordrade utrymning av lägret. Två gerillakvinnor kastade sig över honom för att med sina kroppar skydda gerillaledaren. Men bomberna dödade de tre. När kommandosloldaterna landsattes möttes de av gerillatrupperna som hade omgrupperat sig. Ett par månader senare erkände den armégeneral som hade befälet att han förlorade ett hundratal män i striderna och att de gjorde en taktisk reträtt när de såg att gerillan närmade sig allt mer.

UNDER FÖRHANDLINGARNA i Havanna mellan FARC och regeringen har den första punkten, frågan om jorden, varit och är den viktigaste politiska punkten, understryker Alexandra.
– Vi anser att frågan om jorden är central för att uppnå freden i Colombia. Jorden har ackumulerats i ett fåtal händer. Till exempel; 1,15 procent av befolkningen med jordegendomar förfogar över 52 procent av jorden. Koncentrationen av jorden i få händer, med hjälp av paramilitären, har orsakat att sex miljoner hektar har förlorat sina riktigare ägare. De som tar över jorden är stora transnationella företag som opererar inom gruv-, olja eller kolnäringen. Vi anser att investeringarna måste ses över och kontrolleras med restriktiva lagar och regler.
Konsekvenserna, säger Alexandra, betalar civilbefolkningen som står utan en allmän sjukvård, hus som är fallfärdiga eller vägar som oftast inte kan användas när bönderna ska transportera sina produkter till staden.

HON SÄGER ATT DET i huvudsak är dessa drabbade personer som ansluter sig till gerillan. Därför har kriget pågått i närmare ett halvt sekel eftersom orsakerna till kriget, som koncentrationen av jorden, inte har fått sin lösning utan i stället förvärrats.
– Vår kontakt med civilbefolkningen i byarna är intim på grund av att deras söner eller döttrar oftast är gerillasoldater. Jag har deltagit i byggandet av broar tillsammans med befolkningen, eller liknande projekt, alltid i samklang och i allians med befolkningen. En gång befann vi oss i en “finca”, ett litet hus och höll på att koka två stora kastruller med soppa. Plötsligt utsattes vi för ett överfall av armén och vi blev tvungna att dra oss tillbaka, utan maten. Vid 21-tiden anlände vi till ett ställe, trötta och hungriga. Vi gick till sängs med tomma magar och var övertygade om att vi inte skulle äta något innan förrän nästa morgon.
Vid 22.30 väcktes vi av ägarna till det förra huset där vi hade stått och lagat soppa när armén hade överfallit oss. De hade lastat kastrullerna på mulåsnorna och transporterat dem dit vi befann oss. De var stolta över att de och inte armén hade hittat oss. Det är den sortens berättelser som befolkningen berättar med glädje som visar hur djupt gerillans stöd är bland bönderna.

ALEXANDRA HAR UTSATTS för alla slags lockelser och erbjudanden för att överlämna sig till den colombianska och holländska staten. När dessa har insett att den 32-åriga lärarkandidaten har svurit eden om att tjäna Colombias folk med geväret i hand framför ett bekvämt liv i Gröningen, har tonen blivit en annan. State Departement kräver henne utlämnad, anklagad för att ha deltagit i nerskjutandet ett Cessnaplan som transporterade tre CIA-agenter i februari 2003.
– Jag bryr mig inte särskilt för min familj är FARC, mina bröder och systrar. Valet jag gjorde 2002 är ett val för livet.

Intervjun med ´Alexandra Nariño´, Tania Nijmeijer i video:
http://youtu.be/P58SKI5dBYA